Dags att akademin börjar dejta?

I tidags anordnade vi ett seminarium på Karolinska Institutet, KI, för att diskutera akademiskt ledarskap. Eller snarare bristen på akademiskt ledarskap. För om det är någonting som blivit helt tydligt under månaderna som gått sedan regeringen meddelade att man planerar en utredning som ska titta på ledningen vid svenska lärosäten och sedan Excellensutredningen pekade ut ledarskap som nyckel till framstående forskning så är det att det svenska forskningssystemet lider brist på just ledning. Varför? Det finns flera orsaker och som Naturvetarnas ordförande Ivar de la Cruz och jag skrev på DN Debatt strax före jul så tenderar diskussionerna om vad problemet beror på ofta landa i någon slags pajkastning där ingen vill ta ansvar och alla skyller på varandra. Regeringen hänvisar till autonomireformen och säger att universiteten inte tar sitt ansvar och universiteten beskyller regeringen för att ge ansvar med ena handen och begränsa det med den andra. Vi kommer ingenstans.

Med seminariet Excellent ledarskap för excellent forskning ville vi ta steget bort från hur-hamnade-vi-här-diskussionen och istället rikta ljuset mot vad vi kan göra för att vända trenden. Så vad kan vi göra? Statssekreterare Peter Honeth, Sveriges Unga Akademis ordförande Christian Broberger, KI:s rektor Anders Hamsten och huvudsekreteraren för Excellensutredningen, Gunnar Öquist, var egentligen ganska överens om vad som behövs. Universiteten måste få reella möjligheter att ta ett långsiktigt ansvar för sin verksamhet, man måste börja använda rekrytering på ett mer strategiskt sätt än idag och återväxten av forskare måste säkerställas, bl.a. genom karriärvägar för unga forskare. Men när vi kom till frågan om genomförande, dvs. vem som ska se till att detta också sker, svävade paneldeltagarna på målet. Gunnar Öquist vill se en förändring av fördelningen mellan basresurser (alltså de resurser som går direkt till universiteten och som lärosäten själva disponerar över) och externa medel eftersom han menar att dagens system försvårar långsiktighet. Denna bild delas inte av Peter Honeth som tycker att fördelningen vi har idag är bra och att problemen snarare beror på att ledningarna inte vågar ta sitt ansvar. Christian Broberger ville hellre prata om meriteringssystemet och att detta inte uppmuntrar kvalitet. Han pekade bl.a. på det absurda i att externa medel ofta fördelas på basis av vilka som fått pengar tidigare.

Allt detta fick mig att fundera över två frågor. Akademiskt ledarskap är numera ett forskningspolitikens buzzword. Men vill vi verkligen ha ledarskap? Och om vi nu vill det, vad vill vi ha det till? Honeth, Broberger, Öquist och Hamsten svarade alla ja på den första frågan men det är högst oklart om de eller alla andra som i den forskningspolitiska debatten vurmar för ledarskapets betydelse har något svar på fråga två.

Excellensutredningens jämförelse av forskningen i Sverige respektive ett antal andra europeiska länder indikerar att en av de mer betydelsefulla skillnaderna handlar om hur ledningarna agerar. Universitetsledningarna i de mer framstående forskningsnationerna tycks vara betydligt starkare och tydligare än vad de är i Sverige. Enkelt uttryckt verkar de alltså både ha en klarare bild av vad de vill och mer målmedvetenhet ifråga om att driva igenom sina ambitioner. Detta leder till slutsatsen att ledarskap förvisso är viktigt, men bara så länge som det relateras till ett mål. För vad ska vi med en stark ledning till om målet saknas?

