Märket framstår som märkligt för mig…

I förra veckan skrev statsminister Stefan Löfven (S) och närings- och innovationsminister Mikael Damberg (S) en debattartikel i DN om en nationell exportstrategi för Sverige. Reaktionerna lät inte vänta på sig och i nuläget finns det inte mindre än sex repliker på DN:s hemsida. En av replikerna från Almega har som rubrik att en ”Tjänstesatsning är lösningen på exportproblemen”. Även om man inte skriver under på detta så är det intressant med den kunskapsintensiva tjänstesektorn då alltfler akademiker, inte  minst naturvetare, arbetar inom sektorn. Almegas har också ett intressant resonemang i sin slutkläm: ”En exportstrategi måste ha fokus på en effektiv kompetensförsörjning – såväl inom utbildningssystemet som att underlätta för kompetensinvandring och utländska studenter och forskares möjligheter att etablera sig i Sverige”.

Det finns en poäng i detta men i nuläget finns det många hinder för att uppnå en effektiv matchning ens för kompetensen inom landet. Riktigt intressant blir denna diskussion när man funderar på utbildningspremien i Sverige med koppling till kompetensförsörjningen och mobiliteten (såväl nationellt som hur man attraherar akademiker från andra länder). I sin artikel skriver Löfven och Damberg nämligen om ”skyddet för…löntagarnas intressen…”. Det låter så klart bra, inte minst i ett fackförbunds öron. Klart vi värnar om våra medlemmar (löntagarna, de som driver egna företag och alla olika lösningar som finns) på den svenska arbetsmarknaden, det är liksom vårt existensberättigande. Men som av en händelse har jag funderat en del på lönebildning på sistone och undrar om Löfven och Damberg med ”skyddet för löntagarnas intressen” i detta sammanhang kanske avser märket?

När jag började jobba här för lite mer än tre år sedan var märket för mig ett hyfsat abstrakt begrepp. Ju mer jag förstår kring märket och den brist på utbildningspremie som finns i Sverige idag desto mer förundrad blir jag. Inser att jag kanske provocerar en hel del nu, men gynnar verkligen märket ett alltmer kunskapsintensivt samhälle i förändring, som Sveriges, på längre sikt? För att förtydliga Naturvetarnas ståndpunkter så förespråkar förbundet en decentraliserad lönebildning med sifferlösa centrala avtal där lönen sätts lokalt i ett lönesamtal mellan medarbetare och chef utifrån kompetens, prestation och ansvar. Naturvetarna tror vidare på akademikers kompetens och ser att Sverige blir ett alltmer kunskapsintensivt samhälle, varför förbundet anser att man inte bör motverka innovation, utveckling och viss nödvändig omstrukturering i samhället.

Vad är då märket för den som inte är så insatt? Industriavtalets märke är ett försök att specificera löneökningstal utifrån svensk konkurrenskraft. Det trädde i kraft 1997 och förnyades 2011. Sedan dess har märket haft en stark effekt på vad som anses vara ”rätt” löneökning i hela ekonomin. Bakgrunden till att avtalet träffades var höga löneökningar 1995, och då det hade varit en lönekarusell på 80-talet med hög inflation (vad som drev vad under 80-talets avregleringar av finansmarknaden och devalveringar av kronkursen låter jag stå osagt…). Det är iaf fack och arbetsgivare inom industrin som träffat Industriavtalet.

Medlingsinstitutet, en myndighet som har tre huvuduppgifter – verka för en väl fungerande lönebildning, medla i arbetstvister och ansvara för den officiella lönestatistiken – uttrycker på sin hemsida vad en väl fungerande lönebildning är enligt deras definition: ”En väl fungerande lönebildning innebär att den internationellt konkurrensutsatta sektorn är normerande, vilket betyder att löneökningstakten inom industrin ska vara en norm för den övriga arbetsmarknaden, och att löneökningstakten anpassas till våra viktigaste konkurrentländer. Detta ska kunna förenas med de förhandlingsformer som parterna själva väljer, dvs såväl avtal på förbundsnivå som decentraliserad och individuell lönebildning.” Den sista meningen låter ju bra men i praktiken fungerar inte en decentraliserad och individuell lönebildning optimalt så länge märket lägger en filt över all lönebildning.

