Tuta och kör! Eller bromsa! Eller kör?

”Svag internationell konjunktur och fortsatt oro i omvärlden slår mot den svenska arbetsmarknaden” konstaterar regeringen och aviserar 12 400 extra utbildningsplatser detta och nästa år. Gott så. Om Sverige ska fortsätta utvecklas måste det satsas mer, inte mindre, på utbildning. Men nyheten från den kommande vårbudgetpropositionen gör mig ändå lite konfunderad: det var ju inte längesedan regeringen drog ned antalet utbildningsplatser. Samma regering som för en tid sedan ansåg att antalet utbildningsplatser utan problem kunde minskas tycker alltså nu att det behövs fler. Har det hänt någonting med efterfrågan på utbildning och samhällets behov av välutbildade människor ökat dramatiskt eller har nysatsningen snarare att göra med arbetsmarknadspolitiska hänsynstaganden? Tyvärr tror jag att det sistnämnda är en mer trolig förklaring än att regeringen har en ny utbildningsstrategi. Svängningen är nämligen symptomatisk för hur forsknings- såväl som utbildningspolitiken ofta sett ut i Sverige: ryckighet är mera norm än undantag och politiken utspelsbetonad snarare än strategisk.

Vad regeringen egentligen vill med svensk högre utbildning är därför en motiverad fråga. Vad är målet och vilken är strategin? Statssekreterare Peter Honeth (fp) duckar gärna för frågan genom att hänvisa till autonomireformen. Enligt honom innebär den att regeringens inflytande över universiteten och högskolorns verksamhet är ytterst begränsad. Det är lärosätena själva som måste ta ansvar för att planera och styra sin verksamhet. Detta är nu en sanning med modifikation. För ansvarstagande krävs mandat – mandat som givet  utbildningspolitikens fortsatta ryckighet kan ifrågasättas om svenska universitet och högskolor verkligen har.  Eftersom förutsättningarna hela tiden förändras och förutsägbarheten saknas är det i praktiken mycket svårt för lärosätena att fatta strategiska, långsiktiga beslut.  Allting kan ju ändras lite närsomhelst….

För övrigt är det här med strategiska överväganden på agendan på flera sätt just nu. Häromdagen kom U-ranks rankningslista över Sveriges bästa universitet och högskolor. Baserat på siffror från bl.a. Högskoleverket och SCB gör U-rank varje år en jämförelse mellan hur lärosätena presterar ifråga om sex olika kriterier (Studenterna, Grundutbildning, Forskning/forskarutbildning, Internationalisering, Lärare och Sociala indikatorer). Enligt U-rank själva är syftet att ”…belysa kvaliteten i högskoleutbildningen och olika utbildnings- och programområden samt att skapa en medvetenhet och debatt om kvaliteten i vid universitet och högskolor”. I realiteten används rankningslistorna emellertid framförallt för att peka ut det ”bästa” respektive ”sämsta” universitetet. När DN i helgen skrev om årets upplaga var det exempelvis under rubriken ”Här är landets bästa lärosäten”.

Missförstå mig rätt när jag säger att rankningar alltid bör tas med en nypa salt. Jag tycker inte att jämförelser är ointressanta eller ens omöjliga att genomföra. Tvärtom kan de, ordentligt genomförda, vara både bra och nödvändiga inslag i ett kvalitetsdrivande system och de kan också fungera som ett underlag som underlättar för alla – från blivande studenter och lärare till politiker – att bedöma och välja lärosäte. Men för att fungera som beslutsunderlag krävs det 1) att de indikatorer som används faktiskt också speglar det som sägs vara grunden för rankningen och 2) att rankningarnas värde som verklighetsbeskrivning problematiseras. Rankningar som görs oreflekterat och utan att bedömningsindikatorerna diskuteras och ifrågasätts riskerar nämligen att leda mer fel än rätt. För tvärtemot vad själva idén med rakning antyder (dvs. att det finns en absolut skala från dåligt till bra) så är det ju inte så att ett och samma lärosäte är det bästa för alla , alltid. Vad som är bäst beror ju helt på den enskilda individens behov och preferenser. Att DN, SvD och andra tunga medier använder listor i likhet med U-ranks utan att påminna om att rankningarna bara ger en begränsad bild av hur det verkligen ser ut är därför problematiskt. Den okritiska läsaren kan lätt tolka listorna som sanning.

