Klara besked från regeringen!

Jag håller precis på med att formulera Naturvetarnas svar på vård- och omsorgsutredningens slutbetänkande ”Gör det enklare!” När jag satt med remissen framför mig häromdagen kom Helena (Nicklasson alltså, förbundsdirektören på Naturvetarna) in på mitt rum.

Helena – jag läste på text-tv i helgen att det är klart nu att man ska inrätta den där nya tillsynsmyndigheten inom vård- och omsorg.

Undertecknad – öhhh, nej alltså jag sitter ju och svarar på remissen just nu.

Helena – men jag är helt säker på att de skrev att de hade inrättat myndigheten och beslutat om hur mycket medel de skulle tilldelas och hela bidevippen (hon kanske faktiskt inte sa bidevippen men det är så jag minns det så här i efterhand).

Undertecknad – öhhh, nej men alltså det är ju inte möjligt eftersom förslaget är ute på remiss nu.

Helena – ja, men titta in på text-tv i alla fall så får du se. Jag är helt säker på att det var inspektionen för vård- och omsorg man skrev om.

Jag har haft ganska mycket de senaste dagarna så även om jag inte betvivlade sanningshalten i det Helena sa så gick jag inte in för att verifiera uppgifterna förrän alldeles nyss då jag just satt och arbetade med vårt remissvar. Om ni inte vet det så kan jag informera om att det är omöjligt att söka i text-tvs texter på internet men jag hittade följande nyhet från svt.se/nyheter som bekräftar Helenas uppgifter. Man har alltså valt att inrätta en ny myndighet för tillsyn inom vård- och omsorg parallellt med att förslaget är ute på remiss…och med ett annat upplägg än vad som föreslagits i remissen.

Jag känner mig smått perplex till det hela och det gör även den särskilt tillkallade utredaren i vård- och omsorgsutredningen Stefan Carlsson. Han är också kritisk till att man bara gör en tillsynsmyndighet av det som idag ligger på Socialstyrelsen, medan det i förslaget som är ute på remiss är all tillsynsverksamhet från de olika vårdmyndigheterna som ska samlas under ett tak. Det är också detta vi har varit mest positiva till i våra tidigare yttranden kring utredningen, att all tillsyn inom detta område ska samlas i en renodlad statlig tillsynsmyndighet med ökade resurser till hands. Men att Göran Hägglund (KD) kände sig stressad att agera fort och ogenomtänkt kan man i viss mån förstå då hans allianskamrat Kent Persson (M) i juni föreslog en särskild inspektion för äldrevården då han var helt ovetande om förslagen i vård- och omsorgsutredningens slutbetänkande.

Om inte ens politikerna har koll på vad som är på gång så är det än svårare för oss som vill vara med och påverka kring olika frågor när det är så här rörigt. Hur ska man till exempel tänka kring en remiss där man vet att regeringen redan har valt att göra något annat än det som föreslås i underlaget? För första gången under mina år som utredare, och det har blivit ett gäng numera, är jag rådvill inför en remiss. Det är en ovan och lite skrämmande känsla. Det måste finnas en tydlighet i hur man agerar från regeringshåll!

När vi ändå är inne på det här spåret med lite oförutsägbara handlingar av regeringen så presenterades en proposition om ett stärkt stöd för bemanningsanställda häromdagen. Regeringen hade inte så mycket val skulle man likväl kunna säga då det handlar om att införliva EU:s bemanningsdirektiv i svensk rätt. Oförutsägbarheten i det här fallet handlar om att EU hade krävt att bemanningsdirektivet skulle vara införlivat i svensk lag drygt ett år tidigare än vad som nu blir fallet, vid årsskiftet 2012/13. Huvudsyftet med lagen är att ge bättre villkor för de 10 procent av bemanningspersonalen som arbetar i företag utan kollektivavtal. När lagen träder i kraft borde dock behovet för den omedelbart bli överflödigt eftersom det är bättre för de företag som inte har kollektivavtal i nuläget att träffa avtal, då dessa är överlägsna lagstiftning. Kollektivavtal kan bättre anpassas till de specifika villkor som råder för en arbetsgivare och dess anställda.

