Märket framstår som märkligt för mig…

I förra veckan skrev statsminister Stefan Löfven (S) och närings- och innovationsminister Mikael Damberg (S) en debattartikel i DN om en nationell exportstrategi för Sverige. Reaktionerna lät inte vänta på sig och i nuläget finns det inte mindre än sex repliker på DN:s hemsida. En av replikerna från Almega har som rubrik att en ”Tjänstesatsning är lösningen på exportproblemen”. Även om man inte skriver under på detta så är det intressant med den kunskapsintensiva tjänstesektorn då alltfler akademiker, inte  minst naturvetare, arbetar inom sektorn. Almegas har också ett intressant resonemang i sin slutkläm: ”En exportstrategi måste ha fokus på en effektiv kompetensförsörjning – såväl inom utbildningssystemet som att underlätta för kompetensinvandring och utländska studenter och forskares möjligheter att etablera sig i Sverige”.

Det finns en poäng i detta men i nuläget finns det många hinder för att uppnå en effektiv matchning ens för kompetensen inom landet. Riktigt intressant blir denna diskussion när man funderar på utbildningspremien i Sverige med koppling till kompetensförsörjningen och mobiliteten (såväl nationellt som hur man attraherar akademiker från andra länder). I sin artikel skriver Löfven och Damberg nämligen om ”skyddet för…löntagarnas intressen…”. Det låter så klart bra, inte minst i ett fackförbunds öron. Klart vi värnar om våra medlemmar (löntagarna, de som driver egna företag och alla olika lösningar som finns) på den svenska arbetsmarknaden, det är liksom vårt existensberättigande. Men som av en händelse har jag funderat en del på lönebildning på sistone och undrar om Löfven och Damberg med ”skyddet för löntagarnas intressen” i detta sammanhang kanske avser märket?

När jag började jobba här för lite mer än tre år sedan var märket för mig ett hyfsat abstrakt begrepp. Ju mer jag förstår kring märket och den brist på utbildningspremie som finns i Sverige idag desto mer förundrad blir jag. Inser att jag kanske provocerar en hel del nu, men gynnar verkligen märket ett alltmer kunskapsintensivt samhälle i förändring, som Sveriges, på längre sikt? För att förtydliga Naturvetarnas ståndpunkter så förespråkar förbundet en decentraliserad lönebildning med sifferlösa centrala avtal där lönen sätts lokalt i ett lönesamtal mellan medarbetare och chef utifrån kompetens, prestation och ansvar. Naturvetarna tror vidare på akademikers kompetens och ser att Sverige blir ett alltmer kunskapsintensivt samhälle, varför förbundet anser att man inte bör motverka innovation, utveckling och viss nödvändig omstrukturering i samhället.

Vad är då märket för den som inte är så insatt? Industriavtalets märke är ett försök att specificera löneökningstal utifrån svensk konkurrenskraft. Det trädde i kraft 1997 och förnyades 2011. Sedan dess har märket haft en stark effekt på vad som anses vara ”rätt” löneökning i hela ekonomin. Bakgrunden till att avtalet träffades var höga löneökningar 1995, och då det hade varit en lönekarusell på 80-talet med hög inflation (vad som drev vad under 80-talets avregleringar av finansmarknaden och devalveringar av kronkursen låter jag stå osagt…). Det är iaf fack och arbetsgivare inom industrin som träffat Industriavtalet.

Medlingsinstitutet, en myndighet som har tre huvuduppgifter – verka för en väl fungerande lönebildning, medla i arbetstvister och ansvara för den officiella lönestatistiken – uttrycker på sin hemsida vad en väl fungerande lönebildning är enligt deras definition: ”En väl fungerande lönebildning innebär att den internationellt konkurrensutsatta sektorn är normerande, vilket betyder att löneökningstakten inom industrin ska vara en norm för den övriga arbetsmarknaden, och att löneökningstakten anpassas till våra viktigaste konkurrentländer. Detta ska kunna förenas med de förhandlingsformer som parterna själva väljer, dvs såväl avtal på förbundsnivå som decentraliserad och individuell lönebildning.” Den sista meningen låter ju bra men i praktiken fungerar inte en decentraliserad och individuell lönebildning optimalt så länge märket lägger en filt över all lönebildning.

