Kostnaden för kost måste få kosta…

…annars kommer det att kosta mer än vad det smakar.

Det är intressant när parallella spår som man arbetar med på olika sätt sammanfaller. När jag öppnade DN imorse mötes jag av en bild på fläskfilé och rubriken Smittat kött i svenska butiker. Det handlar om att resistenta MRSA-bakterier har hittats i stora mängder i danska och tyska förpackningar med fläskkött. Jag fortsätter bläddra till sidan 6 och DN.Debatt och finner då att dagens debattartikel har rubriken Kostbehandlingar kan spara miljoner i diabetesvårdenI artikeln skriver man att regeringen måste satsa på kostforskning då det är en viktig del i kampen mot flera stora folksjukdomar. ”Nu  behövs statliga medel för att möta framtidens vårdbehov” skriver författarna av artikeln.

Innan jag fortsätter bläddra i tidningen stoppar jag upp och tar mig en funderar på seminariet om Bättre hälsa, vård och omsorg som jag närvarade vid i lördags. Där gick diskussionen nämligen in på att vi inte får glömma det förebyggande arbetet när vi pratar om vården och att vi i högre grad bör tänka mer utifrån hur vi åstadkommer en bättre hälsa i framtiden. Varpå jag omedelbart sände iväg en tanke, och ett twitterinlägg, där jag ställde mig förundrad till att antalet kommundietister under senare år har minskat på totalen i Sverige. Det verkar rimma illa med förebyggande arbete kring kost för en bättre hälsa tänker jag. Jag arbetar med frågan kring kommundietister och skrev senast i augusti ett blogginlägg om saken.

Funderar så smått på om det inte är dags att bläddra vidare i DN när jag plötsligt kommer att tänka på seminariet som jag var på igår Forskning för framtiden. Där var kommande forskningsproposition, som det skrivs om i debattartikeln i DN, naturligtvis det som diskuterades, analyserades och dissekerades på alla ledder och bredder. Vänder så till slut sida i tidningen och hamnar på uppslaget om det danska och tyska köttet som bär på resistenta bakterier. Hamnar småningom på ett stycke som berättar att man i Sverige hittills bara hittat MRSA i ett prov för några år sedan. ”Att bakterien inte fått fäste här beror bland annat på strikta regler för införsel av levande grisar och för djurhållningen. Det beror också på att Sverige har EU:s lägsta användning av antibiotika till djur” skrivs det. Det svenska djurskyddet och även hur kött med dålig djurvälfärd med en hög koncentration av antibiotika på sikt riskerar att göra de som konsumerar det sjuka och ge svårbehandlade infektioner är också frågor jag arbetar med ur olika infallsvinklar. Just den kopplingen skrev jag om i ett blogginlägg i april.

Känner mig rätt färdig med DN och så där lagom nöjd med dagens inventering av tidningen. Går vidare till SvD och det första jag stöter på är en debattartikeln med rubriken Nej, Sverige har inte världens bästa djurskydd. När det gäller rubriken är jag och artikelförfattarna helt överens men det visar sig att de har en helt annan infallsvinkel på djurskyddet än vad jag har. De skriver om att lagstiftningen de facto inte är den bästa i hela världen. Jag däremot driver frågor kring det svenska djurskyddet utifrån organisationsaspekter och arbetsmiljöproblematik med samma motto. Det finns mycket att göra på dessa punkter i det svenska djurskyddet.

Jag känner mig nu lite som Nemo i The Matrix (visst är det så Keanu Reeves karaktär heter?) att jag kan se just The Matrix, alltså se hur allting hänger ihop, i en kort men intensiv känsla av total hybris…innan jag landar igen och inser att jag egentligen inte har åstadkommit någon kännbar förändring kring de frågor jag arbetar med. Bara att ta på sig hängslena och fortsätta kämpa men det är ju kul att det finns andra i samhället som kan hjälpa till att driva frågor framåt som är viktiga för Naturvetarna. Och just som jag börjar landa i mitt trygga, sansade utredar-jag och ska avsluta det här blogginlägget börjar låten Ikaros med Niello spelas på radiostationen som jag lyssnar på där en textrad är ”Vingar utav hybris”…nästan lite läskigt känner jag…och jag vet inte om och i så fall hur jag ska tolka denna symbolik?