DN skrev om detta häromdagen och avslutade då sin artikel på ett väldigt träffande sätt: ”Även den bemanningsanställde vars arbetsgivare saknar kollektivavtal och inte självmant följer den nya lagen kan behöva gå till tingsrätten. För den som inte är medlem i facket kan det bli en dyr affär.” Ur denna aspekt är det självfallet också bättre för alla bemanningsanställda om arbetsgivarna träffar kollektivavtal samt att man är medlem i ett fackförbund som kan tillvarata ens intressen.

Ålderism, det finns!

Jag håller precis på och plöjer igenom remissen ”Längre liv, längre arbetsliv” som är ett delbetänkande av Pensionsåldersutredningen. Den är bara 528 sidor kort så parallellt med den läser jag också remissen ”Gör det enklare” som är slutbetänkandet av Statens vård- och omsorgsutredning och är 499 sidor. Pensionsåldersutredningens delbetänkande innehåller många intressanta tankar som jag kommer att återkomma till vid ett senare tillfälle, sista svarsdatum är den 24 september så jag har oceaner med tid att formulera Naturvetarnas synpunkter kring detta. Men en av remissens största förtjänster kan vara att det mig veterligen är första gången som man från en myndighet pratar om ålderism.

 

Samma ålderism som i Dagens Nyheter idag benämns åldersdiskriminering. I DN skrivs om att Sverige i en nyligen genomförd undersökning med 30 000 arbetsgivare i 28 länder ligger i botten när det gäller att attrahera och behålla äldre i arbete. Detta konstateras även i Längre liv, längre arbetsliv där man hänvisar till nyare forskning som visar att diskriminering av äldre i arbetslivet i Sverige är omfattande. Ålderismen är kraftigare än etnisk diskriminering slår utredningen fast.  Ålderism finns alltså, både som begrepp numera och att det existerar det har vi vetat ett tag (bara att det fram till nu kallades för åldersdiskriminering av de allra flesta). Ålderism är nog också här för att stanna som begrepp då man skriver om det i en SOU.

 

I Pensionsåldersutredningen berör man en annan intressant aspekt och det är utslagning genom förtidspension och långtidssjukskrivning. ”Sambanden mellan de utbredda psykosociala och stressrelaterade arbetsmiljöbristerna, som särskild drabbar kvinnor i välfärdssektorn, och riskerna för ohälsa och förtidspensionering är dåligt kartlagda”. Det här konstaterar också Arbetsskadekommissionen som har utrett arbetsskadeförsäkringen. Kommissionen konstaterar nämligen att ”det finns för lite forskning om yrken som företrädesvis innehas av kvinnor och de arbetsmiljöer som de dagligen vistas i. Det leder till osakliga skillnader i hur kvinnors och mäns arbetsskador bedöms.” Naturligtvis till nackdel för kvinnor då så klart.

 

Det här är heller inget nytt men alltså det är 2012, Sverige slår sig alltid för bröstet om att vi är ett jämställt samhälle och så kom ingen på idén (vilket man borde kunna ha kommit fram till för länge sen då det som sagt inte är något nytt) att det skulle kunna vara en poäng att forska om de arbetsmiljöer som kvinnor dagligen vistas i? Alltså att ge incitament för sådan forskning, tillskjuta medel för sådana projekt m.m. Ursäkta men det är faktiskt alldeles för dåligt. Nu skriver iofs Pensionsåldersutredningen om att det är angeläget att fördjupa kunskaperna om kvinnors höga och ökande relativa risker för förtidspensionering. Det krävs alltså att man ser på det ur ett ekonomiskt perspektiv, att man går miste om pengar in i systemet genom förtidspensionering, än att man ser individens perspektiv, att kvinnors arbetsskador blir bedömda på ett negativt osakligt sätt jämfört med män. Egentligen borde man väl inte bli förvånad.

