Naturvetare behövs i djurbranschen

Igår hade DYN, Djurbranschens yrkesnämnd, årsmöte hos Naturvetarna. Det var roligt att få möjlighet att berätta för branschen om alla våra medlemmar som arbetar med djur eller utbildar människor som vill arbeta med djur. I Naturvetarna finns bland annat naturbrukslärare, djurinspektörer, zoologer, etologer, husdjursagronomer, djursjukskötare och biomedicinska analytiker som alla på olika sätt bidrar till att djur får ett bättre liv.
Vi har funderat en hel del på om DYN verkligen är ett bra forum för Naturvetarna att vara aktiva i, mest på grund av att den stora gruppen människor som arbetar med djur inte har någon akademisk examen. Det vi slutligen landade i är att detta inte är ett förhållande som på inget sätt är unikt för djurbranschen och att det just därför som det är så viktigt att vara delaktig och synliggöra professioner som visserligen är små, men trots det har stor betydelse för branschen. Naturvetare är numerärt nästan alltid i minoritet och därför vilar kanske ansvaret än tyngre på var och en av oss att när tillfälle ges kunna kommunicera vad vi gör och varför det är viktigt.
Om jag kort ska försöka beskriva vilka verksamheter som kan sägas höra till djurbranschen kan man säga att det är alla verksamheter som hanterar djur, med undantag från lantbruks- och hästnäringen. Djurparker, hunddagis, hund- och kattpensionat, naturbruksskolor, föreningar för djurägare, försäkringsbolag, zoohandeln, verksamheter som använder djur i forskning samt djurens hälso och sjukvård är några exempel.
Just nu händer det mycket i djurbranschen, som berör Naturvetarnas medlemmar. Vi tror att lagstiftningen om djurens hälso- och sjukvård kommer att revideras framöver, framför allt på grund av att det i nuläget är mycket svårt för branschen att få tag på legitimerad djursjukskötare. Jordbruksverket kommer att lägga fram en utredning om djurens hälso- och sjukvård i ett längre perspektiv för landsbygdsdepartementet den 1 april. Samtidigt pågår en översikt av djurskyddslagstiftningen och i branschen är man bekymrad för att det idag görs väldigt olika bedömningar av vilka krav som faktiskt ställs.
Om Naturvetarna ska kunna göra skillnad behövs input från dig som arbetar med djur kring hur vi ska tackla de utmaningar vi står inför. Jag funderar på att starta en referensgrupp till DYN och är du intresserad av att ingå i en sådan så hör av dig till mig.
Slutligen, en god nyhet! Regeringen har beslutat att skolverket ska ta fram en plan över hur alla yrkesprogram ska kunna ge grundläggande behörighet för högskolestudier. Enligt Bengt Weidow på Skolverket ska det vara klart redan till sommaren. Precis som våra naturbrukslärare befarade minskade antalet sökande till naturbruksskolorna i och med att detta inte längre var självklart. Att stänga ute naturbrukselever från akademiska studier är synd, eftersom de breddar rekryteringen till högskolan och har med sig mängder av praktisk erfarenhet.

Den som inte syns finns inte

Synlighet är en fråga som är i fokus på Naturvetarnas kongress. Det är utan tvekan viktigt för förbundets medlemmar att de syns. Ett särskilt problem för naturvetare är att de är antalsmässigt är få, i samhället men också på arbetsplatsen. Konsekvensen av det blir allt för ofta att naturvetarna buntas ihop i en grupp eller hamnar i en slaskgrupp tillsammans med en mängd andra grupper.
HR-avdelningar är alltför sällan medvetna om att det finns naturvetare på arbetsplatsen. I många dialoger med arbetsgivare är det jag som får informera dem om att de faktisk har naturvetare anställda. Det är tack vare Naturvetarnas medlemsregister som jag har möjlighet att ifrågasätta arbetsgivarens uppgifter om att de inte finns naturvetare på arbetsplatsen. Kanske kan den intressanta diskussion som ofta uppstår bidra till att åtminstone några arbetsgivare får en ökad medvetenhet om naturvetare och deras roll i verksamheten.
Statistiskt är det också bekymmersamt. För det är en delikat uppgift att få ihop tillräckligt stora grupper utan att för den skull slå ihop äpplen och päron. Landstingsanställda naturvetare är frustrerade över att de inte alls syns i statistiken. En frustration som tagit sig uttryck i ett antal motioner till Naturvetarnas kongress. I landstingens AID-kodning hamnar naturvetare i gruppen ”Andra specialister inom hälso- och sjukvård”. I gruppen döljer sig exempelvis mikrobiologer, miljö- och yrkeshygieniker och sjukhusgenetiker. Grupper som till följd av detta inte alls syns och därför i många sammanhang riskerar att bli helt bortglömda. Överhuvudtaget är landstingens medvetenhet om vad naturvetare gör och hur de bidrar till verksamheten låg.
Jag sympatiserar med problematiken som lyfts fram av motionärerna. Det är också otroligt glädjande att se olika naturvetargrupper arbeta tillsammans för att lösa ett gemensamt problem. Tyvärr måste jag emellertid konstatera att problematiken inte begränsad till landstingen. Även i SCBs statistik blir naturvetare ihopklumpade, med en minskad synlighet som en direkt konsekvens.
Nu verkar det emellertid som naturvetarna fått nog. De accepterar inte längre att verka utan att synas. Det faktum att det rör sig om få individer betyder inte per automatik att de är oviktiga. Själv brukar jag gilla att vända det hela till en fördel. Tack vare att naturvetare så ofta bidrar med en unik kompetens blir de i själva verket viktigare för verksamhetens totala produktivitet. Mångfald är något som bidrar till ökad kreativitet och det gäller inte minst utbildningsbakgrund. En utbildning ger som bekant inte bara faktakunskaper, utan påverkar också i högsta grad hur vi ser på verkligheten.