Vilka utbildningar leder till jobb?

Idag släpps Framtidsutsikter, där Naturvetarna och andra Saco-förbund ger sin bild av hur efterfrågade olika kunskaper och yrken kommer att vara om 5 år. Bedömningar av det här slaget är problematiska. Det är helt enkelt väldigt många faktorer som påverkar och en del är väldigt oförutsägbara, såsom till exempel olika politiska initiativ, tekniska genombrott eller konjunkturen. Mer förutsägbart är pensionsavgångar och antalet examinerade, men att basera en prognos bara på detta fungerar inte. Tänk bara på att det hela tiden tillkommer och försvinner yrken.

Jag och min kollega Kristoffer Jervinge har gjort vårt bästa för att få till så bra prognoser som möjligt för de naturvetenskapliga utbildningarna. I våra bedömningar utgår vi vid sidan av pension- och examinationssiffror från hur utvecklingen ser ut i branscher som är viktiga för naturvetare. Vi försöker också väga in satsningar på FoU och hur viktig kompetensen är för samhällsutvecklingen. En strategi som fungerat hyfsat tidigare, men att gruvbranschen och därmed efterfrågan på geologer skulle få ett uppsving var exempelvis något varken vi eller någon annan kunde föreställa sig för tio år sedan.

I detta sammanhang kan det också vara värt att reflektera över att exakt vilka kurser eller vilken utbildning man har gått ofta inte spelar så stor roll för vilket jobb man får som man kan tro. Under november har jag ägnat mig åt att studera platsannonser inom life science och miljöområdet. Arbetsgivarnas fokus ligger utan undantag på erfarenhet och personlighet. Visst krävs en akademisk utbildning, men detta avfärdas ofta fort med en mening om att det krävs en relevant akademisk examen. Resten av annonsen ägnas åt att detalj beskriva exakt vilka erfarenheter personen ska ha och hur den framtida medarbetaren ska vara. Förmåga att samarbeta, skapa nätverk, kommunicera, ta ansvar, att planera och förstå sin egen samt verksamhetens roll nämns ofta.

En akademisk utbildning ska ge träning att klara allt detta, men självklart är skillnaderna stora mellan olika utbildningar. Det är också allt annat än lätt för den som ska välja utbildning att få klart för sig vilka utbildningar som är bra på att träna upp de färdigheter som efterfrågas i arbetslivet. Akademin fokuserar ofta på att lära ut rena ämneskunskaper.

I ljuset av allt detta blev jag nästan full i skratt när jag läste SCBs pressmeddelande om att individer med yrkesexamen i större utsträckning arbetar inom ”rätt” område. Jag undrar vad som är ”rätt” område för breda generella utbildningar, såsom en kemist-, fysik- eller biologutbildning? För dessa utbildningar finns det varken en specifik bransch som efterfrågar deras kompetens eller en viss tjänst som de är ämnade emot. Om du kan bringa klarhet i detta, så snälla hör av dig till mig.

Naturvetare om att vara managementkonsult

I tisdags ordnade Naturvetarna ett seminarium om managementskonsulting och vad naturvetare kan bidra med. De fyra naturvetare som var där och delade med sig av sina erfarenheter som managementkonsulter målade upp en bild av en spännande bransch, som ger enorma möjligheter att utvecklas och att prova på att lösa många olika typer problem.

Naturvetare har en bra grund från sin utbildning, som tränar upp den analytiska förmågan och att angripa problem systematiskt med ett helhetsperspektiv. Antonia Simon- Stenberg, numera Senior Advisor Sustainability, Oriflame, berättade att de ofta letade efter personer vars kompetens är som en t-kurva. De har en bred kompetens, men sedan är det något som de kan väldigt mycket om.

En bra managementkonsult måste vara entreprenöriell, ha ledaregenskaper, vara professionell och kunna hantera klienter. Servicekänsla och en förmåga att lyssna är viktigt. Kring detta var Daniel Johansson, nybliven chef för omvärldsanalys och utvärdering på Vinnova ; Jens Otterstedt, affärsutvecklingschef, Sveaskog; Hans Dahlquist, affärsområdeschef för säkerhet och risk, Rote Consulting; och Antonia Simon-Stenberg väldigt eniga.

Det som möjligen kan stå i vägen för de naturvetare, som vill bli konsulter är en bristande tro på den egna förmågan, att naturvetare tenderar att vara försiktiga samt att de är vana vid att det finns ett rätt och fel. I en verksamhet handlar det istället ofta om att väga samman olika synpunkter. Jens Otterstedt betonade emellertid att det mesta av de förmågor som behövs i rollen som konsult kan tränas upp.