Nu är det ju just detta som är syftet med märket, det ska vara normerande.  Jag förstår så klart bakgrunden också, man vill inte ha en inflationsdrivande lönebildning och då export står för en stor del av Sveriges BNP försöker man fixa detta genom att knyta löneökningar till Sveriges konkurrenskraft. Gott så, även om jag tycker att idén är märklig sett i den svenska modellens kontext (Medlingsinstitutets uttalade definition på väl fungerande lönebildning) och då svensk export enligt Löfven och Damberg ändå har tappat marknadsandelar. Dessutom kan man i alla repliker som har inkommit till DN se att svensk export numera är så mycket mer än när man tänker på det på ett traditionellt/historiskt sätt. 

Sverige är inte samma land som på 70- och 80-talen när det gäller andra aspekter heller. Vi har en rörlig växelkurs, oberoende riksbank och är idag konkurrensutsatta på ett helt annat sätt per automatik vare sig vi vill det eller inte. Industrin spelar självfallet fortfarande en väldigt stor roll i ekonomin, men trots allt inte en lika stor roll som förr. Olika branscher och verksamheter går vidare i olika takt, såväl de som exporterar som de som inte gör det. Jag vänder mig heller inte emot centralt förhandlade löneökningstal för de fackförbund och arbetsgivarorganisationer som så vill och kommer överens om detta. Inte heller vill jag påstå att märket är fel men jag ifrågasätter om det normerande märket som det nu är utformat är ”rätt” för en hel samhällsekonomi som är väldigt diversifierad? Allt detta är ytterst viktigt att ha i åtanke och analysera när man ska ta fram en exportstrategi för Sverige på längre sikt. 

Det är viktigt att tänka på kompetensförsörjningen och fundera på hur man gynnar samhällsutveckling, innovation och våra komparativa fördelar (varav högre kompetens definitivt är en) på lång sikt. Enligt en studie publicerad i tidskriften Science i maj 2014 är Sverige den industrialiserade nation som har lägst utbildningspremie av alla 22 länder i undersökningen. Utbildningspremien i Sverige har varit konstant, låg, under de senaste 20 åren. Om man inte anser att det bör finnas en hyfsad utbildningspremie i samhället är detta helt oproblematiskt. Men eftersom den högre kompetensens betydelse för samhällets utveckling är vetenskapligt belagd i flertalet studier och Sverige blir alltmer kunskapsintensivt (visst har jag nämnt det förr:) tycker jag att det verkar som en ganska, om inte dålig, så väldigt märklig väg att fortsätta på…

Den svenska modellen har vind i seglen – kom ombord!

Det känns som att det råder positiva vibbar kring den svenska modellen för tillfället. Kul, inte specifikt för att man själv arbetar på ett fackförbund och inte heller främst för att den svenska modellen bygger på kollektivavtal och en hög anslutningsgrad till fackförbund. Nej, det är kul för att det är alltfler unga som inser vikten av att vara med i ett fackförbund. Det är framförallt kul för det innebär att det är alltfler unga individer som ökar sina förutsättningar att få ett bra arbetsliv. Nu fokuserar denna artikel i DN iofs på Stockholmare men trenden är enligt texten densamma i hela Sverige.

Bakgrunden till att alltfler yngre går med i fackförbund är att alltfler inser medlemsnyttan men också då arbetsmarknaden upplevs som alltmer otrygg. Det första är naturligtvis väldigt positivt medan det andra inte känns lika positivt. Att det finns en del arbetsgivare som inte tecknar kollektivavtal och erbjuder dåliga villkor talar i viss mån emot hela min grundtes i detta blogginlägg. Men ju fler som är anslutna till fackförbund, desto större är också möjligheten till påverkan om att företag ska teckna bra kollektivavtal.

Dessutom är det heller ingen nackdel att regeringen nu tittar närmare på ”Upphandling och villkor enligt kollektivavtal” utifrån Europaparlamentets direktiv om upphandling som kom förra året (där det lyfts fram att krav kan ställas på miljö-, social- och arbetsrättsliga skyldigheter i upphandlingar). Jag är hoppfull att trenden med alltfler unga som blir medlemmar i fackförbund, inte minst i Naturvetarna:), åtföljs av att de få arbetsgivare som inte har kollektivavtal i dagsläget tecknar det omgående. Det finns en stor nytta med kollektivavtal för båda parter.