Häromdagen skrev Marita Teräs, strateg på Naturvetarna, på Naturvetarbloggen om att diskussionerna om akademiskt ledarskap gör henne mörkrädd. Hur kan de sitta där, kolugna som om ingenting har hänt och helt enkelt konstatera att det saknas kompetenta ledare på svenska universitet och högskolor, undrade hon och efterlyste akademiska ledare. Jag vill komplettera Maritas önskelista: förutom ledare så behöver vi idéer och visioner. Vi måste fråga oss vad vi vill med de universiteten och högskolorna. Utifrån detta måste i sin tur lärosätena formulera vad de vill. Vad är deras mål? Utan att ha detta klart formulerat för sig blir det – såklart – fullständigt omöjligt att leda någonting eller någonstans alls. För vilken ledare kan leda utan att veta var hon eller han är påväg? Och än viktigare, hur ska en ledare som saknar visioner och målbild få legitimitet för sitt ledarskap bland dem hon/han ska leda? Enkla påpekanden kanske, men icke desto fullständigt fundamentala. Och så väldigt lätt verkar det ju nu inte vara. Ingen av deltagarna vid vårt Excellensseminarium kunde ge något rakt svar på frågan om vilka visioner de har för svensk forskning eller för den delen, Karolinska Institutet.

Så. Kanske är det dags för lite matchmaking inom akademin? Jag har börjat med en annons:

Finnes: svenska universitet och högskolor i varierande storlek med god potential att utvecklas.
Sökes: målmedvetna och visionära ledare, redo för rejäla utmaningar.
Om svar anhålles snarast!

Sofie Andersson

 

Ps. Under våren kommer Naturvetarna att genomföra en undersökning på temat akademiskt ledarskap. Vilka aspekter tycker du att vi borde belysa? Kommentera här eller maila direkt till mig sofie.andersson@naturvetarna.se

 

Resurser, resurser… Ständigt dessa resurser.

Svenska studenter ska studera effektivare, de ska ta ut sin examen i högre utsträckning än idag och utbildningar som håller särskilt god kvalitet ska få extra resurser. Det är kärnan i det förslag om ett nytt resurstilldelningssystem för universitet och högskolor som Svensk Näringsliv presenterade igår.

Och visst låter det bra. Svensk Näringsliv har nämligen helt rätt i dagens system fungerar dålig. Att tilldelningen av resurser sker på basis av hur många studenter lärosätena antar respektive hur många poäng studenterna tar skapar inte precis drivkrafter för kvalitet – snarare tvärtom. Den modell som Svensk Näringsliv nu föreslår, där helårsstudent-komponenten kompletteras med en examenspeng, en etableringspeng samt en kvalitetspeng, skulle mycket väl kunna leda till starkare incitament för kvalitetsarbete. Mer nyanser och bredd behövs.

Förslaget väcker emellertid lika många frågor som det ger svar; något som till viss del kan förklaras av att Svenskt Näringsliv inte haft som ambition att presentera en färdig modell utan snarare att starta diskussionen om hur ett alternativt system skulle kunna se ut. Man kan förvisso tycka att Svensk Näringsliv gör det lite väl enkelt för sig när de duckar för frågan om hur utformningen av och fördelningen mellan indikatorerna ska se ut. Samtidigt är det ett som German Bender på TCO konstaterar konstruktivt och rätt sympatiskt sätt att angripa frågan att presentera ett underlag för diskussion hellre än en färdig modell.

Mina främsta funderingar gäller examens- och kvalitetskomponenterna. Visst är det bra att man försöker komma åt problemet med att svenska studenter studerar allt längre utan att ta examen. Men hur mycket inflytande har universiteten och högskolorna över hur länge svenska studenter pluggar, egentligen? Visst kan de påverka på marginalen, t.ex. genom att göra det lättare för fler att slutföra påbörjade studier. Ett större mått av flexibilitet i upplägget skulle exempelvis kunna göra skillnad för studenter som har barn eller som börjar arbeta under studietiden. Men i likhet med Saco och Saco Studentråd så tror jag  att om man vill öka effektiviteten och få fler att faktiskt ta examen så är det bättre att rikta åtgärderna till studenterna. Varför inte göra verklighet av den idé om examenspremie till studenter som tar sin examen ”i tid” som fortsätter att dyka upp då och då?

