Intressant med jobbpeng men hur var det nu med politiskt ansvar?

Centern skriver idag på DN debatt om sitt nya jobbpaket. Framförallt förslaget med jobbpeng är väl det som främst väcker intresse. Arbetsförmedlingen har problem med matchningen och helt klart är att något behöver göras. Detta är inte minst sant när det gäller naturvetenskaplig kompetens. Är jobbpeng då rätt väg? Tveksamt, men det är ändå bra att man problematiserar över detta och försöker hitta konstruktiva lösningar.

Men det är vare sig jobbpeng eller något av de andra förslagen som etsar sig fast hos mig efter att ha läst artikeln. Jag tar istället fasta på att C som utgångspunkt i sin artikel skriver följande om jobbpakten mellan LO, Svenskt Näringsliv och regeringen: ”att LO dödförklarat pakten är allvarligt när svenska folket förväntar sig ansvarstagande och konstruktiva resultat för fler jobb i kristider.”

C lägger förvisso fokus på att det är LO som dödat pakten men det rimmar ändå illa med vad finansminister Anders Borg (M) sa häromdagen. Borg försökte då tona ner att jobbpakten hade kraschat, att regeringen inte tänker lägga ner sin del av arbetet och att ”tumultet” berodde på tillfälliga motsättningar under avtalsrörelsen.

Att ett parti som ingår i regeringen dagen efter Borgs försvarstal går ut i media och pratar om att jobbpakten är död är naturligtvis förvånande. Inte minst när Borg apropå kritiska kommentarer från Stefan Löfven (S) sa följande igår avseende att jobbpakten är en lång process ”- Då är det viktigt att vi från politisk sida gemensamt stöttar processen och inte politiserar den eller använder den för kortsiktiga politiska utspel”.

Om inte det som skrivs idag på DN debatt är att politisera processen och använda den för kortsiktiga politiska utspel så vet jag inte vad som skulle kunna vara det. Nog måste man kunna förvänta sig ett ansvarstagande och konstruktiva resultat för fler jobb i kristider (för att återanvända vad som skrivs om LO i debattartikeln) från regeringen…även om ett parti befinner sig i kris?

Naturvetarna är partipolitiskt obundna och det här handlar inte om kritik mot något visst politiskt parti eller försvar av LO utan om det ansvar ”politiken” har. Arbetsmarknadens parter har ett ansvar, och tar ett stort ansvar på den svenska arbetsmarknaden, men att regeringsrepresentanter har så olika uppfattningar om jobbpakten är nog mer skadligt, lär inte göra krisen mindre…och lämnar en fadd smak i munnen.

Jag menar, hur lätt kan ett trepartssamtal vara när en av parterna uppträder så här splittrat?

Resurser, resurser… Ständigt dessa resurser.

Svenska studenter ska studera effektivare, de ska ta ut sin examen i högre utsträckning än idag och utbildningar som håller särskilt god kvalitet ska få extra resurser. Det är kärnan i det förslag om ett nytt resurstilldelningssystem för universitet och högskolor som Svensk Näringsliv presenterade igår.

Och visst låter det bra. Svensk Näringsliv har nämligen helt rätt i dagens system fungerar dålig. Att tilldelningen av resurser sker på basis av hur många studenter lärosätena antar respektive hur många poäng studenterna tar skapar inte precis drivkrafter för kvalitet – snarare tvärtom. Den modell som Svensk Näringsliv nu föreslår, där helårsstudent-komponenten kompletteras med en examenspeng, en etableringspeng samt en kvalitetspeng, skulle mycket väl kunna leda till starkare incitament för kvalitetsarbete. Mer nyanser och bredd behövs.

Förslaget väcker emellertid lika många frågor som det ger svar; något som till viss del kan förklaras av att Svenskt Näringsliv inte haft som ambition att presentera en färdig modell utan snarare att starta diskussionen om hur ett alternativt system skulle kunna se ut. Man kan förvisso tycka att Svensk Näringsliv gör det lite väl enkelt för sig när de duckar för frågan om hur utformningen av och fördelningen mellan indikatorerna ska se ut. Samtidigt är det ett som German Bender på TCO konstaterar konstruktivt och rätt sympatiskt sätt att angripa frågan att presentera ett underlag för diskussion hellre än en färdig modell.

