Kan ett mobilitetsbidrag få igång forskarna?

En av rörlighetsdebattens viktigaste frågor är hur vi får svenska forskare att röra sig mer. Hur skapar vi strukturer som både möjliggör och uppmuntrar det gränsöverskridande som vi alla är så överens om behövs?

Sedan 2012 kan svenska forskare söka s.k. ”postddok-bidrag” från Vetenskapsrådet. Enkelt beskrivet möjliggör det för den som disputerat att arbeta några år utomlands, på ett utländskt lärosäte samtidigt som anställningen på ett svenskt lärosäte behålls. Idag skriver Elisabet Nihlfors, Vetenskapsrådet (VR) på Curies debattsida att VR planerar att införa ytterligare ett mobilitetsbidrag, med start från 2014. I likhet med postdok-bidraget är tanken att denna nya form av bidrag ska erbjuda såpass mycket fexibilitet och anställningstrygghet att fler svenska forskare vågar ta steget att röra på sig. Jättebra. Som jag skrivit här tidigare är ett av de tydligaste resultaten i vår undersökning om hur forskarna själva ser på rörlighetens status att de tycker att förutsättningarna saknas. Ett bidrag för att öka anställningstryggheten är onekligen ett steg på vägen.

Denna typ av bidrag riktar sig emellertid enbart till forskare som befinner sig inom ramen för akademin  och den kommer med andra ord bara åt den interna rörligheten. Lika viktigt som att öka rörligheten lärosäten emellan är att öka rörligheten mellan akademin och övriga samhället. För att komma åt detta krävs fler och större åtgärder än bidrag. Det handlar om att göra det möjligt att ha fler än en arbetsgivare (utan att man för den sakens skull ”straffas” genom att grunden för pensionen blir mindre) men också om att öka det faktiska antalet forskartjänster. Hur ska Sverige kunna vara en framstående forskningsnation om vi inte ger forskarna möjlighet att använda sin kompetens?

Jag tror också, i likhet med Karin Åmossa på Sulf, att det handlar mycket om att förändra attityder; inte minst inom universitetsvärlden. Det måste helt enkelt värderas högre än idag att ha erfarenheter från andra länder, sektorer och discipliner. Så hur når vi dit? Genom att fortsätta att diskutera frågan om mobilitet och genom att fortsätta påminna regeringen om att den forskningspolitiska debattens säkraste kort – rörlighet och samverkan – handlar om mer än att underlätta kommersialiseringen av forskningsresultat och uppdragsutbildningar.

Sofie Andersson

 

 

 

Jag kan inte men andra borde…

…är en vanlig inställning till att göra sådant som känns lite jobbigt eller svårt. Och visst finns det tillfällen då man tycker att det vore bra om någon gjorde något – bara denna någon är någon annan än man själv. Jag tycker t.ex. att det är viktigt att innergården hemma ser fin ut men är själv sällan särskilt sugen på att kratta löv, rensa ogräs eller rengöra trädgårdsmöblerna. Vissa saker vill man helt enkelt bara ska ske.

Men det finns situationer då den här inställningen är mer motiverad än i fallet med ostädade innergårdar. Som när det verkligen är svårt, på riktigt.

Idag presenterar Naturvetarna en ny undersökning om hur svenska forskare inom naturvetenskap ser på rörligheten inom svensk forskning. För den som tror att graden av rörlighet har betydelsen för forskningens kvalitet är det oroande läsning. Undersökningen visar nämligen att även om forskarna tycker att rörlighet är viktigt är det få som faktiskt rör på sig. Av de forskare som arbetar inom akademin är det så många som 45 procent som aldrig lämnar sitt utbildningslärosäte. 45 procent tillbringar alltså hela sin akademiska karriär innanför samma väggar tillsammans med samma kollegor, år ut och år in. Tittar man på hur det ser ut från forskarutbildningens start och framåt är rörligheten ännu lägre: 63 procent av de universitetsanställda forskarna är kvar på samma lärosäte som de gått hela forskarutbildningen!

Så vad beror det på att forskarna inte rör sig mer, trots att de tycker att rörlighet är viktigt? Vår undersökning visar att det inte handlar om forskarnas attityder. Tvärtom. Mer än hälften anser att svenska forskare borde byta arbetsplats oftare än idag. Problemet är att möjligheterna saknas. På frågan om vad som är det främsta hindret för mobilitet i dagens forskningssystem svarade en överväldigande majoritet (90 procent!) bristen på anställningsmöjligheter. 9 av 10 tycker alltså att det är så svårt att hitta arbete som forskare att de inte vågar byta jobb, även om de skulle vilja. Forskarnas syn på personrörligheten i Sverige är ett solklart exempel på ett motiverat fall av ”jag kan inte men andra borde-”attityden. Forskarna vill röra på sig men anser att de helt enkelt inte kan.

Givet att en hög grad av mobilitet är ett nyckelelement i kreativa forskningsmiljöer är detta något som måste tas på allvar. När forskare rör sig över olika typer av gränser (mellan discipliner, länder, verksamheter och lärosäten) så får de nämligen input till nya forskningsidéer. Dessutom skapas nya typer av nätverk som i förlängningen kan underlätta nya forskningsprojekt. Forskare som inte rör sig får följaktligen mindre input och mindre nätverk.