Däremot är jag som sagt tillbaka på jorden helt oavsett vad som spelas på radio och kanske är det så att en väg framåt kring de rätt disparata frågor som jag arbetar med och en linje att driva hårt, ur olika infallsvinklar, är att kostnaden för kost måste få kosta…så får vi se hur långt vingarna bär…

Undvik svält bland äldre – anställ dietister i kommunerna

Sedan äldrereformen genomfördes i Sverige 1992 har det varit oklart om vilket ansvar för nutritionsomhändertagande kommuner respektive landsting har. De som bor i särskilda boendeformer för äldre i kommuner har idag begränsade möjligheter att få individuell nutritionsbehandling av en dietist. Mot denna bakgrund var det därför extra tragiskt att ta del av SVTs nyhet häromdagen om att 15 000 gamla riskerar att svälta ihjäl.

Yngve Gustafson, professor i geriatrik, poängterade i SVTs Gomorron Sverige att det inte bara handlar om att de gamlas nattfasta måste bli kortare. Det krävs också en individuell bedömning av varje persons näringsintag. Yngve Gustafson anser att man måste se över vilken mat som varje individ får, inte minst då vissa läkemedel gör att man har sämre förmåga att ta upp vissa näringsämnen och då krävs speciellt anpassad mat.

Samtidigt är detta dessvärre ingen nyhet. Äldrereformen genomfördes som sagt 1992 och sedan dess har trycket på äldreomsorgen bara blivit större. Dietisternas Riksförbund (DRF) publicerade i början av året också en kartläggning som visade att tre av fyra äldre riskerar svält då kommunerna saknar dietistkompetens. Naturvetarna har tidigare också kopplat ihop vikten av kommundietister för att bespara många äldre onödigt lidande genom fallolyckor och har också tagit fram en kort rapport som understryker vikten av att ha dietister anställda i kommuner. DRFs pressmeddelande från början av året då de gjorde sin kartläggning sätter egentligen ljuset på den orimliga situation som råder för närvarande.

”Dietister utgör den yrkesgrupp som har kompetens för att förebygga och behandla sjukdomsrelaterad undernäring, men trots omfattningen av problemet finns totalt bara 245 heltidstjänster för dietister i kommunerna och primärvården sammantaget. Detta kan till exempel jämföras med antalet sjukgymnaster som år 2010 var 2 391 bara i primärvården.

Från 2007 och framåt anställdes drygt hundra kommundietister som en följd av regeringens riktade insatser till stöd för de mest sjuka äldre. Syftet var att stimulera till varaktiga insatser som att höja kvaliteten i vården av de äldre när det gäller mat, näring och nutrition. Men när projekten löpt ut har kommunerna valt att avsluta tjänsterna.

– Det är de äldre som får betala priset i form av bristande nutritionsvård. Situationen är allvarlig – det ligger inom det kommunala hälso- och sjukvårdsansvaret att ge de mest sjuka äldre ett gott nutritionsomhändertagande och en god behandling, säger Elisabet Rothenberg, ordförande i Dietisternas riksförbund.

Enligt kartläggningen kommer antalet heltidstjänster för kommundietister som arbetar med äldre i landet totalt att vara knappt 48 stycken efter 2014. I 234 av 290 kommuner riskerar man framöver att helt sakna kommundietist.”

Mot bakgrund av uppgifterna i SVT häromdagen om att äldre riskerar att svälta ihjäl samt DRFs kartläggning som bekräftar denna problembild är det dags att agera. Landsting och kommuner runtom i Sverige måste träffa formella överenskommelser. Det måste klargöras att äldre i särskilda boendeformer ska ha rätt till individuell nutritionsbehandling av en dietist och att alla kommuner mot denna bakgrund ska ha en dietist anställd.

