Stora möjligheter men risk för åksjuka – dagens bild av Life science

Det doftade försiktig optimism när Anna Sandström igår presenterade Vinnovas rykande färska analysrapport Global trends with local effects – The Swedish Life Science Industry 1998-2012. Naturvetarnas Marita Teräs, Frida Lawenius och Elisabeth Möller var på plats för att med spänd förväntan få veta de senaste trenderna och framtidens utmaningar inom Life science – en bransch i gungning.

Trots att branschen totalt sett är i nedgång, med en nedslående minskning av antalet anställda med 5,2 procent sedan 2009, har antalet anställda i flera områden ökat under samma period. Inom främst medicinteknik finns en stark bubblande växtkraft. Dock höjs ett varningens finger. Aktörerna i Sverige måste göra gemensamma ansträngningar för att behålla kompetensen, innovationskraften och investeringslustan inom landets gränser.

Det har väl undgått få att Life science är en industri i förändring, milt uttryckt. Den kraftiga expansion som skedde i början på 2000-talet har vänt till en nedgång i branschen de senaste åren. Den svenska läkemedelsindustrin följer den globala utvecklingen och står inför många utmaningar. Flera stora bolagsjättar, ”Big Pharma”, tvingas ta fram sparbössan, minska sitt risktagande och se om sina hus, vilket har lett till kraftiga nedskärningar främst inom forskning och utveckling. Produktionen har dock varit relativt stabil.

Det fina i kråksången är att denna massiva omstrukturering, där delar av verksamheten outsourcas, öppnar upp för fler samarbeten med externa aktörer som akademin samt små- och medelstora företag som levererar tjänster inom forskning och utveckling. En intressant ny trend är så kallade virtuella bolag, dvs. där verksamheten i huvudsak är koncentrerad kring nätverk av olika leverantörer och samarbetspartners som driver projekt virtuellt. Många spindlar i ett stort nätverk av idéer, innovationer och utveckling – kan det vara framtidens melodi för Life science?

Life science-branschen står också inför många möjligheter i form av nya medicinska behov på marknaden och ny teknologisk utveckling etc.  Det gäller dock att vi lyckas fånga upp dessa möjligheter. Slutsatsen i Vinnovas rapport är att Sverige måste satsa hårt för att göra sig fortsatt attraktivt för investerare, annars finns det risk att fler företag lämnar Sverige. Att förankra den svenska verksamheten genom utökade samarbeten mellan näringslivet, akademin, sjukvården och den offentliga sektorn är ett av recepten för framgång. En annan viktig del är fortsatta satsningar på en infrastruktur som främjar forskning och innovationer i Sverige. Politiker och andra aktörer måste spela sina kort rätt.

Då branschen karakteriseras av extremt hög forsknings- och utvecklingsintensitet så har nedskärningarna i dessa områden givetvis påverkat många naturvetare negativt. Men då Marita Teräs frågade Anna Sandström om hur kompetensbehoven inom Life science har förändrats, så fick vi ett glädjande svar. Utbildningsnivån har ökat, dvs. både andelen med en akademisk examen och andelen forskarutbildade.

Av ren nyfikenhet gjorde vi en intressant analys utifrån Naturvetarnas lönestatistik för att titta på hur andelen naturvetare inom den privata läkemedels- och bioteknikindustrin har utvecklats sen 2001. Mellan 2001 och 2004 ökade andelen från 6 till 8 procent, men därefter har både andel och antal naturvetare inom Life science hållit sig relativt stabila fram till idag. Även om siffrorna baseras på ett urval av det totala antalet naturvetare så ger det en fingervisning om att läget kanske inte är så illa som befarat.

Men även om det totala antalet naturvetare i Life science-branschen har varit relativt konstant, så är omsättningen stor bland både företag och tjänster. Turbulensen på arbetsmarknaden är lite av en berg- och dalbana; nya småbolag poppar upp, andra faller ur, fusioner och uppköp är vardagsmat, och fokusområden liksom kompetensbehov byter riktning snabbt. Gillar man att hänga med i svängarna så finns det sannolikt stort utrymme för spännande naturvetarjobb inom nydanande forskning och innovationer som löser framtidens hälsoproblem.