Nu är det ju just detta som är syftet med märket, det ska vara normerande.  Jag förstår så klart bakgrunden också, man vill inte ha en inflationsdrivande lönebildning och då export står för en stor del av Sveriges BNP försöker man fixa detta genom att knyta löneökningar till Sveriges konkurrenskraft. Gott så, även om jag tycker att idén är märklig sett i den svenska modellens kontext (Medlingsinstitutets uttalade definition på väl fungerande lönebildning) och då svensk export enligt Löfven och Damberg ändå har tappat marknadsandelar. Dessutom kan man i alla repliker som har inkommit till DN se att svensk export numera är så mycket mer än när man tänker på det på ett traditionellt/historiskt sätt. 

Sverige är inte samma land som på 70- och 80-talen när det gäller andra aspekter heller. Vi har en rörlig växelkurs, oberoende riksbank och är idag konkurrensutsatta på ett helt annat sätt per automatik vare sig vi vill det eller inte. Industrin spelar självfallet fortfarande en väldigt stor roll i ekonomin, men trots allt inte en lika stor roll som förr. Olika branscher och verksamheter går vidare i olika takt, såväl de som exporterar som de som inte gör det. Jag vänder mig heller inte emot centralt förhandlade löneökningstal för de fackförbund och arbetsgivarorganisationer som så vill och kommer överens om detta. Inte heller vill jag påstå att märket är fel men jag ifrågasätter om det normerande märket som det nu är utformat är ”rätt” för en hel samhällsekonomi som är väldigt diversifierad? Allt detta är ytterst viktigt att ha i åtanke och analysera när man ska ta fram en exportstrategi för Sverige på längre sikt. 

Det är viktigt att tänka på kompetensförsörjningen och fundera på hur man gynnar samhällsutveckling, innovation och våra komparativa fördelar (varav högre kompetens definitivt är en) på lång sikt. Enligt en studie publicerad i tidskriften Science i maj 2014 är Sverige den industrialiserade nation som har lägst utbildningspremie av alla 22 länder i undersökningen. Utbildningspremien i Sverige har varit konstant, låg, under de senaste 20 åren. Om man inte anser att det bör finnas en hyfsad utbildningspremie i samhället är detta helt oproblematiskt. Men eftersom den högre kompetensens betydelse för samhällets utveckling är vetenskapligt belagd i flertalet studier och Sverige blir alltmer kunskapsintensivt (visst har jag nämnt det förr:) tycker jag att det verkar som en ganska, om inte dålig, så väldigt märklig väg att fortsätta på…

Framtiden är här – kollektivavtal 2.0

Innovation kräver innovation. För att Sverige ska kunna fortsätta ligga i framkant inom kunskapsintensiva branscher krävs att arbetsmarknadens parter ligger i framkant. Dessutom blir hela samhället konstant alltmer kunskapsintensivt med allt fler kompetenta akademiker. vilket gör behovet av kollektivavtal 2.0 än mer brådskande. Floskler? Nej, Almega och Sacoförbunden har koll på läget.

Under eftermiddagen hölls ett seminarium i Almedalen, med dessa parter som arrangörer, på temat ”Hur ska framtidens konkurrenskraftiga kollektivavtal se ut?” Olika arbetsgrupper har tillsatts med representanter från såväl Almega som Sacoförbunden som förutsättningslöst har diskuterat vad framtidens kollektivavtal för tjänstesektorn bör innehålla.

Detta stod i inbjudan till seminariet: ”I moderna tjänsteföretag måste alltid den mänskliga resursen stå i centrum. Verksamheterna bygger på det medarbetarna presterar. Därför vill Almega och Saco skapa framtidens kollektivavtal som bättre än i dag ger utrymme för individuella lösningar.”