Det är ovärdigt att äldre i Sverige riskerar att svälta ihjäl inte minst då det finns en enkel lösning, kommuner behöver anställa fler dietister för att minska såväl onödigt lidande som kommunens kostnader i längden.

VARNING! Tomma ord om livsmedelsupphandling kan ge twittertumme

Var på ett frukostseminarium på temat ”Slaget om skolmaten – ska och kan kommunerna tillmötesgå alla krav?” anordnat av Livsmedelsverket i morse. Som sig bör på ett seminarium på ett sådant tema var förtäringen välkomponerad med jordgubbar och lite nyttigare mackor än vad som är regel här i Almedalen. Det var bra…dessvärre var det slutliga intrycket av seminariet inte lika bra.

Det tråkiga var nämligen att även om man kände att livsmedelsupphandling engagerar väldigt många människor blev ingen klokare av seminariet. Då var ändå departementsfolk, en viss minister med ansvar för dessa frågor, Livsmedelsverket och en representant för kommuner på plats. En sak som panelen var rörande överens om var att det behövs en svensk livsmedelsstrategi. Ändå finns det ingen och ingen i panelen kände något större ansvar för detta.

Visst, Eskil Erlandsson (C) sade att man håller på att skriva på en sådan…men någonstans fick iaf jag intrycket av att det inte var helt förankrat och inte helt klart att det i slutändan kommer att fattas ett beslut om att en sådan strategi ska implementeras. Man pratade om att kommunerna måste ta ansvar för livsmedelsupphandlingar, att Livsmedelsverket har ett ansvar, att departementet har ett ansvar…men hur ansvarsfördelningen exakt ser ut och vem som ska ta bollen för att få till en förbättring blev bara hängande i luften. Att olika spelare har olika ansvarsområden, att mycket är oklart och att något behöver göras visste alla redan innan seminariet. Det var mycket nja och det landade i att det handlar om vad det är för förtroendevalda i en kommun (hur engagerade de är i livsmedelsfrågor).

Det kan väl inte var ok att det ytterst ska handla om prioriteringar och engagemang hos förtroendevalda i kommuner? Dessutom finns det ju numera med i skollagen att skolmåltider är en del av utbildningen och ska vara näringsriktiga. Glädjande därför att höra en dietist ta ordet och påpeka hur viktigt det är att skolmaten är välkomponerad ur nutritionssynpunkt samt att lusten till ”bra” mat måste genomsyra skolmåltiderna. Det är i skolan som framtidens matvanor sätts för många barn. Dietisten fick också medhåll från en kostchef på denna punkt. Dietister måste få en större roll (eller en roll överhuvudtaget då det är många kommuner som inte ens har dietister) i kommuner kring kostfrågor inom skolan, livsmedelsupphandlingar och andra verksamhetsområden där deras kompetens är avgörande.

Det fanns alltså positiva saker att ta med sig och förhoppningsvis var det någon kommunpolitiker där som fick sig en aha-upplevelse. Men det kan ändå inte bli något annat än tummen ner för ett seminarium som ska försöka räta ut vissa frågetecken som slutar i ett luddigt jaha. Apropå tummar. Trots att det var mycket tomma ord twittrade jag som en galning (inte minst då Twitter strulade och det var svårt att få iväg tweets) och fick en arbetsskada. Jag har numera twittertumme. Den tar sig uttryck i en självspricka i tummen och viss smärta i benet som uppstod under seminariet.

Jag är en nybörjare på twitter och har nog dålig teknik…men jag anklagar ändå de tomma orden om livsmedelsupphandling vid seminariet som gjorde mig lite upprörd och ”twitterbenägen”. I viss mån anklagar jag också Visby då staden bjuder nästintill på vinterväder till och från och jag brukar få självsprickor i fingrarna på vintrarna. Undrar förresten om någon delar ut handkräm som give-away i år…!?

