Patientens säkerhet och hälsa borde alltid vara överordnat!

I Uppdrag Granskning i veckan redogjordes för hur sjukvården gav fel provsvar till över hundra kvinnor som testat sig för livmoderhalscancer. Som programmet mycket tydligt visar innebär en felaktig diagnostik ofta ett stort lidande för dem som drabbas. Dessvärre är detta systemfel endast ett symptom på ett djupare sjukdomstillstånd inom svensk sjukvård.

Livmodershalscancer är en av de vanligaste cancersjukdomarna hos kvinnor, med hög dödlighet om den inte upptäcks och behandlas i tid. Trots de stora riskerna för fel är denna del av cancerdiagnostiken inte reglerad. Dessutom gör bristen på cytodiagnostiker, som är den yrkesgrupp som utför diagnostiken, det svårt att säkra kvaliteten i varje provsvar. Alltför många provsvar hamnar på varje individ!

Under lång tid och vid ett flertal tillfällen har frågan om legitimation för cytodiagnostiker varit föremål för utredning men regeringen har varit passiva. En reglering av cytodiagnostikernas arbete skulle skapa säkra system och möjlighet att följa upp eventuella misstag. På det sjukhus som uppmärksammats i Uppdrag Granskning följdes inte ens de riktlinjer som är fastställda för ackrediterade laboratorier och enligt programmet saknar flera laboratorier ackreditering. Landstingen som huvudman åsidosätter medvetet de nationella riktlinjer som är fastställda för utförandet av en säker cancerdiagnostik.

Anledningen till att en ensam cytodiagnostiker satt och arbetade på distans i det här fallet, trots att man tydligt visade i programmet att man behöver vara flera som gör diagnoser tillsammans, handlar ytterst om resurser, styrning och organisation. Patienternas hälsa och säkerhet borde vara det övergripande målet för all sjukvård men så är det inte. Marknadssystem som applicerats inom landstingen har redan debatterats till leda men det går inte att komma ifrån att så länge som fel mekanismer styr och lönsamhet är det överordnade målet kommer det att finnas stora problem i sjukvården. Om det är dyrare att remittera en patient åt ett håll testar man självfallet att remittera den åt det andra hållet först, om detta får återverkningar på den egna verksamheten i form av resurstilldelning, men sådant borde inte få styra när det handlar om hälsa.

Medlen som står till buds kommer alltid vara av en överordnad betydelse, då detta är skattefinansierad verksamhet, men när resurserna används som styrmedel inom olika verksamheter är man ute på hal is. Det övergripande syftet med all sjukvård borde rimligtvis vara att så många som möjligt kommer ut så friska som det bara går på andra sidan vårdapparaten. Låt oss för ett ögonblick stanna till vid det ord som jag nyss använde också, vårdapparat. Det är ett allmänt vedertaget begrepp numera och det säger egentligen allt om hur det inte fungerar idag. En maskin eller en apparat är något som omvandlar energi och bara behöver en enkel kraft för att utföra mekaniskt arbete enligt en grundläggande definition.

En viss systematik och ett visst ”mekaniskt” sätt att se på arbetsprocesser kan behövas inom sjukvården. Men när det övergripande syftet blir monetärt och det börjar styra olika val som görs kring patienters hälsa är man väldigt snett på det. När det dessutom är extremt otydligt för såväl patienter som de som arbetar inom sjukvården hur arbetsflödena ser ut, kan man konstatera att man har väldigt stora problem. Att känslan blir att man är inne i en vårdapparat som patient, och även som anställd, är egentligen inte konstigt.

För att återigen knyta an till cancerdiagnostiken måste regeringen tänka om när det gäller behovet av behörighetsregler och skyndsamt införa legitimation för cytodiagnostiker. Landstingen måste ta sitt ansvar som huvudman genom att kvalitetssäkra cancerdiagnostiken och se till att det finns tillräckligt med behörig kompetens, alltså cytodiagnostiker. Men det är lika sant för all sjukvård i Sverige, oavsett inriktning, att landstingen måste ta sitt ansvar som huvudman genom att kvalitetssäkra och se till att det finns tillräckligt med kompetens.

Detta åstadkommer man genom att visa att man värdesätter olika professioner. Att istället använda ett marknadssystem när det gäller hur man värdesätter sin personal inom sjukvården skulle nog göra underverk jämfört med att använda modellen internt på processer som per definition inte borde vara mätbara då det övergripande syftet inte går att mäta i monetära termer. Genom att skapa säkra system där olika kompetenser värdesätts och får ett ökat ansvarsområde inom sitt expertområde kan man uppnå en större effektivitet inom sjukvården utan att göra avkall på, utan snarare stärka upp, patienternas hälsa och säkerhet.

