Är all rörlighet alltid bra?

Jag vet inte hur många gånger jag använt orden forskarrörlighet, mobilitet och rörlighet de senaste veckorna. I planeringen av Stockholm Meeting, i analysen av vår enkätundersökning om svenska forskares rörlighet, i diskussioner med andra forskningspolitiskt intresserade inför forskningsproppen och inte minst, i arbetet med den rapporten Jag kan inte men andra bordesom presenterades förra veckan. Kort sagt har jag pratat väldigt mycket om rörlighet den senaste tiden – kanske t.om. för mycket enligt en del av mina vänner…

Men frågan om rörlighet förtjänar uppmärksamhet. Forskare som rör sig över olika typer av gränser (mellan discipliner, lärosäten, länder, verksamheter etc.) bidrar inte bara till ökad kunskapsspridning: de får också input till ny forskning. Dessutom innebär mötena med nya idéer och erfarenheter en konfrontation med och kanske i vissa fall ett ifrågasättande av de egna tankesätten. Enkelt formulerat skulle man kunna säga att forskningen mår lika bra av att forskarna rör på sig  som forskarna (och alla andra) mår av att motionera då och då.

Men är alla former av mobilitet alltid bra? Frågan ställs av Karin Åmossa, chefsutredare på Sulf, på Vetenskapsrådets tidning Curie. Åmossa påpekar att många av mobilitetens beivrare ofta glömmer att en del rörlighet faktiskt inte alls bidrar till att utveckla forskningens kvalitet- snarare verkar den destruktivt. Exempelvis är det knappast bra ur kvalitetsperspektiv när forskare byter lärosäte för att bristen på anställningar tvingar dem att göra så. Inte heller tjänar forskningen på att människor väljer bort en karriär inom den akademiska världen p.g.a. att villkoren och tryggheten är bättre inom andra verksamheter. Vi måste därför titta på varför och hur forskarna rör på sig menar Åmossa. Detta har hon givetvis alldeles rätt i.

En av de mest oroande resultaten i undersökningen om mobilitetens status bland svenska forskare är hur forskarna själva ser på förutsättningarna för rörlighet samt vad de tror är den främsta orsaken till att svenska forskare är så mycket mindre ”rörliga” än sina motsvarigheter i många andra länder. Endast 11 procent (11!) anser nämligen att det det finns goda möjligheter för svenska forskare att byta arbetsplats. Resten, dvs. 89 procent beskriver möjligheterna som varken eller, eller som dåliga eller t.om. mycket dåliga. En överväldigande majoritet av forskarna menar att den bristande rörligheten beror på att det saknas anställningsmöjligheter för forskare. Enligt 9 av 10 är det så svårt att hitta arbete som forskare idag att den som väl fått en tjänst inte släpper den i första taget. För den som tror på att både forskning och människor mår bra av att kunna välja är detta naturligtvis mycket nedslående. Hur många av Sveriges forskare stannar kvar på en tjänst där förutsättningarna för att bedriva forskning är bristfälliga bara för att de inte ser något alternativ?

Jag tror att både svensk forskning och svenska forskare skulle må bra av mer rörlighet. Jag tror t.om. att den svenska arbetsmarknaden generellt skulle må bra av att människor rörde sig mer. Att bli medveten om och tvingas utvärdera sina egna tankesätt i ljuset av andras är nyttigt – inte minst för att det bidrar till den personliga utvecklingen. Det är emellertid inte detsamma som att rörlighet är ett mål i sig. Tvärtom: rörlighet som beror på brist på valmöjligheter kan mycket väl få motsatt effekt och leda till att människor får ännu svårare att ompröva sina övertygelser.

Vi måste därför  1) inse att forskare också är människor. De vill också ha trygga anställningar, bra villkor och en schysst löneutveckling. 2) förbättra möjligheterna till rörlighet och kanske än viktigare, underlätta för människor att kombinera uppdrag. 3) förändra hur erfarenheter från andra verksamheter än den egna värderas. Att olikheter berikar må vara en klyscha, men det är en sann klyscha. Det borde därför löna sig mer än det gör idag att ha arbetat i olika typer av sammanhang.

Sofie Andersson

Ps. Det är intressant att Åmossa påpekar att rörlighet inte bara handlar om hur ofta man byter arbetsgivare. Helt rätt. Hur många gånger någon bytt jobb säger naturligtvis långt ifrån all hennes erfarenhet av gränsöverskridande – detta är bara en dimension av rörlighet. Det är därför synd att Åmossa nöjer sig med att komma med en syrlig kommentar utan att samtidigt erbjuda en alternativ mätmetod.