Sofie Andersson

 

Ps. Medias förkärlek till ”bäst och sämst”-listor återkommer i många sammanhang. Inte minst blir det tydligt inför högskolevalen då det publiceras lista efter lista över hur arbetsmarknaden ser ut för  olika yrken. Visst ska valet av högskoleutbildning göras med medvetenhet om hur arbetsmarknaden ser ut. Ingen, allra minst studenterna själva, tjänar ju på att människor utbildar sig inom områden där det inte finns några jobb. Men vi är farligt ute om vilka utbildningar som erbjuds och väljs styrs av hur arbetsmarknaden ser ut ut: vilka behov som finns idag säger ju ingenting om hur det kommer att se ut om tio eller tjugo år… Tillgången på jobb bör därför aldrig vara det (enda) som avgör valet av utbildningsområde. Snarare är det ett beslut som bör fattas med hjärtat.

 

Högskoleverket, SCB och annat officiellt

Intressant med jobbpeng men hur var det nu med politiskt ansvar?

Centern skriver idag på DN debatt om sitt nya jobbpaket. Framförallt förslaget med jobbpeng är väl det som främst väcker intresse. Arbetsförmedlingen har problem med matchningen och helt klart är att något behöver göras. Detta är inte minst sant när det gäller naturvetenskaplig kompetens. Är jobbpeng då rätt väg? Tveksamt, men det är ändå bra att man problematiserar över detta och försöker hitta konstruktiva lösningar.

Men det är vare sig jobbpeng eller något av de andra förslagen som etsar sig fast hos mig efter att ha läst artikeln. Jag tar istället fasta på att C som utgångspunkt i sin artikel skriver följande om jobbpakten mellan LO, Svenskt Näringsliv och regeringen: ”att LO dödförklarat pakten är allvarligt när svenska folket förväntar sig ansvarstagande och konstruktiva resultat för fler jobb i kristider.”

C lägger förvisso fokus på att det är LO som dödat pakten men det rimmar ändå illa med vad finansminister Anders Borg (M) sa häromdagen. Borg försökte då tona ner att jobbpakten hade kraschat, att regeringen inte tänker lägga ner sin del av arbetet och att ”tumultet” berodde på tillfälliga motsättningar under avtalsrörelsen.

Att ett parti som ingår i regeringen dagen efter Borgs försvarstal går ut i media och pratar om att jobbpakten är död är naturligtvis förvånande. Inte minst när Borg apropå kritiska kommentarer från Stefan Löfven (S) sa följande igår avseende att jobbpakten är en lång process ”- Då är det viktigt att vi från politisk sida gemensamt stöttar processen och inte politiserar den eller använder den för kortsiktiga politiska utspel”.

Om inte det som skrivs idag på DN debatt är att politisera processen och använda den för kortsiktiga politiska utspel så vet jag inte vad som skulle kunna vara det. Nog måste man kunna förvänta sig ett ansvarstagande och konstruktiva resultat för fler jobb i kristider (för att återanvända vad som skrivs om LO i debattartikeln) från regeringen…även om ett parti befinner sig i kris?

Naturvetarna är partipolitiskt obundna och det här handlar inte om kritik mot något visst politiskt parti eller försvar av LO utan om det ansvar ”politiken” har. Arbetsmarknadens parter har ett ansvar, och tar ett stort ansvar på den svenska arbetsmarknaden, men att regeringsrepresentanter har så olika uppfattningar om jobbpakten är nog mer skadligt, lär inte göra krisen mindre…och lämnar en fadd smak i munnen.

Jag menar, hur lätt kan ett trepartssamtal vara när en av parterna uppträder så här splittrat?

Klara besked från regeringen!

Jag håller precis på med att formulera Naturvetarnas svar på vård- och omsorgsutredningens slutbetänkande ”Gör det enklare!” När jag satt med remissen framför mig häromdagen kom Helena (Nicklasson alltså, förbundsdirektören på Naturvetarna) in på mitt rum.

Helena – jag läste på text-tv i helgen att det är klart nu att man ska inrätta den där nya tillsynsmyndigheten inom vård- och omsorg.

