Blir efterföljaren till Erasmus+ dubbelt så bra?

Studentutbytesprogrammet Erasmus+ är ett av endast två program som EU-kommissionen inte vill minska anslagen till i EU:s långtidsbudget för åren 2021-2027, tvärtom vill kommissionen fördubbla anslaget för att år 2025 ha dubblerat antal deltagare i studentutbytesprogrammet.

Frågan om efterföljaren till Erasmus+ diskuterades i EU:s ministerråd för utbildning, ungdom, kultur och idrott 15 februari 2018 i samband med en halvtidsutvärdering av Erasmus+. Den svenska hållningen som framfördes då var att det program som blir efterföljare till Erasmus plus inte får medföra ökade kostnader för den nationella budgeten eller EU-budgeten.

Men vad är Erasmus egentligen och var kom plustecknet ifrån? Erasmus+ är ett utbytesprogram som ger dig möjlighet att studera utomlands. Studerar du vid ett svenskt universitet eller högskola med syfte att ta ut en examen inom grund- eller forskarutbildning kan du läsa i 3–12 månader vid ett annat europeiskt universitet eller högskola i något av de 33 länder som ingår i Erasmusprogrammet.

Programmet finansieras av Europeiska kommissionen (med pengar från medlemsstaternas medlemsavgifter). I Sverige är det Universitets- och högskolerådet som ansvarar för Erasmus+, tillsammans med de universitet och högskolor som deltar i programmet. För att kunna söka stipendium för studier med Erasmus+ måste du ha läst minst ett år på högskolenivå och du ansöker om stipendium via det universitet eller högskola där du studerar i Sverige.

Åker du till ett högkostnadsland får du för närvarande ett bidrag för merkostnader på cirka 420 euro per månad (har du studiebidrag och studielån så behåller du dessa) och cirka 315 euro för studier i lågkostnadsländer. Mer än det merkostnadslån på 227 euro du kan teckna med CSN för utlandsstudier.

Plustecknet kommer ifrån att det ursprungliga Erasmusprogrammet år 2014 slogs ihop med bland annat Lifelong Learning Programme, Youth in Action och Erasmus Mundus . Förutom högre utbildning inkluderas nu yrkesutbildning och praktik, volontärtjänst, ungdomsutbyte och idrott för att nämna några . Mer om dessa någon annan gång kanske.

Erasmusprogrammet har lett till många utbyten under åren. Som Europaportalen skriver så har nästan 81 000 svenskar studerat eller gjort praktik utomlands via EU-programmet sedan Sverige gick med i det europeiska utbytesprogrammet 1992. De senaste åren har mellan 4 500 och 5 500 svenskar deltagit.


Det finns en obalans i antalet in- och utresande studenter och programmet verkar inte vara många svenska studenters förstahandsalternativ. Sedan starten har 171 000 inresande studenter studerat i Sverige vilket är dubbelt så många som antalet utresande studenter. Enligt Universitetskanslersämbetet så ordnar majoriteten av de utresande studenterna sina utlandsstudier på egen hand som så kallade freemover studenter. Av de utresande läsåret 2015/2016 var 70 procent freemoverstudenter, 27 procent utbytesstudenter och 3 procent språkkursstudenter. Många av utbytesstudenterna deltar i sina lärosätens egna utbytesprogram med utländska motparter eller andra program.

Om antalet utresande studenter ska fördubblas som kommissionen vill, eller hellre fyrdubblas till år 2025 så krävs det mycket stora insatser av något slag. Kanske behöver villkoren bli dubbelt så bra? 315 euro i månaden räcker inte långt i Tyskland som är den tredje populäraste destinationen, i alla fall inte om man har en hyra att betala hemma i Sverige.

Informations- och marknadsföringsinsatser kan hjälpa till att öka antalet sökande men att de ensamma skulle kunna öka antalet sökande från cirka 6 000 till 24 000 är osannolikt. Dels då 70 procent av de utresande idag lyckas hitta information på egen hand, dels då cirka 40 procent av varje årskull i sådana fall skulle åka på utbyte genom Erasmus++ eller vad det kommer heta (om vi bortser från doktorander och lärare). Men helt orimligt är ett sådant mål kanske inte då 50 procent av civilekonomerna examinerade 2015/2016 hade studerat utomlands under sin studietid.