Jag kan inte men andra borde…

…är en vanlig inställning till att göra sådant som känns lite jobbigt eller svårt. Och visst finns det tillfällen då man tycker att det vore bra om någon gjorde något – bara denna någon är någon annan än man själv. Jag tycker t.ex. att det är viktigt att innergården hemma ser fin ut men är själv sällan särskilt sugen på att kratta löv, rensa ogräs eller rengöra trädgårdsmöblerna. Vissa saker vill man helt enkelt bara ska ske.

Men det finns situationer då den här inställningen är mer motiverad än i fallet med ostädade innergårdar. Som när det verkligen är svårt, på riktigt.

Idag presenterar Naturvetarna en ny undersökning om hur svenska forskare inom naturvetenskap ser på rörligheten inom svensk forskning. För den som tror att graden av rörlighet har betydelsen för forskningens kvalitet är det oroande läsning. Undersökningen visar nämligen att även om forskarna tycker att rörlighet är viktigt är det få som faktiskt rör på sig. Av de forskare som arbetar inom akademin är det så många som 45 procent som aldrig lämnar sitt utbildningslärosäte. 45 procent tillbringar alltså hela sin akademiska karriär innanför samma väggar tillsammans med samma kollegor, år ut och år in. Tittar man på hur det ser ut från forskarutbildningens start och framåt är rörligheten ännu lägre: 63 procent av de universitetsanställda forskarna är kvar på samma lärosäte som de gått hela forskarutbildningen!

Så vad beror det på att forskarna inte rör sig mer, trots att de tycker att rörlighet är viktigt? Vår undersökning visar att det inte handlar om forskarnas attityder. Tvärtom. Mer än hälften anser att svenska forskare borde byta arbetsplats oftare än idag. Problemet är att möjligheterna saknas. På frågan om vad som är det främsta hindret för mobilitet i dagens forskningssystem svarade en överväldigande majoritet (90 procent!) bristen på anställningsmöjligheter. 9 av 10 tycker alltså att det är så svårt att hitta arbete som forskare att de inte vågar byta jobb, även om de skulle vilja. Forskarnas syn på personrörligheten i Sverige är ett solklart exempel på ett motiverat fall av ”jag kan inte men andra borde-”attityden. Forskarna vill röra på sig men anser att de helt enkelt inte kan.

Givet att en hög grad av mobilitet är ett nyckelelement i kreativa forskningsmiljöer är detta något som måste tas på allvar. När forskare rör sig över olika typer av gränser (mellan discipliner, länder, verksamheter och lärosäten) så får de nämligen input till nya forskningsidéer. Dessutom skapas nya typer av nätverk som i förlängningen kan underlätta nya forskningsprojekt. Forskare som inte rör sig får följaktligen mindre input och mindre nätverk.

Betyder vårt resultat att den som hoppas på mer rörlighet hoppas förgäves? Inte nödvändigtvis. Vad det framförallt visar är att forskare också är människor som vill kunna kombinera arbetsliv och familj och som vill ha ett arbete som erbjuder en bra grundtrygghet. På så vis skulle man t.o.m. kunna säga att undersökning ger anledning att hoppas mer, inte mindre, på ökad rörlighet. Att den bristande mobiliteten verkar bero mer på hur forskningssystemet är utformat än på forskarnas attityder innebär ju att problemen går att åtgärda.

Idag anordnar Naturvetarna tillsammans med Kungl. Vetenskapsakademien och Vetenskap & Allmänhet seminariet Stockholm Meeting. Temat är rörlighet och kreativa forskningsmiljöer och några av dem som deltar är statssekreteraren på Utbildningsdepartementet, Peter Honeth (FP) och ledamoten i utbildningsutskottet, Thomas Strand (S). Det ska bli väldigt spännande att höra vad de har att säga om forskarnas mycket tydliga budskap. Om rörligheten i det svenska forskningssystemet ska öka måste anställningsmöjligheterna och villkoren för forskarna förbättras.

Stockholm Meeting-seminariet sänds live via vår webbsida: www.naturvetarna.se
Där kan du också ta del av hela rapporten Jag kan inte men andra borde.

