Om att dansa forskning och akademisk talkshow

Akademisk talkshow… En omöjlig ekvation? Inte enligt KTH och Stockholms Universitet. De har nämligen startat just detta: en akademisk talkshow där svenska toppforskare diskuterar brännande forskningsfrågor, med varandra och med tittarna. Eftersom programmet är på engelska och sänds live via webben kan vem som helst, var som helst i hela världen delta i diskussionerna.

Crosstalks är ett både spännande och potentiellt viktigt initiativ. Inte bara ger det fler människor möjlighet att få ta del av och reflektera kring aktuell forskning – det innebär också att svensk forsknings räckvidd breddas avsevärt, åtminstone potentiellt. Visst kan man argumentera för att nya forskningsresultat länge varit tillgänglig för alla. Med de allra flesta akademiska (och populärvetenskapliga) tidskrifter tillgängliga online är ju ny kunskap bara ett par knapptryckningar bort… Men nyttjar folk denna möjlighet? Knappast. För den som saknar kunskap om och inte är van vid hur den internationella forskningsdebatten fungerar idag är steget mellan intresse och att faktiskt hitta svar på frågan mycket stort; hur stort intresset än må vara. Det Crosstalk gör är att erbjuda en plattform för forskare att kommunicera forskning på ett mer effektivt sätt, genom att använda ett medium som många känner till och behärskar.

Förra veckan var jag på TCO:s årliga konferens om högre utbildning. Bland alla intressanta seminarier och debatter fanns ett något okonventionellt inslag: Vi dansar din avhandling. Inspirerade av amerikanska Dance your PhD lät TCO i samarbete med Vetenskap & Allmänhet ”danstolka” några av Forskar Grand Prix-finalisternas forskning. I tur och ordning fick författarna till avhandlingarna ”Mis-movements: The Aschetichs of gesture in Samuel Beckett’s drama”, ”Phylogeny, historical biogeography and phylogeography of Selaginella” , ”On the role of transversus abdomins in trunk control” och ”En kompispappa och en ytlig djuping. Partieliters ambivalenta partiledarideal” se sin forskning gestaltad i dans. Låter det onödigt eller t.om. omöjligt? Det tänkte jag också – innan. För det gick faktiskt att förstå vad dansen handlade om och när publiken fick svara på vilken avhandling som dansades så blev svaret rätt fyra gånger av fyra.

Ytterligare ett exempel på att forskare tar till nya grepp för att nå ut till fler och kanske framförallt andra grupper är inititativet Two minutes thesis som jag skrivit om här tidigare. Forskarna ska på två minuter beskriva sin forskning så att den blir begriplig också för den som inte är insatt i ämnet…

Initiativ som Two minutes thesis, Forskar Grand Prix och Crosstalks kritiseras ibland för att leda till att forskningen förenklas. För är det verkligen möjligt att sammanfatta något som tar år att komma fram till och hundratals sidor att beskriva genom en dans eller en två minuter lång presentation? Naturligtvis inte. Att på två minuter ge en heltäckande bild av en hel avhandling är inte görligt;: vore det det vore det nog inget avhandlingsämne i första taget…  Men att beskriva vad forskningen handlar om och vad den betyder i ett större sammanhang är däremot långt ifrån omöjligt.

En annan kritik som ofta hörs är riktad mot själva grundidén; dvs. behöver ”vanliga människor” verkligen förstå vad forskarna sysslar med? Svaret är enkelt: visst behöver vi det. Om vi inte förstår vad forskningen handlar om förstår vi svårligen varför den behövs. Och förstår vi inte varför den behövs är vi naturligtvis mindre villiga att lägga pengar på att finansiera forskning… Forskningskommunikation är med andra ord tätt knuten till frågan om legitimitet.

Tyvärr är svenska forskare (med några undantag) generellt rätt avvaktande till att delta i samhällsdebatten. Anledningen? De menar att dagens medieklimat tvingar dem att sammanfatta och förenkla forskningen så till den grad att det riskerar att leda till missuppfattningar. Även om jag håller med om att det finns en sån risk och att forskarnas förhågor för förenkling bör tas på allvar så tycker jag inte att det är skäl nog att avstå från att försöka. Samverkan mellan forskning och samhället i övrigt (den s.k. tredje uppgiften) ingår faktiskt i akadmeins uppdrag. Och vem är egentligen bättre lämpad att föra ut nya forskningsrön på ett korrekt och begripligt sätt om inte forskarna själva..?

