The answer is NOT blowing in the wind!

Vår gästbloggare Johannes Danielsson, Saco studentråds ordförande, skrev i förra veckan om vikten av att matcha nyexaminerade akademiker bättre på arbetsmarknaden. Att det blir en undanträngningseffekt där välutbildade tränger undan andra, bland annat unga, från okvalificerade jobb är ett problem som är påtagligt. Som Johannes mycket riktigt påpekar så förlorar hela samhället på detta. Fel personer på fel plats vilket gör att vissa andra inte ens får en plats. Om ni förstår hur jag tänker. Att komma åt denna felmatchning och de effekter den får borde vara av största vikt.

I söndagens Agenda diskuterade man kring att de olika partierna i riksdagen inte vågar driva en linje konsekvent i politiken utan att de hela tiden anpassar sig då de är rädda att tappa väljare om de inte gör det. Ett exempel som togs upp i Agenda var bland annat att Miljöpartiet har släppt sin kritiska hållning mot de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga. Tidigare har MP, med god grund, hävdat att det inte finns mycket stöd för att de sänkta arbetsgivaravgifterna faktiskt ger någon direkt effekt på sysselsättningen för unga.

Partier i opposition drar sig nu för att ta strid i frågor där man tidigare har haft en helt annan uppfattning. Resonemanget med arbetsgivaravgifterna för unga är att det är många företag som har vant sig vid detta nu och därför ska man inte ta bort dem. MP är däremot fortfarande inte övertygade om att det är en bra åtgärd som jag förstår det. Är inte grundfrågan om det faktiskt är en effektiv åtgärd? Är inte meningen någonstans att oppositionen ska ifrågasätta politiken som regeringen bedriver så att man får en genomlysning av olika åtgärder? De som har makten har ju sällan något stort egenintresse av att ingående utreda åtgärder som de själva har genomfört, speciellt inte när det börjar närma sig val.

För drygt ett år sedan konstaterade en rapport till Framtidskommissionen att matchningen på den svenska arbetsmarknaden tycks ha försämrats de senaste decennierna. Saco och SSR gick också ut i ett gemensamt utspel för ett par månader sedan där man efterlyste en utredning av hela arbetsmarknadspolitiken mot bakgrund av den dåliga jobbmatchningen. Slutsatsen var att det är dags att ta ett helhetsgrepp kring arbetsmarknadspolitiken då detta kommer att leda till att arbetsmarknadens parter tar ansvaret för att få människor till sitt nästa jobb. Men med ett sådant politiskt klimat som nu råder är det frågan om något parti kan, eller vågar då de inte vill stöta sig med potentiella väljare, ta ett helhetsgrepp på det sättet. Det pratas väldigt mycket om att skapa nya jobb men väldigt lite om att lyckas matcha rätt.

Det finns en inneboende kraft i outnyttjad akademisk kompetens som bara väntar på att få bli frisläppt och blir den frisläppt öppnas nya vägar in på arbetsmarknaden även för andra grupper, bland annat unga. Att inte göra något åt dålig matchning på arbetsmarknaden är ineffektivt från ett samhällsperspektiv på grund av att det leder till en minskad produktivitet för samhället i stort. Man blir inte direkt förvånad över att unga politiskt intresserade inte engageras av partierna som det skrivs om på DN debatt idag. Det hänger nog i stort ihop med hur arbetsmarknadspolitik, och annan politik, i samhället bedrivs. Personligen finner jag i alla fall inte vindflöjlar särskilt engagerande utan lockas mer av en harmonisk orkester med välkomponerade låtar och ett musikaliskt helhetsgrepp…

Matchningsbegreppet är för trubbigt för akademiker!

Ni vet hur det är när man ska göra någonting som man har prioriterat men där det hela tiden dyker upp andra saker man måste ta tag i. Jag tror bestämt att det kallas för livet..och det hände mig ständigt i förra veckan. Jag ville nämligen kommentera Framtidskommissionens rapport om matchning på den svenska arbetsmarknaden. Innan jag hann göra det så kom dock den här ledaren i DN i ämnet och jag tänkte att då borde jag ju rimligtvis kommentera den. Men innan jag hann med det så dök andra arbetsuppgifter upp och min ångestnivå steg och steg, då en blogg ska vara snabb i sina reflektioner. Därför blev jag väldigt glad när jag till morgonkaffet i söndags läste den här artikeln i The Economist då den återigen satte ämnet på agendan för dagen.

Vad är det då allt handlar om? Jo, det handlar om matchning på arbetsmarknaden mellan utbud på arbetskraft och efterfrågan på densamma. Alltså om kompetensen som arbetskraften har är det som arbetsmarknaden efterfrågar. Om man då tar sin utgångspunkt i artikeln i The Economist så kan man börja med att konstatera att Sverige har relativt små problem med missmatchning i en internationell jämförelse. Vi har relativt få hikikomori, det japanska ordet för unga människor som har dragit sig tillbaka från samhället in i ett leverne i kukonger i sina hem (eller snarare sina föräldrars hem). Att man har en otroligt hög arbetslöshet bland unga, som i t.ex. Spanien, är naturligtvis en signal på att någonting är väldigt fel i samhället. I Spanien har man en ekonomi som milt uttryckt inte mår så bra och det är naturligtvis den största förklaringen till ungdomsarbetslösheten, inte missmatchning. Spanien nämns nämligen i texten om missmatchning i The Economist.