Undertecknad – öhhh, nej alltså jag sitter ju och svarar på remissen just nu.

Helena – men jag är helt säker på att de skrev att de hade inrättat myndigheten och beslutat om hur mycket medel de skulle tilldelas och hela bidevippen (hon kanske faktiskt inte sa bidevippen men det är så jag minns det så här i efterhand).

Undertecknad – öhhh, nej men alltså det är ju inte möjligt eftersom förslaget är ute på remiss nu.

Helena – ja, men titta in på text-tv i alla fall så får du se. Jag är helt säker på att det var inspektionen för vård- och omsorg man skrev om.

Jag har haft ganska mycket de senaste dagarna så även om jag inte betvivlade sanningshalten i det Helena sa så gick jag inte in för att verifiera uppgifterna förrän alldeles nyss då jag just satt och arbetade med vårt remissvar. Om ni inte vet det så kan jag informera om att det är omöjligt att söka i text-tvs texter på internet men jag hittade följande nyhet från svt.se/nyheter som bekräftar Helenas uppgifter. Man har alltså valt att inrätta en ny myndighet för tillsyn inom vård- och omsorg parallellt med att förslaget är ute på remiss…och med ett annat upplägg än vad som föreslagits i remissen.

Jag känner mig smått perplex till det hela och det gör även den särskilt tillkallade utredaren i vård- och omsorgsutredningen Stefan Carlsson. Han är också kritisk till att man bara gör en tillsynsmyndighet av det som idag ligger på Socialstyrelsen, medan det i förslaget som är ute på remiss är all tillsynsverksamhet från de olika vårdmyndigheterna som ska samlas under ett tak. Det är också detta vi har varit mest positiva till i våra tidigare yttranden kring utredningen, att all tillsyn inom detta område ska samlas i en renodlad statlig tillsynsmyndighet med ökade resurser till hands. Men att Göran Hägglund (KD) kände sig stressad att agera fort och ogenomtänkt kan man i viss mån förstå då hans allianskamrat Kent Persson (M) i juni föreslog en särskild inspektion för äldrevården då han var helt ovetande om förslagen i vård- och omsorgsutredningens slutbetänkande.

Om inte ens politikerna har koll på vad som är på gång så är det än svårare för oss som vill vara med och påverka kring olika frågor när det är så här rörigt. Hur ska man till exempel tänka kring en remiss där man vet att regeringen redan har valt att göra något annat än det som föreslås i underlaget? För första gången under mina år som utredare, och det har blivit ett gäng numera, är jag rådvill inför en remiss. Det är en ovan och lite skrämmande känsla. Det måste finnas en tydlighet i hur man agerar från regeringshåll!

När vi ändå är inne på det här spåret med lite oförutsägbara handlingar av regeringen så presenterades en proposition om ett stärkt stöd för bemanningsanställda häromdagen. Regeringen hade inte så mycket val skulle man likväl kunna säga då det handlar om att införliva EU:s bemanningsdirektiv i svensk rätt. Oförutsägbarheten i det här fallet handlar om att EU hade krävt att bemanningsdirektivet skulle vara införlivat i svensk lag drygt ett år tidigare än vad som nu blir fallet, vid årsskiftet 2012/13. Huvudsyftet med lagen är att ge bättre villkor för de 10 procent av bemanningspersonalen som arbetar i företag utan kollektivavtal. När lagen träder i kraft borde dock behovet för den omedelbart bli överflödigt eftersom det är bättre för de företag som inte har kollektivavtal i nuläget att träffa avtal, då dessa är överlägsna lagstiftning. Kollektivavtal kan bättre anpassas till de specifika villkor som råder för en arbetsgivare och dess anställda.

DN skrev om detta häromdagen och avslutade då sin artikel på ett väldigt träffande sätt: ”Även den bemanningsanställde vars arbetsgivare saknar kollektivavtal och inte självmant följer den nya lagen kan behöva gå till tingsrätten. För den som inte är medlem i facket kan det bli en dyr affär.” Ur denna aspekt är det självfallet också bättre för alla bemanningsanställda om arbetsgivarna träffar kollektivavtal samt att man är medlem i ett fackförbund som kan tillvarata ens intressen.