Det låter bra och det var många bra saker som arbetsgrupperna hade kommit fram till. Mycket handlade om flexibilitet…och apropå flexibilitet. Här nedan följer lite tweets från seminariet då jag är satt under tidspress (datorn laddar ur)…jag inte kan sammanfatta det så mycket bättre (speciellt inte under extrem tidspress)…och kanske främst då jag är den flexibla medarbetaren 2.0 så klart.

Ingen nämnd ingen glömd, bara ett återgivande av ett par tweets med viss blogganpassning (bättre språkbruk än på twitter!) helt oavsett vem som sa dem:

– Moderna kollektivavtal ska ta hänsyn till det gränslösa arbetet – var arbetet sker ska inte spela någon roll så länge arbetet utförs.

– Det gränslösa arbetet växer fram i kunskapsintensiva branscher. Positivt men även en risk för till exempel hög arbetsbelastning. Detta måste framtidens kollektivavtal kunna hantera.

– Möjligheten att jobba gränslöst kommer att öka. Det är viktigt att chefer och medarbetare sätter gränser.

– Man klipper sig på arbetstid. Det är så världen ser ut. Logiskt, då håret växer även under arbetstid. Det krävs flexibla kollektivavtal.

– Det är för lite fokus på hur löneprocessen ska gå till lokalt. I framtiden behövs mer fokus på relationen chef/medarbetare i kollektivavtalen och hur man får det att fungera med lönesamtal.

– Moderna kollektivavtal ska ta hänsyn till att lönen ska vara individuell och anpassad efter varje företags förutsättningar samt medarbetares prestation.

– Att koppla lön till prestation och resultat är en win-win situation för arbetsgivare och medarbetare.

– Det gränslösa arbetet kräver att parterna ser över kollektivavtalen, för framtiden är redan här.

7 procent kvar på batteriet i datorn…Over and out!!!

Vassa armbågar, runda bord och federationens kraft

Häromdagen var jag på Medlingsinstitutets konferens om ”Avtalsrörelsen och lönebildningen 2013”. Under konferensen blev jag lite trött. Orsaken stavas pajkastning och brist på konstruktivitet mellan arbetsmarknadens parter. Det var vassa armbågar! Den konstruktivitet som ändå kunde skönjas stod glädjande nog Saco-federationen för. Detta förstärktes ytterligare i en debattartikel i Arbetet samma dag. Artikeln är undertecknad av Saco-P, Saco-S och Akademikeralliansen och där skriver man följande: ”Vi behöver kollektivavtal som stödjer ett innovativt klimat, där individers drivkrafter stimuleras och goda prestationer belönas bättre. Därför bjuder vi in till rundabordssamtal om hur vi ska hantera sifferlösa avtal.”

Vissa tycker att man är lite lat när man inte skriver om något utan bara citerar…men jag råkar vara av den uppfattningen att det är en viss konst att få ihop olika källor till något eget så här kommer lite mer citat från debattartikeln: ”När lönebildningen sker lokalt är det naturligt att löneläget och löneutvecklingen varierar mellan olika individer och grupper, olika arbetsplatser och rent geografiskt. Sifferlösa avtal innebär inte automatiskt att löneökningarna blir större. Däremot kan det bli större variation. Sverige är ett litet, handelsberoende land och medvetenheten om att löneökningarna ska hållas på realistiska nivåer är stark. Ingenting pekar mot att löneökningsnivåerna seglar iväg långt över det så kallade märket.”