Lärosätena skulle också kunna bli bättre på att stötta sina studenter, att få dem att tro på sin förmåga och genom att bjuda in tidigare studenter som får berätta om sina karriärer. Förebilder utanför akademin behövs, liksom en del verktyg som gör det lättare att både klara rollen och passera det nålsöga som själva rekryteringen är. Teknik, affärsförståelse och att ha tränat på att lösa case underlättar. Även Naturvetarna skulle kunna fylla en funktion genom att exempelvis synliggöra naturvetare och ha case att öva på sin webb föreslog Jens Otterstedt. Hela seminariet finns att följa här: http://www.naturvetarna.se/Om-oss/Medlemsartiklar/Naturvetare-som-managementkonsult/

Stort tack Daniel, Jens, Hans och Antonia för att ni delade med er. Jag hoppas att Naturvetarna framöver kommer att kunna ordna flera sådana här arrangemang där naturvetare hjälper varandra att komma vidare i karriären.

OBS! Endast för mogna och briljanta

Rubriken skulle kunna vara en varningstext för utbildning i naturvetenskap. Varför återkommer ständigt samma fördom om att naturvetenskap är svårt? Kan det vara så att det i själva verket är etablissemangets åsikt? Betydligt rimligare är det att tänka sig att det är det som man inte har tränat på, stött på tidigare eller har en naturlig fallenhet för som är svårt. Självklart är det som är nytt svårt, men vem blir bra på fotboll genom att undvika bollar?

Helt klart är att ingen kan bli bra på naturvetenskap eller matematik genom att undvika det. Ju tidigare träningen börjar desto bättre förutsättningar att bli en talang. Detta finns det vetenskapliga belägg för, men ändå är det många som än dock framhärdar att barn i förskolan inte är kognitiv mogna att ens börja närma sig naturvetenskapen.

Jag tror att vi måste börja utmana vårt egna tankesätt. Lärarförbundets ordförande, Eva-Lis Sirén gjorde just det genom att fråga oss som deltog på dagens seminarium om vi tänker när vi möter en elev som börjat på naturvetenskapligt program på gymnasiet att det är framtidens lärare. Nej, måste jag erkänna och när mina tankar glider iväg och börjar kretsa kring vad som skulle krävas för att detta skulle vara en helt naturlig karriärväg blir det en gedigen lista.

Till att börja med måste läraryrket bli attraktivt igen. Högre löner behövs, men också bättre förutsättningar att göra ett bra jobb. Det handlar om organisation, ledarskap och tillit till lärarnas kompetens och förmåga att i kraft av sin profession tackla de utmaningar de ställs inför. Hur bra skulle JAS fungera om politikerna lagt sig i utvecklingen?

Frustrerande att det ska vara så svårt att förstå och lika irriterande är det att förskolan, miljön samt hälso och sjukvården präglas av samma sjuka. Kortsiktighet! De flesta förstår att det är av ondo men våra samhällsstrukturer tycks ständigt frammana just detta. Vad som ska till för att komma åt det har jag ingen aning om, men som alltid börjar det väl med en insikt hos tillräckligt många. Därför är jag glad över att projektet BUNT (Barn Upptäcker Naturvetenskap och Teknik) finns och att Naturvetarna är med och stöttar.

Naturvetarnas hetaste utbildningar

Ägnat dagen åt att fördjupa mig i höstens antagningsstatistik. Tvärvetenskapliga utbildningar med en stark koppling till arbetslivet verkar vara det som lockar. Naturvetarna rekryterar från utbildningar i skog, jordbruk, trädgård, geografi, miljö, hälsa, data- och matematik utöver de mer klassiska naturvetenskapliga utbildningarna i biologi, fysik, kemi och geologi. Till de senare har det antagits ca 950 personer till hösten, men räknar jag in alla utbildningar som har en naturvetenskaplig bas är det nästan 5 600 personer och till det tillkommer förstås bland annat farmacevt-, läkare-, veterinär- och ingenjörsutbildningar. Det är alltså betydligt fler än 5 600 som kommer att läsa naturvetenskap på högskolan.

Jag tror att ungdomarnas val är intimt förknippat med hur de ser på framtidsutsikterna och så klart det egna intresset. Nedskärningarna inom läkemedelsindustrin har väl inte gått någon förbi och i ljuset av detta är det logiskt att färre söker sig till utbildningar i biologi och kemi. Jag tror också att med ett tilltagande gap mellan studier och arbetsliv lockar utbildningar som leder fram till ett yrke och ger kontakter med arbetslivet.

