Hur kan Naturvetarna bidra till en bättre arbetslivskoppling?

Min Almedalsvecka har kommit att handla mycket om samverkan och arbetslivsanknytning. Lärosätena, arbetsgivarna, studenterna och poltikerna är överens om att frågan är viktig och att det finns mycket kvar att göra.

Så som så ofta är diskussionerna lite mer luddig kring vem som är ansvarig för vad? Istället för att göra en att göra lista över vad alla andra bör göra tänkte jag föregå med gott exempel och göra en lista på vad Naturvetarna skulle kunna göra. Efter att Svenskt Näringsliv slagit fast att med en god samverkan ökar sannolikheten för nyutexaminerade att få ett kvalificerat jobb med 69 procent finns ingen tid att spilla.

Naturvetarna är en organisation där studenter och yrkesverksamma kan mötas. Framöver måste vi bli betydligt bättre på att få naturvetarstudenter att inse den fulla potentialen av att ha tillgång till detta nätverk. Hur många vet till exempel om att det på ett mycket stort antal arbetsplatser, på såväl privat som offentlig sektor, finns förtroendevalda naturvetare med unik kunskap om sina respektive verksamheters kompetensbehov, arbetsvillkor och löneläge?

Vi sitter också på unik kunskap om var naturvetare med olika kompetens tar vägen efter examen. Vårt medlemsregister är här ett guldgruva som vi måste bli bättre på att utnyttja. Tänker mig analyser av den data vi har, men också enkäter till våra medlemmar om vilken kompetens de behöver idag och på längre sikt för att möta de utmaningar de ställs inför. Vi måste också få lärosätena att inse att vi är en central samarbetspart som kan förse deras utbildningsansvariga, studievägledare, lärare och studenter med kunskap om vad naturvetare ägnar sig åt efter examen. En idé jag fick igår är att vi liksom arbetsgivarna skulle kunna skriva långsiktiga samverkansavtal med lärosätena.

En annan möjlighet är att vi tillsammans med arbetsgivarorganisationerna tar fram ramavtal för studenter som praktiserar, gör externa examensarbeten eller arbetar parallellt med studierna. Kanske skulle sådana avtal kunna göra det lättare att involvera studenter i verksamheten genom att det blir tydligare vilka rättigheter och skyldigheter arbetsgivaren respektive studenten har?

Självklart kan vi också bidra genom att verka för att vi har rätt incitament för såväl lärosäten och arbetsgivare på plats. I denna fråga har vi satt fingret på två centrala problem. Det ena handlar om att lärarna ensidigt premieras för forskningsresultat och inte pedagogiska meriter. Det andra om att bristen på ledarskap inom akademin får kosekvenser för såväl forskning som utbildning.

Det här är vad jag kan komma på så här långt på stående fot i Almedalen. Säkerligen finns mycket mer som vi skulle kunna göra eller för den delen kanske redan gör. Vad skulle du som läser detta vilja se mer av?

The answer is NOT blowing in the wind!

Vår gästbloggare Johannes Danielsson, Saco studentråds ordförande, skrev i förra veckan om vikten av att matcha nyexaminerade akademiker bättre på arbetsmarknaden. Att det blir en undanträngningseffekt där välutbildade tränger undan andra, bland annat unga, från okvalificerade jobb är ett problem som är påtagligt. Som Johannes mycket riktigt påpekar så förlorar hela samhället på detta. Fel personer på fel plats vilket gör att vissa andra inte ens får en plats. Om ni förstår hur jag tänker. Att komma åt denna felmatchning och de effekter den får borde vara av största vikt.

I söndagens Agenda diskuterade man kring att de olika partierna i riksdagen inte vågar driva en linje konsekvent i politiken utan att de hela tiden anpassar sig då de är rädda att tappa väljare om de inte gör det. Ett exempel som togs upp i Agenda var bland annat att Miljöpartiet har släppt sin kritiska hållning mot de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga. Tidigare har MP, med god grund, hävdat att det inte finns mycket stöd för att de sänkta arbetsgivaravgifterna faktiskt ger någon direkt effekt på sysselsättningen för unga.

Partier i opposition drar sig nu för att ta strid i frågor där man tidigare har haft en helt annan uppfattning. Resonemanget med arbetsgivaravgifterna för unga är att det är många företag som har vant sig vid detta nu och därför ska man inte ta bort dem. MP är däremot fortfarande inte övertygade om att det är en bra åtgärd som jag förstår det. Är inte grundfrågan om det faktiskt är en effektiv åtgärd? Är inte meningen någonstans att oppositionen ska ifrågasätta politiken som regeringen bedriver så att man får en genomlysning av olika åtgärder? De som har makten har ju sällan något stort egenintresse av att ingående utreda åtgärder som de själva har genomfört, speciellt inte när det börjar närma sig val.

