Dags att akademin börjar dejta?

I tidags anordnade vi ett seminarium på Karolinska Institutet, KI, för att diskutera akademiskt ledarskap. Eller snarare bristen på akademiskt ledarskap. För om det är någonting som blivit helt tydligt under månaderna som gått sedan regeringen meddelade att man planerar en utredning som ska titta på ledningen vid svenska lärosäten och sedan Excellensutredningen pekade ut ledarskap som nyckel till framstående forskning så är det att det svenska forskningssystemet lider brist på just ledning. Varför? Det finns flera orsaker och som Naturvetarnas ordförande Ivar de la Cruz och jag skrev på DN Debatt strax före jul så tenderar diskussionerna om vad problemet beror på ofta landa i någon slags pajkastning där ingen vill ta ansvar och alla skyller på varandra. Regeringen hänvisar till autonomireformen och säger att universiteten inte tar sitt ansvar och universiteten beskyller regeringen för att ge ansvar med ena handen och begränsa det med den andra. Vi kommer ingenstans.

Med seminariet Excellent ledarskap för excellent forskning ville vi ta steget bort från hur-hamnade-vi-här-diskussionen och istället rikta ljuset mot vad vi kan göra för att vända trenden. Så vad kan vi göra? Statssekreterare Peter Honeth, Sveriges Unga Akademis ordförande Christian Broberger, KI:s rektor Anders Hamsten och huvudsekreteraren för Excellensutredningen, Gunnar Öquist, var egentligen ganska överens om vad som behövs. Universiteten måste få reella möjligheter att ta ett långsiktigt ansvar för sin verksamhet, man måste börja använda rekrytering på ett mer strategiskt sätt än idag och återväxten av forskare måste säkerställas, bl.a. genom karriärvägar för unga forskare. Men när vi kom till frågan om genomförande, dvs. vem som ska se till att detta också sker, svävade paneldeltagarna på målet. Gunnar Öquist vill se en förändring av fördelningen mellan basresurser (alltså de resurser som går direkt till universiteten och som lärosäten själva disponerar över) och externa medel eftersom han menar att dagens system försvårar långsiktighet. Denna bild delas inte av Peter Honeth som tycker att fördelningen vi har idag är bra och att problemen snarare beror på att ledningarna inte vågar ta sitt ansvar. Christian Broberger ville hellre prata om meriteringssystemet och att detta inte uppmuntrar kvalitet. Han pekade bl.a. på det absurda i att externa medel ofta fördelas på basis av vilka som fått pengar tidigare.

Allt detta fick mig att fundera över två frågor. Akademiskt ledarskap är numera ett forskningspolitikens buzzword. Men vill vi verkligen ha ledarskap? Och om vi nu vill det, vad vill vi ha det till? Honeth, Broberger, Öquist och Hamsten svarade alla ja på den första frågan men det är högst oklart om de eller alla andra som i den forskningspolitiska debatten vurmar för ledarskapets betydelse har något svar på fråga två.

Excellensutredningens jämförelse av forskningen i Sverige respektive ett antal andra europeiska länder indikerar att en av de mer betydelsefulla skillnaderna handlar om hur ledningarna agerar. Universitetsledningarna i de mer framstående forskningsnationerna tycks vara betydligt starkare och tydligare än vad de är i Sverige. Enkelt uttryckt verkar de alltså både ha en klarare bild av vad de vill och mer målmedvetenhet ifråga om att driva igenom sina ambitioner. Detta leder till slutsatsen att ledarskap förvisso är viktigt, men bara så länge som det relateras till ett mål. För vad ska vi med en stark ledning till om målet saknas?

Häromdagen skrev Marita Teräs, strateg på Naturvetarna, på Naturvetarbloggen om att diskussionerna om akademiskt ledarskap gör henne mörkrädd. Hur kan de sitta där, kolugna som om ingenting har hänt och helt enkelt konstatera att det saknas kompetenta ledare på svenska universitet och högskolor, undrade hon och efterlyste akademiska ledare. Jag vill komplettera Maritas önskelista: förutom ledare så behöver vi idéer och visioner. Vi måste fråga oss vad vi vill med de universiteten och högskolorna. Utifrån detta måste i sin tur lärosätena formulera vad de vill. Vad är deras mål? Utan att ha detta klart formulerat för sig blir det – såklart – fullständigt omöjligt att leda någonting eller någonstans alls. För vilken ledare kan leda utan att veta var hon eller han är påväg? Och än viktigare, hur ska en ledare som saknar visioner och målbild få legitimitet för sitt ledarskap bland dem hon/han ska leda? Enkla påpekanden kanske, men icke desto fullständigt fundamentala. Och så väldigt lätt verkar det ju nu inte vara. Ingen av deltagarna vid vårt Excellensseminarium kunde ge något rakt svar på frågan om vilka visioner de har för svensk forskning eller för den delen, Karolinska Institutet.