Roade mig med att göra en tio i topp lista över de utbildningar vi rekryterar ifrån. I särklass populärast är utbildningarna till djursjukskötare och dietist, sedan kommer en naturvetenskaplig utbildning som inte kräver naturvetenskaplig grundkunskap från gymnasiet. Logiskt med tanke på att så otroligt många fler är behöriga att söka.

Jag tror att det är bra att fler väljer tvärvetenskapliga utbildningar, eftersom behovet av specialister är begränsat. Frågan är bara om det räcker med ett årligt intag på drygt tusen personer för att täcka vårt behov av naturvetenskaplig spetskompetens?

10 i topp
1. Djursjukskötare, SLU
2. Dietistprogrammet, Göteborgs universitet
3. Naturvetenskapligt kandidatprogram biologi*, Lunds universitet
4. Kostvetare, Uppsala universitet
5. Data- och systemvetenskap, Stockholms universitet
6. Datavetenskap, Stockholms universitet
7. Kandidatprogram i matematik och ekonomi, Stockholms universitet
8. Biomedicinsk analytikerprogrammet inriktning klinisk fysiologi, Karolinska institutet
9. Naturvetenskapligt kandidatprogram molekylärbiologi*, Lunds universitet
10. Datavetenskap och applikationsutveckling, Malmö Högskola

* alternativ ingång för de som inte har läst naturvetenskap i gymnasiet.

Hur kan Naturvetarna bidra till en bättre arbetslivskoppling?

Min Almedalsvecka har kommit att handla mycket om samverkan och arbetslivsanknytning. Lärosätena, arbetsgivarna, studenterna och poltikerna är överens om att frågan är viktig och att det finns mycket kvar att göra.

Så som så ofta är diskussionerna lite mer luddig kring vem som är ansvarig för vad? Istället för att göra en att göra lista över vad alla andra bör göra tänkte jag föregå med gott exempel och göra en lista på vad Naturvetarna skulle kunna göra. Efter att Svenskt Näringsliv slagit fast att med en god samverkan ökar sannolikheten för nyutexaminerade att få ett kvalificerat jobb med 69 procent finns ingen tid att spilla.

Naturvetarna är en organisation där studenter och yrkesverksamma kan mötas. Framöver måste vi bli betydligt bättre på att få naturvetarstudenter att inse den fulla potentialen av att ha tillgång till detta nätverk. Hur många vet till exempel om att det på ett mycket stort antal arbetsplatser, på såväl privat som offentlig sektor, finns förtroendevalda naturvetare med unik kunskap om sina respektive verksamheters kompetensbehov, arbetsvillkor och löneläge?

Vi sitter också på unik kunskap om var naturvetare med olika kompetens tar vägen efter examen. Vårt medlemsregister är här ett guldgruva som vi måste bli bättre på att utnyttja. Tänker mig analyser av den data vi har, men också enkäter till våra medlemmar om vilken kompetens de behöver idag och på längre sikt för att möta de utmaningar de ställs inför. Vi måste också få lärosätena att inse att vi är en central samarbetspart som kan förse deras utbildningsansvariga, studievägledare, lärare och studenter med kunskap om vad naturvetare ägnar sig åt efter examen. En idé jag fick igår är att vi liksom arbetsgivarna skulle kunna skriva långsiktiga samverkansavtal med lärosätena.

En annan möjlighet är att vi tillsammans med arbetsgivarorganisationerna tar fram ramavtal för studenter som praktiserar, gör externa examensarbeten eller arbetar parallellt med studierna. Kanske skulle sådana avtal kunna göra det lättare att involvera studenter i verksamheten genom att det blir tydligare vilka rättigheter och skyldigheter arbetsgivaren respektive studenten har?

Självklart kan vi också bidra genom att verka för att vi har rätt incitament för såväl lärosäten och arbetsgivare på plats. I denna fråga har vi satt fingret på två centrala problem. Det ena handlar om att lärarna ensidigt premieras för forskningsresultat och inte pedagogiska meriter. Det andra om att bristen på ledarskap inom akademin får kosekvenser för såväl forskning som utbildning.

Det här är vad jag kan komma på så här långt på stående fot i Almedalen. Säkerligen finns mycket mer som vi skulle kunna göra eller för den delen kanske redan gör. Vad skulle du som läser detta vilja se mer av?