För drygt ett år sedan konstaterade en rapport till Framtidskommissionen att matchningen på den svenska arbetsmarknaden tycks ha försämrats de senaste decennierna. Saco och SSR gick också ut i ett gemensamt utspel för ett par månader sedan där man efterlyste en utredning av hela arbetsmarknadspolitiken mot bakgrund av den dåliga jobbmatchningen. Slutsatsen var att det är dags att ta ett helhetsgrepp kring arbetsmarknadspolitiken då detta kommer att leda till att arbetsmarknadens parter tar ansvaret för att få människor till sitt nästa jobb. Men med ett sådant politiskt klimat som nu råder är det frågan om något parti kan, eller vågar då de inte vill stöta sig med potentiella väljare, ta ett helhetsgrepp på det sättet. Det pratas väldigt mycket om att skapa nya jobb men väldigt lite om att lyckas matcha rätt.

Det finns en inneboende kraft i outnyttjad akademisk kompetens som bara väntar på att få bli frisläppt och blir den frisläppt öppnas nya vägar in på arbetsmarknaden även för andra grupper, bland annat unga. Att inte göra något åt dålig matchning på arbetsmarknaden är ineffektivt från ett samhällsperspektiv på grund av att det leder till en minskad produktivitet för samhället i stort. Man blir inte direkt förvånad över att unga politiskt intresserade inte engageras av partierna som det skrivs om på DN debatt idag. Det hänger nog i stort ihop med hur arbetsmarknadspolitik, och annan politik, i samhället bedrivs. Personligen finner jag i alla fall inte vindflöjlar särskilt engagerande utan lockas mer av en harmonisk orkester med välkomponerade låtar och ett musikaliskt helhetsgrepp…

Hur bra har vi det egentligen? Alla vinner på att nyexaminerade matchas bättre på arbetsmarknaden

I dag gästbloggar Saco Studentråds ordförande Johannes Danielsson på Naturvetarbloggen. Han lyfter fram vikten av att nyexaminerade matchas bättre på arbetsmarknaden – en fråga som har betydelse för studenters trygghet efter examen, och samtidigt är relevant för större delar av samhället.

I studentfacket pratar vi ofta om situationen på arbetsmarknaden för den som nyligen tagit högskoleexamen. Hurdan är den situationen egentligen? Mitt svar är att det beror på vad man jämför med.

Arbetslösheten i Sverige är över 8 %. Men endast tre procent av akademikerna är utan jobb. Det kan knappast kallas för dåliga förutsättningar. En utbildning är en förträfflig försäkring mot arbetslöshet.

Bilden nyanseras då man zoomar in. 1-1,5 år efter examen har en femtedel hade en ”osäker” eller ”svag” ställning på arbetsmarknaden enligt HSV. En tiondel studerade fortfarande. Svenskt näringsliv hävdar att en tredjedel av de som tog examen 2010/11 hade underkvalificerade arbeten ett år senare. En utbildning är inte en garanti för att hamna rätt på arbetsmarknaden.

Är det något att klaga över? Med tanke på konjunkturen i Sverige och Europa borde vi väl glädjas åt att få jobb överhuvudtaget. Får man vara så kräsen?

Den typen av frågor är inte obefogade. Studenter och fackföreningar i Sydeuropa brottas med helt andra bekymmer än vi. Personer i Sverige utan högskoleutbildning brottas med större bekymmer än vi. Men om vi vänder på frågan?

Den högre utbildningen, studiemedlet inräknat, kostar samhället nästan 60 miljarder kr om året. En ofattbart stor summa. Kan vi då acceptera att upp till en tredjedel av en årskull kommer ut på andra sidan och är missnöjda?

Missnöjet, ja kanske. I vårt mättade samhälle kan nog vissa bli bättre på att nöja sig med det man får.

Men det finns en till sida av problemet. Samtidigt som många får jobb som inte motsvarar utbildningsnivån har arbetsgivare flaggat för att de har svårt att rekrytera kompetent arbetskraft. Både i offentlig och privat sektor.

Det gäller alltså inte bara utbudet av arbetstillfällen. Även i mötet mellan arbetskraft och arbetstillfällen finns något som skaver – dålig matchning.