Vad gäller kvalitetskomponenten är det givet att den bör vara med. Jag är emellertid tveksam till upplägget med att utbildningar som håller hög kvalitet ska få mer resurser. Visst ska kvalitet premieras med att indirekt bestraffa utbildningar av lägre kvalitet lär ju knappast underlätta att höja kvaliteten…

Kvalitet var för övrigt ordet för dagen vid veckans andra Svenskt Näringsliv-seminarium; Nationellt peer review-system – borgar det för resultatfokus?. Svaret var – som vanligt – ett tveksamt ”mja”. Som Dr Marc Luwel från Hercules Stitching så träffande påpekade är det med peer review-systemet som med demokrati: systemet har många brister men det är det bästa vi har. Den viktigaste slutsatsen från dagens diskussioner är därför att frågan om peer review inte gäller huruvida vi bör ha det som hur vi bör förstå det.  Kanske är det som Dr Graeme Rosenberg förordade – och som statssekreterare  Peter Honeth direkt plockade upp – så att ”Expert based review system” är ett bättre begrepp?

Svenskt Näringslivs initiativ, både gårdagens rapportsläpp och dagens seminarium har uppmuntrats från en rad håll, från Vetenskap & Allmänhet, Sveriges Universitetslärarförbund (Sulf), Saco och TCO. Återstår att se om man kommer att göra som många nu hoppas och utveckla ett skarpt förslag.

Sofie Andersson

Ps. Jag inte låta bli att sucka över att bland de nio medverkandena vid seminariet på Näringslivets hus idag så fanns endast en – en! – kvinna. Jag har mycket svårt att tro att det inte finns några andra kvinnor än Helena Malmqvist från ABB som har relevanta perspektiv att tillföra diskussionen om peer review.

Excellent forskning, javisst! Men hur?

Tidigare i veckan presenterades en ny utredning som visar att svensk forskning tappar mark. Inget nytt egentligen; att forskning från svenska universitet och högskolor har allt svårare att hävda sig internationellt har länge varit en av den forskningspolitiska debattens sanningar. Det intressanta med Excellensutredning är emellertid att den inte bara bekräftar den bild vi redan har, utan att den också visar varför det går så dåligt för Sverige.

Utredningen har undersökt hur forskningen i ett antal europeiska länder, däribland Sverige, står sig i den internationella konkurrensen. Hur mycket citeras forskningen och vilken genomslagskraft har den? För svensk del är det alltså nedslående läsning. Svensk forskning citeras i betydligt lägre grad än forskning från t.ex. Nederländerna och Schweiz och särskilt illa ställt är det med den så kallade genombrottsforskning.

Så vad beror det på? Utredningen pekar på ett flertal orsaker, från att det skett en gradvis urholkning av universitetens resurser till att alltför stort fokus ligger på strategiska program. Men det som verkar vara den viktigaste skillnaden mellan Sverige och de framgångsrika länderna gäller hur forskningssystemet är organiserat och framförallt, hur det leds. I Danmark, Schweiz och Nederländerna (de länder som det går bäst för enligt utredningen) har universiteten förutom ett tydligt mandat stora möjligheter att själva avgöra var resurserna ska gå. Detta ger dem goda förutsättningar att planera och bestämma vad de ska fokusera på. I Sverige, däremot, är en stor del av universitetens resurser s.k. externa medel – dvs. medel som universiteten måste ansöka om för att få. Effekten blir ryckigare styrning: givetvis är det svårare att fatta långsiktiga beslut och att våga satsa på specialisering när man inte vet vad som blir nästa strategiska område…

Ytterligare ett problem i det svenska systemet är bristen på tydliga karriärvägar och bra villkor för unga forskare. Till skillnad från sina holländska och schweiziska kollegor har tenure track-anställningar och god basfinansiering för svenska unga forskare en mycket osäker tillvaro. Också de är ju (helt eller delvis) beroende av externa medel…