 

En annan intressant aspekt av Pensionsåldersutredningens delbetänkande är annars att de också skriver att “undersökningar pekar på att äldre blir allt smartare.” Efter detta konstaterande så redogörs för att de kognitiva förmågorna har förbättrats bland de som idag är äldre jämfört med de som var äldre för ett tag sedan…men nu är riktigt gamla. Sedan kopplar man detta till ökad utbildning, förbättrade levnadsförhållanden, ökad intellektuell stimulans osv. Att bara prata om kognitiva förmågor, utbildning m.m. hade nog varit en bättre väg. Smart är ett värdeladdat ord och det är också en definitionsfråga om vad som är smarthet och vad det innebär att vara smart.  Enligt Svenska Akademins ordlista är någon som är smart skicklig i affärer, slipad eller slug.  Men det är nog inte det som avses och oavsett så säger man indirekt att de som är riktigt gamla idag är dummare.

 

Om inte det är ålderism så vet jag inte vad som är det men de kanske vill belysa den nya –ismen i remissen genom att själva använda sig av den? Smart…eller!?

Att vara eller inte vara…självständig

I torsdags så sänkte Riksbanken reporäntan med 0,25 procentenheter till 1,25 procent. Gott så men det kommer lite för sent och sänkningen är lite för liten. En sänkning till 1,00 procent hade kunnat öka efterfrågan och dämpa arbetslösheten än mer då det är svaga siffror i svensk ekonomi just nu. Vi får också hålla tummarna för att räntesänkningen leder till att den svenska kronan inte stärks mer då den starka kronan är ett problem för exportindustrin för närvarande.

 

Riksbanken gör således vad den kan, om än lite för försiktigt enligt min mening som sagt, och nu väntar vi bara på en expansiv finanspolitik i höstbudgeten. Tillsammans kan dessa två åtgärder leda till den injektion i svensk ekonomi som behövs just nu. Men i samma veva bubblar en diskussion upp till ytan om att ge Riksbanken ett utökat mandat som även innefattar ett sysselsättningsmål. Samtidigt efterlyser en ekonomisk analytiker i SvD att Riksbanken är tydligare i sitt agerande, vilket de troligtvis inte blir om de får ett dubbelt mandat. Att ändra på inflationsmålet känns som en bättre väg framåt om man vill förändra Riksbankens agerande.

 

Traditionellt är det regeringen som ska utforma den ekonomiska politiken och då de är demokratiskt valda kan vi också hålla dem till svars för vad de har/inte har gjort vid nästa val. Det kan vi inte göra med Riksbankens teknokrater. Hur det står till med sysselsättningen håller vi således i vilket fall som helst alltså regering ansvarig för, inte Riksbanken. Till saken hör också att Riksbanken redan tar viss hänsyn till sysselsättningen i dagsläget, de har alltid ett avsnitt om arbetslöshet och sysselsättning i alla sina rapporter.

 

Har du somnat än? Ledsen, men jag älskar att djupdyka i sådana här resonemang fram och tillbaka och allt det här är ju ytterst viktig för hur arbetsmarknaden kommer att se ut för naturvetare framöver och det är faktiskt precis vad jag arbetar med. Huruvida Riksbanken ska vara självständig i sin rätta bemärkelse eller inte lämnar jag faktiskt därhän för tillfället men om du har någon uppfattning i frågan så får du gärna lämna en kommentar.

 

Resonemang som jag däremot fullföljde hela vägen, till skillnad från diskussionen ovan, är de prognoser som jag i måndags skickade iväg till Saco centralt. De ska användas till Sacos publikation Framtidsutsikter och försöker förutse naturvetares arbetsmarknad på ett och fem års sikt. Det var ett intressant skede att göra prognoser i: med tanke på hur det ser ut i omvärlden, med tanke på att nya siffror helt plötsligt dök upp som gav en lite dystrare bild av ekonomin än väntat, med tanke på att det var oklart hur Riksbanken skulle agera, med tanke på att man inte vet hur regeringen kommer att agera i höstbudgeten, med tanke på etc, etc, etc.