Ett område som blivit allt viktigare är IT och kommunikationsteknik bland annat inom vården. Därför dristar vi oss till att tro att det kommer behövas fler biologer, biomedicinare, kemister och andra naturvetare med kunskaper inom IT, matematik och liknande i framtiden.

Life science i sin helhet är helt beroende av naturvetenskaplig kompetens, och kommer så fortsätta att vara. Påfyllning av kompetens på hög nivå är nödvändigt för att hålla kvar Life science i Sverige så att vi även i fortsättningen kan vara ett land i framkant av livets vetenskaper. Så håll i hatten naturvetare och hoppa på tåget, men var inte rädda för lite åksjuka!

Hela presentationen kan ses på Vinnovas webbplats.

Vinnovas analys kommer lägligt till vår pågående undersökning om life science-branschen och övriga branscher för naturvetare, vilket kommer mynna ut i en rapport som presenteras senare i vår.

Elisabeth Möller
Praktikant på Naturvetarna som arbetar med att kartlägga rekryterings- och kompetensbehov på naturvetares arbetsmarknad.  Elisabeth är nutritionist och disputerad vid Karolinska Institutet.

”Att ha en Berlinmur mellan akademi och näringsliv är en lyx vi inte har råd med”

Orden är Mats Odells och yttrades på den konferens om Sveriges framtidsområden som Vinnova, Energimyndigheten och Formas anordnade idag.  Syftet var att ta diskussionen om Sveriges möjligheter som innovationsland ett steg längre, bland annat genom att tala om det strategiska innovationsområdes-projektet som initierades förra hösten i samband med att Innovationsstrategin presenterades.

Eftersom strategin varit något av en besvikelse sedan den kom  (den innehåller få konkreta förslag och blev inte den energiinjektion i svensk näringspolitik som regeringen med Annie Lööf (c) i spetsen hade antytt att den skulle bli) så var mina förväntningar på dagens konferens höga. Hur går det med det innovationsstödjande arbetet och kommer vi någon vart med att skapa de där bryggorna för samverkan som alla vill ha?

Väl hemma efter en heldag på Münchenbryggeriet kan jag konstatera att mina förväntningar både infriades och inte. Å ena sidan blev det tydligt att det bubblar av innovationstänkt och samverkansambitioner lite varstans i Sverige och aktörerna som på ett eller annat sätt är involverade i arbetet med de strategiska områdena är många. (Detta illustrerades inte minst genom den blixtpresentation som tjugo projektägare gjorde på scenen strax före lunch). Det blev också mycket tydligt att det finns en överväldigande samstämmighet om att innovationer och samverkan är nycklar för att Sverige ska nå ökad konkurrenskraft och kunna möta de utmaningar som kommer i spåren av klimatförändringar och en åldrande befolkning.

Å andra sidan är det högst oklart huruvida just tänket med strategiska områden och/eller samverkansuppdraget är det som kommer att göra skillnad. Christian Ketels, faculty member på Harvard Business School och senior research fellow vid Handelshögskolan i Stockholm, satte fingret på problemet när han pekade på de strategiska områdenas inneboende paradox. För samtidigt som alla, från politiker till stakeholders, pratar sig blåa om hur ytterligt viktiga och angelägna de strategiska områdena så är det ingen som ifrågasätter varför marknaden inte redan tagit hand om dem. Ketels har onekligen en poäng. För visst är det så att om det verkligen, på riktigt, hade funnits efterfrågan på lösningar på de problem som de strategiska områdena handlar om så hade dessa sannolikt redan varit på gång.

Jag menar inte att inriktningen på strategiska områden är dålig eller att valen av områden är fel. Men visst är det något lurigt med politik som fungerar som konstgjord andning?

Sofie Andersson  

Ps. Nyfiken på konferensen? Läs mer och titta på webbsändningen på Vinnovas webbplats