Vem forskar på våra lärosäten?

För att skapa kreativa miljöer för forskare krävs ett öppet förhållningssätt och transparens i rekryteringsprocessen. Inte kortsiktiga forskningsprojekt eller bristande mobilitet och nytänkande som verkar vara fallet på en del lärosäten idag. Det skriver gästbloggaren Annette Granéli, ordförande i Sveriges unga akademi och forskarassistent i biofysik på Göteborgs universitet.

I höstas presenterade Kungl. Vetenskapsakademien en rapport (Excellensutredningen) som framhöll att svensk akademisk forskning i naturvetenskap och medicin tappar mark gentemot jämförbara länder. Mest oroande är att tillväxten av forskning med störst genomslagskraft är lägre än på andra håll. Siffrorna pekar alltså inte direkt uppåt, det riskerar att bli värre innan det blir bättre. Ändå satsas stora summor på forskning och betydelsen av naturvetenskaplig och medicinsk forskning lyfts fram som aldrig förr.

Jag tror att de flesta är överens om att en bra forskningsmiljö kännetecknas av öppenhet, ett inflöde av både personer och idéer och en viss brokighet i forskarnas bakgrund. Framför allt måste forskarna väljas på grundval av meriter.

Hur ser det ut på de svenska lärosätena? Har vi förutsättningar att skapa denna typ av kreativa miljöer? Vilka blir forskare och professorer?

Statistiken är tyvärr nedslående. 29 procent av forskarassistenterna inom naturvetenskap och teknikområdet är kvinnor, men kvinnor utgör blott 12 procent av professorerna. Skillnaderna tycks inte växa bort av sig själv.

Män blir i dubbelt så hög utsträckning som kvinnor professorer tidigt i karriären. Dessutom visar statistik att forskare som inte är födda i Sverige i större utsträckning är verksamma som postdoc-forskare och forskarassistenter än som professorer och lektorer. Ju högre i den akademiska hierarkin vi tittar, desto tunnare blir det alltså med personer som inte är svenska män. Väldigt många professorer och lektorer har dessutom blivit kvar vid samma lärosäte där de doktorerade – på Lunds och Göteborgs universitet gäller detta 70 procent av professorerna och 80 procent av lektorerna. För att citera Bo Rothstein (statsvetare från Göteborgs universitet): ”Hemkära forskare skapar slutna miljöer”.

Strukturen skapar alltså motsatsen till de öppna och kreativa miljöer vi vill ha. Hur har det blivit så här tokigt? Många faktorer spelar in men detta är några av de viktigaste:

  1. Avsaknad av ett transparent karriärsystem.
  2. Kortsiktiga forskningsprojekt på grund av ett alltför stort beroende av externa anslag.
  3. Forskare som verkar tycka att mobilitet, jämställdhet och nya idéer inte är så väldigt viktigt.

Punkt tre är nog mest förvånande. Det är häpnadsväckande att lärosätena anser sig ha råd att hålla sig med sådana attityder i en forskningsvärld vars själva essens är nytänkande.

För attityder formar forskningsmiljöerna. Våren 2012 presenterades en utredning (Jämställda fakulteter, hsv) kring jämställdhet. Som förklaring till varför det är en så liten andel kvinnor inom vissa delar av naturvetenskapen anförde en manlig professor följande:

”Flickor tappar så mycket fart i tonåren. Runt tretton händer det något som gör att de inte längre kan fokusera på den slags abstrakt tänkande och analys som är grunden för det som vi ägnar oss åt. Det är hormonerna som ställer till det. Det går överhuvudtaget inte att prata med flickor under den här tiden. Runt arton års ålder börjar de komma tillbaka, men då har de ju tappat så mycket att de aldrig riktigt kommer i kapp killarna.”

Svaret är så remarkabelt att jag först trodde att det hade författats av en stor humorist, men så var nog tyvärr inte fallet.

Jag är ganska säker på att sådana attityder, jämte kortsiktigheten, bär ett stort ansvar för de resultat som visades i Excellensutredningen.

Vi har alltså mycket att ta itu med. Vi måste skapa rätt förutsättningar för lärosätena att vara de myllrande, kreativa, ifrågasättande och nyskapande institutioner de är tänkta att vara.

Vi måste bli öppnare. Vi måste rekrytera transparent och inte anställa den käcka nydisputerade killen eller tjejen i rummet bredvid, oavsett hur duktiga de än är. Vi ska premiera mobilitet, nytänkande och självständighet. Vi kan motverka kortsiktighetstänkandet genom att betala forskarens hela lön tillsammans med projektmedel, så att inte hela verksamheten bygger på externa medel.

Politiskt innebär detta att mer pengar bör direkt till lärosätena utan att passera forskningsråden.

Jag är optimistisk. Jag tror att vi kan lyckas vända denna oljetanker. Vi måste helt enkelt göra det. Men vi har långt kvar. Är ni med?

Annette-Granèli-färg_80pxAnnette Granéli är ordförande i Sveriges unga akademi och forskarassistent i biofysik på Göteborgs universitet. Hon fascineras av proteiner och DNA som hon studerar både på längden och på tvären.

Sveriges unga akademi är en fristående akademi vars syfte är att fungera som ett tvärvetenskapligt forum och ge en forskningspolitisk plattform för unga forskare i Sverige.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.