Är det så kört för svensk forskning? Absolut inte. Nu när vi vet vad som felas i dagens system harvi ju alla förutsättningar för bättring. Att förstå vad de mer framgångsrika länderna gör men som vi inte gör är att förstå vari förbättringspotentialen vilar. På så sätt är Excellensutredningen faktiskt lika mycket hoppingivande som oroande läsning… Idag skriver Naturvetarnas ordförande, Ivar de la Cruz och jag på DN Debatt om att excellent forskning kräver excellent ledarskap. För att vi ska kunna vända den negativa trenden krävs nämligen att någon tar ansvar för att bedriva en forskningspolitik som är långsiktigt hållbar. Regeringen måste våga ge universiteten ett reellt ansvar att bestämma över sin verksamhet och universitetsledningarna måste våga ta det fulla ansvaret.

Sofie Andersson

Ps. Läs gärna Naturvetarnas pressmeddelande samt hur huvudförfattarna Gunnar Öquist och Mats Benner, själva presenterar Excellensutredningen! 

 

Är det extra illa när Nobelpristagarna oroar sig?

EU står inför ett vägskäl. Det menar de 42 Nobelpristagare och 5 Fields-medaljvinnare som idag skriver på SvD Brännpunk att Europa kan gå miste om bästa forskarna. I slutet av november träffas EU:s ledare för att diskutera (eller kanske snarare förhandla…) unionens budget för perioden 2014-2020. Ska medlemsavgifterna höjas, sänkas eller förbli oförändrade? Vilka politikområden ska prioriteras och hur ska man hantera det faktum att vissa av EU:medlemsstater befinner sig i djup ekonomisk kris? Det tycks onekligen ligga en hel del sanning i Sveriges EU-minister Birgitta Ohlssons (FP) biskrivning av budgetförhandlingarna som ”ett cyniskt politiskt spel” där den enes vinst är den andres förlust…

Sett ur detta perspektiv är Nobelpristagarnas debattartikel bara ett ännu ett uttryck för ännu ett särintresse. Ett inspel till de kommande förhandlingarna som syftar till att få politikerna att vilja satsa mer pengar på forskning. Poängen med artikeln – och anledningen till att jag tycker att det är värt att lyfta fram den här – är emellertid att forskning faktiskt inte är ett politikområde som alla andra och därför inte bör ses som ett särintresse. Tvärtom: forskning angår alla och alla – oavsett ekonomiskt utgångsläge – tjänar på att satsa pengar på att främja forskning och innovation.

Som Nobelpristagarna påpekar är länken sambandet mellan hur hur bra vi är på att möjliggöra och ta tillvara forskningsresultat och våra förutsättningar att hantera de utmaningar vi står inför idag å ena sidan och vår globala konkurrenskraft å den andra alldeles central Forskning är strategiskt mycket viktigt vilket gör forskningsfinansiering till en ständigt välmotiverad investering.

I en tid då EU:s medlemsstater slåss alltmer desperat om den europeiska pengapåsen är detta en välkommen påminnelse om vad som borde vara utgångspunkten för budgetförhandlingarna: nämligen, hur skapar vi bästa möjliga förutsättningar för en bra framtida utveckling? Forskarnas strategi att peka på (de åtminstone potentiella) vinsterna med att satsa på forskning snarare än att lyfta fram problemen som den ekonomiska krisen skapat är därför helt rätt.  ”Det sägs ofta att varje kris även medför möjligheter (…) Om EU-budgeten för för forskning och innovation kraftigt minskar riskerar vi att förlora en generation begåvade forskare just när Europa behöver dem som bäst”.