I The Economist konstaterar man att det behövs fler yrkesutbildade inom industrin och ger exempel på ekonomier där regeringar har investerat pengar i detta och lyckats relativt väl. Jag argumenterar inte emot The Economist (vem vågar göra det) då det säkerligen finns behov för bättre yrkesutbildningar, som regering och näringsliv kommer överens om formerna för, och att fler unga väljer detta även i Sverige. Men på den här bloggen pratar vi faktiskt om naturvetenskapliga akademiker och när det gäller Framtidskommissionens rapport finns det en fråga som är högst relevant att ställa innan man analyserar rapporten: Är matchning ett bra mått att använda sig av när det gäller akademiker?

Data utgörs av jobb förmedlade av arbetsförmedlingen och till att börja med är det verkligen inte alla jobb som förmedlas denna väg längre, speciellt inte kvalificerade arbeten. Vidare så utgår utbildnings- och kompetensmatchningen från Standard för svensk yrkesklassificering (SSYK) som är ett trubbigt instrument för alla som inte har renodlade yrken. En naturvetenskaplig högskolekompetens kan användas väldigt brett och för många som är utbildade till naturvetare uppstår en missmatch i arbetsförmedlingens värld. Problem kan dessutom uppstå när man ska kodas in av handläggare på arbetsförmedlingar runtom i landet som kanske inte alltid har full förståelse för den kompetens man har.

Det framstår inte som särskilt konstigt att rapporten visar att matchningen är allra sämst i Skåne, Västra Götaland, Stockholm och andra regioner med starka universitet som utbildar många på teoretiska program inom exempelvis naturvetenskap. Samtidigt är det logiskt att mindre regioner med mindre högskolor med yrkesutbildningar visar en bättre matchning. Yrkesutbildningar matchar bättre mot renodlade yrken och orter som är homogena i utbud och efterfrågan får en bättre matchning. Detta är inte nödvändigtvis av godo! DN argumenterar också för att matchningsbegreppet är svajigt för akademiker och att det är möjligt att en sämre matchning med en mer differentierad arbetsmarknad och större andel högutbildade kan vara att föredra för samhällets ekonomiska utveckling. Jag instämmer, för att ett samhälle ska kunna vara innovativt och i utveckling krävs en stor andel högutbildade människor och en differentierad arbetsmarknad!

Slutsatserna i rapporten är att fyra områden behöver ges större uppmärksamhet för att bättra på matchningen: anställningsskyddet, ingångslönerna, lönebildningen samt utbildningssystemets kvalitet, effektivitet och relevans. Naturvetarna anser att arbetsrätten måste utvecklas och anpassas till arbetsmarknadens nya former och att arbetslivsanknytningen i naturvetenskapliga högskoleutbildningar måste öka. Där delar vi alltså i viss mån slutsatserna i rapporten men de andra slutsatserna delar vi inte alls, och som sagt så delar vi inte ens grundtesen att matchning per definition är en god sak när det gäller akademiker.

Själva matchningsidén bygger på nationalekonomisk teori. Mot nationalekonomiska teorier bör man alltid ha en sund skepticism om man inte har forskning som stödjer teserna. I rapporten konstaterar man att det finns forskning som tyder på överutbildning och att det finns forskning som tyder på underutbildning i Sverige. Ingen solklar slutsats där alltså! Man hänvisar till enkäter bland företag i Sverige där de säger att det är svårt att hitta personer med rätt kompetens. Men det som uppges som främsta anledningen till svårigheter att rekrytera medarbetare i dessa undersökningar är ”brist på personer med rätt yrkeserfarenhet”. Dessa resultat bekräftas också av forskningen om kompetensmatchning. Slutsatsen är alltså att det är yrkeserfarenhet som saknas och därför framstår arbetslivsanknytning med någon form av praktik inom utbildningar som ytterst relevant. Att det däremot är ”fel” utbildning som personer i samhället har är ingen slutsats som man per automatik kan dra utifrån detta.

Hur man sedan kan landa i att detta skulle ha något med ingångslöner och lönebildningen att göra är mer oklart. Men när man så flitigt använder sig av diagram m.m. från Svenskt Näringsliv i rapporten är det föga förvånande att man landar i samma slutsatser som de alltid gör, även om man inte har något som direkt stödjer slutsatserna. Men för att inte göra om samma misstag som rapporten, och hävda en massa saker som det finns väldigt lite underlag som stödjer, så vill jag hänvisa till denna reflektion i SvD från i mars i år om sänkta arbetsgivaravgifter för unga. Den har som sagt mer än ett halvår på nacken men den belyser på ett tydligt sätt att man bör ha ordentligt på fötterna innan man börjar uttala saker som sanningar…speciellt om dessa sanningar inte har någon grund i forskning utan snarare bygger på någon form av politisk retorik. Detta är än viktigare om man arbetar med att göra underlag till regeringen…