Så. Kanske är det dags för lite matchmaking inom akademin? Jag har börjat med en annons:

Finnes: svenska universitet och högskolor i varierande storlek med god potential att utvecklas.
Sökes: målmedvetna och visionära ledare, redo för rejäla utmaningar.
Om svar anhålles snarast!

Sofie Andersson

 

Ps. Under våren kommer Naturvetarna att genomföra en undersökning på temat akademiskt ledarskap. Vilka aspekter tycker du att vi borde belysa? Kommentera här eller maila direkt till mig sofie.andersson@naturvetarna.se

 

Jag kan inte men andra borde…

…är en vanlig inställning till att göra sådant som känns lite jobbigt eller svårt. Och visst finns det tillfällen då man tycker att det vore bra om någon gjorde något – bara denna någon är någon annan än man själv. Jag tycker t.ex. att det är viktigt att innergården hemma ser fin ut men är själv sällan särskilt sugen på att kratta löv, rensa ogräs eller rengöra trädgårdsmöblerna. Vissa saker vill man helt enkelt bara ska ske.

Men det finns situationer då den här inställningen är mer motiverad än i fallet med ostädade innergårdar. Som när det verkligen är svårt, på riktigt.

Idag presenterar Naturvetarna en ny undersökning om hur svenska forskare inom naturvetenskap ser på rörligheten inom svensk forskning. För den som tror att graden av rörlighet har betydelsen för forskningens kvalitet är det oroande läsning. Undersökningen visar nämligen att även om forskarna tycker att rörlighet är viktigt är det få som faktiskt rör på sig. Av de forskare som arbetar inom akademin är det så många som 45 procent som aldrig lämnar sitt utbildningslärosäte. 45 procent tillbringar alltså hela sin akademiska karriär innanför samma väggar tillsammans med samma kollegor, år ut och år in. Tittar man på hur det ser ut från forskarutbildningens start och framåt är rörligheten ännu lägre: 63 procent av de universitetsanställda forskarna är kvar på samma lärosäte som de gått hela forskarutbildningen!

Så vad beror det på att forskarna inte rör sig mer, trots att de tycker att rörlighet är viktigt? Vår undersökning visar att det inte handlar om forskarnas attityder. Tvärtom. Mer än hälften anser att svenska forskare borde byta arbetsplats oftare än idag. Problemet är att möjligheterna saknas. På frågan om vad som är det främsta hindret för mobilitet i dagens forskningssystem svarade en överväldigande majoritet (90 procent!) bristen på anställningsmöjligheter. 9 av 10 tycker alltså att det är så svårt att hitta arbete som forskare att de inte vågar byta jobb, även om de skulle vilja. Forskarnas syn på personrörligheten i Sverige är ett solklart exempel på ett motiverat fall av ”jag kan inte men andra borde-”attityden. Forskarna vill röra på sig men anser att de helt enkelt inte kan.

Givet att en hög grad av mobilitet är ett nyckelelement i kreativa forskningsmiljöer är detta något som måste tas på allvar. När forskare rör sig över olika typer av gränser (mellan discipliner, länder, verksamheter och lärosäten) så får de nämligen input till nya forskningsidéer. Dessutom skapas nya typer av nätverk som i förlängningen kan underlätta nya forskningsprojekt. Forskare som inte rör sig får följaktligen mindre input och mindre nätverk.

Betyder vårt resultat att den som hoppas på mer rörlighet hoppas förgäves? Inte nödvändigtvis. Vad det framförallt visar är att forskare också är människor som vill kunna kombinera arbetsliv och familj och som vill ha ett arbete som erbjuder en bra grundtrygghet. På så vis skulle man t.o.m. kunna säga att undersökning ger anledning att hoppas mer, inte mindre, på ökad rörlighet. Att den bristande mobiliteten verkar bero mer på hur forskningssystemet är utformat än på forskarnas attityder innebär ju att problemen går att åtgärda.

