Nej, storleken har inte så stor betydelse. Det är skillnaden som gör skillnaden

Maria Abrahamsson (M) har goda intentioner, men gör i sin debattartikel om jämställdhet på SvDs Brännpunkt den 3 mars 2014, en rad tankevurpor. En av vurporna är antagandet att det är av yttersta relevans hur man mäter skillnaden i livslön mellan kvinnor och män.

Det går att mäta på olika sätt och det är väl just därför som Medlingsinstitutet ger flera olika mått i sina rapporter. De förklarar också väldigt pedagogiskt hur man kan räkna på olika sätt och exakt vad det är de mäter. Om det är 3,6 miljoner eller 870 000 kronor är faktiskt inte det mest intressanta, annat än möjligtvis i politiska debatter då alla kan hitta stöd för sin egen sanning. I en replik försvarar också Malin Wreder, huvudsekreterare i delegationen för jämställdhet i arbetslivet, de 3,6 miljonerna och hur man också minsann har mätt på andra sätt.

Det mest problematiska när just jämställdhet görs till en fråga om mätning är att fokus, trots goda intentioner, flyttas från sakfrågan. Inte minst när Abrahamsson också viftar bort de strukturella problemen i en handvändning. Det finns oförklarade skillnader mellan kvinnor och mäns löner i Sverige år 2014, det räcker faktiskt rätt bra. Naturvetarna är ett Saco-förbund som förespråkar individuell lönesättning med lönesamtal och väl fungerande löneprocesser. Liksom Abrahamsson hyser vi en stark tilltro till denna modell. Inte minst då Saco också visat i olika undersökningar att kvinnor tjänar mest på individuella lönesamtal.

Men att kvinnor och män gör olika yrkesval, att kvinnor deltidsarbetar mer och att kvinnodominerade yrken och sektorer har sämre löner kan man inte bara vifta bort som en irrelevant faktor. Man kan räkna med de strukturella skillnaderna eller välja att inte räkna med dem i olika beräkningar, men man kan inte betrakta de som oviktiga i sammanhanget. Det är väl klart att det måste vara av intresse i en jämställdhetsdebatt att diskutera varför kvinnor tar ut mer föräldraledighet, deltidsarbetar mer och varför det finns strukturell diskriminering? Att kvinnor i slutändan i regel får en lägre pension är en sådan sak som också bör ligga där uppe i internminnet oavsett om man räknar på det eller inte.

Med detta sagt visar Naturvetarnas beräkningar att de oförklarade löneskillnaderna mellan kvinnor och män har minskat över tid bland våra medlemmar (för att vara trogen mitt budskap kommer jag inte att fokusera på de exakta siffrorna). Eftersom både Sacos tidigare rapporter och våra egna beräkningar visar att kvinnor tjänar mest på lönesamtal, kommer jag till slutsatsen att individuell lönesättning med lönesamtal är av godo för att minska de oförklarade löneskillnaderna.

Saco släppte den 4 mars en funktion som visar att skillnaderna i livslön för kvinnliga och manliga akademiker i regel fortfarande är väldigt stor. Det Saco sätter ljuset på är att det inte finns en universallösning som löser allt i en handvändning. De oförklarade löneskillnaderna mellan kvinnor och män minskar i en alltför långsam takt. Ett av våra systerförbund, Sveriges Ingenjörer, lanserade häromdagen en rapport som visar att ingångslönerna skiljer sig åt för deras kvinnliga och manliga medlemmar. Något vi också sett för våra medlemmar. Det betyder att man (läs kvinna) måste stå på sig i sin första löneförhandling då en för låg ingångslön ofta hänger med en under resten av yrkeslivet. Om man dessutom tappar längs vägen kan skillnaden i slutändan bli markant. Ta inte skit (ingångslön)!

Om jag ska föra någon sorts avslutande resonemang så här dagen innan den internationella kvinnodagen måste det bli detta.

Naturvetarna förespråkar individuell lönesättning med lönesamtal just för att vi anser att kön inte ska vara en faktor. Vi ser det som en väg fram för att komma bort från förutfattade meningar och att titta på individens kompetens, ansvar, arbetsuppgifter och prestation (helt oavsett kön, bakgrund, sexuell läggning eller andra för lönesättning ovidkommande faktorer). Kön är således inte vårt fokus!