Betyder vårt resultat att den som hoppas på mer rörlighet hoppas förgäves? Inte nödvändigtvis. Vad det framförallt visar är att forskare också är människor som vill kunna kombinera arbetsliv och familj och som vill ha ett arbete som erbjuder en bra grundtrygghet. På så vis skulle man t.o.m. kunna säga att undersökning ger anledning att hoppas mer, inte mindre, på ökad rörlighet. Att den bristande mobiliteten verkar bero mer på hur forskningssystemet är utformat än på forskarnas attityder innebär ju att problemen går att åtgärda.

Idag anordnar Naturvetarna tillsammans med Kungl. Vetenskapsakademien och Vetenskap & Allmänhet seminariet Stockholm Meeting. Temat är rörlighet och kreativa forskningsmiljöer och några av dem som deltar är statssekreteraren på Utbildningsdepartementet, Peter Honeth (FP) och ledamoten i utbildningsutskottet, Thomas Strand (S). Det ska bli väldigt spännande att höra vad de har att säga om forskarnas mycket tydliga budskap. Om rörligheten i det svenska forskningssystemet ska öka måste anställningsmöjligheterna och villkoren för forskarna förbättras.

Stockholm Meeting-seminariet sänds live via vår webbsida: www.naturvetarna.se
Där kan du också ta del av hela rapporten Jag kan inte men andra borde.

Naturvetarnas nya rapport: "Jag kan inte men andra borde"

 

Sofie Andersson

Välkommen satsning på skolans viktigaste resurs

Första gången jag träffade min lärare i filosofi och religion på gymnasiet så undrade jag verkligen. Kenneth var stenhård, slängde sig gärna med Hegelcitat och daltade aldrig. De första lektionerna var smått chockartade för mig och mina klasskamrater: var hade vi hamnat egentligen? Vi fick långa, krävande skrivuppgifter, tvingades närläsa Koranen såväl som Bibeln och fick dessutom varje vecka diskutera vad vi lärt oss – i helklass. Ve och fasa!

Efter tre år med Kenneth hade filosofi och religion blivit mina favoritämnen. Inte så mycket för att det var just de ämnena som jag egentligen fann mest intressant, utan för att lektionerna med Kenneth alltid fick mig att känna att jag lärt mig något men framförallt fick han mig att vilja lära mig mer. Han krävde alltid 100 % engagemang men gav också alltid lika mycket tillbaka. Kenneth såg dessutom till att vi inte bara lärde oss det vi skulle (bara det en ovanlighet, tyvärr) utan fick oss också att förstå implikationerna av de nya kunskaperna genom att tvinga oss att reflektera över vad det betydde i ett större sammanhang.  Att som sjuttonåring inför hela klassen behöva resonera kring varför religion är en av de absolut vanligaste orsakerna till krig, trots att de i grunden är väldigt lika var läskigt men oerhört lärorikt.

Det Kenneth gjorde är det bra lärare gör: de lär ut genom att väcka fascination för sitt ämne och de får eleverna att växa. Och då kvittar det om det som lärs ut är religionskunskap eller hur man löser en riktigt klurig ekvation. Poängen är att läraren får eleven att få den där icke-överskattningsbara aha-upplevelsen; känslan av att verkligen förstå. Visst kan man läsa sig till det mesta. Men för den där hungern efter att lära sig spelar läraren en helt avgörande roll.

Idag berättade utbildnings- och forskningsminister Jan Björklund att regeringen satsar sammanlagt 880 miljoner kronor på en ny lärarreform de kommande fyra åren. Två nya karriärsteg för lärare införs; förstelärare och lektor och de huvudmän som anställer de nya lärarna får bidrag från staten. Syftet är att stärka läraryrkets status och att få fler att vilja satsa på en karriär som lärare.

Lärarna är skolans absolut viktigaste resurs. En bra lärare lyfter inte bara duktiga och motiverade elever utan förmår också fånga upp dem som inte har lika lätt för sig. Och en riktigt bra lärare kan få den riktigt omotiverade eleven att hamna på rätt sida om den helt centrala gränsen mellan ett godkänt och icke godkänt betyg. Idag har lärare alltmer kommit att bli ett icke-val, något man väljer för att man inte vet vad man vill göra. Med tanke på yrkets oerhörda betydelse är detta en farlig utveckling.

Därför är regeringens nya satsning bra. Lärare måste åter förknippas med hög status och vara ett yrke som lockar de bästa och mest lämpade personerna: dvs. de som verkligen brinner både för sitt ämne och för att lära ut.

Sofie Andersson

Spets framför bredd och volym?

