Utan excellent utbildning ingen excellent forskning

Kan svenska studenter för lite? I senaste numret av Sulfs tidning Universitetsläraren hävdar Ebba Lisberg Jensen, universitetslektor och programkoordinator vid Malmö högskola att många av dagens studenter befinner sig på en 13-årings nivå ifråga om inlärningsförmåga. Detta ställer nya krav på utbildningssystemet konstaterar Lisberg Jensen och efterlyser en ny utbildningsstrategi. Hon menar att dagens unga i många fall saknar de färdigheter som behövs för att klara sin utbildning och att de därför behöver mer stöd från sina lärare än vad tidigare generationer gjort.

Det Lisberg Jensen egentligen kritiserar är nu inte studenterna: hennes poäng är tvärtom att utbildningssystemet är dåligt anpassat för att tillgodose studenternas behov. Hennes argument såväl som reaktionerna som följt på artikeln pekar på en av universitetens absolut största utmaningar, nämligen hur man på bästa sätt tar tillvara på och stöttar sina i särklass viktigaste resurser:  lärarna och forskarna. För som Erik Arroy, ordförande för Sveriges Förenade Studentkårer, SFS, påpekar i Metro bör vi hellre prata om förutsättningarna inom högskolan än om studenternas förkunskaper. Det riskerar att leda till en pseudodebatt. För oavsett hur bra eller dåligt förberedda studenterna än är så är ju nyckelfrågan hur vi organiserar och bedriver utbildningarna på ett sådant sätt att alla får de kunskaper och färdigheter som de ska ha när de avslutar sina utbildningar. Huruvida så faktiskt är fallet beror i sin tur på kompetensen hos de lärare och forskare som ansvarar för undervisningen, men också på kompetensen hos dem planerar och organiserar utbildningarna. De senaste dagarnas debatt gör tydligt att, oavsett vad det beror på, så lämnar dagens system en del övrigt att önska.

Så vad göra? Jag tror att mycket handlar om hur ledarskapet ser ut och fungerar vid våra lärosäten. Finns det en genomtänkt strategi för vilken utbildning och forskning som bedrivs?  För hur den organiseras? Har de som är formellt ansvariga också de reella möjligheterna att påverka?
Vi har skrivit om betydelsen av gott ledarskap här på bloggen tidigare (läs exempelvis En massa sous-chefs men ingen chef? , Efterlyses: akademiska ledare  och Dags att akademin börjar dejta?) Men lika viktigt som ledningen är för forskningen är den också för utbildningen. Utan ett tydligt och sanktionerat ledarskap kommer universiteten svårligen att lyckas med att erbjuda de utbildningar av världsklass som vi vill ha.

Den 24 maj breddar vi på Naturvetarna diskussionen om akademiskt ledarskap och bjuder in till ett seminarium för att diskutera ledarskapets betydelse för utbildningskvaliteten. Mer information om seminariet Excellent ledarskap för excellent utbildning kommer inom kort. Håll utkik på  Naturvetarnas webbsida.

Sofie Andersson

Ps. Slutligen kan jag inte låta bli att applådera att Erik Arroy och SFS passar på att ge en känga åt den märkliga uppfattningen att forskning och utbildning är två separata företeelser. God forskningsanknytning är en grundförutsättning för god utbildningskvalitet och hög forskningskvalitet förutsätter en högkvalitativ utbildning. Mer komplicerat är det inte.

 

En massa sous-chefs men ingen chef?

De senaste dagarna har jag ägnat en hel del tid åt att läsa om lednings- och beslutsstrukturer. Jättekrångligt eller jättespännande? Både och, visar det sig. Det här med var, hur och av vem beslut fattas är nämligen inte helt enkel. Inte minst gör det faktum att det i de flesta organisationer finns två parallella strukturer, en formell och en reell, att det är svårt att identifiera var makten egentligen finns. De personer som har de formella maktpositionerna och alltså bör vara de som fattar beslut är långt ifrån alltid de som i praktiken gör så. Men även om de formella organisationsstrukturen inte ger hela bilden av verkligheten så bör deras betydelse inte underskattas – de definierar ju ramarna för vad som är möjligt.

Att ledning och ledarskap är viktiga frågor också ur ett forskningsperspektiv blev tydligt i slutet av förra året då Excellensutredningen presenterade sin analys av svensk forsknings konkurrenskraft. Den visar nämligen att just graden av ledning inom akademin är en av de största skillnaderna mellan de svenska kontra de mer framgångsrika (europeiska) universiteten. Enligt huvudsekreteraren Gunnar Öquist och de andra som gjort utredningen kan bristen på starka ledningar mycket väl vara en förklaring till att svensk forskning tappar mark.

