Utbilda? Äsch, det kan väl vem som helst göra..?

Förra veckan träffade jag Naturbrukslärarna, en professionsförening i Naturvetarna. Mötet gjorde mig både irriterad och oroad. Sverige riskerar nämligen att gå miste om många duktiga lärare de kommande åren. Orsak? De nya kraven på yrkeslegitimation som träder i kraft i december 2013 innebär att alla som vill arbeta som lärare (inklusive naturbrukslärare) måste godkännas av Skolverket. Skolverket har emellertid svårt att hinna med alla de ansökningar som kommer in. Hanteringen av legitimationer har visat sig krångligare och mer tidsödande än vad man trott och ansökningarna staplas nu på hög. För naturbrukslärarnas del är situationen särskilt illa: deras ansökningar verkar staplas i en alldeles egen hög med ännu lägre prioriteringsgrad. Problemet är inte att de saknar tillräckliga kvalifikationer – tvärtom har många fler examina än vad som behövs för att arbeta- utan att dessas legitimationsansökningar måste hanteras på andra sätt än ”vanliga” lärarlegitimationer. Detta gör naturligtvis processen mer komplicerad och, såklart i tider av tids- och resursbrist, lättare att prioritera bort…

Tyvärr tror jag att den lätthet varmed Skolverket lägger undan yrkeslärarnas legitimationsansökningar reflekterar en idag rätt vanlig attityd till yrkesutbildningar: att de är lite mindre viktiga än andra, vanliga utbildningar. Yrkeslärarna hamnar således ännu längre ned på statuslistan, trots  läraryrkets redan mycket dåliga utgångsläge.

Naturbrukslärarna sa att de befarar att de kommer att missgynnas av den extra långa handläggningstiden. Att potentiella arbetsgivare, i de fall de kan välja, hellre kommer att anställa en vanlig lärare än en naturbrukslärare eftersom dessa är säkrare kort. Detta är naturligtvis bekymmersamt för de enskilda lärarna (vem vill inte göra det man är utbildad för?) men de verkliga förlorarna är studenterna vid naturbruksutbildningarna och, i det långa loppet, hela det svenska samhället. Naturbrukarlärare existerar ju inte för att det är så kul att säga ”naturbrukslärare”. Nej, yrket finns för att det krävs särskilda kunskaper inom dessa områden för att utbildningen ska hålla (tillräckligt) hög kvalitet. Således bör det vara självklart att det är just naturbrukslärare som arbetar där.

Skolverkets bristande hantering av lärarlegitimationerna rör inte bara naturbrukslärarna utan är en angelägenhet för hela lärarkåren. Alla, oavsett inriktning eller specialitet, tvingas idag stå ut med orimligt långa kötiderna. När regeringen beslutade att införa krav på legitimation för lärare gjordes det med motiveringen att det skulle leda till att höja utbildningskvaliteten såväl som lärares status. Även om långt ifrån alla tror på att detta de facto blir effekten så tycks de flesta vara ense om att nu när beslutet väl är taget så bör förändringen drivas igenom så fort som möjligt.

Enligt Skolverket beror de långa handläggningstiderna på att man saknar resurser. Om regeringen menar allvar med argumenten om att det finns ett samband mellan legitimation och status, granskning och kvalitet – och det hoppas jag verkligen att de gör! – så måste de göra något åt situationen. Det är inte rimligt att å ena sidan införa regler som tvingar lärare att ansöka om legitimation utan att å andra sidan samtidigt skapa förutsättningar som möjliggör hanteringen av ansökningar. Att försätta de personer som ska ansvara för något av det viktigaste vi har i dagens limboliknande väntan anstår faktiskt inte ett land som vill kalla sig en ledande kunskapsnation.

Sofie Andersson

Ps. Vill också passa på att puffa för ännu en rapport som handlar om hur(uvida) lönsamt det är att läsa vidare. I ”En ljusnande framtid…” som Saco tillsammans med Institutet för Privatekonomi, Swedbank står bakom jämförs den ekonomiska utvecklingen för industriarbetare respektive dem som gått ett antal akademiska utbildningar. Slutsatsen är att akademikernas standard förbättrats med åren men att det fortfarande tar lång tid för många grupper innan utbildningen lönar sig. Vilken slutsats ska man dra av detta? Jag tror att man ska akta sig för att mäta värdet av att utbilda sig enbart i ekonomiska termer – som jag påpekat här tidigare finns det många fler skälv för varför det är ”gynnsamt” att gå en akademisk utbildning (ökade möjligheter att få ett stimulerande och utvecklande arbete t.ex.) Jag önskar dock att ekonomisk utveckling skulle vara en effekt lika självklar som personlig utveckling…