 

I grunden är det alltid så att det ser mycket bättre ut på arbetsmarknaden, oavsett konjunkturläge, om man har en akademisk examen och det har ju alla våra medlemmar. I samband med att man gör prognoserna till Framtidsutsikter så ska man också följa upp hur prognoserna som gjordes för fem år sedan, år 2007 i det här fallet, var träffande eller inte. Det var kul att konstatera att de allra flesta prognoserna stämde mycket väl, detta trots att det har varit en finanskris och en eurokris sedan 2007. Naturvetarna kan naturvetares arbetsmarknad (och här slår jag inte mig själv för bröstet för det var inte jag som gjorde prognoserna:)! Det sätter samtidigt detta med finanspolitik och penningpolitik lite i perspektiv och ger ytterligare stöd för att akademiker alltid klarar sig bättre på arbetsmarknaden.

 

Huruvida prognoserna i Framtidsutsikter 2017 stämmer eller inte får framtiden utvisa och om du vill ta del av dem ligger det också i framtiden då Framtidsutsikter 2017 publiceras i november.

Är ett superdepartement lösningen?

Jag befinner mig på en fest hemma hos en vän. Vi har inte känt varandra så länge och min bordskavaljer är därför en helt ny bekantskap. I Sverige finns som alla vet en mycket tydlig uppfattning om att yrkesrollen säger något viktigt om vem man är så jobb är ett givet samtalsämne. När jag berättar att jag jobbar med att bevaka och försöka påverka svensk forskningspolitik nickar min bordsgranne allvarligt och säger att det är ett viktigt jobb eftersom dagens politik lämnar en hel del i övrigt att önska. Åh, säger jag intresserat, för detta håller jag naturligtvis med om, hur menar du då? Svaret kommer snabbt: pengar. Sverige måste satsa mer resurser på forskning. Vi pratar en stund om att undersökningar visar att Sverige halkar allt längre efter i ett internationellt perspektiv ifråga om forskningsfinansiering och om hur viktigt det är att prioritera forskningen för att svensk forskning ska kunna hävda sig i den internationella konkurrensen även i framtiden. Jag kommer att tänka på vårt samtal när jag läser Harriet Wallberg-Henrikssons (rektor vid Karolinska institutet) debattartikel i dagens DN. Under 2000-talet har det gjorts ett genomgripande reformarbete av den danska forskningspolitiken och förändringarna börjar nu ge resultat: en nyligen genomförd studie visar att dansk forskning hamnar allt högre upp på de internationella rankningslistorna vad gäller kvalitet såväl som citeringsgrad. Så hur har man då lyckats med detta? Förutom att centrera forskningsresurserna till ett mindre antal stora forskningscentra har man också inrättat ett forskningspolitiskt råd och skapat ett slags superdepartement med ansvar för dansk forsknings- och innovationspolitik; allt i syfte att öka graden av långsiktighet och samordning. Huruvida just dessa åtgärder är de enda eller ens de bästa för att höja forskningens kvalitet eller inte låter jag vara osagt men utvecklingen pekar otvivelaktligen på att forskningspolitikens problem inte enbart handlar om brist på pengar. Vad det danska exemplet visar och vad Wallberg-Henriksson också är inne på i sin artikel är att infrastrukturen för och organiseringen av forskningen är minst lika viktiga som resurstillgången. Jag har skrivit det här innan men eftersom jag har en stark tilltro till upprepandets effekter gör jag det igen: forskningspolitiken kan inte bedrivas i ett separat rör , där alla diskussioner förs innnanför utbildningsdepartements stängda väggar. Forskningen får betydelse för och påverkas av hela samhället och det måste därför finnas en utväxling mellan olika politikområden såväl som olika delar av samhället.

