Tempo, demografi och oavslutade resonemang…

Naturvetarna är på plats i Almedalen och med en tjock bok full med seminarier (ja, programmet för Almedalsveckan alltså) finns det en hel del att välja på. Som tur är kan jag begränsa mitt urval till ca 300 på de tre dagar jag är på plats, utifrån de arbetsområden som jag har på mitt bord. Jag har hittills hunnit med tre seminarier om ganska disparata saker…men ändå kom diskussionen i viss mån att handla om samma sak vid alla seminarier. Nämligen Sveriges demografi.

I morse var jag på seminariet ”Sveriges dyraste matkasse” anordnat av Svenskt kött. Även om fokus inte var just på demografi så kom diskussionen ändå in på det då PRO var med i panelen och pratade om just…demografi. Demografi ur aspekten att vi har en väldigt stor andel pensionärer i Sverige som dessutom kommer att växa under de närmaste åren och de är inte särskilt köpstarka. PRO argumenterade för att det inte är deras medlemmar, eller andra grupper som inte är särskilt köpstarka som t.ex. unga människor, som har råd att göra medvetna val när de handlar livsmedel utan det är de som befinner sig mitt i livet med goda inkomster.

Det mest intressanta med det här seminariet var annars att man fick ställa frågor till panelen via sms, vilket kändes väldigt gammaldags med tanke på twitter och andra live-flöden på nätet (var det för att PRO var representerade?). Jag skickade en sms-fråga som moderatorn tog upp som gällde om inte djurskyddskrav borde kunna ställas i offentlig upphandling i större utsträckning. Här blev det väldigt tydligt varför en annan kommunikation (helst att få ställa en fråga direkt oralt) hade varit att föredra. Panelen började virra in sig i något sorts resonemang kring protektionism, vilket inte alls var vad jag syftade på, och de som hann säga något sa att de var emot detta…och sedan var seminariet slut. Lite snöpligt kan man väl säga då panelen blev uppbunden direkt efter och jag var tvungen att springa iväg till nästa seminarium…

…jag tog mig vidare ett stenkast sydväst för att på Clarion Hotell lyssna på ett seminarium betitlat ”Högre a-kassa=högre arbetslöshet?” som anordnades av Arbetslöshetkassornas Samorganisation. Återigen var demografi en av frågorna som debatterades flitigast, annars var nämligen alla utom Stefan Fölster, chef vid Reforminstitutet, överens om att taket i a-kassan måste höjas. Ingen större överraskning då de andra i panelen var från TCO, LO och Saco. Här pratades det demografi ur flera aspekter. Gunnar Wetterberg från Saco var nämligen inne på att legitimiteten för a-kassan endast kan upprätthållas om den grupp som ska köpa bra och inte bara billiga livsmedel (nu uttryckte han sig iofs inte så…men ändå), alltså de som befinner sig mitt i livet, får tillbaka det som de har betalat in till försäkringen vid arbetslöshet. Fölster å sin sida var inne på en mer differentierad a-kassa mest beroende på ålder och inkomst som jag förstod det (jag vill understryka att det var så som jag förstod det eftersom jag inte helt hängde med i Fölsters resonemang hela tiden).

Annars var nämligen det mest intressanta här att Fölster lyfte reformationen av sjukförsäkringen som något som var legitimerat och välkomnat av väldigt många och tog den som ett exempel på att man inte kan höja taket i a-kassan…för att sedan i ett parallellt resonemang ett par minuter senare slå fast att sjukförsäkringen och a-kassan inte går att jämföra. Ytterst förvirrande och min fråga var uppenbar men återigen tog seminariet slut innan publiken hann säga…

…”Kompetensförsörjning och regional tillväxt”. Nästa seminarium på dagordningen anordnat av Svenska ESF-rådet handlade om just detta. Ja, ni fattar varåt det här barkar och det är väl ingen överraskning att demografin i Sverige diskuterades flitigt. Hur ska Sverige lyckas rekrytera all den kompetens som behövs till kommuner och landsting inom de närmaste åren för att hålla vår allt mer åldrande befolkning under armarna? Tempot var återigen högt. Det var ett lunchseminarium och en man stod hela tiden över min axel för att plocka min tomma skål så fort jag hade fått i mig min pastasallad. Det var i alla fall så det kändes och jag har aldrig ätit snabbare i hela mitt liv (han hade en stor mustasch och såg väldigt arg ut).