Då blir frågan plötsligt större. Dålig matchning innebär att fler kan smittas. Välutbildade tränger undan andra från okvalificerade jobb. Resultatet blir en högre arbetslöshet inom andra grupper, samtidigt som akademiker är missnöjda och företag har svårt att rekrytera. Alla blir förlorare.

Så här långt in i resonemanget insåg vi i Saco Studentråd för att den här frågan har betydelse för studenters trygghet efter examen, samtidigt som den är relevant för större delar av samhället. Vi bestämde oss därför för att bidra med ett studentperspektiv i den, vilket resulterade i rapporten Rätt jobb inte ett jobb – ett ansvarsfullt matchningslån för nyblivna akademiker. Delar av statistiken ovan kommer därifrån.

Där noterade vi att en del av problemet tycktes vara att den som precis har tagit examen inte har något stöd alls från det offentliga för att hitta jobb – ingen a-kassa, inga aktiva åtgärder. För att klara försörjningen var många tvungna att antingen läsa fler kurser medan man söker jobb. Det fanns en press på att ta första bästa jobb. Den pressen, sannolikt en del av en medveten arbetslinje, såg vi som boven i dramat.

Vi föreslog då följande. Den som tagit examen får rätt till ekonomiskt stöd under en tid för att kunna söka jobb i lugn och ro. Samtidigt stärks universitetens karriärcentrum för att kunna hjälpa till under processen. För att undvika överutnyttjande och missbruk är hela eller delar av stödet ett lån. Det gör också förslaget billigare och mer genomförbart.

Efter en rad samtal med politiker och utredare i riksdag och regering har jag stärkts i tron på att matchningslånet, eller en besläktad lösning, kan komma att förverkligas.

Jag tror att det är en viktig pusselbit för att förbättra den svenska arbetsmarknaden. Även om vi blivande akademiker har det bra, kan vi få det bättre. Precis som för resten av samhället ligger målet fortfarande framför oss.

Johannes Danielsson
Saco Studentråds ordförande

Johannes Danielsson har en pol kand-examen i statsvetenskap från Uppsala universitet, och har tidigare bland annat jobbat för föreningen Svenskar i Världen och på ambassaden i Moçambique. Under 2013 är han också Sveriges ungdomsdelegat i Unesco.

Saco Studentråd samlar Sacos 100 000 studentmedlemmar, och är Sveriges största fackliga studentorganisation. Saco Studentråd är en paraplyorganisation för Sacos 19 studentsektioner (dit Naturvetarnas studentråd ingår), och bedriver påverkansarbete i frågor om utbildning, arbetsmarknad och socialförsäkringar.

Matchningsbegreppet är för trubbigt för akademiker!

Ni vet hur det är när man ska göra någonting som man har prioriterat men där det hela tiden dyker upp andra saker man måste ta tag i. Jag tror bestämt att det kallas för livet..och det hände mig ständigt i förra veckan. Jag ville nämligen kommentera Framtidskommissionens rapport om matchning på den svenska arbetsmarknaden. Innan jag hann göra det så kom dock den här ledaren i DN i ämnet och jag tänkte att då borde jag ju rimligtvis kommentera den. Men innan jag hann med det så dök andra arbetsuppgifter upp och min ångestnivå steg och steg, då en blogg ska vara snabb i sina reflektioner. Därför blev jag väldigt glad när jag till morgonkaffet i söndags läste den här artikeln i The Economist då den återigen satte ämnet på agendan för dagen.

Vad är det då allt handlar om? Jo, det handlar om matchning på arbetsmarknaden mellan utbud på arbetskraft och efterfrågan på densamma. Alltså om kompetensen som arbetskraften har är det som arbetsmarknaden efterfrågar. Om man då tar sin utgångspunkt i artikeln i The Economist så kan man börja med att konstatera att Sverige har relativt små problem med missmatchning i en internationell jämförelse. Vi har relativt få hikikomori, det japanska ordet för unga människor som har dragit sig tillbaka från samhället in i ett leverne i kukonger i sina hem (eller snarare sina föräldrars hem). Att man har en otroligt hög arbetslöshet bland unga, som i t.ex. Spanien, är naturligtvis en signal på att någonting är väldigt fel i samhället. I Spanien har man en ekonomi som milt uttryckt inte mår så bra och det är naturligtvis den största förklaringen till ungdomsarbetslösheten, inte missmatchning. Spanien nämns nämligen i texten om missmatchning i The Economist.