Troligtvis spelar studentens begränsade val in jämfört med andra alternativ. Tidsperioden är begränsad till 3-12 månader och vart studenten kan åka och vad studenten kan läsa beror helt på vilka avtal institutionen, högskolan eller universitetet har med utländska lärosäten. Många svenska lärosäten som har relativt bra rykte har också andra bilaterala utbytesavtal med mer renommerade lärosäten än de som ingår i Erasmusprogrammet. Antal länder är begränsat även om det låter som många så har en biologstudent på Stockholms universitet omkring 10 länder att välja på och Danmark och Finland har man i regel redan varit i och Turkiet kanske inte lockar med tanken på det politiska läget och ett par andra länders biologutbildningar håller inte måttet, Brexit ska vi inte ens tala om.

Då blir det mer intressant att åka på ett bilateralt utbyte till USA eller att ordna ett år i Australien själv. Trots att det kostar mer för studenten. Kan det vara så att våra studenter väljer kvalitet framför kvantitet? Borde EU-kommissionen göra detsamma?

Mer fakta inför val av tvättmaskin än utbildning

Saco kritiserar det nya kvalitetssystemet för att det kan komma att försvåra jämförelser mellan olika lärosäten. Naturvetarna delar den uppfattningen. Det är ytterst olyckligt att blivande studenter har mycket begränsade möjligheter att välja ett lärosäte utifrån kvalitet, samtidigt som det är tydligt att skillnaderna mellan lärosätena är betydande och har en stor betydelse för de framtida karriärmöjligheterna.

Naturvetarnas rapport ”Akademisk utbildning – en språngbräda för karriären” visar att de naturvetare som har gått på utbildningar som förberett den för arbetslivet får sitt första arbete snabbare, får ett arbete som är mer relevant i förhållande till sin utbildning samt ett mer kvalificerat arbete.

En högskoleutbildning är en stor investering för individen och för Naturvetarna är det oacceptabelt att det idag inte är möjligt att göra ett välunderbyggt val. Samhället ger idag enbart vägledning när de gäller val av utbildningsinriktning. Med tanke på att Naturvetarnas rapport pekar på att framtidsutsikterna påverkas minst lika mycket av hur förberedelserna för arbetslivet fungerar på utbildningen är det vilseledande och ineffektivt.

Naturvetarna förordar ett kvalitetsdrivande system, där tidigare studenters erfarenhet av utbildningen och etablering på arbetsmarknaden blir transparanta faktorer som blivande studenter kan ta del av.

Prognoser – vi vet med säkerhet att vi inte vet något med säkerhet

Var igår på SCB:s Prognosdagen 2014 – Framtida utmaningar – Jobb, utbildning och arbetslöshet. Det var en mycket lärorik dag där författare bakom olika prognoser från myndigheter i samhället; SCB, Arbetsförmedlingen, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor med flera; var representerade.

En av presentationerna hölls av Anders Ekholm, vice VD för Institutet för Framtidsstudier. I programmet var det skrivet att Ekholm skulle prata om Framtidens arbetsmarknad…icke så. Istället började han med att gå igenom att samhället är komplext, vilket väl inte direkt chockade någon av de närvarande. Men när han sedan gick in på att det i praktiken inte är någon idé att människor gör några prognoser (avancerade datorer bör istället göra det i framtiden) klev han säkerligen på en del ömma tår och gav en intressant dimension till en dag som alltså kallas för Prognosdagen 2014. Indirekt gav han alla oss som var där en frisedel att lämna auditoriet direkt då resten av föredragningarna skulle vara totalt intetsägande eftersom de aldrig kan fånga upp denna komplexitet. Men för analytiker, statistiker, utredare (som de flesta som var där är) kan inte ens sådana dystopiska presentationer lägga sordi på en sådan här högstidsdag…merparten stannade kvar även efter föredragningen.