Nu är det bara några veckor kvar till regeringen presenterar den forskningspolitiska proposition som kommer att ange inriktningen på forskningspolitiken de kommande fyra åren. Vi kan bara hoppas att de tagit intryck av de uppmaningar om samverkan som vi och många med oss inkommit med…

Sofie Andersson

Best of Almedalen 2012

Almedalsveckan lider mot sitt slut och det känns som att en liten summering av veckan och allt det som pågår kringsjälva politikerveckan är motiverad. 

Almedalenvimmel
Almedalenvimmel

Almedalen är ju inte bara ett forum för att diskutera viktiga frågor och träffa nytt folk– det är också ett mecka för den eventintresserade! Överallt pågår små aktioner: småprylar delas ut till förbipasserande, människor lockas in till utställningar och seminarier via gratis kaffe/fika/godis, tidningar trycks ned i påsar och mingel säljs in med löften om den bästa maten. Vi bestämde oss för att kora det bästa och sämsta vi varit med om under veckan:

Sämsta upplägg: varför envisas alla med minst 2 h som seminarietid? Det mesta är ofta sagt redan efter 15 minuter och resterande tid består ofta av upprepande.

Mest irriterande: Alla långrandiga frågor som egentligen inte är frågor utan snarare marknadsföring av den egna verksamheten.

Bästa debatten: Microsofts matematikseminarium. Här hettade det verkligen till kring huruvida läxor behövs eller inte. Aldrig förr har så många näringslivsföreträdare varit så engagerade i en skolfråga. 

Sämsta debatten: Det finns (tyvärr) ganska många att välja på men allra sämst var nog alla de seminarium som bestod av paneldeltagare som var helt överens och som därför kom att sakna all form av nerv och polemik. Något som förvärrades av bristen på skicklig moderator.

Sämsta seminarienamnet:  Nu eller aldrig?! Så förbättrar vi vården och omsorgen för de mest sjuka äldre

Bästa kaffet: Saco, Rindihuset. Riktigt kaffe tillagat av riktiga baristor, ackompanjerat av mörk choklad.

Sämsta kaffet: Var det verkligen kaffe som serverades vid Almegas bloggspot? De sa att det var det men smaken påminde inte om kaffe någonstans. 

Märkligaste gänget: Kriminellas rätt i samhället (KRIS). Iklädda svarta tröjor med neongul text dök jättegrupper upp från ingenstans och punktmarkerade olika events Här på bilden vid Tv4:s morgonsändning. 

KRIS
KRIS

Bästa moderatorn: Anna D Öberg vid SSR:s seminarium Är jämställda löner ett hot mot den svenska modellen?. Hon tvingade folk att ställa frågor och protesterade när de inte gjorde det: ”Jag förstår inte frågan, ställde du verkligen någon fråga nu?” o.s.v. Väldigt bra även om hon ändå inte lyckades få ut så mycket av paneldeltagarna. Bubblare: Ulf Wickbom vid Socialdepartementet och SKL:s seminarium om vård och omsorg för de sjuka äldre. När huvudtalaren inte dök upp fann sig Wickbom fort och gick i bästa Allsång på Skansen-manér ut i publiken och började intervjua folk. Dessutom lyckades han med konststycket att både låta deltagarna prata till punkt och styra in frågorna på det relevanta istället för att inta skyttegravsställning.

Sämsta moderatorn: alla som var så bundis med paneldeltagarna att de inte kunde eller villa få igång debatten genom att ställa kritiska frågor.

Bästa aktionen: Naturvetarnas heliumfyllda ballonger med texten ”Naturvetare lyfter världen”.  Alla barn (och många andra också) som passerade på vägen till partiledarnas tal ville självklart ha en ballong. Några killar lyckades ge sin badboll en rejäl flygtur med hjälp av ballongerna.