I Sverige utformas forskningspolitiken genom forskningspolitiska propositioner som kommer vart fjärde år. Om en dryg månad är det dags för nästa. Debatten som föregått 2012 proposition kan väl knappast beskrivas som het men nu, med bara några veckor kvar tycks forskning ha blivit ordet för dagen. Kanske är det därför inte så konstigt att utbildnings- och forskningsminister Jan Björklund inte kan hålla sig till början av oktober utan låter delar av propositionens inriktning sippra ut redan nu. På DN Debatt idag presenterar han vad som beskrivs som ”…en strategisk del” av förslaget. Grundidén är att Sverige, för att kunna hävda sig i den internationella konkurrensen måste satsa mer på spets än idag och under den kommande tioårsperioden kommer därför totalt drygt tre miljarder kronor att satsas på svensk elitforskning. Vi har hört Björklund prata om elitsatsningar förut. Skillnaden nu är att han nu faktiskt presenterar ett antal (nåja, ganska) konkreta förslag. Utöver att minska byråkratin för forskare och att låta kvalitet styra fördelningen av medel vill regeringen öka rekryteringen av internationella forskare samt att instifta ett s.k. elitprogram för yngre forskare. Jag tror att det är helt rätt tänkt. För att de största forskartalangerna ska välja att forska i just Sverige så krävs villkor som gör det attraktivt. Här intar forskarkarriärens början en nyckelposition – för att fler ska vilja och kunna satsa på en karriär som forskare just i Sverige måste det ju finnas tydliga karriärvägar för forskare! Det är givetvis omöjligt att sia om huruvida dessa förslag faktiskt kommer att resultera i fler svenska ”elitforskare”. Satsningar på forskning kan nämligen inte jämföras med satsningar på vilket annat politikområde som helst. Att investera i forskning är, draget till sin spets, att investera i människor. Forskningspolitikens huvuduppgift måste därför vara att skapa förutsättningar för forskare att bedriva sin forskning på ett effektivt och framgångsrikt sätt. Det är därför hoppingivande att insikten om förutsättningarnas betydelse också nått utbildnings- och forskningsminister Björklund…

Sofie Andersson

Relaterat
Hör Jan Björklund intervjuas om satsningen i P1 Morgon.
Läs Göran Arrius (ordförande för Saco) kommentarer

Om vikten av att börja i rätt ände

Igår berättade forsknings- och utbildningsminister Jan Björklund att regeringen planerar en utbyggnad av civil- och högskoleingenjörsutbildningarna. 1600 nya platser ska skapas de kommande åren. För oss som är övertygade om att Sverige behöver fler – inte färre – ingenjörer och naturvetare är detta givetvis en välkommen nyhet. Genom att öka antalet utbildningsplatser ökar man förutsättningarna för att fler ska välja att utbilda sig inom teknik och naturvetenskap.  Frågan är emellertid om det är nya högskoleplatser som är lösningen på det som framstår som det verkliga problemet: nämligen att svenska ungdomars intresse för naturvetenskap och teknik stadigt minskar.

En ny avhandling från Mittuniversitetet visar att allt färre ungdomar är intresserade av att satsa på en teknisk eller naturvetenskaplig yrkesbana. Intressant nog tycks det vikande intresset handla om grundskolans oförmåga att möta elevernas frågor snarare än om en reell brist på intresse. Didaktikforskare Magnus Oskarsson, som står bakom avhandlingen ”Viktigt- men inget för mig”, konstaterar att det i stor utsträckning handlar om att skolan inte lyckas med att visa på användbarheten i naturvetenskap.

Jan Björklund säger ofta att Sveriges framtida välstånd är beroende av att vi har en stark naturvetenskaplig forskning och en säker tillgång på duktiga tekniker och naturvetenskapliga forskare. Den aviserade utbyggnaden av ingenjörsutbildningarna är ett viktigt steg i arbetet med att säkerställa detta. Än viktigare är emellertid att se till att ungdomar vill satsa på de naturvetenskapliga och tekniska områdena. Och då räcker det tyvärr inte med att öka antalet platser på ingenjörsutbildningarna utan det arbetet måste påbörjas mycket tidigare och inriktas på att öka svenska barn och ungdomars intresse för naturvetenskapliga frågeställningar.

I andra änden av skalan ligger frågan om hur vi använder kompetensen när den väl finns. Idag skriver Anitra Steen, lokal samordnare Södertälje kommun, Peter Larsson, Samhällspolitisk direktör, Sveriges ingenjörer och Mattias Öberg, ordförande i Svensk Toxikologisk förening på DN Debatt att regeringen borde gå in och stötta ett toxikologiskt institut för att ta till vara på den forskningsinfrastruktur och kompetens som finns i Astra Zenecas forskningsanläggning i Södertälje. Ett välkommet förslag och något som vi på Naturvetarna drivit sedan Astras nedläggningsbeslut blev känt i början av februari. Vi träffade då ett flertal intressenter inom området (däribland Svensk Toxikologisk Förening) och diskuterade hur man skulle kunna agera för att se till att den expertis som finns i Södertälje inte ska gå förlorad. Att fler nu är inne på samma linje är jättebra. Låt oss hoppas att också regeringen inser att det vore ett stort misstag att inte agera i Astra-frågan – departementala konflikter och farhågor för SAAB-paralleller till trots…

Sofie Andersson

Vetandets värld handlade förra veckan om det minskande intresset för naturvetenskap. Lyssna här!