Som sagt, det var väl egentligen inget nytt i sak och de allra flesta som försöker prognostisera (även undertecknad) är smärtsamt medvetna om det här men Ekholms presentation kom mitt i mellan alla andra prognosmakares prediktioner. Det gav en otroligt intressant twist på hela dagen och om SCB var medvetna om att hans presentation skulle ta den här vägen måste jag applådera deras mod. Oavsett måste jag applådera presentationen. Äntligen någon som tar bladet från munnen och säger det som vi alla (som arbetar med arbetsmarknadsfrågor och prognoser kanske ska tilläggas…då det säkerligen inte är någon annan som ligger sömnlös över sådana här frågor:) brottas med. Jag kan personligen tycka att det är fel att prognoser i så stor utsträckning framhålls som någon sorts sanning när media rapporterar om dem. När jag själv har gjort en prognos kan jag tycka att det känns som ett stort ok på axlarna när någon lyfter fram dem ”fel” i media.

Jag blev kontaktad av en journalist när förra årets Framtidsutsikter släpptes där vederbörande upprepade gånger ville lägga orden i min mun. ”Ni har sagt att det är en bra idé för folk att utbilda sig till kemist i framtiden…”. Varpå jag varje gång svarade att ”Nej, vi har inte sagt att det är en bra idé för alla att utbilda sig till kemist utan valet av högskoleutbildning bör man främst göra utifrån intresse. Däremot har vi gjort en prognos där vi förutsäger att det kommer att råda brist på kemikompetens år 2018, utbudet motsvarar inte efterfrågan, om man utgår ifrån utbildningsdimension, hur många som söker utbildningarna, genomströmning, pensionsavgångar och andra variabler i dagsläget”. Journalisten ”Just det, ni har sagt att fler borde utbilda sig till kemister i framtiden”. Den torre utredaren/prognosmakaren ”Ehhh, nej vi har inte uttryckligen sagt att fler borde utbilda sig till kemister i framtiden. Vi har gjort en prognos utifrån…” Osv, osv in absurdum. Vad skrevs det sen i slutändan? Självklart skrevs det att vi hade sagt att det är en bra idé för folk att utbilda sig till kemist i framtiden…helt oavsett.

När Naturvetarna gör prognoser försöker vi att ta oss bort från att tänka statiskt och att ha med att samhället (förhoppningsvis) ständigt utvecklas. Därför var kontrasten lite intressant igår när SCB först föredrog Trender och Prognoser 2014; där man tar sikte på att förutspå befolkning, utbildning och arbetsmarknaden 2035; och Institutet för Framtidsstudier talade strax därefter. Jag är som sagt en djupt rotad skeptiker och hade själv börjat fundera över det som sades om 2035 där framme vid podiet från SCB. Man pratade bland annat om gymnasieingenjörer. Prognosen var att efterfrågan på gymnasieingenjörer skulle minska men inte så kraftigt och framförallt var man inne på att det ändå borde vara ett mycket större utbud (än vad man räknat på att det kommer att bli). Tillåt mig att tvivla på att efterfrågan kommer att vara så stor som man räknar med.

Samhället blir alltmer kunskapsintensivt och som sagt förutsätter jag att det kommer att fortsätta utvecklas och vara innovativt (inte minst tack vare akademiker). I en rapport som kom från Stiftelsen för Strategisk Forskning tidigare i höstas sägs att ingenjörer/tekniker kommer att automatiseras till 56 procent på 20 års sikt och de som arbetar med drift i betydligt högre utsträckning…därtill lär nog många gymnasiekompetenser ersättas med högskolekompetenser framöver…

Det finns en person från ett annat förbund inom Saco som gör arbetsmarknadsprognoser och också är en smått fantastisk människa (det är för övrigt så klart alla mina kollegor inom Saco-federationen och Naturvetarna:). Nu vill jag inte hänga ut vederbörande på den här bloggen så jag nämner vare sig namn, förbundstillhörighet eller kön. Men hen har alltid fantastiskt långa utläggningar vid möten som börjar i ett resonemang om olika statistik som har legat till grund för prognoserna…ett resonemang som brukar pågå i 5-10 minuter…och alltid brukar mynna ut i att ”…så egentligen är det ingen idé att vi gör prognoser”. Hen har naturligtvis delvis rätt men i brist på annat är det klart att prognoser är bättre än inget, speciellt om folk inser att man inte kan ta det som en spådom utan för vad det är. Sen finns det en annan person som är disputerad i nationalekonom som står mig nära. Hen blir alltid arg när jag använder begreppet som finns i Sacos Framtidsutsikter om att prognoser är ”kvalificerade gissningar”. Hen menar att det visst kan vara mycket mer än kvalificerade gissningar om man gör det på ett djuplodande ”nationalekonomiskt” sätt. Tillåt mig att tvivla även på detta.