 Flygande badboll

 
Största blundern: när statsminister Fredrik Reinfeldt (M) i sitt Almedalental pratade om alla nattarbetande svenskar och råkade säga att han ju vanligtvis inte brukar vara ute på stan om kvällarna så ofta men att det hänt några gånger den senaste tiden. Var det någon som kunde tänka på något annat än att han just blivit singel?
Fredrik Reinfeild intervjuas i P1
Fredrik Reinfeild intervjuas i P1
 

Sämsta fikat: alla muffins som serverades i Wisby Strand-konferens. Maken till tråkiga, stabbiga muffins har sällan skådats.

Bästa fikat: de nybakade kanelbullarna som fortfarande var varma när de serverades i trädgården vid Westanders seminarium Åtta av tio kommer att älska det här seminariet om att använda statistik i opinionsbildning och media.

Bästa lunchen: en laxvariant av Ceasarsallad på RISEs seminarium Myt eller verklighet i forskningspolitiken

Sämsta lunchen: Macka och kaffe (mest för att det var mackor och kaffe precis överallt och precis hela tiden). Bubblare: ingen lunch alls. Som Almedalsbesökare blir man snabbt bortskämd och förväntar sig att få lunch om seminariet ligger runder lunchtid.

Mest oväntat roliga kommentaren: Peter Honeths (FP) berättelse om hur debatten mellan honom och Ibrahim Baylans (s) vid Vetenskap & Allmänhets seminarium om förtroendet för forskning skulle sluta: ”Och när Baylan här bjuder upp till dans kommer jag att le och avböja och när han insisterar kommer jag att säga tack så mycket men vi vill inte bli trampade på tårna.”

Minst roliga kommentar: ”Vi har tyvärr överskridit vår tid och har inte någon tid för frågor.” Inte minst om man har härdat ut ett seminarium helt utan meningsskiljaktigheter och nerv och har förberett en riktigt knepig fråga till panelen. 

Mest väntade minglet (men ändå väldigt givande): Sacos mingel med alla som arbetar inom ett Saco-förbund

Mest oväntade minglet: Med ett par barn som ville uppmuntra pappor att sjunga och spelade in Kristofer när han sjöng ”Popular” med Eric Saade. Alla pappor ska nog trots allt inte sjunga…

Bästa/mest praktiska give away: Solskyddsfaktor från Nordea. 

Sämsta give away:En penna som höll i ca 20 minuter och dessutom lyckades förstöra alla Kristofers kvarvarande visitkort (den gick sönder i väskan utan att ha använts en enda gång).

Smutsiga visitkort
Smutsiga visitkort

Minst praktiska give away: Godisask med godis som fastnade i tänderna till den milda grad att plomberna var i stor fara. Bubblare: Nordeas chokladbollar som smälte efter ungefär tjugo sekunder i den strålande solen.

Bästa naturvetaren: Under ett för övrigt ganska rörigt och ogenomtänkt  seminarium om kost i sjukvård och äldreomsorg visade Elisabet Rothenberg, ordförande för Dietisternas Riksförbund, DRF var skåpet ska stå.
På fem minuter lyckades hon inte bara klargöra alla fakta utan kom också med förslag på konkreta lösningar!

Elisabeth Rothenberg

Minst irriterande: Det fina vädret

 Det här har vi lärt oss till nästa år:
-packa rejält med visitkort
-ha ryggsäck som väska, inte påse
-undvik att äta mackor åtminstone två veckor innan politikerveckan börjar 
-trappa gradvis upp kaffekonsumtionen för att göra magen (och resten av kroppen!) beredd på den koffeinchock som komma skall. Denna förberedelse påbörjas med fördel ett par månader i förväg
-spendera minst en timme/dag i rusningstrafik på Stockholms T-central för att förbereda hjärnan på alla ljud och intryck

Kristofer Jervinge, Marita Teräs, Klara Rapp, Vincent Paciello Lundvall, Sofie Andersson