Däremot fanns det den här gången plats för frågor på slutet men jag gick vilse i Mats Svegfors (moderator) dialekt. Lost in translation! Otroligt fascinerande och jag fick tunghäfta då jag kände att jag höll på att falla in i att härma hans dialekt. Den tog över mig helt! Jag hoppas ingen tar illa upp av detta för det är verkligen en komplimang till en helt fantastisk dialekt och till att folks dialekter ibland skiner igenom fortfarande trots en viss likriktning i det dialektala över hela landet (jag är något av en språknörd och ibland skiner det igenom). Be mig inte att placera hans dialekt bara…

Nästa stopp härefter är ett seminarium anordnat av Ernst & Young betitlat ”290 nyanser av kommunal korruption”. Detta ska vi avhandla på 55 minuter varför jag förväntar mig…tempo och då det är kommuner vi pratar om kommer så klart frågan om demografi vara uppe utifrån den allt mer åldrande befolkningen och de allt mer åldrande förtroendevalda. Den här gången hoppas jag dock på avslutade resonemang men med 290 potentiella kommunala företrädare på plats, som alla vill försvara sin heder, kan det som sagt bli svårt.

Tempo och oavslutade resonemang till trots har jag dock lärt mig väldigt mycket på bara ett par timmar, har knutit bra kontakter och fått igång hjärnan på högvarv kring hur Naturvetarna kan arbeta framöver med en mängd frågor. Hur ska det inte vara när jag åker hem på torsdag?

Om kompetens, lönesättning och speed-dating!

Rätt kompetens på rätt plats! Det är så vi vill ha det. Det blir bättre för oss som individer om vi arbetar med något som vi har kompetens för och i längden tjänar hela samhället på det. I förra veckan var jag på ett intressant seminarium kring invandrade akademiker med anledning av att Saco har släppt rapporten ”Utan karta och kompass”. Det är många invandrade akademiker som hamnar på tjänster som de är överkvalificerade för, om de överhuvudtaget lyckas ta sig in på den svenska arbetsmarknaden.

Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) lyfte på seminariet att det är viktigare att få ett jobb än att få rätt jobb när man emigrerat till Sverige. Det är svårt att säga emot att det naturligtvis är viktigt för integrationen att få ett jobb och inte hamna i ett långvarigt utanförskap. Men är man inte för kategorisk när man säger att ett jobb är viktigare än rätt jobb och känns det inte lite som att man resignerar när man från politiskt håll uttalar sig så om akademiker? Det ena ska väl inte utesluta det andra utan med en bättre matchning av nyanlända akademiker kan nog en majoritet av invandrade akademiker få såväl ett jobb som rätt jobb.

Apropå akademiker från andra länder och ”felplacerad” kompetens så var jag under dagen på en workshop om Radioactive Waste Disposal (RWD) anordnat av the European Federation of Geologists och Naturvetarnas Geosektion. Det var otroligt intressant och jag förstod de olika föredragen på ett övergripande plan men detaljerna hade jag svårare att greppa. Stundtals kändes det därför som att jag var felplacerad. Men samtidigt arbetar jag med arbetsmarknadsfrågor på Naturvetarna och måste, bland många andra grupper, förstå geologers kompetens och deras situation på arbetsmarknaden på ett övergripande plan. Därför gav det som sagt väldigt mycket att vara med.