Spelar det någon roll att det är Nobelpristagare som säger det här? Kanske. För nog måste det tas som en extra stark varningssignal att dessa mycket framstående och gynnade forskare som slår vakt om forskningens framtid. Just dessa personer torde ju ha rätt goda förutsättningar att bedriva sin forskning – en av de trevligare effekterna av att belönas med ett Nobelpris. Att det är just Nobelprisvinnande forskare som varnar för vad som kommer att hända om ingenting görs är därför särskilt oroande. Om varningen får något genomslag i de kommande budgetförhandlingarna återstår att se. Låt oss bara hoppas att Sverige inte tar ambitionen att skära i EU:s budget in absurdum. Att se över EU:s kostnader är motiverat, men eventuella nedskärningar måste göras strategiskt.  Forskningen bör inte vara ett av de områden som drabbas.

Sofie Andersson

Också Saco instämmer i Nobelpristagarnas ord och konstaterar att EU måste satsa på forskning.

 

Tveksamt om forskningspropositionen blir den energiinjektion som behövs

Så kom den äntligen, forskningspropositionen.  Fyra år har gått sedan sist och förväntningarna var höga. I debatter, i artiklar och i intervjuer har utbildnings- och forskningsminister Jan Björklund (FP) och (oftare) statssekreterare Peter Honeth upprepat mantrat om att allting snart faller på plats. Bara proppen kommer så löser den allt. Men gör den verkligen det, fixar allt?

De drygt 200 sidorna innehåller onekligen många bra förslag. Inte minst finns där några symboliskt mycket viktiga skrivningar: om sambandet mellan kunskap, forskning och tillväxt, om nödvändigheten i att skapa ett forsknings- och innovationsfrämjande klimat som lockar utländska forskare och företag att etablera sig i Sverige och om kopplingen mellan karriärvägar och rörlighet. (Just denna sista detalj läste jag med lika delar tillfredsställelse och förvåning: behovet av tydliga karriärvägar för forskare är en av Naturvetarnas absolut viktigaste käpphästar. Dessvärre har vi länge talat för döva öron. Innebär det faktum att man nu skriver att det inte finns någon motsättning mellan tydligt definierade karriärvägar å ena sidan och rörlighet å den andra att regeringen äntligen förstått att trygghet inte är detsamma som stagnation? Man kan ju hoppas…) Uppmuntrande är också att kvalitetsbegreppet ges en tydligare plats i det framtida forskningsfinansieringssystemet. Förutom att storleken på den andel resurser som fördelas utifrån kvalitet fördubblas från 10% till 20% kommmer sättet att mäta kvalitet att förändras. Dagens modell med bibliometriska mått kompletteras med det kvalitativa kollegial bedömning (oftare kallat peer review).

Men forskningspropositionen väcker också en del frågor. Vem ansvarar egentligen för att identifiera vilka konkreta åtgärder som behövs och, än viktigare, vem ansvarar för att genomförandet? Regeringen med Jan Björklund i spetsen säger ofta att Sverige i allmänhet och universitetsvärlden i synnerhet mår bra av mer frihet och mer självbestämmande. Jag håller helt med. Jag tror att de flesta både vill och motiveras av att själva kunna kontrollera sin tillvaro, oavsett om det gäller individ- eller organisationsnivå. Givet regeringens starka tro på självbestämmande skulle man ju kunna tro att det naturliga vore att bolla över ansvaret för att organisera forskningsverksamheten till lärosätena själva. Men proppen blir tyvärr bara en halvhjärtad spark i den riktningen. Visserligen inrättas ytterligare några incitament för lärosätena att satsa på kvalitet. Men lärosätenas möjlighet att faktiskt styra verksamheten fortsätter att vara begränsad. Nu undrar kanske vän av ordning om jag är helt ute och snurrar: borde inte universitetens inflytande vara större nu än nånsin förr med ökade basanslag och en nyligen genomförd autonomireform? På ett sätt ja, men detta är en sanning med modifikation. För samtidigt som mycket av detaljstyrningen av universitetens verksamhet flyttats från politiken till lärosätena själva så har det parallellt skett en minskning av den totala potten inflytande – dvs. de forskningsmedel som riktas direkt till universitet/högskolor.