Mina främsta funderingar gäller examens- och kvalitetskomponenterna. Visst är det bra att man försöker komma åt problemet med att svenska studenter studerar allt längre utan att ta examen. Men hur mycket inflytande har universiteten och högskolorna över hur länge svenska studenter pluggar, egentligen? Visst kan de påverka på marginalen, t.ex. genom att göra det lättare för fler att slutföra påbörjade studier. Ett större mått av flexibilitet i upplägget skulle exempelvis kunna göra skillnad för studenter som har barn eller som börjar arbeta under studietiden. Men i likhet med Saco och Saco Studentråd så tror jag  att om man vill öka effektiviteten och få fler att faktiskt ta examen så är det bättre att rikta åtgärderna till studenterna. Varför inte göra verklighet av den idé om examenspremie till studenter som tar sin examen ”i tid” som fortsätter att dyka upp då och då?

Vad gäller kvalitetskomponenten är det givet att den bör vara med. Jag är emellertid tveksam till upplägget med att utbildningar som håller hög kvalitet ska få mer resurser. Visst ska kvalitet premieras med att indirekt bestraffa utbildningar av lägre kvalitet lär ju knappast underlätta att höja kvaliteten…

Kvalitet var för övrigt ordet för dagen vid veckans andra Svenskt Näringsliv-seminarium; Nationellt peer review-system – borgar det för resultatfokus?. Svaret var – som vanligt – ett tveksamt ”mja”. Som Dr Marc Luwel från Hercules Stitching så träffande påpekade är det med peer review-systemet som med demokrati: systemet har många brister men det är det bästa vi har. Den viktigaste slutsatsen från dagens diskussioner är därför att frågan om peer review inte gäller huruvida vi bör ha det som hur vi bör förstå det.  Kanske är det som Dr Graeme Rosenberg förordade – och som statssekreterare  Peter Honeth direkt plockade upp – så att ”Expert based review system” är ett bättre begrepp?

Svenskt Näringslivs initiativ, både gårdagens rapportsläpp och dagens seminarium har uppmuntrats från en rad håll, från Vetenskap & Allmänhet, Sveriges Universitetslärarförbund (Sulf), Saco och TCO. Återstår att se om man kommer att göra som många nu hoppas och utveckla ett skarpt förslag.

Sofie Andersson

Ps. Jag inte låta bli att sucka över att bland de nio medverkandena vid seminariet på Näringslivets hus idag så fanns endast en – en! – kvinna. Jag har mycket svårt att tro att det inte finns några andra kvinnor än Helena Malmqvist från ABB som har relevanta perspektiv att tillföra diskussionen om peer review.

Om vem som egentligen lägger forskningsproppen, svenska politikers intresse för sakpolitik och om forskningens överordnade syfte

Ju närmare peaken i den forskningspolitiska debatten vi kommer desto hetare blir debatterna. Imorse var jag på ett seminarium arrangerat av Svenskt Näringsliv på temat  ”Snobbism hotar viktig forskning i Sverige”.  I sak kom inte mycket nytt fram: statssekreterare Peter Honeth (FP) lovade att kommande forskningsproposition innehåller viktiga förslag som kommer att utveckla svensk forskning. Madelene Sundström, vd för KK-stiftelsen talade sig varm för potentialen med nya, mindre högskolor och Harriet Wallberg-Henriksson, rektor för Karolinska Institutet efterlyste bättre samverkan inom forskningen.

Men debatten hade också några inslag som kändes som en frisk fläkt. Förutom att moderatorn PM Nilsson sa det många tänker, nämligen att Peter Honeth är den som egentligen lägger forskningsproppen – inte forskningsminister Jan Björklund själv, så var det faktiskt flera av de medverkande som nämnde meningen med forskning. Vi bedriver ju inte forskning i något slags terapisyfte utan för att vi vill ha resultat. Ett möjligen simpel men samtidigt helt centralt konstaterande.

Jag tyckte dessutom att Tobias Krantzs (chef för forskning och, innovation och utbildning på Svenskt Näringsliv) kritik av politikernas ointresse för forskningspolitiken var befriande. Krantz påpekade att svenska politiker och journalister är så upptagna av politiska sakfrågor att de missar det som verkligen betyder något. Nivån på a-kassan är visserligen viktig men angör knappast Sveriges framtid. Det gör däremot Sveriges förmåga att de utmaningar som världen står inför idag. Forskningspolitiken är grundläggande och kan inte behandlas som ett politikområde bland många andra. Tvärtom måste den genomsyra all politik och alla departement. Tack för det, Tobias Krantz!

Sofie Andersson

Ps. Det var också roligt att kunna konstatera att rörlighet och samverkan var återkommande svar på frågan om vad som behövs för att förbättra villkoren för svensk forskning. Just rörlighet och samverkan var ju huvudtemat för gårdagens Stockholm Meeting som Naturvetarna arrangerade tillsammans med KVA och VA igår. Missade du det? Titta på seminariet via vår webb.