I The Economist konstaterar man att det behövs fler yrkesutbildade inom industrin och ger exempel på ekonomier där regeringar har investerat pengar i detta och lyckats relativt väl. Jag argumenterar inte emot The Economist (vem vågar göra det) då det säkerligen finns behov för bättre yrkesutbildningar, som regering och näringsliv kommer överens om formerna för, och att fler unga väljer detta även i Sverige. Men på den här bloggen pratar vi faktiskt om naturvetenskapliga akademiker och när det gäller Framtidskommissionens rapport finns det en fråga som är högst relevant att ställa innan man analyserar rapporten: Är matchning ett bra mått att använda sig av när det gäller akademiker?

Data utgörs av jobb förmedlade av arbetsförmedlingen och till att börja med är det verkligen inte alla jobb som förmedlas denna väg längre, speciellt inte kvalificerade arbeten. Vidare så utgår utbildnings- och kompetensmatchningen från Standard för svensk yrkesklassificering (SSYK) som är ett trubbigt instrument för alla som inte har renodlade yrken. En naturvetenskaplig högskolekompetens kan användas väldigt brett och för många som är utbildade till naturvetare uppstår en missmatch i arbetsförmedlingens värld. Problem kan dessutom uppstå när man ska kodas in av handläggare på arbetsförmedlingar runtom i landet som kanske inte alltid har full förståelse för den kompetens man har.

Det framstår inte som särskilt konstigt att rapporten visar att matchningen är allra sämst i Skåne, Västra Götaland, Stockholm och andra regioner med starka universitet som utbildar många på teoretiska program inom exempelvis naturvetenskap. Samtidigt är det logiskt att mindre regioner med mindre högskolor med yrkesutbildningar visar en bättre matchning. Yrkesutbildningar matchar bättre mot renodlade yrken och orter som är homogena i utbud och efterfrågan får en bättre matchning. Detta är inte nödvändigtvis av godo! DN argumenterar också för att matchningsbegreppet är svajigt för akademiker och att det är möjligt att en sämre matchning med en mer differentierad arbetsmarknad och större andel högutbildade kan vara att föredra för samhällets ekonomiska utveckling. Jag instämmer, för att ett samhälle ska kunna vara innovativt och i utveckling krävs en stor andel högutbildade människor och en differentierad arbetsmarknad!

Slutsatserna i rapporten är att fyra områden behöver ges större uppmärksamhet för att bättra på matchningen: anställningsskyddet, ingångslönerna, lönebildningen samt utbildningssystemets kvalitet, effektivitet och relevans. Naturvetarna anser att arbetsrätten måste utvecklas och anpassas till arbetsmarknadens nya former och att arbetslivsanknytningen i naturvetenskapliga högskoleutbildningar måste öka. Där delar vi alltså i viss mån slutsatserna i rapporten men de andra slutsatserna delar vi inte alls, och som sagt så delar vi inte ens grundtesen att matchning per definition är en god sak när det gäller akademiker.

Själva matchningsidén bygger på nationalekonomisk teori. Mot nationalekonomiska teorier bör man alltid ha en sund skepticism om man inte har forskning som stödjer teserna. I rapporten konstaterar man att det finns forskning som tyder på överutbildning och att det finns forskning som tyder på underutbildning i Sverige. Ingen solklar slutsats där alltså! Man hänvisar till enkäter bland företag i Sverige där de säger att det är svårt att hitta personer med rätt kompetens. Men det som uppges som främsta anledningen till svårigheter att rekrytera medarbetare i dessa undersökningar är ”brist på personer med rätt yrkeserfarenhet”. Dessa resultat bekräftas också av forskningen om kompetensmatchning. Slutsatsen är alltså att det är yrkeserfarenhet som saknas och därför framstår arbetslivsanknytning med någon form av praktik inom utbildningar som ytterst relevant. Att det däremot är ”fel” utbildning som personer i samhället har är ingen slutsats som man per automatik kan dra utifrån detta.

Hur man sedan kan landa i att detta skulle ha något med ingångslöner och lönebildningen att göra är mer oklart. Men när man så flitigt använder sig av diagram m.m. från Svenskt Näringsliv i rapporten är det föga förvånande att man landar i samma slutsatser som de alltid gör, även om man inte har något som direkt stödjer slutsatserna. Men för att inte göra om samma misstag som rapporten, och hävda en massa saker som det finns väldigt lite underlag som stödjer, så vill jag hänvisa till denna reflektion i SvD från i mars i år om sänkta arbetsgivaravgifter för unga. Den har som sagt mer än ett halvår på nacken men den belyser på ett tydligt sätt att man bör ha ordentligt på fötterna innan man börjar uttala saker som sanningar…speciellt om dessa sanningar inte har någon grund i forskning utan snarare bygger på någon form av politisk retorik. Detta är än viktigare om man arbetar med att göra underlag till regeringen…

Matchningslån? Okej. Men hellre en lösning på det verkliga problemet.