Vad prognoser däremot kan göra är att belysa trender och tendenser, speciellt om olika prognoser sammantaget säger samma sak. Det som var positivt med gårdagens olika prognoser ur denna aspekt var att alla konstaterade (inte heller detta särskilt förvånande egentligen) att Sverige behöver invandring framöver för att klara våra utmaningar i samhället. Det känns som en väldigt positiv sak att ta med sig i det hårda och kalla klimatet i Sverige för närvarande…

Ibland lönar det sig att protestera

Det var bara några veckor sedan regeringen ut med att studiebidraget för högskolestudenter skulle förändras. Bidragsdelen skulle sänkas med 300 kr samtidigt som lånedelen skulle höjas med 1000 kr. En ”satsning” på studenterna kallade finansminister Anders Borg det och tillade käckt att den student som tycker att känns kymigt att låna ännu mer alltid kan jobba extra istället. Så igår kväll kom nyheten att förslaget om studiebidrag dras tillbaka. 

”När vi nu ser att det finns en oro har vi försökt hitta ett annat sätt att hitta finansieringen. Och bara med ett litet påslag på alkohol-, tobak- och fordonsskatten så kan vi klara hem finansieringen i alla fall” sade statsminister Fredrik Reinfeldt till SVT:s Rapport.

”Oron” som Reinfeld talar om är den ganska massiva kritik som förslaget mött sedan det presenterades. Ett hårt slag som utbildningssystemet skrev bl.a. Naturvetarnas studentordförande Josefine Jerlström på  SvD Brännpunkt, Regeringens satsning gör studentrörelsen mörkrädd menade Sveriges Förenade Studentkårer, SFS, och Sacos ordförande Göran Arrius beskrev förslaget som både ”oklokt och ologiskt”.  Regeringen har med andra ord haft det hett om öronen den senaste tiden. Men att de nu väljer att backa är ändå förvånande och faktiskt inte helt självklart bra.

Missförstå mig rätt: jag tycker att själva beslutet om studiemedlet är helt rätt. Att öka studenternas lånebörda samtidigt som vi övriga sitter med ett femte (!) jobbskatteavdrag känns bara fel. Men ur ett principiellt perspektiv är det faktiskt inte lika självklart. Förslaget om sänkt studiemedel var tydligt ideologiskt motiverat : alliansen vill öka genomströmningen i högskolan och tycker därför att studenterna måste ta ett större ansvar för sin ekonomi.  Att de nu backar får därför konsekvenser för hur tydliga de uppfattas vara. Vad betyder det egentligen? Har de ångrat sig om hur de tycker att inriktningen för studentpolitiken bör se ut? Eller orkade de helt enkelt inte med all kritik just nu?

Enligt Socialdemokraternas ekonomisk-poltiska talesperson Magdalena Andersson har vi en regering som vänder kappan efter vinden. Det ligger onekligen något i den analysen. Jag tror absolut inte på alltför mycket dogmatik i politiken. Tvärtom. Ledande politiker måste kunna ta intryck av opinionen och lyssna till kritik; det om något är att bedriva en ansvarsfull politik. Men att föreslå en så kontroversiell reform som den om studebidraget trots att man rimligen måste ha förutsett och räknat med kritik och sedan backa med hänvisning till att det ”väckt oro” framstår mest som ett valrörelsestrategiskt beslut.

Lärdom? Ibland lönar det sig att protestera. Särskilt om det är valår.