Ändå var det först när Nic Bilham – Head of Strategy and External Relations vid The Geological Society of London började prata om att det krävs en mängd olika experter för att lyckas med ett RWD-projekt som jag helt plötsligt satt och nickade med i det han sade. Detta då han sa att olika naturvetares kompetens självfallet behövs men också bland annat…samhällsvetares (alltså en sådan som jag) för att övertyga ett samhälle att vilja stå värd för en RWD-anläggning. Rätt kompetenser på rätt plats som samverkar för att kommunicera kring vikten av geologer och andra naturvetares arbete i att se till att mänskligheten kan fortleva på planeten. Det är ju precis en sån roll som jag fyller på Naturvetarna och jag kände helt plötsligt att jag ville räcka upp handen och säga vår slogan ”Vi jobbar för naturvetare så att de kan rädda världen”…

Min tidigare kontakt med the European Federation of Geologists har bestått i att jag har bidragit med lönestatistik om hur det ser ut för geologer på den svenska arbetsmarknaden. När vi nu är inne på lön tror ju Naturvetarna för övrigt på att lönen ska sättas lokalt och ska spegla en individs kompetens, insatser och ansvar. Vi anser att märken ofta blir ett tak för hur höga löneökningarna blir utan koppling till en verksamhets resultat och individens prestation.

Det var därför intressant när Socialdepartementet idag skickade ut ett pressmeddelande om att man hade bestämt lönerna för 240 stycken myndighetschefer. Intressant att man vid ett regeringssammanträde kan bedöma prestationen av 240 individer under det föregående året på ett bräde och intressant att löneökningarna för gruppen i sin helhet hamnade på 2,7 procent (vilket inte är nära märket i industriavtalet men väl andra stora centrala avtal med bestämda procentuella löneökningar som träffats nyligen). Kan dessa märken ha fungerat som ett tak?

En grupp som fick sin löneökning bestämd vid regeringens sammanträde idag var rektorer på universitet och högskolor. Min kollega Sofie Andersson höll i fredags i ett seminarium om vikten av ett gott akademiskt ledarskap och det är klart att detta börjar redan med hur lönen sätts på rektorerna. Exakt vad är det som premieras? Då lönesättning är ett av de viktigaste verktygen för att styra en verksamhet är det av största vikt att det blir rätt redan på denna nivå för att universitet och högskolor ska utvecklas i den riktning man önskar. Någonstans förstår jag att det är uppfyllnad av olika direktiv, regleringsbrev m.m. som ligger till grund för bedömningen av verksamheten. Men då lönesättning är ett av de viktigaste verktygen för att styra en verksamhet är det verkligen av största vikt att det blir rätt.

Jag är egentligen inte tillräckligt insatt i lönesättningen av myndighetschefer för att uttala mig om exakt hur det går till på ett sådant här myndighetssammanträde. Men att tro att det ska vara ”riktig” individuell lönesättning när man tar beslut om 240 stycken individer på en förmiddag har jag svårt att tänka mig. Snabba lönesamtal likt speed-dating kanske!?

The answer is NOT blowing in the wind!

Vår gästbloggare Johannes Danielsson, Saco studentråds ordförande, skrev i förra veckan om vikten av att matcha nyexaminerade akademiker bättre på arbetsmarknaden. Att det blir en undanträngningseffekt där välutbildade tränger undan andra, bland annat unga, från okvalificerade jobb är ett problem som är påtagligt. Som Johannes mycket riktigt påpekar så förlorar hela samhället på detta. Fel personer på fel plats vilket gör att vissa andra inte ens får en plats. Om ni förstår hur jag tänker. Att komma åt denna felmatchning och de effekter den får borde vara av största vikt.

I söndagens Agenda diskuterade man kring att de olika partierna i riksdagen inte vågar driva en linje konsekvent i politiken utan att de hela tiden anpassar sig då de är rädda att tappa väljare om de inte gör det. Ett exempel som togs upp i Agenda var bland annat att Miljöpartiet har släppt sin kritiska hållning mot de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga. Tidigare har MP, med god grund, hävdat att det inte finns mycket stöd för att de sänkta arbetsgivaravgifterna faktiskt ger någon direkt effekt på sysselsättningen för unga.