Nutritionister kan skilja agnarna från vetet i kostdebatten

Nutrition engagerar och frustrerar många med ofta förvirrande budskap. Varför är det så? Vetenskapsjournalisten Gary Taubes krönika “Why Nutrition is so confusing“, publicerad i New York Times, är viktig och belyser flera svaga punkter i nutritionsvetenskapen, om än ur ett ofullständigt perspektiv. Nutritionisten Elisabeth Möller förklarar i sin gästblogg varför nutritionskompetensen blir alltmer viktig i den heta kostdebatten.

Det kryllar av hypoteser om vad vi ska äta för att må bra, där är jag och krönikans författare helt överens. Att testa hypoteser är själva grundbulten i vetenskapen, det är därför olyckligt att det inte finns resurser att utföra de ideala koststudier som krävs för att fastställa om nutritionshypoteser är ”sanna” eller inte. Långtidseffekter av kost är komplicerat att studera, och det finns även etiska aspekter som gör sådana teststudier än mer problematiska. Taubes menar att hypoteser inom nutrition tas för sanna fakta. Han har en viktig poäng i att vi måste vara ödmjuka med forskningens brister och tydliga med vilka slutsatser som kan eller inte kan dras utifrån de siffror som presenteras.

Vad jag däremot inte håller med Taubes om är främst tre saker: 1) att nutritionister skulle acceptera en lägre nivå av evidens för att ta något för sant; 2) att det stora antalet hypoteser inom nutrition enbart är av ondo; och 3) att skylla nutritionssamhället för att ha ”misslyckats” med att ge samhället pålitlig, entydig kunskap om vad som triggar fetma och diabetes.

Hypoteser ska självklart inte framställas som fakta så länge man inte vet med säkerhet att de är sanna. Men vem är det som gör feltolkningarna? Är det forskaren, myndighetsexperten, journalisten, eller individen själv?

Som nutritionsforskare har jag själv brottats med att dra slutsatser om samband mellan kost och cancer baserat på observationsstudier, väl medveten om både möjligheter och brister i denna typ av studier. Association är inte detsamma som orsakssamband. Jag är inte ensam om att känna frustration över att inte kunna genomföra de rigorösa studier som krävs för att testa nutritionshypotesers sanningshalt. Min uppfattning är dock att majoriteten nutritionsforskare försöker vara övertydliga med studiernas osäkerhet när de kommunicerar sin forskning. Vad jag vill poängtera är att nutritionsforskare definitivt inte accepterar en lägre nivå av vetenskapliga bevis för att presentera något som sant, som Taubes påstår.

Myndigheter baserar sina kostråd på vetenskapliga studier som sig bör, och jag litar på att de gör gedigna bedömningar utifrån det underlag som finns. Samtidigt är det positivt att andra, ibland motsatta hypoteser kommer upp till debatt i samhället. Kunskap förnyas, det har historien lärt oss.

Det finns givetvis också en fara i alla rykten om kost som florerar i media. Såklart att folk blir förvirrade när det basuneras ut motstridiga ”sanningar”, och gemene man börjar istället misstro allt vad nutritionssamhället säger. Det förvånar mig att Taubes inte nämner mediernas roll i feltolkandet och spridandet av hypoteser.

Här måste vi nutritionister, som de riktiga kostexperterna, ta vårt ansvar och sålla ut vad som är sanning respektive hypotes, eller vilka hypoteser som är mer eller mindre troliga. Nutritionister har en gedigen naturvetenskaplig grund, minst en 3-årig (ofta längre) akademisk utbildning i näringslära, till skillnad från självutnämnda s.k. ”kostexperter”. Nutritionister har alltså den kompetens som krävs för att göra objektiva bedömningar om graden av osäkerhet i den forskning som presenteras.

Att inte övertolka forskningsresultat är en central fråga inte bara inom nutrition utan inom alla forskningsområden. Det faktum att det är särskilt svårt att dra slutsatser inom just nutrition är bekymrande, men jag tycker inte det ska ses som ett misslyckande i nutritionssamhället. Det speglar snarare komplexiteten i hur maten faktiskt påverkar kropp och hälsa. Det finns visserligen grundfysiologiska förklaringar till hur kroppen reagerar på näring och kost, men det är en mäkta komplex apparat som delvis skiljer sig mellan individer. Det ligger i människans natur, särskilt hos oss naturvetare, att vilja förstå hur saker förhåller sig, men tänk om sanningen om kost är att det finns flera sanningar?