Naturvetarnas nya rapport: "Jag kan inte men andra borde"

 

Sofie Andersson

Välkommen satsning på skolans viktigaste resurs

Första gången jag träffade min lärare i filosofi och religion på gymnasiet så undrade jag verkligen. Kenneth var stenhård, slängde sig gärna med Hegelcitat och daltade aldrig. De första lektionerna var smått chockartade för mig och mina klasskamrater: var hade vi hamnat egentligen? Vi fick långa, krävande skrivuppgifter, tvingades närläsa Koranen såväl som Bibeln och fick dessutom varje vecka diskutera vad vi lärt oss – i helklass. Ve och fasa!

Efter tre år med Kenneth hade filosofi och religion blivit mina favoritämnen. Inte så mycket för att det var just de ämnena som jag egentligen fann mest intressant, utan för att lektionerna med Kenneth alltid fick mig att känna att jag lärt mig något men framförallt fick han mig att vilja lära mig mer. Han krävde alltid 100 % engagemang men gav också alltid lika mycket tillbaka. Kenneth såg dessutom till att vi inte bara lärde oss det vi skulle (bara det en ovanlighet, tyvärr) utan fick oss också att förstå implikationerna av de nya kunskaperna genom att tvinga oss att reflektera över vad det betydde i ett större sammanhang.  Att som sjuttonåring inför hela klassen behöva resonera kring varför religion är en av de absolut vanligaste orsakerna till krig, trots att de i grunden är väldigt lika var läskigt men oerhört lärorikt.

Det Kenneth gjorde är det bra lärare gör: de lär ut genom att väcka fascination för sitt ämne och de får eleverna att växa. Och då kvittar det om det som lärs ut är religionskunskap eller hur man löser en riktigt klurig ekvation. Poängen är att läraren får eleven att få den där icke-överskattningsbara aha-upplevelsen; känslan av att verkligen förstå. Visst kan man läsa sig till det mesta. Men för den där hungern efter att lära sig spelar läraren en helt avgörande roll.

Idag berättade utbildnings- och forskningsminister Jan Björklund att regeringen satsar sammanlagt 880 miljoner kronor på en ny lärarreform de kommande fyra åren. Två nya karriärsteg för lärare införs; förstelärare och lektor och de huvudmän som anställer de nya lärarna får bidrag från staten. Syftet är att stärka läraryrkets status och att få fler att vilja satsa på en karriär som lärare.

Lärarna är skolans absolut viktigaste resurs. En bra lärare lyfter inte bara duktiga och motiverade elever utan förmår också fånga upp dem som inte har lika lätt för sig. Och en riktigt bra lärare kan få den riktigt omotiverade eleven att hamna på rätt sida om den helt centrala gränsen mellan ett godkänt och icke godkänt betyg. Idag har lärare alltmer kommit att bli ett icke-val, något man väljer för att man inte vet vad man vill göra. Med tanke på yrkets oerhörda betydelse är detta en farlig utveckling.

Därför är regeringens nya satsning bra. Lärare måste åter förknippas med hög status och vara ett yrke som lockar de bästa och mest lämpade personerna: dvs. de som verkligen brinner både för sitt ämne och för att lära ut.

Sofie Andersson

Pinsamt för Högskoleverket

För några dagar sedan skrev jag här om hur viktigt det är att fundera över syftet med den högre utbildningen. Varför ska vi egentligen lägga åtskilliga miljarder varje år på utbildning? Till syvende och sisdt handlar det naturligtvis om att utbildning är ett verktyg för att sprida och generera ny kunskap. Den som studerar ska helt enkelt kunna lite mer och vara lite klokare efter att ha avslutat en universitets- eller högskoleutbildning. För att studenterna ska ha en chans att faktiskt lära sig det det är meningen att de ska lära sig måste de få rätt möjligheter att göra så. De måste ges förutsättningar att tillgodogöra sig ny kunskap och, viktigast av allt, utbildningen måste hålla hög kvalitet.

I Sverige är det den statliga myndigheten Högskoleverket (HSV) som ansvarar för att säkerställa att svensk högre utbildning håller hög kvalitet. HSV genomför kontinuerligt utvärderingar av samtliga universitets- och högskoleutbildningar som resulterar i olika typer av utlåtanden. I värsta fall kan ett dåligt betyg leda till indraget examenstillstånd. Högskoleverket granskas i sin tur av den europeiska samarbetsorganisationen The European Association for Quality Assurance in Higher Education (ENQA). ENQA utför alltså samma typ av utvärderingar som HSV gör, fast på HSV och dess systermyndigheter runt om i Europa.  När nu resultatet från ENQA:s senaste granskning presenteras är det inte utan att man blir lite orolig:svenska Högskoleverket uppfyller nämligen inte längre kriterierna för medlemskap! Problemet tycks framförallt vara att det utvärderingssystem som HSV numera använder sig av, med fokus på resultat istället för processer, inte i tillräckligt hög grad stöttar lärosätena i deras utvecklingsarbete. Högskoleverket har nu två år på sig att återkomma till ENQA med förslag på åtgärder för att komma till rätta med bristerna.