En av våra ombudsmän var också ute och uttalade sig om vår färska lönestatistik på vår Facebook-sida igår och sa då så här: ”Kom ihåg att lönestatistiken endast ger ett riktvärde. Lönen ska vara individuell och differentierad. För att hitta argument som biter måste du fundera på vad just du kan göra för att komma upp på en högre lönenivå, i klass med de bästa i din befattning, eller varför inte över?”. För att återigen koppla till debattartikeln från i onsdags (glöm inte, det är en konst!) om sifferlösa avtal: ”Visst finns det utmaningar. Vi har sett att vissa arbetsgivare inte förstått intentionen i avtalet. Kanske, av ren okunskap, använder siffror och procentsatser som utgångspunkt i löneprocessen istället för att prata om verksamhetens mål och resultat, kompetensförsörjning på kort och lång sikt och medarbetares kompetens och resultat kopplat till löneutvecklingen. ”

Konsekvensen av allt detta sammantaget är att det är något av en utmaning att prata lönestatistik kopplat till sifferlösa avtal. För min uppfattning är också att fackligt förtroendevalda och medlemmar ibland gör en tankevurpa när det gäller användandet av lönestatistik och letar efter en siffra i lite för hög utsträckning. Lönestatistiken ger ingen objektiv sanning! Är den då inte oviktig, vad gör den för nytta? Nej, den är verkligen inte oviktig utan den ger en vägledning och är ett stöd.  Men det gäller att tänka till lite och då kan man med fördel snegla på vår löneskola för att få inspiration.

En sak som vår årliga löneenkät fångar upp är också hur löneprocessen kring de sifferlösa avtalen utvecklas över tid. Vi är, precis som den citerade debattartikeln ovan satt ljuset på, inte i mål men det visar sig att allt fler av våra medlemmar uppfattar att löneprocessen fungerar bättre och bättre över tid. Det är också en process i processen att få detta med sifferlösa avtal att fungera till hundra procent hos alla arbetsgivare.

Federationens kraft ger kanske lite dåliga vibbar, i alla fall om man likt mig kopplar det till Star Wars, men det är inga mörka krafter jag syftar på utan det är Saco-federationen. En ljus kraft i samhället som bjuder in till rundabordssamtal när alla andra vässar armbågarna! Med kraft menar jag allt som ett fackligt medlemskap i ett Saco-förbund innebär i form av förmåner, inkomstförsäkring, stöd m.m. men mer specifikt menar jag i det här fallet faktiskt Saco Lönesök och den förhandlingskraft det ger medlemmarna. Men icke att förglömma menar jag faktiskt främst, precis som i Star Wars, att kraften finns inom varje människa. Våra medlemmar är kompetenta!

Sveriges bästa lönestatistik är uppdaterad med nya siffror och du som är medlem i Naturvetarna eller något annat Saco-förbund har nu möjlighet att ta del av den. Använd den klokt i just din specifika situation och tveka inte att kontakta ombudsmännen för att vässa dina argument.

Må federationens kraft vara med dig!

Patientens säkerhet och hälsa borde alltid vara överordnat!

I Uppdrag Granskning i veckan redogjordes för hur sjukvården gav fel provsvar till över hundra kvinnor som testat sig för livmoderhalscancer. Som programmet mycket tydligt visar innebär en felaktig diagnostik ofta ett stort lidande för dem som drabbas. Dessvärre är detta systemfel endast ett symptom på ett djupare sjukdomstillstånd inom svensk sjukvård.

Livmodershalscancer är en av de vanligaste cancersjukdomarna hos kvinnor, med hög dödlighet om den inte upptäcks och behandlas i tid. Trots de stora riskerna för fel är denna del av cancerdiagnostiken inte reglerad. Dessutom gör bristen på cytodiagnostiker, som är den yrkesgrupp som utför diagnostiken, det svårt att säkra kvaliteten i varje provsvar. Alltför många provsvar hamnar på varje individ!

Under lång tid och vid ett flertal tillfällen har frågan om legitimation för cytodiagnostiker varit föremål för utredning men regeringen har varit passiva. En reglering av cytodiagnostikernas arbete skulle skapa säkra system och möjlighet att följa upp eventuella misstag. På det sjukhus som uppmärksammats i Uppdrag Granskning följdes inte ens de riktlinjer som är fastställda för ackrediterade laboratorier och enligt programmet saknar flera laboratorier ackreditering. Landstingen som huvudman åsidosätter medvetet de nationella riktlinjer som är fastställda för utförandet av en säker cancerdiagnostik.