Är kvinnliga naturvetare bättre på autoreply?

Är kvinnliga naturvetare bättre på autoreply eller är våra medlemmar (såväl kvinnor som män) som folk är mest? För närvarande har vi vår löneenkät 2013 ute och när jag skickade iväg enkäten via mejl för två veckor sedan fick jag en massa automatiskt genererade svarsmejl (autoreply) till vår enkätlåda. Många mejl var information om att enkäten hade fastnat i spamfilter eller på annat sätt inte kunde levereras. Jag får slita mitt hår under de närmaste veckorna för att försöka förmå medlemmar att uppdatera sina e-postadresser och att öppna upp spamfilter runtom i Sverige på glänt för löneenkäten.

Det damp också ner en hel del mejl om att många av de som hade fått enkäten skickad till sig inte var på plats på kontoret. Jag gav mig på den lilla nätta uppgiften att sätta mig ner och räkna hur många autoreply som innehöll ett meddelande om att medlemmen i fråga är föräldraledig för närvarande. Dessutom delade jag upp dessa utefter om det var kvinnor eller män som hade denna hälsning i sin autoreply. Väldigt ovetenskapligt men det var ändå en intressant observation tyckte jag…så intressant att jag vill dela den här…

Inte minst vill jag dela den då jag häromdagen var på ett seminarium om jämställdhet och lön anordnat av Medlingsinstitutet. Naturligtvis diskuterades föräldraförsäkringen och uttaget av föräldrapenning för kvinnor och män under debatten. Mitt lilla nedslag visade att 0,20 procent av männen i urvalet var föräldralediga jämfört med 0,53 procent av kvinnorna. Om man nu utgår ifrån att kvinnor och män är lika duktiga på att sätta autoreply på sin mejl vill säga, vilket jag nog tror att vi ändå får utgå ifrån. Vad säger då det här? Om inget annat så ger det i alla fall en indikation på att Naturvetarnas medlemmar nog är som folk är mest, det vill säga att kvinnor tar ut mer föräldrapenning än män….eller om man så vill att män tar ut mindre föräldrapenning än kvinnor.

Vid en närmare granskning av dessa autoreply kunde man också se att längden på föräldraledigheten i regel skilde sig åt väsentligt mellan männen (kortare perioder) och kvinnorna (längre perioder). När det gäller detta med lön är det dock så att studier visat att uttagen inte är kopplade direkt till lön (alltså att den som har lägre lön tar ut mer föräldrapenning)…i alla fall inte om man får tro statistiken. Det har som mycket annat att göra med normer och värderingar som genomsyrar samhället mer än något annat. Studier visar också att kvinnor som kollektiv straffas, karriär- och löneutvecklingsmässigt, för uttag av föräldraledighet.

Annars fokuserade mycket av paneldiskussionen häromdagen på individuell lönesättning. Sveriges Ingenjörer, som förespråkar en lokal och individuell löneprocess precis som Naturvetarna, har tittat på skillnader i ingångslön mellan nyutexaminerade kvinnor och män. För ett par år sedan var skillnaden 1 500 kronor och vid den senaste mätningen var den 44 kronor till förmån för männen.  Enligt Medlingsinstitutet omfattas 90 procent av arbetstagare numera av kollektivavtal med lokal, individuell och differentierad lönebildning. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor har också minskat och andelen kvinnliga chefer har ökat sedan 2005 enligt Medlingsinstitutet. Samtidigt konstaterade Akademikerförbundet SSR, som bland annat organiserar socionomer, att t.ex. socialt arbete som är ett kvinnodominerat arbetsområde värderas annorlunda jämfört med många andra professioner i samhället med liknande utbildningslängd.

Den stora knäckfrågan verkar föga förvånande återigen ha att göra med normer och värderingar. Hur kommer vi då framåt? Jo, majoriteten (men långtifrån alla) var överens om att man måste stärka den lokala löneprocessen kring individuell och differentierad lönesättning. Jag skriver självfallet under på detta, när man sätter individen i fokus blir det svårare att lönesätta osakligt utifrån förutfattade meningar (normer och värderingar) om kön, bakgrund eller liknande.

En annan diskussion som var uppe var annars detta med hur statistiken används men inte minst hur tillförlitlig den egentligen är. Som av en händelse vill jag därför slå ett slag inte bara för Naturvetarnas löneenkät…”I alla medlemmars inbox för närvarande och hur lätt som helst att besvara i smartphone, på surfplatta eller på sin dator”…

Loneenkat_banner_recycle_350px

Tillsammans lyfter vi naturvetares löner. Svara på löneenkäten!

…utan överhuvudtaget att man besvarar enkäter som på något sätt rör sådana här frågor. För att statistiken ska vara trovärdig måste den vara tillförlitlig!