Med tanke på hur hårt det nya utvärderingssystemet kritiserats av stora delar av hela det utbildningspolitiska Sverige så är detta dåliga nyheter för både regeringen och HSV. För regeringen är ENQA:s kritik ett ifrågasättande av själva grundtanken – dvs. att studenternas resultat ska vara i fokus – med utvärderingssystemet. För HSV:s del är betyget snarare ett underkännande av myndighetens arbetssätt och brist på att kombinera det nya synsättet med de europeiska riktlinjerna för utvärdering.

Statssekreterare Peter Honeth (fp) säger i en kommentar att den övergripande inriktningen på utvärderingssystemet kommer att ligga kvar även om någon form av komplettering kan komma att bli aktuell. Universitetskansler Lars Haikola svarar å sin sida egentligen inte på kritiken utan konstaterar bara att det inte måste finnas någon motsättning mellan de europeiska riktlinjerna och det svenska resultatfokuset per definition. Frågan som uppkommer blir så varför HSV inte lever upp till kraven?

Betydelsen av att den högre utbildningen håller hög kvalitet kan inte överskattas. Vi måste vara säkra på att de resurser vi investerar faktiskt används på rätt sätt, vilket innebär att HSV har en nyckelroll att spela. Att Högskoleverkets arbete nu underkänns för att inte leva upp till ENQA:s medlemsvillkor behöver inte nödvändigtvis betyda att myndigheten misslyckats med sitt uppdrag. Men underkännande måste tas på allvar. Rätt hanterat kan det kanske t.om. resultera i en konstruktiv diskussion om vad kvalitet är och hur man bär sig åt för att mäta det egentligen.

Sofie Andersson

 

 

Pengar är inte allt.

…men  i vissa sammanhang kan de vara ganska viktiga. Igår släppte Sveriges Universitetslärarförbund SULF  en ny rapport där de tittar på hur högskolornas ekonomi utvecklats från mitten av nittiotalet fram till idag. Föga förvånande för alla som följt den utbildningspolitiska debatten de senaste åren så finner de att högskolornas kostnader ökat betydligt mer än deras intäkter. Hur stort gapet mellan intäkter och utgifter är varierar mellan olika utbildningsområden. För naturvetenskap och teknik rör det sig om en förändring (alltså av klyftans storlek) från ca 21% till 38% under perioden 2001-2011. Som Håkan Regnér, utredare på Saco konstaterar på Sacobloggen så har det samtidigt skett en minskning av antalet lärarledda undervisningstimmar och studentgrupperna blivit större. Tvärtom mot vad man skulle kunna tro alltså.

Huruvida SULF har rätt i sin slutsats att det är det ökade gapet mellan intäkter och utgifter som är orsaken till den försämring av kvaliteten som vi sett de senaste åren låter jag vara osagt. Klart är dock att kvaliteten har försämrats (andelen lärarledda undervisningstimmar har minskat, studentgrupperna har växt och universitetslärarnas möjligheter att kombinera undervisning och forskning blivit allt sämre). Om vi inte gör någonting så kommer det att få stora konsekvenser både för de enskilda studenterna och för Sverige som kunskapsnation (jag vet att det är ett klyschigt uttryck men det finns faktiskt inget bättre för att beskriva det jag vill komma åt).

För att återknyta till rubriken så är pengar självfallet inte allt här i livet. Men samtidigt är det också en självklarhet att utan tillräckliga, garanterade basresurser så blir det svårt att göra någonting alls. Tycker vi dessutom att svensk utbildning ska hålla toppkvalitet – och det gör vi ju! – så måste måttstocken vara högsta möjliga kvalitet och inte att utbildningen alls blir av…

Från och med 2013 kommer resurstilldelningen till svenska universitet och högskolor till viss del att påverkas av utbildningarnas kvalitet. Om detta leder till att kvaliteten förbättras är omöjligt att sia om men det faktum att kvalitetsbegreppet nu ingår i resurstilldelningssystemet är i alla fall ett steg i rätt riktning. 

Sofie Andersson