Vidare fokuserar Taubes på kost som den enda förklaringen till att vi ännu inte fått bukt med problemen med fetma och diabetes. I själva verket handlar det förstås om hela livsstilen som även innefattar stress, sömn, fysisk aktivitet etc. Jag påstår inte att maten inte spelar så stor roll, för det gör den! Men den måste ses i ett större sammanhang.  Dessutom handlar kostvanor inte bara om vad man äter, utan även hur man äter. Att ta en hamburgare i farten jämfört med att sitta i lugn och ro och äta samma hamburgare ger troligen inte samma effekter i kroppen.

Ytterligare en aspekt som Taubes inte nämner är den viktiga frågan: följer folk kostråden? Det räcker inte med kunskap om ”rätt” kostråd, det krävs beteendeförändringar också. Om man exempelvis anstränger sig för att äta fettsnålt men äter för mycket av annat, t.ex. snabba kolhydrater, så går man inte ner i vikt oavsett vad ”sanningen” säger om fettintag. Interventionsstudier visar dessutom gång på gång att de flesta av oss har svårt att hålla sig till en viss diet en längre tid. Här kan vi alltså inte bara skylla på nutritionsvetenskapen.

Läget må vara förvirrat i kostdebatten, men orsaken ligger på flera nivåer. Detta framhäver klart vikten av nutritionskompetens på flera håll i samhället. Det är vår skyldighet som nutritionister att ta vara på vår unika kompetens och skilja agnarna från vetet i kostdebatten!

Läs mer om vikten av nutritionskompetens i Naturvetarnas tidigare pressmeddelande ”Lyft fram de riktiga kostexperterna”. Jag vill också betona vikten av samarbete mellan olika yrkesgrupper med kostkompetens, som nutritionister, dietister och kostvetare.

elisabeth_mollerElisabeth Möller har en fil.mag. i nutrition och disputerade i medicinsk vetenskap vid Karolinska Institutet. Hon sitter i Nutritionistföreningens styrelse och praktiserar just nu på Naturvetarna med att kartlägga rekryterings- och kompetensbehov på naturvetares arbetsmarknad.

Nutritionistföreningen är en professionsförening inom Naturvetarna. Medlemmarna är nutritionister (=näringsfysiologer) med en universitetsutbildning i näringslära. Föreningen utgör ett nätverk för nutritionister samt arbetar för att marknadsföra nutritionskompetensen. www.nutritionistforeningen.se

Offentlig upphandling – min eller vår gordiska knut?

Jag arbetar som utredare med fokus på arbetsmarknadsfrågor hos Naturvetarna. Ibland känns det som en ganska stor utmaning, då naturvetare har väldigt diversifierad utbildning och arbetsmarknad. Vi har en stor mängd olika professioner representerade som arbetar i alla olika sektorer och i princip alla upptänkliga branscher i samhället. Det är riktigt häftigt och säger en del om naturvetenskaplig kompetens. Ändå känns det lite övermäktigt stundtals, till exempel när man ska göra arbetsmarknadsprognoser för alla dessa professioner. Å andra sidan är det ju precis det som är styrkan dels med naturvetenskaplig kompetens men också med Naturvetarna, vi är överallt!

Med tanke på att jag som sagt har en grannlaga uppgift på mitt bord; med lönestatistik, analyser, rapporter, remissvar, opinionsbildning med mera; är det därför väldigt skönt när man får aha-upplevelser. Vad är då en aha-upplevelse för mig i min roll? Jo, det är när man arbetar med väldigt disparata frågor för våra medlemmar och inser att de faktiskt hänger ihop. Helt plötsligt ser man inte bara alla träden utan man ser skogen (eller i alla fall en dunge). Som av en händelse har jag ett sånt exempel att dela med mig av.