Sofie Andersson
Utredare, utbildnings- och forskningspolitik

Ps. Utöver sänkningen av studiebidraget och höjningen av studielånet så innehöll ju regeringens förslag om studiemedlet en komponent till:  avskrivningen av studielånen vid 68 år ålder.
Denna förändring kvarstår. Kanske är det naturligt att debatten inte alls handlat om avskrivningsförslaget: för majoriteten av dagens studenter är ju 68 år rätt långt bort. Men borttagandet av avskrivningen kan faktiskt komma att betyda en hel del, inte minst för gruppen äldre studenter. För dem gör möljligheten till avskrivning stor skillnad.

Kompetensbristen ökar med ungdomsarbetslösheten

Läste en väldigt intressant McKinsey-rapport till morgonkaffet. Tydligen är det i länder med högst ungdomsarbetslöshet som företagen har allra svårast att hitta rätt kompetens. En absurd situation som fick mig att tänka på en diskussion jag hade med en kollega för några dagar. Upprinnelsen till samtalet var att jag har lite svårt att förstå varför regeringen går ut med höjd pensionsålder samtidigt som vi har större problem med ungdomsarbetslösheten än någonsin. Min utgångspunkt var att det är bättre att en äldre person, som etablerat sig i samhället är arbetslös än att ungdomar är det. Risken för att ungdomar, som saknar sysselsättning och därmed möjlighet att försörja sig, hamnar på glid och blir en kostnad för samhället är väldokumenterad.

Ungdomsarbetslösheten har att göra med att ungdomar saknar den kompetens som efterfrågas, att det i den effektivitetsiver som råder i dagens arbetsliv finns litet utrymme att lära upp oerfarna och slutligen att de ungdomar som utbildar sig inte får den kompetens och det stöd de behöver för att klara att etablera sig i arbetslivet.

Naturvetarna fokuserar under den här kongressperioden på att öka arbetslivsanknytningen i naturvetenskapliga utbildningar. Ett angeläget arbete, som jag själv verkligen är engagerad i. Vad kan vara mer tillfredställande att kunna bidra till att nästa generation naturvetare får bästa tänkbara förutsättningar att vara till nytta för alla de verksamheter som är beroende av naturvetenskaplig kompetens?

Ibland blir jag oerhört frustrerad t.ex. när utbildningsansvariga inte förstår att en karriär utanför akademin inte är en alternativ karriär utan huvudspåret för de allra flesta naturvetare samt när studenterna inte inser att kontakter med arbetslivet faktiskt är långt viktigare än hur väl de presterar på nästa tenta, samt när arbetsgivare glömmer bort vikten av att tydligt kommunicera vilken typ av kompetens de behöver och ge ungdomar en chans att visa vad de går för.

Det finns väldigt mycket att göra för att komma till rätta med de problem vi ser. Nedan är några saker som Naturvetarna ser som prioriterat.
• Incitamenten för lärosätena måste ändras så att kvalitet, där arbetslivsanknytning är en viktig faktor, snarare än genomströmning är i fokus.
• Uppföljningen av hur det går för studenterna efter att de lämnar en viss utbildning måste systematiseras och bli obligatorisk.
• Karriärservicen på våra lärosäten måste förstärkas och bli en integrerad del i utbildningarna, så att alla studenter får bättre möjlighet att redan under studietiden förbereda sig för att uppnå sina karriärmål.
• Studenter måste under hela sin studietid erbjudas möjlighet till kontakt med alumner, branschföreträdare, yrkesorganisationer och arbetsgivare.
• Studenters medvetenhet om vikten av kontakter med och kunskap om arbetslivet måste öka.

Ett problem som vi brottas med när det gäller naturvetare är att många arbetsgivare är små utvecklingsintensiva företag med begränsade resurser för att samverka med lärosätena. Det är självklart ett problem om lärosätena enbart för en dialog med de stora bolagen om vilken kompetens som behövs, eftersom deras kompetensbehov sannolikt skiljer sig från mindre verksamheters. Enligt Mc Kinsey rapporten var det också de små bolagen som upplevde störst problem att få tag på rätt kompetens. Med den rådande utvecklingen på arbetsmarknaden kommer detta problem att öka, så en strategi för att fånga upp och tillgodose mindre verksamheters kompetensbehov är angelägen.