Partier i opposition drar sig nu för att ta strid i frågor där man tidigare har haft en helt annan uppfattning. Resonemanget med arbetsgivaravgifterna för unga är att det är många företag som har vant sig vid detta nu och därför ska man inte ta bort dem. MP är däremot fortfarande inte övertygade om att det är en bra åtgärd som jag förstår det. Är inte grundfrågan om det faktiskt är en effektiv åtgärd? Är inte meningen någonstans att oppositionen ska ifrågasätta politiken som regeringen bedriver så att man får en genomlysning av olika åtgärder? De som har makten har ju sällan något stort egenintresse av att ingående utreda åtgärder som de själva har genomfört, speciellt inte när det börjar närma sig val.

För drygt ett år sedan konstaterade en rapport till Framtidskommissionen att matchningen på den svenska arbetsmarknaden tycks ha försämrats de senaste decennierna. Saco och SSR gick också ut i ett gemensamt utspel för ett par månader sedan där man efterlyste en utredning av hela arbetsmarknadspolitiken mot bakgrund av den dåliga jobbmatchningen. Slutsatsen var att det är dags att ta ett helhetsgrepp kring arbetsmarknadspolitiken då detta kommer att leda till att arbetsmarknadens parter tar ansvaret för att få människor till sitt nästa jobb. Men med ett sådant politiskt klimat som nu råder är det frågan om något parti kan, eller vågar då de inte vill stöta sig med potentiella väljare, ta ett helhetsgrepp på det sättet. Det pratas väldigt mycket om att skapa nya jobb men väldigt lite om att lyckas matcha rätt.

Det finns en inneboende kraft i outnyttjad akademisk kompetens som bara väntar på att få bli frisläppt och blir den frisläppt öppnas nya vägar in på arbetsmarknaden även för andra grupper, bland annat unga. Att inte göra något åt dålig matchning på arbetsmarknaden är ineffektivt från ett samhällsperspektiv på grund av att det leder till en minskad produktivitet för samhället i stort. Man blir inte direkt förvånad över att unga politiskt intresserade inte engageras av partierna som det skrivs om på DN debatt idag. Det hänger nog i stort ihop med hur arbetsmarknadspolitik, och annan politik, i samhället bedrivs. Personligen finner jag i alla fall inte vindflöjlar särskilt engagerande utan lockas mer av en harmonisk orkester med välkomponerade låtar och ett musikaliskt helhetsgrepp…

Vikten av naturvetare i samhällsdebatten!

“En naturvetenskaplig bildningsgrund är en lika nödvändig ingrediens i det offentliga samtalet som de humanistiska och samhällsvetenskapliga.”

Så utryckte sig Ulrika Björkstén (chef för vetenskapsredaktionen på Sveriges radio) på tidningencurie.se. Och vad vore samhällsdebatten utan naturvetare?

Naturvetare har en viktig roll i samhällsutvecklingen. De blir intervjuade i tv, radio och tidningar kring frågor som berör människors och jordens hälsa och utveckling. Men tyvärr är det inte alltid vi naturvetare får det erkännande som vi förtjänar. Många politiska beslut fattas bortom naturvetares kompetens. Allt för många gånger har politiker och beslutsfattare gått emot forskarnas rekommendationer trots att de sökt deras kunskap för att fatta bra och långsiktiga beslut.

Därför är det viktigt att Naturvetarna lyfter fram naturvetares sakfrågor i samhällsdebatten och stärker vår röst. Att synliggöra naturvetares kompetens är ett ständigt pågående arbete. Inte minst genom att vi följer den rådande samhälsdebatten, reagerar och tycker till.

