OBS! Endast för mogna och briljanta

Rubriken skulle kunna vara en varningstext för utbildning i naturvetenskap. Varför återkommer ständigt samma fördom om att naturvetenskap är svårt? Kan det vara så att det i själva verket är etablissemangets åsikt? Betydligt rimligare är det att tänka sig att det är det som man inte har tränat på, stött på tidigare eller har en naturlig fallenhet för som är svårt. Självklart är det som är nytt svårt, men vem blir bra på fotboll genom att undvika bollar?

Helt klart är att ingen kan bli bra på naturvetenskap eller matematik genom att undvika det. Ju tidigare träningen börjar desto bättre förutsättningar att bli en talang. Detta finns det vetenskapliga belägg för, men ändå är det många som än dock framhärdar att barn i förskolan inte är kognitiv mogna att ens börja närma sig naturvetenskapen.

Jag tror att vi måste börja utmana vårt egna tankesätt. Lärarförbundets ordförande, Eva-Lis Sirén gjorde just det genom att fråga oss som deltog på dagens seminarium om vi tänker när vi möter en elev som börjat på naturvetenskapligt program på gymnasiet att det är framtidens lärare. Nej, måste jag erkänna och när mina tankar glider iväg och börjar kretsa kring vad som skulle krävas för att detta skulle vara en helt naturlig karriärväg blir det en gedigen lista.

Till att börja med måste läraryrket bli attraktivt igen. Högre löner behövs, men också bättre förutsättningar att göra ett bra jobb. Det handlar om organisation, ledarskap och tillit till lärarnas kompetens och förmåga att i kraft av sin profession tackla de utmaningar de ställs inför. Hur bra skulle JAS fungera om politikerna lagt sig i utvecklingen?

Frustrerande att det ska vara så svårt att förstå och lika irriterande är det att förskolan, miljön samt hälso och sjukvården präglas av samma sjuka. Kortsiktighet! De flesta förstår att det är av ondo men våra samhällsstrukturer tycks ständigt frammana just detta. Vad som ska till för att komma åt det har jag ingen aning om, men som alltid börjar det väl med en insikt hos tillräckligt många. Därför är jag glad över att projektet BUNT (Barn Upptäcker Naturvetenskap och Teknik) finns och att Naturvetarna är med och stöttar.

Utbilda? Äsch, det kan väl vem som helst göra..?

Förra veckan träffade jag Naturbrukslärarna, en professionsförening i Naturvetarna. Mötet gjorde mig både irriterad och oroad. Sverige riskerar nämligen att gå miste om många duktiga lärare de kommande åren. Orsak? De nya kraven på yrkeslegitimation som träder i kraft i december 2013 innebär att alla som vill arbeta som lärare (inklusive naturbrukslärare) måste godkännas av Skolverket. Skolverket har emellertid svårt att hinna med alla de ansökningar som kommer in. Hanteringen av legitimationer har visat sig krångligare och mer tidsödande än vad man trott och ansökningarna staplas nu på hög. För naturbrukslärarnas del är situationen särskilt illa: deras ansökningar verkar staplas i en alldeles egen hög med ännu lägre prioriteringsgrad. Problemet är inte att de saknar tillräckliga kvalifikationer – tvärtom har många fler examina än vad som behövs för att arbeta- utan att dessas legitimationsansökningar måste hanteras på andra sätt än ”vanliga” lärarlegitimationer. Detta gör naturligtvis processen mer komplicerad och, såklart i tider av tids- och resursbrist, lättare att prioritera bort…

Tyvärr tror jag att den lätthet varmed Skolverket lägger undan yrkeslärarnas legitimationsansökningar reflekterar en idag rätt vanlig attityd till yrkesutbildningar: att de är lite mindre viktiga än andra, vanliga utbildningar. Yrkeslärarna hamnar således ännu längre ned på statuslistan, trots  läraryrkets redan mycket dåliga utgångsläge.

Naturbrukslärarna sa att de befarar att de kommer att missgynnas av den extra långa handläggningstiden. Att potentiella arbetsgivare, i de fall de kan välja, hellre kommer att anställa en vanlig lärare än en naturbrukslärare eftersom dessa är säkrare kort. Detta är naturligtvis bekymmersamt för de enskilda lärarna (vem vill inte göra det man är utbildad för?) men de verkliga förlorarna är studenterna vid naturbruksutbildningarna och, i det långa loppet, hela det svenska samhället. Naturbrukarlärare existerar ju inte för att det är så kul att säga ”naturbrukslärare”. Nej, yrket finns för att det krävs särskilda kunskaper inom dessa områden för att utbildningen ska hålla (tillräckligt) hög kvalitet. Således bör det vara självklart att det är just naturbrukslärare som arbetar där.