Sofie Andersson

Är du skeptisk till att det går att beskriva en avhandling med dans? Döm själv! På TCO:s webbplats kan du bl.a. se ”Mis-movements: The Aschetichs of gesture in Samuel Beckett’s drama”, och ”On the role of transversus abdomins in trunk control”.

 

Det grå, gubbiga facket?

Varför ska man vara med i facket? Jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan sedan jag började på Naturvetarna i början av februari. Många verkar se fackligt medlemskap som en onödig utgift och fackföreningar förknippas ofta med tråkiga äldre män, skepsis mot förändring och, ironiskt nog, med både syndikalism och konservatism. Mer sällan tänker man på sånt som friskvårdsbidrag, god arbetsmiljö och rätt till utökad föräldrapenning. Det som är själva målet med Naturvetarnas och alla andra svenska fackförbunds arbete – dvs. bättre villkor i arbetslivet – verkar med andra ord inte vara det som ”vanliga” människor i första hand förknippar med facket.

Jag börjar fundera på varför det är så många som har så dålig koll på vad fackligt arbete egentligen handlar när jag sitter och lyssnar på kongressförhandlingarna vid Naturvetarnas kongress 2012. I tur och ordning klubbas beslut om ökat globalt samarbete, trygghetsförsäkringar, vidareutbildning och mycket mer. Viktiga frågor men framförallt en viktig process. Här blir det nämligen ytterst tydligt att Naturvetarna är en demokratisk organisation vars arbete beror av medlemmarnas engagemang.

Ur detta perspektiv är den rådande trenden med minskande intresse för fackligt arbete oroande: vad händer med legitimiteten om ingen engagerar sig? En av statsvetenskapens sanningar är att människor bara engagerar sig i frågor som verkligen berör dem.  Sånt som ligger långt från människors vardag tenderar att falla bort; människor har helt enkelt varken tid eller ork. Givet att merparten av det som svenska fackförbund sysslar med idag faktiskt har konkret, daglig betydelse för de flesta av oss framstår ointresset som lite märkligt. Bryr man sig verkligen inte? Jag tror inte att det handlar så mycket om bristande intresse som bristande kunskaper. För hur mycket kan egentligen en genomsnittlig svensk idag om hur den svenska arbetsmarknaden fungerar och vilken roll fackförbunden respektive arbetsgivarorganisationerna har? Min gissning är ganska lite. Begrepp som Saltsjöbadsavtalet, partssamtal och kollektivavtal är idag inte så självklara som de en gång var…

En orsak är att skolorna lägger mycket lite tid på att lära ut hur allt hänger ihop: hur funkar det med avtalsrörelser, förhandlingar etc.? Ett annat problem är att när vi pratar om facket så gör vi det nästan alltid i anknytning till specifika frågor (typexemplet är pågående avtalsrörelser). Mer sällan handlar det om varför vi behöver aktiva fackförbund och, framförallt, fackligt engagemang. Det är synd. Fackförbunden tillsammans med arbetsgivarorganisationerna är nämligen förutsättningar för den svenska arbetsmarknaden – utan dem skulle den svenska modellen inte fungera.

En engagerad Kongress röstar
En engagerad Kongress röstar

Svaret på frågan om den svenska arbetsmarknaden kräver fackligt engagemang är alltså ett klart och tydligt ja. 2012 års kongress har visat att det inte råder brist på engagemang bland Naturvetarnas förtroendevalda. Tvärtom har de senaste dagarna varit fyllda av åsikter och diskussioner. Detta är emellertid inte nog. Lika viktigt som att det finns engagerade företrädare är ju att det finns en engagerad bas, inte minst för att säkerställa att vi får engagerade förtroendevalda även i framtiden. Jag vill därför instämma i det Göran Arrius, ordförande för Saco, sa vid Kongressens inledningsanförande igår, nämligen att det måste vara en kärnuppgift för alla som arbetar inom den fackliga sfären att både förklara och motivera det vi gör.

 

Sofie Andersson

Slutligen kan jag inte låta bli att konstatera att det är ett ytterst passande sammanträffande att Naturvetarna håller kongress i samband med att UNESCO firar Världsvetenskapsdagen.