Apropå nytta så blir man väldigt glad när det dyker upp såna här webbsidor som på ett enkelt sätt kan förklara vikten av kollektivavtal. Sidan sattes i drift igår och på den kan man ta reda på vad kollektivavtalet kan vara värt i pengar vid olika händelser i livet. Tycker man ändå att den är för avancerad och vill ha en kort lathund innan man börjar använda den kan man läsa denna artikel i DN om saken. Vill man läsa mer om vikten av att vara med i ett fackförbund behöver man inte titta långt bort…utan då kan man titta in på Naturvetarnas hemsida…och här är som av en händelse en länk till sidan där man blir medlem.

Tillsammans är vi starka då vi kan blåsa än mer vind i seglen på vår skuta där individen alltid är i fokus. Alla som vill får följa med på resan men inte för min eller något fackförbunds skull utan bara för ens egen skull utifrån nyttan och tryggheten det innebär för en själv i arbetslivet. Är du inte med? Kom ombord!

Dela din lön & vinn i längden

Är du med i ett Saco-förbund? Bra, då kan du fortsätta läsa. Det här gäller nämligen en exklusiv förmån som endast är förbehållet medlemmar i ett Saco-förbund. Chansen att svara på den årliga löneenkäten! Det är en möjlighet att dela med sig av sin lön som man inte bör gå miste om.

Är det för uppenbart att jag försöker sälja in årets löneenkät från Naturvetarna? I din inkorg inom kort om du har en registrerad e-postadress hos förbundet och har uppgivit att du är yrkesverksam. I år kan du också nå enkäten via Mina sidor och den tar endast ett par min…Är du inte medlem i ett Saco-förbund ännu? Inga problem, är du t.ex. naturvetare och vill svara på Naturvetarnas löneenkät så håller vi den nu öppen i en dryg månad framöver. Du hinner bli medlem. Andra förbund inom Saco-federationen har också skickat eller kommer att skicka ut sin löneenkät här i dagarna.

Det här är faktiskt en orsak så god som någon att bli medlem i ett Saco-förbund. Genom att svara på enkäten har man en unik möjlighet att påverka inputen i lönestatistiken samtidigt som man har alla möjligheter att få en väldigt användbar output. På andra sidan får man nämligen tillgång till Sveriges bästa lönestatistik i Saco Lönesök och det kan vara nog så bra att ha tillhands när det är dags för första jobbet, när man ska byta jobb till en annan sektor m.m.

Det här, såväl inputen som outputen, är en viktig medlemsförmån som jag av en händelse vill slå ett slag för just nu. Eftersom vi alltid ligger steget före (före regeringen i det här fallet, som idag tillkännagav en satsning i budgeten på arbetsmiljöarbete) har vi också under en tid arbetat fram frågor kring arbetsmiljön, med avseende på hot- och våldsproblematik, som kan besvaras i årets löneenkät från Naturvetarna…

För dig som är medlem i Naturvetarna, om du inte redan har lämnat den här texten och gått in och svarat på löneenkäten, har nästa steg (om än så litet, då det bara tar ett fåtal minuter) i ditt liv just utkristalliserats. Svara på löneenkäten nu…tack!

Ps. Nämnde jag förresten att statistiken även används för att göra löneanalyser som driver och utvecklar löneprocessen och att enkäten lätt går att besvara i din smartphone, på din surfplatta eller på din dator? Ds.

”Alla får möjlighet att göra sin röst hörd”

Jag har jobbat i lantbruksbranschen i snart 25 år och tillhört den grupp som alltid tackat nej till fackliga uppdrag. När valberedningen gång efter gång tålmodigt letat efter någon som kunde tänka sig att ställa upp, har jag legat lågt. Ann Christin Olsson, förtroendevald, gästbloggar idag om utmaningen att få fler att engagera sig fackligt på arbetsplatserna. 

Mina skäl att tacka nej har varit brist på tid och att det fackliga uppdraget verkat torrt och tråkigt. Det är i frågor som rör jordbruk och mjölkproduktion som jag har mitt brinnande intresse och engagemang.

Det är inte bara facket som kan ha svårt att få sina medlemmar att engagera sig. Det är samma problem för valberedningarna i lantbrukskooperationen och i ideella idrottsföreningar att locka till engagemang. Men för 1,5 år sedan valde jag ändå att ställa upp som förtroendevald i Akademikerföreningen på vårt företag. Det var i samband med en större omorganisation där Svensk Mjölk som jag jobbade för lades ner och vi var en grupp som skulle gå över till husdjursföreningen Växa Sverige. Då kändes det viktigt att vi som medarbetare skulle få göra vår röst hörd. Att ha tid eller inte blev underordnat, jag ville vara med och påverka!

