Är forskarna vinnare i höstens budget?

Det menar i alla fall Dagens Nyheter. Höstbudgetpropositionen som presenterades idag innebär att universitet och högskolor får totalt 11,5 miljarder kronor för forskning och innovation de kommande fyra åren. Inte fy skam – särskilt inte med tanke på att en stor del av pengarna går direkt till life science-området.

Budgetproppen innehåller emellertid få nyheter om forskningspolitiken. Satsningen på SciLifeLab var redan känd och likaså att regeringen vill inrätta ett nytt institut för forskning om processutveckling och katalys. Frågan om vad –  och om alls något – som kommer att hända med kompetensen och infrastrukturen som finns vid AstraZeneca i Södertälje inom toxikologi- och drug discovery-områdena händer alltså fortfarande i luften. Som Frida Lawenius skrev här igår så vore det ett oerhört slöseri om detta tilläts gå förlorat.

Om ett par veckor kommer som bekant forskningsproppen. Det är osannolikt att denna innehåller några större satsningar på t.ex. ett centrum för toxikologiforskning (det skulle i så fall ha framgått av budgetpropositionen som ju omfattar samtliga utgiftsområden) men vad är det man brukar säga? Hoppet är det sista som lämnar människan…

Sofie Andersson

För övrigt kan jag inte annat än att hålla med Cissi Askwall på Vetenskap & Allmänhet som i sin kommentar till budgetproppen efterlyser en bredare syn på samverkan: ”Det handlar om utbyte av kunskap, idéer och resultat, för att utveckla Sverige såväl ekonomiskt som demokratiskt och kulturellt. Dialogen gynnar också forskarna som får nya perspektiv, större kunskap och stärkt kompetens”.

Är ett superdepartement lösningen?

Jag befinner mig på en fest hemma hos en vän. Vi har inte känt varandra så länge och min bordskavaljer är därför en helt ny bekantskap. I Sverige finns som alla vet en mycket tydlig uppfattning om att yrkesrollen säger något viktigt om vem man är så jobb är ett givet samtalsämne. När jag berättar att jag jobbar med att bevaka och försöka påverka svensk forskningspolitik nickar min bordsgranne allvarligt och säger att det är ett viktigt jobb eftersom dagens politik lämnar en hel del i övrigt att önska. Åh, säger jag intresserat, för detta håller jag naturligtvis med om, hur menar du då? Svaret kommer snabbt: pengar. Sverige måste satsa mer resurser på forskning. Vi pratar en stund om att undersökningar visar att Sverige halkar allt längre efter i ett internationellt perspektiv ifråga om forskningsfinansiering och om hur viktigt det är att prioritera forskningen för att svensk forskning ska kunna hävda sig i den internationella konkurrensen även i framtiden. Jag kommer att tänka på vårt samtal när jag läser Harriet Wallberg-Henrikssons (rektor vid Karolinska institutet) debattartikel i dagens DN. Under 2000-talet har det gjorts ett genomgripande reformarbete av den danska forskningspolitiken och förändringarna börjar nu ge resultat: en nyligen genomförd studie visar att dansk forskning hamnar allt högre upp på de internationella rankningslistorna vad gäller kvalitet såväl som citeringsgrad. Så hur har man då lyckats med detta? Förutom att centrera forskningsresurserna till ett mindre antal stora forskningscentra har man också inrättat ett forskningspolitiskt råd och skapat ett slags superdepartement med ansvar för dansk forsknings- och innovationspolitik; allt i syfte att öka graden av långsiktighet och samordning. Huruvida just dessa åtgärder är de enda eller ens de bästa för att höja forskningens kvalitet eller inte låter jag vara osagt men utvecklingen pekar otvivelaktligen på att forskningspolitikens problem inte enbart handlar om brist på pengar. Vad det danska exemplet visar och vad Wallberg-Henriksson också är inne på i sin artikel är att infrastrukturen för och organiseringen av forskningen är minst lika viktiga som resurstillgången. Jag har skrivit det här innan men eftersom jag har en stark tilltro till upprepandets effekter gör jag det igen: forskningspolitiken kan inte bedrivas i ett separat rör , där alla diskussioner förs innnanför utbildningsdepartements stängda väggar. Forskningen får betydelse för och påverkas av hela samhället och det måste därför finnas en utväxling mellan olika politikområden såväl som olika delar av samhället.

Nu är det bara några veckor kvar till regeringen presenterar den forskningspolitiska proposition som kommer att ange inriktningen på forskningspolitiken de kommande fyra åren. Vi kan bara hoppas att de tagit intryck av de uppmaningar om samverkan som vi och många med oss inkommit med…

Sofie Andersson