Vetenskapens Värld i SVT hade igår ett både intressant och pedagogiskt inslag om forskningspolitik där de bl.a. intervjuade ekonomiprofessor Mats Benner om den s.k. Excellensutredningen. Excellensutredninen handlar om hur svensk forskning står sig i ett internationellt perspektiv och hur detta förändrats över tid. På 1980-talet bestämde svenska universitet och högskolor över ca 80% av forskningsmedlen. Idag är motsvarande andel lägre än 50%.

Basanslagens andel av den totala andelen forskningsmedel

När Björklund säger att universitetens inflytande är större nu än tidigare eftersom de idag bestämmer över mer pengar har han visserligen rätt på ett sätt. Det har skett en ökning av basanslagen i absoluta tal och förr bestämdes även fördelningen mellan fakulteter politiskt. Men eftersom det samtidigt skett en urholkning av samma resurser så har lärosätens relativa inflytande minskat.

Björklund och resten av regeringen försvarar minskningen av direkta anslag med hänvisning till att man inte vill styra forskningen. Också detta är en sanning med modifikation: på ett sätt kan man nämligen säga att den politiska styrningen ökat. Trenden är nämligen att en allt större andel forskningsmedel riktas till specifika områden. Vad svenska forskare ska forska om bestäms alltså i allt högre grad från politiskt håll; genom riktade satsningar via bl.a. Vetenskapsrådet. Meningen här är inte att ifrågasätta satsningarna som sådana (jag tror t.ex. att det är helt nödvändigt att stärka svensk life scienceforskning). Poängen är att det finns mer än ett sätt att se på frågan om politisk styrning av forskningen. Björklund vill gärna framhålla hur alliansregeringen ökat universitetens självbestämmande och vill inte alls kännas vid att politisk styrning fortfarande är ett faktum – bara på ett annat sätt än tidigare.

Frågan är om detta har någon betydelse: hur stor roll spelar politikens inblandning, egentligen? Mycket stor, visar det sig. En av Excellensutredningens viktigaste slutsatser är nämligen att den svenska av Benner kallad ”utspelsinriktade forskningspolitiken” riskerar att försvåra för nytänkande forskning. När forskningen är beroende av att forskarna ansöker om medel är det främst ”modern” forskning som premieras. Kontroversiella idéer och projekt faller ofta utanför ramen för externa anslag.

När vi tillsammans med Kungl. Vetenskapsakademien och Vetenskap & Allmänghet arrangerade det forskningspolitiska seminariet Stockholm Meeting för några veckor sedan var Gunnar Öquist, huvudsekreterare för Excellensutredningen på plats för att berätta om studien. Han berättaade att deras kanske viktigaste slutsats efter att ha jämfört situationen i Sverige med hur det ser ut i några andra europeiska länder är att långsiktighet och en god organisatorisk grund är nyckelfaktorer för högkvalitativ och framåtsyftande forskning. Det som behövs är således inte i första hand fler strategiska satsningar som är så populära i Sverige utan ett gott akademiskt ledarskap – något som i sin tur förutsätter ett tydligt mandat och resurser.

Sammanfattningsvis ger forskningspropositionen alltså anledning till både hopp och oro. Den huvudsakliga inriktningen är bra, men det är oklart om den kommer att bli den energiinjektion som det svenska forskningssystemet så väl behöver.

Sofie Andersson

Ps. Jag är egentligen inget stort fan av särskilda dagar (utom möjligen Kanelbullens dag) men jag kan ändå inte låta bli att nämna att det idag är Ada Lovelace-dagen –  en dag för att uppmärksamma kvinnliga naturvetenskapliga forskare. Läs mer om vem matematikern Ada Lovelace var eller lyssna på Vetenskapsradions inslag!