Nu inser jag hur oinsatt jag tidigare varit i fackligt arbete. Naturvetarnas utbildningssatsning av förtroendevalda är positiv, men mer kunskap och information behövs även till alla medlemmar. Känns viktigt att alla har insikt i till exempel hur förhandlingsgången är. Innan kunde jag tillhöra de som gick och knorrade över att facket inte lyckats få igenom sin vilja i en fråga. Med den erfarenhet jag fått idag har jag en annan förståelse för hur förhandlingsgången är med lokala och centrala förhandlingar. När jag gick den fackliga grundkursen i mars, vilket gav många aha-upplevelser, var det någon som konstaterade: ”Det är skillnad på att tycka att man har rätt och att också få rätt”.

Vid omorganisationen kastades vi snabbt in i förhandlingar om inrangering av villkor och lokaliseringsort för personalen. Att mjölkinvägningen har minskat med 20 procent på 25 år i Sverige sätter sina spår i branschen. Vi har fått hantera tunga frågor i samband med att verksamheten ska anpassas till en krympande marknad. Ibland har vi drivit frågor ensamma, och ibland tillsammans med Unionen. Även om vi inte lyckas nå i mål i alla frågor, kan jag tycka att det i sig är en poäng att framföra vad vi från fackligt håll anser.

Vi är över 90 medlemmar utspridda i nästan hela Sverige i vår Akademikerförening och i början var jag fundersam över hur vi skulle kunna föra allas talan. Ett sätt är att vi i styrelsen är utspridda geografiskt över landet och har olika kompetenser. Ett annat att vi försöker fånga upp vad medlemmarna tycker genom att vi skickar ut korta webbenkäter som är anonyma och där alla får tycka till. Det kan vara en enda fråga, till exempel ”Vad tyckte du om årets lönesamtal?”. Det har varit en styrka att kunna visa att: ”Fyra av fem medlemmar tycker så här”. Det arbetssättet känns bra. Vi kan snabbt fånga upp medlemmarnas åsikt i en fråga och anpassa den linje vi ska driva. Det känns verkligen som påverkan från gräsrotsnivå – alla får möjlighet att göra sin röst hörd.

I vår bransch har det fusionerats mellan kooperativa föreningar, inte bara inom Sverige utan också internationellt. För några fusioner sedan satt jag i samma hus som vd och resten av företagsledningen. Det var lätt att vid en fikapaus diskutera en fråga med vd. För majoriteten av medarbetarna idag finns företagsledningen på en annan ort. Man känner inte ledningen personligen och det kan göra det svårare att ta steget att framföra en åsikt. När det är förhandling är vi en motpart till arbetsgivaren, men i övrigt ser jag att facket är en viktig samarbetspartner och ett bollplank. Inte minst viktigt i ett kunskapsföretag, där företaget är varken mer eller mindre än sina medarbetare. Facket har blivit en allt viktigare länk mellan medarbetare och företag under mina år. Erbjuds du möjligheten att vara med och påverka, ta chansen! Det är inte torrt och tråkigt att vara lokalt förtroendevald, utan spännande och utvecklande.

Ann-Christin-Olsson_80pxAnn Christin Olsson är husdjursagronom och fackligt förtroendevald på Växa Sverige. Hon har arbetat i husdjursorganisationen sedan 1989 och arbetar idag som reporter på facktidningarna Husdjur och Nötkött på Växa Sverige, som är ett rikstäckande rådgivnings- och serviceföretag som vänder sig främst till mjölk- och köttföretagare.

 

Nej, storleken har inte så stor betydelse. Det är skillnaden som gör skillnaden

Maria Abrahamsson (M) har goda intentioner, men gör i sin debattartikel om jämställdhet på SvDs Brännpunkt den 3 mars 2014, en rad tankevurpor. En av vurporna är antagandet att det är av yttersta relevans hur man mäter skillnaden i livslön mellan kvinnor och män.

Det går att mäta på olika sätt och det är väl just därför som Medlingsinstitutet ger flera olika mått i sina rapporter. De förklarar också väldigt pedagogiskt hur man kan räkna på olika sätt och exakt vad det är de mäter. Om det är 3,6 miljoner eller 870 000 kronor är faktiskt inte det mest intressanta, annat än möjligtvis i politiska debatter då alla kan hitta stöd för sin egen sanning. I en replik försvarar också Malin Wreder, huvudsekreterare i delegationen för jämställdhet i arbetslivet, de 3,6 miljonerna och hur man också minsann har mätt på andra sätt.