Anledningen till att en ensam cytodiagnostiker satt och arbetade på distans i det här fallet, trots att man tydligt visade i programmet att man behöver vara flera som gör diagnoser tillsammans, handlar ytterst om resurser, styrning och organisation. Patienternas hälsa och säkerhet borde vara det övergripande målet för all sjukvård men så är det inte. Marknadssystem som applicerats inom landstingen har redan debatterats till leda men det går inte att komma ifrån att så länge som fel mekanismer styr och lönsamhet är det överordnade målet kommer det att finnas stora problem i sjukvården. Om det är dyrare att remittera en patient åt ett håll testar man självfallet att remittera den åt det andra hållet först, om detta får återverkningar på den egna verksamheten i form av resurstilldelning, men sådant borde inte få styra när det handlar om hälsa.

Medlen som står till buds kommer alltid vara av en överordnad betydelse, då detta är skattefinansierad verksamhet, men när resurserna används som styrmedel inom olika verksamheter är man ute på hal is. Det övergripande syftet med all sjukvård borde rimligtvis vara att så många som möjligt kommer ut så friska som det bara går på andra sidan vårdapparaten. Låt oss för ett ögonblick stanna till vid det ord som jag nyss använde också, vårdapparat. Det är ett allmänt vedertaget begrepp numera och det säger egentligen allt om hur det inte fungerar idag. En maskin eller en apparat är något som omvandlar energi och bara behöver en enkel kraft för att utföra mekaniskt arbete enligt en grundläggande definition.

En viss systematik och ett visst ”mekaniskt” sätt att se på arbetsprocesser kan behövas inom sjukvården. Men när det övergripande syftet blir monetärt och det börjar styra olika val som görs kring patienters hälsa är man väldigt snett på det. När det dessutom är extremt otydligt för såväl patienter som de som arbetar inom sjukvården hur arbetsflödena ser ut, kan man konstatera att man har väldigt stora problem. Att känslan blir att man är inne i en vårdapparat som patient, och även som anställd, är egentligen inte konstigt.

För att återigen knyta an till cancerdiagnostiken måste regeringen tänka om när det gäller behovet av behörighetsregler och skyndsamt införa legitimation för cytodiagnostiker. Landstingen måste ta sitt ansvar som huvudman genom att kvalitetssäkra cancerdiagnostiken och se till att det finns tillräckligt med behörig kompetens, alltså cytodiagnostiker. Men det är lika sant för all sjukvård i Sverige, oavsett inriktning, att landstingen måste ta sitt ansvar som huvudman genom att kvalitetssäkra och se till att det finns tillräckligt med kompetens.

Detta åstadkommer man genom att visa att man värdesätter olika professioner. Att istället använda ett marknadssystem när det gäller hur man värdesätter sin personal inom sjukvården skulle nog göra underverk jämfört med att använda modellen internt på processer som per definition inte borde vara mätbara då det övergripande syftet inte går att mäta i monetära termer. Genom att skapa säkra system där olika kompetenser värdesätts och får ett ökat ansvarsområde inom sitt expertområde kan man uppnå en större effektivitet inom sjukvården utan att göra avkall på, utan snarare stärka upp, patienternas hälsa och säkerhet.

Är kvinnliga naturvetare bättre på autoreply?

Är kvinnliga naturvetare bättre på autoreply eller är våra medlemmar (såväl kvinnor som män) som folk är mest? För närvarande har vi vår löneenkät 2013 ute och när jag skickade iväg enkäten via mejl för två veckor sedan fick jag en massa automatiskt genererade svarsmejl (autoreply) till vår enkätlåda. Många mejl var information om att enkäten hade fastnat i spamfilter eller på annat sätt inte kunde levereras. Jag får slita mitt hår under de närmaste veckorna för att försöka förmå medlemmar att uppdatera sina e-postadresser och att öppna upp spamfilter runtom i Sverige på glänt för löneenkäten.