När jag nu läser om kollegial styrning, linjestyrning, chefskap och ledarskap är det för att försöka förstå hur det akademiska ledarskapet egentligen fungerar och varför det, som det verkar, fungerar sämre i Sverige än i många andra länder. Så hur ser ledningsstrukturerna vid de svenska lärosätena egentligen ut? Frågan kan tyckas enkel att besvara: det är ju bara att surfa in på universitetens webbsidor och ta en titt på deras organisationsscheman och sedan jämföra dessa med hur de som befinner sig i systemet säger att det fungerar i realiteten. Men riktigt så lätt är det nu inte. Visst finns organisationsscheman att ladda ned men att förstå dem visar sig vara betydligt klurigare än vad jag hade förväntat mig. Hur de olika nämnderna, grupperna och personerna förhåller sig till varandra är långt ifrån givet, likaså vilken funktion som styr vilken eller vem som har befogenhet att tillsätta vem. (Ta en kik på exempelvis Göteborgs Universitets organisationsschema så förstår ni vad jag menar). När jag sedan började jämföra lärosätena med varandra blev jag ännu mer förvirrad – ironiskt nog med tanke på att syftet med organisationsscheman ju är att tydliggöra maktförhållanden… Försöket till kartläggning slutade med att jag gav upp och gick hem, fylld av en närmast foucaultsk känsla av att makten finns överallt.

Organisationsscheman
Några organisationsscheman

När jag senare i veckan lunchade med Christian Broberger, ordförande för Sveriges Unga Akademi, passade jag på att fråga honom var han som befinner sig mitt i systemet tycker att makten finns. Men inte heller Christian kunde ge något enkelt svar.

Ett sätt att angripa frågan om vem som bestämmer är att gå bakvägen och titta på varje enskild funktion/person. Vilka har någon slags möjlighet att påverka förutsättningarna för och inriktningen på forskningen? Plötsligt framträder en bild som faktiskt hamnar rätt nära den jag hade efter att ha plöjt organisationsscheman: att makten finns lite överallt och ingenstans. På ett plan har givetvis universitetsledningarna (med styrelsen och rektorn i spetsen) det yttersta ansvaret för det universiteten gör. Men på ett annat bestäms väldigt mycket, från forskningsprioriteringar till personalsammansättning, av de enskilda forskarna eftersom det är de som initierar, söker finansiering för och driver forskningsprojekten som är universiteten.  Effekten blir att det blir mycket svårt för någon alls att ta det där övergripande ansvaret som Excellensutredningen efterlyser.

Senare i år tillsätter regeringen en utredning om ledningen vid svenska universitet och högskolor. Varför vi har så många sous-chefs men väldigt få chefs tror jag är en av de frågor som är viktigast att försöka besvara.

Sofie Andersson

Ps. Igår släppte Sveriges Förenade Studentkårers SFS, sin årliga studentbudget. Den visar att den ekonomiska situationen för Sveriges studenter är fortsatt tuff. En vanlig student har idag inte bara ont om pengar; han/hon går t.om. back med ca 759 kronor varje månad. Detta i kombination med dyra boenden gör att många tvingas arbeta under studietiden för att överhuvudtaget klara sitt uppehälle. Jag är ingen motståndare till att man arbetar under studietiden. Tvärtom: jag tror att för den som kan, vill och lyckas hitta ett jobb som ger mer än (bara) pengar kan detta att kombinera studier och arbete vara jättebra. Men att tvingas arbeta medan man pluggar för att studiemedlet inte räcker till är en helt annan sak. Det säger sig självt att den som utöver att plugga också arbetar extra får svårare att prestera lika väl som om hon enbart studerat. Detta skapar naturligtvis en onödig press men sämre studieresultat är inte bara en fråga för de enskilda studenterna utan för samhället i stort. I förlängningen finns en uppenbar risk att vi inte får full utväxling för investeringarna som görs i högre utbildning. Vi riskerar att inte få full utväxling för  I förlängningen

SFS kräver att studiemedlet höjs med 800 kronor. Det är ett rimligt krav. Om vi menar allvar med ambitionen att alla som vill ska kunna läsa vidare måste vi också se till att det också finns förutsättningar att göra så, fullt ut.