Idag anordnar Naturvetarna tillsammans med Kungl. Vetenskapsakademien och Vetenskap & Allmänhet seminariet Stockholm Meeting. Temat är rörlighet och kreativa forskningsmiljöer och några av dem som deltar är statssekreteraren på Utbildningsdepartementet, Peter Honeth (FP) och ledamoten i utbildningsutskottet, Thomas Strand (S). Det ska bli väldigt spännande att höra vad de har att säga om forskarnas mycket tydliga budskap. Om rörligheten i det svenska forskningssystemet ska öka måste anställningsmöjligheterna och villkoren för forskarna förbättras.

Stockholm Meeting-seminariet sänds live via vår webbsida: www.naturvetarna.se
Där kan du också ta del av hela rapporten Jag kan inte men andra borde.

Naturvetarnas nya rapport: "Jag kan inte men andra borde"

 

Sofie Andersson

Best of Almedalen 2012

Almedalsveckan lider mot sitt slut och det känns som att en liten summering av veckan och allt det som pågår kringsjälva politikerveckan är motiverad. 

Almedalenvimmel
Almedalenvimmel

Almedalen är ju inte bara ett forum för att diskutera viktiga frågor och träffa nytt folk– det är också ett mecka för den eventintresserade! Överallt pågår små aktioner: småprylar delas ut till förbipasserande, människor lockas in till utställningar och seminarier via gratis kaffe/fika/godis, tidningar trycks ned i påsar och mingel säljs in med löften om den bästa maten. Vi bestämde oss för att kora det bästa och sämsta vi varit med om under veckan:

Sämsta upplägg: varför envisas alla med minst 2 h som seminarietid? Det mesta är ofta sagt redan efter 15 minuter och resterande tid består ofta av upprepande.

Mest irriterande: Alla långrandiga frågor som egentligen inte är frågor utan snarare marknadsföring av den egna verksamheten.

Bästa debatten: Microsofts matematikseminarium. Här hettade det verkligen till kring huruvida läxor behövs eller inte. Aldrig förr har så många näringslivsföreträdare varit så engagerade i en skolfråga. 

Sämsta debatten: Det finns (tyvärr) ganska många att välja på men allra sämst var nog alla de seminarium som bestod av paneldeltagare som var helt överens och som därför kom att sakna all form av nerv och polemik. Något som förvärrades av bristen på skicklig moderator.

Sämsta seminarienamnet:  Nu eller aldrig?! Så förbättrar vi vården och omsorgen för de mest sjuka äldre

Bästa kaffet: Saco, Rindihuset. Riktigt kaffe tillagat av riktiga baristor, ackompanjerat av mörk choklad.

Sämsta kaffet: Var det verkligen kaffe som serverades vid Almegas bloggspot? De sa att det var det men smaken påminde inte om kaffe någonstans. 

Märkligaste gänget: Kriminellas rätt i samhället (KRIS). Iklädda svarta tröjor med neongul text dök jättegrupper upp från ingenstans och punktmarkerade olika events Här på bilden vid Tv4:s morgonsändning. 

KRIS
KRIS

Bästa moderatorn: Anna D Öberg vid SSR:s seminarium Är jämställda löner ett hot mot den svenska modellen?. Hon tvingade folk att ställa frågor och protesterade när de inte gjorde det: ”Jag förstår inte frågan, ställde du verkligen någon fråga nu?” o.s.v. Väldigt bra även om hon ändå inte lyckades få ut så mycket av paneldeltagarna. Bubblare: Ulf Wickbom vid Socialdepartementet och SKL:s seminarium om vård och omsorg för de sjuka äldre. När huvudtalaren inte dök upp fann sig Wickbom fort och gick i bästa Allsång på Skansen-manér ut i publiken och började intervjua folk. Dessutom lyckades han med konststycket att både låta deltagarna prata till punkt och styra in frågorna på det relevanta istället för att inta skyttegravsställning.

Sämsta moderatorn: alla som var så bundis med paneldeltagarna att de inte kunde eller villa få igång debatten genom att ställa kritiska frågor.

