Ibland lönar det sig att protestera

Det var bara några veckor sedan regeringen ut med att studiebidraget för högskolestudenter skulle förändras. Bidragsdelen skulle sänkas med 300 kr samtidigt som lånedelen skulle höjas med 1000 kr. En ”satsning” på studenterna kallade finansminister Anders Borg det och tillade käckt att den student som tycker att känns kymigt att låna ännu mer alltid kan jobba extra istället. Så igår kväll kom nyheten att förslaget om studiebidrag dras tillbaka. 

”När vi nu ser att det finns en oro har vi försökt hitta ett annat sätt att hitta finansieringen. Och bara med ett litet påslag på alkohol-, tobak- och fordonsskatten så kan vi klara hem finansieringen i alla fall” sade statsminister Fredrik Reinfeldt till SVT:s Rapport.

”Oron” som Reinfeld talar om är den ganska massiva kritik som förslaget mött sedan det presenterades. Ett hårt slag som utbildningssystemet skrev bl.a. Naturvetarnas studentordförande Josefine Jerlström på  SvD Brännpunkt, Regeringens satsning gör studentrörelsen mörkrädd menade Sveriges Förenade Studentkårer, SFS, och Sacos ordförande Göran Arrius beskrev förslaget som både ”oklokt och ologiskt”.  Regeringen har med andra ord haft det hett om öronen den senaste tiden. Men att de nu väljer att backa är ändå förvånande och faktiskt inte helt självklart bra.

Missförstå mig rätt: jag tycker att själva beslutet om studiemedlet är helt rätt. Att öka studenternas lånebörda samtidigt som vi övriga sitter med ett femte (!) jobbskatteavdrag känns bara fel. Men ur ett principiellt perspektiv är det faktiskt inte lika självklart. Förslaget om sänkt studiemedel var tydligt ideologiskt motiverat : alliansen vill öka genomströmningen i högskolan och tycker därför att studenterna måste ta ett större ansvar för sin ekonomi.  Att de nu backar får därför konsekvenser för hur tydliga de uppfattas vara. Vad betyder det egentligen? Har de ångrat sig om hur de tycker att inriktningen för studentpolitiken bör se ut? Eller orkade de helt enkelt inte med all kritik just nu?

Enligt Socialdemokraternas ekonomisk-poltiska talesperson Magdalena Andersson har vi en regering som vänder kappan efter vinden. Det ligger onekligen något i den analysen. Jag tror absolut inte på alltför mycket dogmatik i politiken. Tvärtom. Ledande politiker måste kunna ta intryck av opinionen och lyssna till kritik; det om något är att bedriva en ansvarsfull politik. Men att föreslå en så kontroversiell reform som den om studebidraget trots att man rimligen måste ha förutsett och räknat med kritik och sedan backa med hänvisning till att det ”väckt oro” framstår mest som ett valrörelsestrategiskt beslut.

Lärdom? Ibland lönar det sig att protestera. Särskilt om det är valår.

Sofie Andersson
Utredare, utbildnings- och forskningspolitik

Ps. Utöver sänkningen av studiebidraget och höjningen av studielånet så innehöll ju regeringens förslag om studiemedlet en komponent till:  avskrivningen av studielånen vid 68 år ålder.
Denna förändring kvarstår. Kanske är det naturligt att debatten inte alls handlat om avskrivningsförslaget: för majoriteten av dagens studenter är ju 68 år rätt långt bort. Men borttagandet av avskrivningen kan faktiskt komma att betyda en hel del, inte minst för gruppen äldre studenter. För dem gör möljligheten till avskrivning stor skillnad.

Nytt år, nya aktiviteter…

Aldrig är det så många som är så engagerade i så mycket som i början av januari. Ett nytt år innebär en chans till nystart: kalendrar går åt som smör, tidningarna fylls med tips om hur man kommer igång med ”sitt nya hälsosamma liv”, gymmen är fullbelagda och Facebook fullkomligen svämmar över av ”nu kör vi-”statusuppdateringar. Det är något på en gång fint och sorgligt i det här. Å ena sidan hoppet och ambitionerna, å andra sidan vetskapen om att kalendrar glöms bort, gymmen töms och att bullbilder åter blir vanligt förekommande i Facebookflödet… För tricket är ju inte att komma igång; den verkligen utmaningen ligger i att hålla i och att hålla ut. Att realisera, helt enkelt.

Forskningspolitikens 2013 går i realiserandets tecken. Med forskningspropositionen på plats är det dags att se till att regeringens satsningar – för det är verkligen satsningar det är fråga om – för de kommande fyra åren får full utväxling. De nya miljonerna till life science-sektorn ska hitta rätt, universiteten och högskolorna anpassa sig till höjda basanslag och Vetenskapsrådet står inför den grannlaga uppgiften att hitta sätt att öka rekryteringen av internationellt framstående forskare.