Det damp också ner en hel del mejl om att många av de som hade fått enkäten skickad till sig inte var på plats på kontoret. Jag gav mig på den lilla nätta uppgiften att sätta mig ner och räkna hur många autoreply som innehöll ett meddelande om att medlemmen i fråga är föräldraledig för närvarande. Dessutom delade jag upp dessa utefter om det var kvinnor eller män som hade denna hälsning i sin autoreply. Väldigt ovetenskapligt men det var ändå en intressant observation tyckte jag…så intressant att jag vill dela den här…

Inte minst vill jag dela den då jag häromdagen var på ett seminarium om jämställdhet och lön anordnat av Medlingsinstitutet. Naturligtvis diskuterades föräldraförsäkringen och uttaget av föräldrapenning för kvinnor och män under debatten. Mitt lilla nedslag visade att 0,20 procent av männen i urvalet var föräldralediga jämfört med 0,53 procent av kvinnorna. Om man nu utgår ifrån att kvinnor och män är lika duktiga på att sätta autoreply på sin mejl vill säga, vilket jag nog tror att vi ändå får utgå ifrån. Vad säger då det här? Om inget annat så ger det i alla fall en indikation på att Naturvetarnas medlemmar nog är som folk är mest, det vill säga att kvinnor tar ut mer föräldrapenning än män….eller om man så vill att män tar ut mindre föräldrapenning än kvinnor.

Vid en närmare granskning av dessa autoreply kunde man också se att längden på föräldraledigheten i regel skilde sig åt väsentligt mellan männen (kortare perioder) och kvinnorna (längre perioder). När det gäller detta med lön är det dock så att studier visat att uttagen inte är kopplade direkt till lön (alltså att den som har lägre lön tar ut mer föräldrapenning)…i alla fall inte om man får tro statistiken. Det har som mycket annat att göra med normer och värderingar som genomsyrar samhället mer än något annat. Studier visar också att kvinnor som kollektiv straffas, karriär- och löneutvecklingsmässigt, för uttag av föräldraledighet.

Annars fokuserade mycket av paneldiskussionen häromdagen på individuell lönesättning. Sveriges Ingenjörer, som förespråkar en lokal och individuell löneprocess precis som Naturvetarna, har tittat på skillnader i ingångslön mellan nyutexaminerade kvinnor och män. För ett par år sedan var skillnaden 1 500 kronor och vid den senaste mätningen var den 44 kronor till förmån för männen.  Enligt Medlingsinstitutet omfattas 90 procent av arbetstagare numera av kollektivavtal med lokal, individuell och differentierad lönebildning. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor har också minskat och andelen kvinnliga chefer har ökat sedan 2005 enligt Medlingsinstitutet. Samtidigt konstaterade Akademikerförbundet SSR, som bland annat organiserar socionomer, att t.ex. socialt arbete som är ett kvinnodominerat arbetsområde värderas annorlunda jämfört med många andra professioner i samhället med liknande utbildningslängd.

Den stora knäckfrågan verkar föga förvånande återigen ha att göra med normer och värderingar. Hur kommer vi då framåt? Jo, majoriteten (men långtifrån alla) var överens om att man måste stärka den lokala löneprocessen kring individuell och differentierad lönesättning. Jag skriver självfallet under på detta, när man sätter individen i fokus blir det svårare att lönesätta osakligt utifrån förutfattade meningar (normer och värderingar) om kön, bakgrund eller liknande.

En annan diskussion som var uppe var annars detta med hur statistiken används men inte minst hur tillförlitlig den egentligen är. Som av en händelse vill jag därför slå ett slag inte bara för Naturvetarnas löneenkät…”I alla medlemmars inbox för närvarande och hur lätt som helst att besvara i smartphone, på surfplatta eller på sin dator”…

Loneenkat_banner_recycle_350px

Tillsammans lyfter vi naturvetares löner. Svara på löneenkäten!

…utan överhuvudtaget att man besvarar enkäter som på något sätt rör sådana här frågor. För att statistiken ska vara trovärdig måste den vara tillförlitlig!