Bästa aktionen: Naturvetarnas heliumfyllda ballonger med texten ”Naturvetare lyfter världen”.  Alla barn (och många andra också) som passerade på vägen till partiledarnas tal ville självklart ha en ballong. Några killar lyckades ge sin badboll en rejäl flygtur med hjälp av ballongerna.

 Flygande badboll

 
Största blundern: när statsminister Fredrik Reinfeldt (M) i sitt Almedalental pratade om alla nattarbetande svenskar och råkade säga att han ju vanligtvis inte brukar vara ute på stan om kvällarna så ofta men att det hänt några gånger den senaste tiden. Var det någon som kunde tänka på något annat än att han just blivit singel?
Fredrik Reinfeild intervjuas i P1
Fredrik Reinfeild intervjuas i P1
 

Sämsta fikat: alla muffins som serverades i Wisby Strand-konferens. Maken till tråkiga, stabbiga muffins har sällan skådats.

Bästa fikat: de nybakade kanelbullarna som fortfarande var varma när de serverades i trädgården vid Westanders seminarium Åtta av tio kommer att älska det här seminariet om att använda statistik i opinionsbildning och media.

Bästa lunchen: en laxvariant av Ceasarsallad på RISEs seminarium Myt eller verklighet i forskningspolitiken

Sämsta lunchen: Macka och kaffe (mest för att det var mackor och kaffe precis överallt och precis hela tiden). Bubblare: ingen lunch alls. Som Almedalsbesökare blir man snabbt bortskämd och förväntar sig att få lunch om seminariet ligger runder lunchtid.

Mest oväntat roliga kommentaren: Peter Honeths (FP) berättelse om hur debatten mellan honom och Ibrahim Baylans (s) vid Vetenskap & Allmänhets seminarium om förtroendet för forskning skulle sluta: ”Och när Baylan här bjuder upp till dans kommer jag att le och avböja och när han insisterar kommer jag att säga tack så mycket men vi vill inte bli trampade på tårna.”

Minst roliga kommentar: ”Vi har tyvärr överskridit vår tid och har inte någon tid för frågor.” Inte minst om man har härdat ut ett seminarium helt utan meningsskiljaktigheter och nerv och har förberett en riktigt knepig fråga till panelen. 

Mest väntade minglet (men ändå väldigt givande): Sacos mingel med alla som arbetar inom ett Saco-förbund

Mest oväntade minglet: Med ett par barn som ville uppmuntra pappor att sjunga och spelade in Kristofer när han sjöng ”Popular” med Eric Saade. Alla pappor ska nog trots allt inte sjunga…

Bästa/mest praktiska give away: Solskyddsfaktor från Nordea. 

Sämsta give away:En penna som höll i ca 20 minuter och dessutom lyckades förstöra alla Kristofers kvarvarande visitkort (den gick sönder i väskan utan att ha använts en enda gång).

Smutsiga visitkort
Smutsiga visitkort

Minst praktiska give away: Godisask med godis som fastnade i tänderna till den milda grad att plomberna var i stor fara. Bubblare: Nordeas chokladbollar som smälte efter ungefär tjugo sekunder i den strålande solen.

Bästa naturvetaren: Under ett för övrigt ganska rörigt och ogenomtänkt  seminarium om kost i sjukvård och äldreomsorg visade Elisabet Rothenberg, ordförande för Dietisternas Riksförbund, DRF var skåpet ska stå.
På fem minuter lyckades hon inte bara klargöra alla fakta utan kom också med förslag på konkreta lösningar!

Elisabeth Rothenberg

Minst irriterande: Det fina vädret

 Det här har vi lärt oss till nästa år:
-packa rejält med visitkort
-ha ryggsäck som väska, inte påse
-undvik att äta mackor åtminstone två veckor innan politikerveckan börjar 
-trappa gradvis upp kaffekonsumtionen för att göra magen (och resten av kroppen!) beredd på den koffeinchock som komma skall. Denna förberedelse påbörjas med fördel ett par månader i förväg
-spendera minst en timme/dag i rusningstrafik på Stockholms T-central för att förbereda hjärnan på alla ljud och intryck

Kristofer Jervinge, Marita Teräs, Klara Rapp, Vincent Paciello Lundvall, Sofie Andersson