Naturvetarna då? För vår del kommer mycket att handla om att följa och att följa upp arbetet med forskningspropositionen. Vilka effekter får det faktum att en större andel av forskningsresurserna fördelas på basis av kvalitet? Kommer storsatsningen på Sci Life Lab leda till att forskningsinfrastrukturen och -kompetensen från det numera nedlagda Astra Zeneca i Södertälje tas till vara? Och kommer universiteten och högskolorna att använda sina utökade resurser till att satsa på att skapa förutsättningar för långsiktighet i sin forskning och utbildning?

Vår ambition är naturligtvis att också hjälpa till att underlätta att de nya satsningarna får så god effekt som möjligt. Av denna anledning arrangerar vi exempelvis ett seminarium för att diskutera ledarskap inom svensk forskning i slutet av januari Var är vi påväg och vem styr? och inom kort kommer vi att genomföra undersökning om just det akademiska ledarskapet.

Vi kommer också att följa upp diskussionen om rörlighet som vi startade i höstas med publiceringen av Jag kan inte men andra borde – en undersökning om rörlighetens status bland svenska forskare. Förra veckan var jag tillsammans med Frida Lawenius (chef för kommunikation och samhälle på Naturvetarna) och Sanna Johansson (ombudsman på Naturvetarna) på Utbildningsdepartementet för att diskutera hur vi kan förbättra förutsättningarna för svenska forskare att röra sig och samverka mer med statssekreterare Peter Honeth. Den 17 april arrangerar vi seminariet Bubbel & Debatt på samma tema (mer information publiceras på vår webb inom kort).

Januari och dags för omstart och nystart men också för uppstart. Hur det går och om vi håller ut längre än alla stolta ägare till nyinköpta gymkort kan du följa här på bloggen…

Sofie Andersson

 

 

 

 

 

Strategi, verktyg, inriktning eller kompass? Om det viktiga i att välja rätt ord.

Jag gillar språk. Jag tycker om att upptäcka nya ord och att vända och vrida på formuleringar så att jag får fram precis det jag vill. Jag är den där personen som kan bli helt till mig över hur lukten av asfalt en tidig sommarmorgon beskrivs och som lätt kan ägna en hel kväll åt att prata om det speciella språket i  Vallgrens ”Den vidunderliga kärlekens historia”. Jag har inte tryckt på ”Like” för särskilt många Facebook-grupper, men ifråga om SMS – Sverige mot Särskrivningar tvekade jag inte en sekund. Ja, ni fattar; jag är den personen.

En del tycker nog att mitt språkintresse ibland gränsar till nörderi. För vad betyder det egentligen hur man säger något: huvudsaken är väl att man säger det? Nja. Visst finns det situationer där det inte spelar så stor roll hur man uttrycker sig bara budskapet går fram. Men det finns faktiskt sammanhang där budskapet är helt avhängigt vilka ord man väljer att använda.

Som Kristofer berättade här förra veckan har regeringen precis kommit med en ny Innovationsstrategi. Enligt Näringsdepartementet ska strategin vara ”… grunden för ett långsiktigt arbetssätt för att utveckla innovationsklimatet och innovationsförmågan i Sverige”. Kort sagt: den ska svara på hur vi skapar bättre förutsättningar för innovationer i Sverige.

När strategin presenterades av näringsminister Annie Lööf förra torsdagen möttes den av ett flertal kritiska röster och under veckan som gått har ifrågasättandena bara blivit fler. Inriktningen på kritiken har visserligen varierat, men en överväldigande majoritet pekar på att strategin inte innehåller några handfasta verktyg. Bristen på handlingsplan har t.om. fått en del att tala om papperstigrar. Ordet strategi skapar förväntningar om konkreta verktyg och tydligt mätbara mål – förväntningar som inte infrias av dokumentet. Tvärtom. Innovationsstrategin består av många fina formuleringar om vikten av ett gott innovationsklimat och om Sveriges roll som kunskapsnation. Förslag till åtgärder lyser däremot med sin frånvaro.

Jag vet inte vad regeringen vill med att kalla dokumentet för en strategi. Om syftet är att ange en övergripande färdriktning för innovationspolitiken – en kompass, som Annie Lööf själv uttryckt det – hade det väl varit enklare att helt enkelt kalla det för en kompass? Då hade det blivit tydligt vad man vill med dokumentet och hur det är tänkt att användas. Genom att välja ordet strategi höjer man kraven. Som Ingrid Heath på Life Science Sweden påpekar i en underhållande krönika om Innovationsstrategins drag av Kejsarens nya kläder är en strategi nämligen ett ”välplanerat tillvägagångssätt”.

Det finns alltså fall där ordnörderi inte bara är nörderi utan faktiskt fullständigt nödvändigt. Regeringen skulle sannolikt tjäna på att ägna lite mer energi åt vad alla fina ord betyder – om inte annat för att undvika att mer kritik än nödvändigt…

Sofie Andersson

Ps. Som den uppmärksamme redan noterat kom alltså Innovationsstrategin samma dag som Forsknings- och Innovationspropositionen och Nobelpriset i Litteratur presenterades. Det är inte utan att man börjar undra om regeringens pr-strateger tagit långledigt…