Men givet de normer som fortfarande råder i vårt samhälle och som slår igenom i strukturella löneskillnader finns det saker vi inte rår på som fackförbund. Här måste politiker ta ett gemensamt ansvar att se till att det inte blir en pajkastning om hur man ska räkna. De enda som vinner på en sådan debatt är de som låtsas om att det inte finns oförklarade löneskillnader mellan kvinnor och män i Sverige år 2014. Den här frågan är för viktig för att schabblas bort, inte minst om man som Abrahamsson, i grunden har goda intentioner.

Det är skillnaden som gör skillnaden! Tjafsa inte bort det i jakten på politiska poänger! Framför allt då det är politiker som i större utsträckning än några andra i vårt samhälle äger redskap att förändra rådande normer!


Ps. De proffsförhandlare kring individuell lönesättning som Abrahamsson efterlyser i sin debattartikel finns i mängder hos olika Saco-förbund och de brukar i regel benämnas som förhandlare/ombudsmän. Ett tips för akademiker är därför att vara med i ett Saco-förbund och verkligen nyttja de tjänster som erbjuds avseende lönecoaching, lönesamtalscoaching, lönestatistik etc. Ds.

Ålderism, det finns!

Jag håller precis på och plöjer igenom remissen ”Längre liv, längre arbetsliv” som är ett delbetänkande av Pensionsåldersutredningen. Den är bara 528 sidor kort så parallellt med den läser jag också remissen ”Gör det enklare” som är slutbetänkandet av Statens vård- och omsorgsutredning och är 499 sidor. Pensionsåldersutredningens delbetänkande innehåller många intressanta tankar som jag kommer att återkomma till vid ett senare tillfälle, sista svarsdatum är den 24 september så jag har oceaner med tid att formulera Naturvetarnas synpunkter kring detta. Men en av remissens största förtjänster kan vara att det mig veterligen är första gången som man från en myndighet pratar om ålderism.

 

Samma ålderism som i Dagens Nyheter idag benämns åldersdiskriminering. I DN skrivs om att Sverige i en nyligen genomförd undersökning med 30 000 arbetsgivare i 28 länder ligger i botten när det gäller att attrahera och behålla äldre i arbete. Detta konstateras även i Längre liv, längre arbetsliv där man hänvisar till nyare forskning som visar att diskriminering av äldre i arbetslivet i Sverige är omfattande. Ålderismen är kraftigare än etnisk diskriminering slår utredningen fast.  Ålderism finns alltså, både som begrepp numera och att det existerar det har vi vetat ett tag (bara att det fram till nu kallades för åldersdiskriminering av de allra flesta). Ålderism är nog också här för att stanna som begrepp då man skriver om det i en SOU.

 

I Pensionsåldersutredningen berör man en annan intressant aspekt och det är utslagning genom förtidspension och långtidssjukskrivning. ”Sambanden mellan de utbredda psykosociala och stressrelaterade arbetsmiljöbristerna, som särskild drabbar kvinnor i välfärdssektorn, och riskerna för ohälsa och förtidspensionering är dåligt kartlagda”. Det här konstaterar också Arbetsskadekommissionen som har utrett arbetsskadeförsäkringen. Kommissionen konstaterar nämligen att ”det finns för lite forskning om yrken som företrädesvis innehas av kvinnor och de arbetsmiljöer som de dagligen vistas i. Det leder till osakliga skillnader i hur kvinnors och mäns arbetsskador bedöms.” Naturligtvis till nackdel för kvinnor då så klart.

 

Det här är heller inget nytt men alltså det är 2012, Sverige slår sig alltid för bröstet om att vi är ett jämställt samhälle och så kom ingen på idén (vilket man borde kunna ha kommit fram till för länge sen då det som sagt inte är något nytt) att det skulle kunna vara en poäng att forska om de arbetsmiljöer som kvinnor dagligen vistas i? Alltså att ge incitament för sådan forskning, tillskjuta medel för sådana projekt m.m. Ursäkta men det är faktiskt alldeles för dåligt. Nu skriver iofs Pensionsåldersutredningen om att det är angeläget att fördjupa kunskaperna om kvinnors höga och ökande relativa risker för förtidspensionering. Det krävs alltså att man ser på det ur ett ekonomiskt perspektiv, att man går miste om pengar in i systemet genom förtidspensionering, än att man ser individens perspektiv, att kvinnors arbetsskador blir bedömda på ett negativt osakligt sätt jämfört med män. Egentligen borde man väl inte bli förvånad.

