Regeringens argument för statlig tillsyn är allomfattande!

Igår lämnade regeringen över en proposition till riksdagen om inrättandet av en ny statlig tillsynsmyndighet för hälso- och sjukvård och socialtjänst, Inspektionen för vård och omsorg. Man gick inte hela vägen enligt det förslag, Gör det enklare!, som regeringens särskilda utredare Stefan Carlsson tidigare skickat ut på remiss. Det är tråkigt att man inte samlar all tillsynsverksamhet från de olika vårdmyndigheterna under ett tak utan endast Socialstyrelsens, då det var något som vi framhöll som en styrka med förslaget när vi svarade på remissen. Men med detta sagt så är ändå propositionen ett stort fall framåt för tillsynsfrågan i Sverige i stort.

Dessutom får vi väl någonstans vara nöjda med att man åtminstone har tagit tillvara på våra åsikter om att utfärdandet av yrkeslegitimationer bör ligga kvar på Socialstyrelsen och att vi uppmärksammas för detta i propositionen. Men långt viktigare än detta är ändå att vi i vårt svar var positivt inställda till utredningens förslag överlag. Vi inser att inrättandet av en fristående statlig tillsynsmyndighet  inom detta område, med de argument som man använder, är tillämpligt på all tillsyn i samhället.

I propositionen skriver man bland annat att argumenten för en fristående renodlad statlig tillsynsmyndighet är att:

”tillsynen är ett styrmedel som ytterst ska upprätthålla respekten för folkviljan.”

”tillsyn kräver integritet, tydlighet och likabehandling gentemot tillsynsobjekten.”

”tillsynsarbetet ska stå fritt från normering, kunskapsutveckling och bidragsgivning.”

Alla dessa påståenden är lika sanna för all tillsyn i samhället! En renodlad statlig tillsynsmyndighet står alltid fri från eventuell jävsproblematik och har en integritet, tydlighet och likabehandling gentemot tillsynsobjekten över hela landet som inte kan uppnås annars, oavsett tillsynsområde. Med en fristående statlig tillsynsmyndighet så kan man direkt styra anslag till tillsyn, då myndigheten är renodlad och inte har en massa andra konkurrerande uppdrag.

Detsamma gäller inte för djurskyddskontrollen i Sverige då det inte går att styra anslag på detta sätt för tillsyn inom Länsstyrelsen. För ett par veckor sedan rapporterades det i media om hur ett projekt skulle inledas under fyra veckor för att få upp antalet kontroller av djurtransporter i Sverige. Bakgrunden var EU-kritik kring att Sverige under 2010 genomförde 12 stycken oanmälda kontroller av djurtransporter medan Danmark genomförde 1549 stycken. Idag kan man också läsa om att Länsstyrelsen tillsammans med Tullverket genomför den hittills största kontrollen av djurtransporter till och från Sverige. Det är så klart otroligt bra att det görs men det är likväl en punktinsats.

Hur arbetet är organiserat och hur resurserna styrs har naturligtvis stor betydelse för hur man kan utföra tillsynen. I Danmark har man en statlig myndighet för djurskyddskontroll som iofs inte är fristående utan sorterar direkt under departementet för mat, jordbruk och fiskeri men som alltså genomför väldigt många kontroller (goda resurser till tillsyn). I fallet om kontroll av djurtransporter framhåller man bland annat att man har en samordning i Danmark som saknas i Sverige och organisationen har naturligtvis stor betydelse för detta.

Oavsett om lagstiftningen är mer långtgående i Sverige har detta ingen betydelse om inte tillräckligt många kontroller genomförs. Man kan argumentera för att det inte gått så lång tid sedan djurskyddskontrollen flyttade över till Länsstyrelsen och att man får ge det lite tid. Men argumenten som regeringen använder i sin proposition för att tala sig varma om den renodlade inspektionsmyndigheten inom hälso- och sjukvård och socialtjänst är likväl tillämpliga på all tillsyn inom olika områden i Sverige. Argumenten är allomfattande, det går inte att komma ifrån!

Det är dags att regeringen tar ett samlat grepp kring tillsynsfrågan i Sverige med grund i sin egen proposition samt samtliga statliga utredningar under de senaste tio åren som alla kommit fram till att tillsynen är bäst organiserad i fristående statliga myndigheter. För att citera regeringen själva så handlar det som sagt om att ”upprätthålla respekten för folkviljan”.

Klara besked från regeringen!