Idag lanserar Saco Studentråd ett förslag om matchningslån för nyutexaminerade studenter. Tvärtemot vad man kan tro är det nämligen inte alltid så lätt för akademiker att få ett arbete – och ännu mindre rätt arbete. Faktum är att ungefär 20-35 procent av Sveriges nyutexaminerade akademiker är drabbade av någon form av ”matchningsproblematik”; dvs. de har antingen svårt att alls etablera sig på arbetsmarknaden eller så har de ett jobb som inte motsvarar deras utbildningsnivå. Detta är ytterst ploblematiskt. För vem vill egentligen lägga tre, fyra eller fem år på att gå en utbildning utan att få utdelning för det? Och är det verkligen samhällsekonomiskt försvarbart att satsa stora summor pengar på att utbilda människor som går tillbaka till samma jobb som de hade innan de utbildade sig? Svaren är att det varken är moraliskt eller ekonomiskt försvarbart.

Att Saco Studentråd nu lyfter frågan är således välkommet. Jag undrar dock om just matchningslån är vägen att gå. Saco Studentråd vill korta vägen mellan utbildning och arbetsliv. De föreslår därför ett tredelat åtgärdspaket: förutom att alla studenter ska kunna ta ett särskilt ”matchningslån” á tre månader direkt efter examen ska lärosätena rustas med ”ordentliga karriärcentrum” med ansvar att hjälpa studenterna att hitta (rätt) jobb. De studenter som inte lyckas hitta ett kvalificerat arbete under matchningslånsperioden bör erbjudas ytterligare matchningshöjande hjälp, exempelvis med att hitta trainee- eller praktikplatser.

Idén med att skapa en brygga mellan utbildning och arbetsliv är i grunden god. Det är svårt att hitta jobb – inte minst när själva jobbsökande måste utföras på fritiden eftersom studenter står utan försörjning så fort de lämnat studierna. Men ett än större problem än bristen på trygghet är bristen på förankring i arbetslivet. Många studenter får nämligen bara mycket begränsad (om alls någon) kontakt med framtida arbetsgivare under utbildningen. Effekten blir att många faktiskt har en rätt vag uppfattning om vad de överhuvudtaget kan syssla med när de är klara och att de saknar de där ”kontakterna” som alla studier menar är så avgörande för det första jobbet. Viktigare än att studenterna erbjuds en alternativ försörjning till vilket jobb som helst är därför att det finns en rell och ordentlig arbetslivsanknytning som löper genom hela utbildningen. Praktik är ett sätt (under förutsättning att den är kvalificerad och att studenterna lär sig något – inte bara fungerar som billig arbetskraft) men knappast det enda att skapa kontakter mellan utbildning och arbetsliv. Det görs också genom gästföreläsningar och arbetsplatsbesök men, framförallt, genom att arbetslivsperspektivet är en självklar del i all undervisning. Kort sagt handlar arbetslivsanknytning om att kontextualisera vad kunskapen betyder och hur den används i ett bredare sammanhang.

Matchningslån är ingen dum idé. Frågan är dock om det är den enda eller ens bästa lösningen på ett problem som handlar om långt mer än enbart studenternas försörjningssituation efter examen? Jag tror inte det. Men förhoppningsvis kan Saco Studentråds Rätt jobb, inte ett jobb fungera som den utgångspunkt för fortsatta diskussioner som Maria Ehlin Kolk, avgående ordförande, efterlyste vid den hearing där rapporten presenterades. Av panelisternas ord att döma tycks det inte vara en helt utopisk förhoppning. Utmaningen är bara att hitta ett sätt att skapa de konkreta länkar mellan utbildning och arbetsliv som alla är ense om behövs.

Sofie Andersson

Ps. Slutligen kan jag inte låta bli att fundera över en av de debatter som uppstod under morgonens hearing. Några av paneldeltagarna var oroliga för att matchningslånet kommer att missa dem som är dess kanske viktigaste målgrupp: studenter från studieovana miljöer. Jag tror att det är precis tvärtom. Genom att erbjuda en möjlighet till försörjning direkt efter examen ger matchningslånet en tidsfrist som gör att man faktiskt kan söka jobb på heltid och inte tvingas hoppa på vilket jobb som helst bara för att klara sin försörjning. Och i min värld framstår denna möjlighet som särskilt viktig för den som saknar självklar förankring i det som är det framtida arbetslivet.