Det mest problematiska när just jämställdhet görs till en fråga om mätning är att fokus, trots goda intentioner, flyttas från sakfrågan. Inte minst när Abrahamsson också viftar bort de strukturella problemen i en handvändning. Det finns oförklarade skillnader mellan kvinnor och mäns löner i Sverige år 2014, det räcker faktiskt rätt bra. Naturvetarna är ett Saco-förbund som förespråkar individuell lönesättning med lönesamtal och väl fungerande löneprocesser. Liksom Abrahamsson hyser vi en stark tilltro till denna modell. Inte minst då Saco också visat i olika undersökningar att kvinnor tjänar mest på individuella lönesamtal.

Men att kvinnor och män gör olika yrkesval, att kvinnor deltidsarbetar mer och att kvinnodominerade yrken och sektorer har sämre löner kan man inte bara vifta bort som en irrelevant faktor. Man kan räkna med de strukturella skillnaderna eller välja att inte räkna med dem i olika beräkningar, men man kan inte betrakta de som oviktiga i sammanhanget. Det är väl klart att det måste vara av intresse i en jämställdhetsdebatt att diskutera varför kvinnor tar ut mer föräldraledighet, deltidsarbetar mer och varför det finns strukturell diskriminering? Att kvinnor i slutändan i regel får en lägre pension är en sådan sak som också bör ligga där uppe i internminnet oavsett om man räknar på det eller inte.

Med detta sagt visar Naturvetarnas beräkningar att de oförklarade löneskillnaderna mellan kvinnor och män har minskat över tid bland våra medlemmar (för att vara trogen mitt budskap kommer jag inte att fokusera på de exakta siffrorna). Eftersom både Sacos tidigare rapporter och våra egna beräkningar visar att kvinnor tjänar mest på lönesamtal, kommer jag till slutsatsen att individuell lönesättning med lönesamtal är av godo för att minska de oförklarade löneskillnaderna.

Saco släppte den 4 mars en funktion som visar att skillnaderna i livslön för kvinnliga och manliga akademiker i regel fortfarande är väldigt stor. Det Saco sätter ljuset på är att det inte finns en universallösning som löser allt i en handvändning. De oförklarade löneskillnaderna mellan kvinnor och män minskar i en alltför långsam takt. Ett av våra systerförbund, Sveriges Ingenjörer, lanserade häromdagen en rapport som visar att ingångslönerna skiljer sig åt för deras kvinnliga och manliga medlemmar. Något vi också sett för våra medlemmar. Det betyder att man (läs kvinna) måste stå på sig i sin första löneförhandling då en för låg ingångslön ofta hänger med en under resten av yrkeslivet. Om man dessutom tappar längs vägen kan skillnaden i slutändan bli markant. Ta inte skit (ingångslön)!

Om jag ska föra någon sorts avslutande resonemang så här dagen innan den internationella kvinnodagen måste det bli detta.

Naturvetarna förespråkar individuell lönesättning med lönesamtal just för att vi anser att kön inte ska vara en faktor. Vi ser det som en väg fram för att komma bort från förutfattade meningar och att titta på individens kompetens, ansvar, arbetsuppgifter och prestation (helt oavsett kön, bakgrund, sexuell läggning eller andra för lönesättning ovidkommande faktorer). Kön är således inte vårt fokus!

Men givet de normer som fortfarande råder i vårt samhälle och som slår igenom i strukturella löneskillnader finns det saker vi inte rår på som fackförbund. Här måste politiker ta ett gemensamt ansvar att se till att det inte blir en pajkastning om hur man ska räkna. De enda som vinner på en sådan debatt är de som låtsas om att det inte finns oförklarade löneskillnader mellan kvinnor och män i Sverige år 2014. Den här frågan är för viktig för att schabblas bort, inte minst om man som Abrahamsson, i grunden har goda intentioner.

Det är skillnaden som gör skillnaden! Tjafsa inte bort det i jakten på politiska poänger! Framför allt då det är politiker som i större utsträckning än några andra i vårt samhälle äger redskap att förändra rådande normer!


Ps. De proffsförhandlare kring individuell lönesättning som Abrahamsson efterlyser i sin debattartikel finns i mängder hos olika Saco-förbund och de brukar i regel benämnas som förhandlare/ombudsmän. Ett tips för akademiker är därför att vara med i ett Saco-förbund och verkligen nyttja de tjänster som erbjuds avseende lönecoaching, lönesamtalscoaching, lönestatistik etc. Ds.