Jag håller precis på med att formulera Naturvetarnas svar på vård- och omsorgsutredningens slutbetänkande ”Gör det enklare!” När jag satt med remissen framför mig häromdagen kom Helena (Nicklasson alltså, förbundsdirektören på Naturvetarna) in på mitt rum.

Helena – jag läste på text-tv i helgen att det är klart nu att man ska inrätta den där nya tillsynsmyndigheten inom vård- och omsorg.

Undertecknad – öhhh, nej alltså jag sitter ju och svarar på remissen just nu.

Helena – men jag är helt säker på att de skrev att de hade inrättat myndigheten och beslutat om hur mycket medel de skulle tilldelas och hela bidevippen (hon kanske faktiskt inte sa bidevippen men det är så jag minns det så här i efterhand).

Undertecknad – öhhh, nej men alltså det är ju inte möjligt eftersom förslaget är ute på remiss nu.

Helena – ja, men titta in på text-tv i alla fall så får du se. Jag är helt säker på att det var inspektionen för vård- och omsorg man skrev om.

Jag har haft ganska mycket de senaste dagarna så även om jag inte betvivlade sanningshalten i det Helena sa så gick jag inte in för att verifiera uppgifterna förrän alldeles nyss då jag just satt och arbetade med vårt remissvar. Om ni inte vet det så kan jag informera om att det är omöjligt att söka i text-tvs texter på internet men jag hittade följande nyhet från svt.se/nyheter som bekräftar Helenas uppgifter. Man har alltså valt att inrätta en ny myndighet för tillsyn inom vård- och omsorg parallellt med att förslaget är ute på remiss…och med ett annat upplägg än vad som föreslagits i remissen.

Jag känner mig smått perplex till det hela och det gör även den särskilt tillkallade utredaren i vård- och omsorgsutredningen Stefan Carlsson. Han är också kritisk till att man bara gör en tillsynsmyndighet av det som idag ligger på Socialstyrelsen, medan det i förslaget som är ute på remiss är all tillsynsverksamhet från de olika vårdmyndigheterna som ska samlas under ett tak. Det är också detta vi har varit mest positiva till i våra tidigare yttranden kring utredningen, att all tillsyn inom detta område ska samlas i en renodlad statlig tillsynsmyndighet med ökade resurser till hands. Men att Göran Hägglund (KD) kände sig stressad att agera fort och ogenomtänkt kan man i viss mån förstå då hans allianskamrat Kent Persson (M) i juni föreslog en särskild inspektion för äldrevården då han var helt ovetande om förslagen i vård- och omsorgsutredningens slutbetänkande.

Om inte ens politikerna har koll på vad som är på gång så är det än svårare för oss som vill vara med och påverka kring olika frågor när det är så här rörigt. Hur ska man till exempel tänka kring en remiss där man vet att regeringen redan har valt att göra något annat än det som föreslås i underlaget? För första gången under mina år som utredare, och det har blivit ett gäng numera, är jag rådvill inför en remiss. Det är en ovan och lite skrämmande känsla. Det måste finnas en tydlighet i hur man agerar från regeringshåll!

När vi ändå är inne på det här spåret med lite oförutsägbara handlingar av regeringen så presenterades en proposition om ett stärkt stöd för bemanningsanställda häromdagen. Regeringen hade inte så mycket val skulle man likväl kunna säga då det handlar om att införliva EU:s bemanningsdirektiv i svensk rätt. Oförutsägbarheten i det här fallet handlar om att EU hade krävt att bemanningsdirektivet skulle vara införlivat i svensk lag drygt ett år tidigare än vad som nu blir fallet, vid årsskiftet 2012/13. Huvudsyftet med lagen är att ge bättre villkor för de 10 procent av bemanningspersonalen som arbetar i företag utan kollektivavtal. När lagen träder i kraft borde dock behovet för den omedelbart bli överflödigt eftersom det är bättre för de företag som inte har kollektivavtal i nuläget att träffa avtal, då dessa är överlägsna lagstiftning. Kollektivavtal kan bättre anpassas till de specifika villkor som råder för en arbetsgivare och dess anställda.

DN skrev om detta häromdagen och avslutade då sin artikel på ett väldigt träffande sätt: ”Även den bemanningsanställde vars arbetsgivare saknar kollektivavtal och inte självmant följer den nya lagen kan behöva gå till tingsrätten. För den som inte är medlem i facket kan det bli en dyr affär.” Ur denna aspekt är det självfallet också bättre för alla bemanningsanställda om arbetsgivarna träffar kollektivavtal samt att man är medlem i ett fackförbund som kan tillvarata ens intressen.