Ett mycket bra exempel på där Naturvetarna positionerar sig i samhällsdebatten är Kristofer Jervinges debattartikel i Svenska Dagbladet den 14 februari. Debattartikeln visar på problemet med brist på nationell samordning som drabbar många av våra livsmedels-, djur-, miljö- och hälsoskyddsinspektörer, och kopplar detta till den nu snudd på groteska hästköttsskandal som drabbar Europa. Ett annat bra exempel är debatten om brister i forskningssystemet som blossade upp i höstas efter Sofie Anderssons debattartikel på tidningencurie.se. Har ni inte läst artiklarna så rekommenderar jag er att göra det. Inte minst för att se förbundets arbete i samhällsfrågorna.

Naturvetarna är en viktig aktör i det moderna samhällsbygget. Våra medlemmar har de nyckelkompetenser som krävs för att lösa de globala utmaningarna. Att Naturvetarna tar plats i samhällsdebatten är därför ett prioriterat mål för förbundet.

För att vidga debatten och synliggöra fler branschspecifika frågor kommer Naturvetarbloggen att bjuda in gästbloggare under våren. Gästbloggarna kommer bland annat från Naturvetarnas professionsföreningar och samarbetsorganisationer. Trevlig läsning!

Ivar de la Cruz
ordförande Naturvetarna

Matchningsbegreppet är för trubbigt för akademiker!

Ni vet hur det är när man ska göra någonting som man har prioriterat men där det hela tiden dyker upp andra saker man måste ta tag i. Jag tror bestämt att det kallas för livet..och det hände mig ständigt i förra veckan. Jag ville nämligen kommentera Framtidskommissionens rapport om matchning på den svenska arbetsmarknaden. Innan jag hann göra det så kom dock den här ledaren i DN i ämnet och jag tänkte att då borde jag ju rimligtvis kommentera den. Men innan jag hann med det så dök andra arbetsuppgifter upp och min ångestnivå steg och steg, då en blogg ska vara snabb i sina reflektioner. Därför blev jag väldigt glad när jag till morgonkaffet i söndags läste den här artikeln i The Economist då den återigen satte ämnet på agendan för dagen.

Vad är det då allt handlar om? Jo, det handlar om matchning på arbetsmarknaden mellan utbud på arbetskraft och efterfrågan på densamma. Alltså om kompetensen som arbetskraften har är det som arbetsmarknaden efterfrågar. Om man då tar sin utgångspunkt i artikeln i The Economist så kan man börja med att konstatera att Sverige har relativt små problem med missmatchning i en internationell jämförelse. Vi har relativt få hikikomori, det japanska ordet för unga människor som har dragit sig tillbaka från samhället in i ett leverne i kukonger i sina hem (eller snarare sina föräldrars hem). Att man har en otroligt hög arbetslöshet bland unga, som i t.ex. Spanien, är naturligtvis en signal på att någonting är väldigt fel i samhället. I Spanien har man en ekonomi som milt uttryckt inte mår så bra och det är naturligtvis den största förklaringen till ungdomsarbetslösheten, inte missmatchning. Spanien nämns nämligen i texten om missmatchning i The Economist.

I The Economist konstaterar man att det behövs fler yrkesutbildade inom industrin och ger exempel på ekonomier där regeringar har investerat pengar i detta och lyckats relativt väl. Jag argumenterar inte emot The Economist (vem vågar göra det) då det säkerligen finns behov för bättre yrkesutbildningar, som regering och näringsliv kommer överens om formerna för, och att fler unga väljer detta även i Sverige. Men på den här bloggen pratar vi faktiskt om naturvetenskapliga akademiker och när det gäller Framtidskommissionens rapport finns det en fråga som är högst relevant att ställa innan man analyserar rapporten: Är matchning ett bra mått att använda sig av när det gäller akademiker?

