Excellent forskning, javisst! Men hur?

Tidigare i veckan presenterades en ny utredning som visar att svensk forskning tappar mark. Inget nytt egentligen; att forskning från svenska universitet och högskolor har allt svårare att hävda sig internationellt har länge varit en av den forskningspolitiska debattens sanningar. Det intressanta med Excellensutredning är emellertid att den inte bara bekräftar den bild vi redan har, utan att den också visar varför det går så dåligt för Sverige.

Utredningen har undersökt hur forskningen i ett antal europeiska länder, däribland Sverige, står sig i den internationella konkurrensen. Hur mycket citeras forskningen och vilken genomslagskraft har den? För svensk del är det alltså nedslående läsning. Svensk forskning citeras i betydligt lägre grad än forskning från t.ex. Nederländerna och Schweiz och särskilt illa ställt är det med den så kallade genombrottsforskning.

Så vad beror det på? Utredningen pekar på ett flertal orsaker, från att det skett en gradvis urholkning av universitetens resurser till att alltför stort fokus ligger på strategiska program. Men det som verkar vara den viktigaste skillnaden mellan Sverige och de framgångsrika länderna gäller hur forskningssystemet är organiserat och framförallt, hur det leds. I Danmark, Schweiz och Nederländerna (de länder som det går bäst för enligt utredningen) har universiteten förutom ett tydligt mandat stora möjligheter att själva avgöra var resurserna ska gå. Detta ger dem goda förutsättningar att planera och bestämma vad de ska fokusera på. I Sverige, däremot, är en stor del av universitetens resurser s.k. externa medel – dvs. medel som universiteten måste ansöka om för att få. Effekten blir ryckigare styrning: givetvis är det svårare att fatta långsiktiga beslut och att våga satsa på specialisering när man inte vet vad som blir nästa strategiska område…

Ytterligare ett problem i det svenska systemet är bristen på tydliga karriärvägar och bra villkor för unga forskare. Till skillnad från sina holländska och schweiziska kollegor har tenure track-anställningar och god basfinansiering för svenska unga forskare en mycket osäker tillvaro. Också de är ju (helt eller delvis) beroende av externa medel…

Är det så kört för svensk forskning? Absolut inte. Nu när vi vet vad som felas i dagens system harvi ju alla förutsättningar för bättring. Att förstå vad de mer framgångsrika länderna gör men som vi inte gör är att förstå vari förbättringspotentialen vilar. På så sätt är Excellensutredningen faktiskt lika mycket hoppingivande som oroande läsning… Idag skriver Naturvetarnas ordförande, Ivar de la Cruz och jag på DN Debatt om att excellent forskning kräver excellent ledarskap. För att vi ska kunna vända den negativa trenden krävs nämligen att någon tar ansvar för att bedriva en forskningspolitik som är långsiktigt hållbar. Regeringen måste våga ge universiteten ett reellt ansvar att bestämma över sin verksamhet och universitetsledningarna måste våga ta det fulla ansvaret.

Sofie Andersson

Ps. Läs gärna Naturvetarnas pressmeddelande samt hur huvudförfattarna Gunnar Öquist och Mats Benner, själva presenterar Excellensutredningen! 

 

Kommer man någonsin nå politisk konsensus kring a-kassan?

Lyssnade just på en hearing om a-kassan i förmiddags. Vad kan man säga om det då? Jo, det var gott kaffe och fika…då jag tittade på en livestream på min dator hemifrån. Hushållet innehar en perkulator (gott kaffe) och när man själv väljer fikat kan det ju inte gå fel. Det blev en högtidsstund, i fikamått mätt, och seminariet var också helt ok. Ibland blir livet inte riktigt som man tänkt sig och i morse var en sådan dag. Jag insåg att jag inte skulle hinna i tid till hearingen när jag lämnade det sista stoppet på vägen, dotterns förskola. Det är inte kul att komma mitt i ett seminarium, dels missar man en massa intressanta diskussioner och dels blir man den där idioten som går i vägen för kameran, snavar över mikrofonsladden…eller som (oavsett om man är extremt klantig eller inte) i alla fall är ett störningsmoment.

Vad göra? Man frågar sig naturligtvis om ett sådant här seminarium med diverse riksdagsledamöter m.m. kan äga rum den 10 oktober 2012 utan webbsändning? Svaret på den frågan är naturligtvis…bambuser! Snabbt hem med andra ord med laptopen i högsta hugg och min analys av vårt mediesamhälle idag visade sig vara korrekt. Det blev en intressant diskussion och jag tar med mig många tänkvärdheter, positiva sådana, som jag ska fortsätta grubbla på. Men det som gjorde starkast intryck på mig var dessvärre inte olika diskussioner om höjt tak, hur högt taket ska vara, vilka som ska omfattas, hur man ska differentiera m.m. utan snarare tankegångar om den parlamentariska socialförsäkringsutredningen, och då negativa sådana.

Jag är fascinerad av hur lite som har hänt i den parlamentariska socialförsäkringsutredningen till dags dato, oroad över hur otroligt långt man verkar vara från att nå någon sorts form av politisk konsensus kring a-kassan (då det krävs för att man ska få en stabil och långsiktig lösning) och blir oerhört trött när jag inser hur långt bort slutbetänkandet ligger. Det framgick väldigt tydligt vid seminariet hur långt ifrån varandra de politiska partierna står. Nu kanske någon invänder att det är inneboende inom politiken och att man ofta får ”agree to disagree”. Men just när det gäller en sådan här fråga krävs det långsiktighet och konsensus, det är precis därför man tillsätter en parlamentarisk utredning.

För att klargöra så gavs kommittédirektivet Hållbara försäkringar vid sjukdom och arbetslöshet vid ett regeringssammanträde den 29 april 2010. Slutbetänkandet skulle enligt det initiala direktivet vara klart den 15 maj 2013. Men sedan kom man på att man hade missat vissa intressanta aspekter kring bland annat arbetslöshetsförsäkringen och beslutade den 13 september 2012 om ett tilläggsdirektiv. Nu ska slutredovisningen istället ske den 31 januari 2015. Visst förtjänar frågan att utredas ordentligt och att man nu tar med aspekter som borde varit med från början är naturligtvis bra, även om de som sagt borde varit med från början. Nu får vi ytterligare drygt 1 ½ år med den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen som samtliga politiska partier åtminstone verkar helt överens om inte fungerar något bra, det är också det enda de är överens om som det verkar.

Låter väl rimligt att det ska ta ca 2 ½ år för de politiska partierna att nå slutsatsen att vi inte kan ha det som idag, som väl någonstans också ligger till grund för själva utredningen, eller vad säger du? Tendensen har dessutom varit tydlig långt innan tilläggsdirektivet kom om att det inte händer så ofantligt mycket inom utredningen. Vi har ett nätverk inom Saco som diskuterar socialförsäkringsutredningen för att göra inspel m.m. och där har sammanträden vid upprepade tillfällen ställts in med motiveringen ”Inget nytt att ta ställning till från Socialförsäkringsutredningen”. Men för att vara rättvis så har två delbetänkanden och en rad underlagsrapporter ändå kommit från utredningen under dessa år och det som jag främst reagerar på är ändå bristen på samförstånd mellan parlamentarikerna.

Jag hoppas verkligen att utredningen kan ta fart nu för jag anser annars att det bästa som har kommit ur utredningen hittills är deras snygga hemsida och det säger väl egentligen allt även om jag är väldigt svag för webbsidor med fliksystem…