Skolverkets bristande hantering av lärarlegitimationerna rör inte bara naturbrukslärarna utan är en angelägenhet för hela lärarkåren. Alla, oavsett inriktning eller specialitet, tvingas idag stå ut med orimligt långa kötiderna. När regeringen beslutade att införa krav på legitimation för lärare gjordes det med motiveringen att det skulle leda till att höja utbildningskvaliteten såväl som lärares status. Även om långt ifrån alla tror på att detta de facto blir effekten så tycks de flesta vara ense om att nu när beslutet väl är taget så bör förändringen drivas igenom så fort som möjligt.

Enligt Skolverket beror de långa handläggningstiderna på att man saknar resurser. Om regeringen menar allvar med argumenten om att det finns ett samband mellan legitimation och status, granskning och kvalitet – och det hoppas jag verkligen att de gör! – så måste de göra något åt situationen. Det är inte rimligt att å ena sidan införa regler som tvingar lärare att ansöka om legitimation utan att å andra sidan samtidigt skapa förutsättningar som möjliggör hanteringen av ansökningar. Att försätta de personer som ska ansvara för något av det viktigaste vi har i dagens limboliknande väntan anstår faktiskt inte ett land som vill kalla sig en ledande kunskapsnation.

Sofie Andersson

Ps. Vill också passa på att puffa för ännu en rapport som handlar om hur(uvida) lönsamt det är att läsa vidare. I ”En ljusnande framtid…” som Saco tillsammans med Institutet för Privatekonomi, Swedbank står bakom jämförs den ekonomiska utvecklingen för industriarbetare respektive dem som gått ett antal akademiska utbildningar. Slutsatsen är att akademikernas standard förbättrats med åren men att det fortfarande tar lång tid för många grupper innan utbildningen lönar sig. Vilken slutsats ska man dra av detta? Jag tror att man ska akta sig för att mäta värdet av att utbilda sig enbart i ekonomiska termer – som jag påpekat här tidigare finns det många fler skälv för varför det är ”gynnsamt” att gå en akademisk utbildning (ökade möjligheter att få ett stimulerande och utvecklande arbete t.ex.) Jag önskar dock att ekonomisk utveckling skulle vara en effekt lika självklar som personlig utveckling…

Fler naturvetare behövs i skolan

Lärarbristen inom det naturvetenskapliga området har blivit tydlig i och med att det är nu är nödvändigt att ha legitimation för de ämnen man undervisar i. Det är bra. Naturvetarna har länge varit bekymrade över att lärares kunskaper och intresse för naturvetenskap inte premierats i skolan. Fokus har istället har instället ensidigt varit på de pedagogiska meriterna. Nu hävdar jag inte att dessa inte är viktiga, bara att det är minst lika viktigt att också har kunskaper och intresse för det ämne man undervisar i. Detta engagemang smittar ofta av sig till eleverna, som lär sig lättare och i bästa fall kanske också blir intresserade av att fortsätta läsa naturvetenskap.
Flera positiva initiativ har tagits på senare år bland annat försök med att återinföra lektortjänster på gymnasiet. Med lektorer som har disputerat och har forskningserfarenhet får gymnasieskolan en tätare koppling till det som händer inom forskningen och den vetenskapliga metodiken, som jag tycker att alla i samhället bör ha en grundförståelse för. Inte minst för att kunna sätta in de forskningsresultat som presenteras i media i ett sammanhang och förstå varför olika forskare ibland kan ha skilda uppfattningar om hur saker förhåller sig.
Genom att som Sveriges Kommuner och Landsting förslår i Dagens Eko göra det möjligt för naturvetare och civilingenjörer att läsa pedagogik och på så sätt bli behöriga lärare skulle den akuta lärarbristen kunna åtgärdas. Samtidigt får skolan på så sätt in lärare som har djup kunskap och engagemang för de naturvetenskapliga ämnena. Kanske till och med en del med erfarenhet från ett arbetsliv utanför skolan.
För att läraryrken ska attrahera fler krävs emellertid bättre villkor när det gäller lön och arbetsförhållanden. Idag är det nog förhållandevis få naturvetare och ingenjörer på arbetsmarknaden som skulle kunna tänka sig att byta karriär och bli lärare just med tanke på detta, trots att många säkert brinner för att lära ut naturvetenskap.