Data utgörs av jobb förmedlade av arbetsförmedlingen och till att börja med är det verkligen inte alla jobb som förmedlas denna väg längre, speciellt inte kvalificerade arbeten. Vidare så utgår utbildnings- och kompetensmatchningen från Standard för svensk yrkesklassificering (SSYK) som är ett trubbigt instrument för alla som inte har renodlade yrken. En naturvetenskaplig högskolekompetens kan användas väldigt brett och för många som är utbildade till naturvetare uppstår en missmatch i arbetsförmedlingens värld. Problem kan dessutom uppstå när man ska kodas in av handläggare på arbetsförmedlingar runtom i landet som kanske inte alltid har full förståelse för den kompetens man har.

Det framstår inte som särskilt konstigt att rapporten visar att matchningen är allra sämst i Skåne, Västra Götaland, Stockholm och andra regioner med starka universitet som utbildar många på teoretiska program inom exempelvis naturvetenskap. Samtidigt är det logiskt att mindre regioner med mindre högskolor med yrkesutbildningar visar en bättre matchning. Yrkesutbildningar matchar bättre mot renodlade yrken och orter som är homogena i utbud och efterfrågan får en bättre matchning. Detta är inte nödvändigtvis av godo! DN argumenterar också för att matchningsbegreppet är svajigt för akademiker och att det är möjligt att en sämre matchning med en mer differentierad arbetsmarknad och större andel högutbildade kan vara att föredra för samhällets ekonomiska utveckling. Jag instämmer, för att ett samhälle ska kunna vara innovativt och i utveckling krävs en stor andel högutbildade människor och en differentierad arbetsmarknad!

Slutsatserna i rapporten är att fyra områden behöver ges större uppmärksamhet för att bättra på matchningen: anställningsskyddet, ingångslönerna, lönebildningen samt utbildningssystemets kvalitet, effektivitet och relevans. Naturvetarna anser att arbetsrätten måste utvecklas och anpassas till arbetsmarknadens nya former och att arbetslivsanknytningen i naturvetenskapliga högskoleutbildningar måste öka. Där delar vi alltså i viss mån slutsatserna i rapporten men de andra slutsatserna delar vi inte alls, och som sagt så delar vi inte ens grundtesen att matchning per definition är en god sak när det gäller akademiker.

Själva matchningsidén bygger på nationalekonomisk teori. Mot nationalekonomiska teorier bör man alltid ha en sund skepticism om man inte har forskning som stödjer teserna. I rapporten konstaterar man att det finns forskning som tyder på överutbildning och att det finns forskning som tyder på underutbildning i Sverige. Ingen solklar slutsats där alltså! Man hänvisar till enkäter bland företag i Sverige där de säger att det är svårt att hitta personer med rätt kompetens. Men det som uppges som främsta anledningen till svårigheter att rekrytera medarbetare i dessa undersökningar är ”brist på personer med rätt yrkeserfarenhet”. Dessa resultat bekräftas också av forskningen om kompetensmatchning. Slutsatsen är alltså att det är yrkeserfarenhet som saknas och därför framstår arbetslivsanknytning med någon form av praktik inom utbildningar som ytterst relevant. Att det däremot är ”fel” utbildning som personer i samhället har är ingen slutsats som man per automatik kan dra utifrån detta.

Hur man sedan kan landa i att detta skulle ha något med ingångslöner och lönebildningen att göra är mer oklart. Men när man så flitigt använder sig av diagram m.m. från Svenskt Näringsliv i rapporten är det föga förvånande att man landar i samma slutsatser som de alltid gör, även om man inte har något som direkt stödjer slutsatserna. Men för att inte göra om samma misstag som rapporten, och hävda en massa saker som det finns väldigt lite underlag som stödjer, så vill jag hänvisa till denna reflektion i SvD från i mars i år om sänkta arbetsgivaravgifter för unga. Den har som sagt mer än ett halvår på nacken men den belyser på ett tydligt sätt att man bör ha ordentligt på fötterna innan man börjar uttala saker som sanningar…speciellt om dessa sanningar inte har någon grund i forskning utan snarare bygger på någon form av politisk retorik. Detta är än viktigare om man arbetar med att göra underlag till regeringen…