Ibland lönar det sig att protestera

Det var bara några veckor sedan regeringen ut med att studiebidraget för högskolestudenter skulle förändras. Bidragsdelen skulle sänkas med 300 kr samtidigt som lånedelen skulle höjas med 1000 kr. En ”satsning” på studenterna kallade finansminister Anders Borg det och tillade käckt att den student som tycker att känns kymigt att låna ännu mer alltid kan jobba extra istället. Så igår kväll kom nyheten att förslaget om studiebidrag dras tillbaka. 

”När vi nu ser att det finns en oro har vi försökt hitta ett annat sätt att hitta finansieringen. Och bara med ett litet påslag på alkohol-, tobak- och fordonsskatten så kan vi klara hem finansieringen i alla fall” sade statsminister Fredrik Reinfeldt till SVT:s Rapport.

”Oron” som Reinfeld talar om är den ganska massiva kritik som förslaget mött sedan det presenterades. Ett hårt slag som utbildningssystemet skrev bl.a. Naturvetarnas studentordförande Josefine Jerlström på  SvD Brännpunkt, Regeringens satsning gör studentrörelsen mörkrädd menade Sveriges Förenade Studentkårer, SFS, och Sacos ordförande Göran Arrius beskrev förslaget som både ”oklokt och ologiskt”.  Regeringen har med andra ord haft det hett om öronen den senaste tiden. Men att de nu väljer att backa är ändå förvånande och faktiskt inte helt självklart bra.

Missförstå mig rätt: jag tycker att själva beslutet om studiemedlet är helt rätt. Att öka studenternas lånebörda samtidigt som vi övriga sitter med ett femte (!) jobbskatteavdrag känns bara fel. Men ur ett principiellt perspektiv är det faktiskt inte lika självklart. Förslaget om sänkt studiemedel var tydligt ideologiskt motiverat : alliansen vill öka genomströmningen i högskolan och tycker därför att studenterna måste ta ett större ansvar för sin ekonomi.  Att de nu backar får därför konsekvenser för hur tydliga de uppfattas vara. Vad betyder det egentligen? Har de ångrat sig om hur de tycker att inriktningen för studentpolitiken bör se ut? Eller orkade de helt enkelt inte med all kritik just nu?

Enligt Socialdemokraternas ekonomisk-poltiska talesperson Magdalena Andersson har vi en regering som vänder kappan efter vinden. Det ligger onekligen något i den analysen. Jag tror absolut inte på alltför mycket dogmatik i politiken. Tvärtom. Ledande politiker måste kunna ta intryck av opinionen och lyssna till kritik; det om något är att bedriva en ansvarsfull politik. Men att föreslå en så kontroversiell reform som den om studebidraget trots att man rimligen måste ha förutsett och räknat med kritik och sedan backa med hänvisning till att det ”väckt oro” framstår mest som ett valrörelsestrategiskt beslut.

Lärdom? Ibland lönar det sig att protestera. Särskilt om det är valår.

Sofie Andersson
Utredare, utbildnings- och forskningspolitik

Ps. Utöver sänkningen av studiebidraget och höjningen av studielånet så innehöll ju regeringens förslag om studiemedlet en komponent till:  avskrivningen av studielånen vid 68 år ålder.
Denna förändring kvarstår. Kanske är det naturligt att debatten inte alls handlat om avskrivningsförslaget: för majoriteten av dagens studenter är ju 68 år rätt långt bort. Men borttagandet av avskrivningen kan faktiskt komma att betyda en hel del, inte minst för gruppen äldre studenter. För dem gör möljligheten till avskrivning stor skillnad.

Högre utbildning ftw!

Högre utbildning for the win! Eller hur? I teorin, absolut. Men vadom praktiken?

Idag skriver Agneta Bladh (ordförande för Vetenskap och Allmänhet och före detta rektor vid Högskolan i Kalmar) och Nils Karlson (vd för Ratio) på SvD Brännpunkt om att högre utbildning bör ge bättre chanser än idag.  Ratio har genomfört en undersökning där de jämfört högskole- och yrkesutbildning, med utgångspunkt i de tre nyckelbegreppen relevans, effektivitet och kvalitet. De konstaterar att för yrkeshögskolan är effektivitet och relevans samma sak: en effektiv yrkeshögskoleutbildning är en utbildning som är relevant och tvärtom och en relevant och effektiv utbildning är en utbildning av hög kvalitet. För ”traditionell” högre utbildning, emellertid, saknas samma typ av harmoni. Effektiviteten är frikopplad från relevansen och kvaliteten och kvaliteten mäts ofta utan hänsyn till utbildningen grad av relevans…  Ratios och rapportförfattarnas slutsats är att det till mycket stor del handlar om styrsystemet för den högre utbildningen – eller snarare bristen på samstämmighet mellan önskad output och utformningen av styrsystemet. Jag tror att de har helt rätt. Det finns mycket man kan säga om dagens system för högre utbildning men att det är inriktat på att möjliggöra största möjliga kvalitet är tyvärr inte en av dem.

”När man fördelar resurser premierar man effektivitet, utan hänsyn till vare sig relevans eller kvalitet. Kvaliteten värderas utan koppling till relevans för arbetsmarknaden” skriver Bladh och Karlson i debattartikeln och sammanfattar i två meningar den svenska högre utbildningens idag kanske största problem. Som man frågar får man svar och det som mäts är det som prioriteras…

Rapporten avslutas med ett antal rekommendationer till (eller kanske krav på? åtgärder, riktade till regering och riksdag såväl som lärosäten och arbetsliv. De flesta är bra och rimliga men det finns ett som framstår som lite extra viktigt:  ”Förändra resurstilldelningen till högskoleutbildning så att den inte motverkar lärosätenas uppgift att sammanlänka effektivitet, kvalitet och relevans i sitt utbud av utbildningar”.  Jag hoppas innerligt att den valrörelse vi nu börjar ana bär med sig en reell och relevant debatt om högre utbildning och forskning och att politikerna vågar ta det till synes enkla men i realiteten tydligen väldigt svåra steget att ifrågasätta grunden för hur högskolan styrs.

Sofie Andersson, utredare utbildning och forskning

Ps. Frågan om högskolans styrsystem hänger såklart ihop med frågan om hur de enskilda universiteten och högskolorna leds. Du har väl inte missat att Naturvetarna presenterade en undersökning om just detta tidigare i år? Rapporten Alla bestämmer, ingen bestämmer handlar om hur akademins anställda ser på högskolans ledning. Resultatet visar bland annat att det är lite sisådär med hur tydliga universitetsledningarna är och att det de universitetsanställda framförallt efterlyser är mer visioner och strategisk ledning.  Sugen på mer?  Läs gärna artikeln Vem bestämmer egentligen? i senaste numret av tidningen Curie också.