Jag följer just nu med stort intresse tv-serien djurskyddsinspektörerna i TV4. Det gör jag eftersom det är en av våra professioner och då jag också arbetar med att driva opinion kring deras och andra inspektörers ohållbara arbetsmiljö. Vi har även många medlemmar som på olika sätt arbetar med lantbruk och andra professioner som är involverade i livsmedelsproduktion i olika led. En av de största uppsidorna med programmet på tv är att de som tittar får se vad djurskydd de facto går ut på och hur inspektörerna i Skåne arbetar. Det florerar annars rätt mycket nidbilder kring djurskyddet. En ökad förståelse/acceptans för djurskyddet ska inte underskattas när det gäller den hot- och våldsproblematik som inspektörerna upplever i sin arbetsmiljö i dagsläget.

Jag har tidigare bloggat om och problematiserat över att det har varit oklart vilka krav man har fått ställa kring djurskydd i offentlig upphandling. Ett exempel har varit olaglig skolmat som slagit ut svensk produktion. Med en tuff (hårdare krav än i andra länder) svensk djurskyddslagstiftning där offentlig verksamhet faktiskt bidrar till att slå ut svensk produktion, inser man att legitimiteten för en sådan lagstiftning blir lidande och att detta också drabbar de som arbetar med att utöva tillsyn. En annan intressant aspekt är att det i skollagen numera står att skolmåltiderna ska vara näringsriktiga. Här kan man tänka sig att flera av Naturvetarnas professioner kring nutritionsfrågor skulle kunna tillföra väldigt betydelsefull kompetens i den offentliga upphandlingen samt måltider inom offentlig verksamhet. Fler kommundietister borde bland annat anställas (också en fråga på mitt bord:).

Förvisso står det ingenting om djurskydd eller närodlat i skollagen…sådan tur då att nya EU-regler kring offentlig upphandling numera visar vägen. De nya EU-direktiven innebär att myndigheter, kommuner och andra offentliga upphandlare ska kunna ställa krav på bland annat arbetsvillkor, miljövänlighet, djurskydd och andra sociala aspekter. Nu går det ju inte fort med sådana här processer utan det väntas ta ungefär två år innan reglerna omsätts till svensk lag. När de väl är implementerade kommer det dock vara tillåtet för myndigheter eller kommuner att ställa dessa krav. Jag ser helt plötsligt framför mig otroligt många av Naturvetarnas professioner kring lantbruk, livsmedel, miljö med mera inom olika branscher och med olika roller som kan gynnas av en sådan utveckling inom offentlig upphandling.

Den gordiska knuten som offentlig upphandling kan innebära för egen del på min tjänst kan därmed även få stor betydelse för hela Naturvetarna…alla fackförbund och hela den svenska modellen då det troligtvis kommer innebära att ännu fler arbetstagare omfattas av kollektivavtal. Det är positivt för alla parter på svensk arbetsmarknad då kollektivavtal självfallet inte är en belastning för företag utan alla parter och hela samhället vinner på en sådan utveckling inom offentlig upphandling. Kommer då de offentliga verksamheterna att lägga mer fokus på krav kring andra värden än pris per automatik? Nej, troligtvis inte då finanserna alltid verkar begränsande inom alla olika typer av verksamheter.

Om man dock betänker att alla medborgare i olika omfattning kan sägas vara konsumenter av offentlig verksamhet och i högsta grad finansierar densamma borde det vara lätt att få genomslag för mat, tjänster och produkter som är producerade på ett schysst och bra sätt, kött som inte är fullt med antibiotika, kött som inte belastar klimatet lika hårt med mera. Konsumentmakt har man ju hört talas om och nog är det väl värt att betala lite mer i skatt för att inte våra unga, sjuka och äldre ska behöva äta dålig mat…eller för att så många som möjligt på arbetsmarknaden ska omfattas av schyssta arbetsvillkor (vilket kollektivavtal alltid är en garant för)?

Vänta dock inte i två år på att göra din röst som offentlig konsument/finansiär hörd utan ställ krav redan idag…de offentliga upphandlingskvarnarna mal långsamt…