 

En annan intressant aspekt av Pensionsåldersutredningens delbetänkande är annars att de också skriver att “undersökningar pekar på att äldre blir allt smartare.” Efter detta konstaterande så redogörs för att de kognitiva förmågorna har förbättrats bland de som idag är äldre jämfört med de som var äldre för ett tag sedan…men nu är riktigt gamla. Sedan kopplar man detta till ökad utbildning, förbättrade levnadsförhållanden, ökad intellektuell stimulans osv. Att bara prata om kognitiva förmågor, utbildning m.m. hade nog varit en bättre väg. Smart är ett värdeladdat ord och det är också en definitionsfråga om vad som är smarthet och vad det innebär att vara smart.  Enligt Svenska Akademins ordlista är någon som är smart skicklig i affärer, slipad eller slug.  Men det är nog inte det som avses och oavsett så säger man indirekt att de som är riktigt gamla idag är dummare.

 

Om inte det är ålderism så vet jag inte vad som är det men de kanske vill belysa den nya –ismen i remissen genom att själva använda sig av den? Smart…eller!?

Det är inte bara på seminarier som man kan få höra intressanta saker…

Jag sitter i loungen utanför ett av de stora auditorierna vid ESOF 2012 och pustar ut några minuter mellan möten och seminarier när jag plötsligt hajar till. Mitt emot mig sitter en kvinna och en man mycket nära varandra, djupt inbegripna i ett samtal.  De pratar så förtroligt och verkar känna varandra så väl att jag tagit för givet att de är kollegor. När jag hör kvinnan säga ”It’s a girl thing” för tredje gången slutar jag läsa min tidning. Personerna mitt emot är inte alls kollegor. Tvärtom: kvinnan försöker få mannen att ta ett uppdrag. Jag förstår snart att kvinnan representerar kommunikationsenheten på EU-Kommissionen och uppdraget som hon vill övertyga mannen om att ta är att vidareutveckla  ”It’s a girl thing”. Mannen, som är någon form av reklamare, känner tydligen inte till kampanjen sedan tidigare och lyssnar mycket intresserat på beskrivningen av filmen som ”… ett nytänkande, initierat och engagerat försök att få fler tjejer intresserade av naturvetenskap och forskning”.  Hon verkar inte tycka att det faktum att filmen mött så mycket kritik inom den akademiska världen såväl som i traditionella som sociala medier att Kommissionen beslutat att dra tillbaka den är värd att nämna (läs mer i tidigare blogginlägg). Det kanske kommer senare, när han gått med på att ta sig an uppdraget?

Efter min paus fortsätter jag till en workshop om hur man får fler kvinnor att välja att satsa på en forskarkarriär dit fem kompetenta och framgångsrika kvinnor pratar om hur man skapar miljöer som lockar kvinnor. Tidigt imorse hölls ett seminarium på ett liknande tema, nämligen kvinnor, forskning och entreprenörskap. Både ”Creating the ideal workplace for women” och ”Female Researchers and Entrepreneurship: why does gender matter?” understryker något jag tycker  är ett grundläggande problem med hela diskussionen om könstillhörighet och forskning: nämligen att kvinnor och kvinnors intressen och motiv ses som väsenskilda mäns. Frågor om varför inte fler kvinnor intresserar sig för naturvetenskap och hur vi ska bära oss för att få fler tjejer att vilja och våga satsa på en forskarkarriär är ständigt återkommande. Jag menar inte att antyda att det inte är ett problem att det fortfarande är fler män än kvinnor som fortsätter med en forskarkarriär (en skillnad som dessutom blir allt större ju högre upp i hierarkin man kommer) men jag motsätter mig att förklaringen alltid söks föreställningar om kvinnors bristande intresse för vetenskap. Varifrån kommer den här iden om att kvinnors syn på forskning skiljer sig så från mäns? Och varför är det så många som tror att det behövs särskilda strategier, enbart riktade till tjejer? Ingen av diskussionerna gav något svar på dessa frågor kanske kan det faktum att de alls anordnades i kombination med deras upplägg  (vid båda tillfällen medverkade bara kvinnor och männen lös med sin frånvaro även publiken) ses som en förklaring. Att diskussionen om kön och forskning alltid tar sin utgångspunkt i kvinnors intressen, position och problem innebär att analysen blir snävare än vad den egentligen är. För frågan om varför det är så stor diskrepans mellan antalet kvinnor respektive män som håller på med forskning är ju ingen kvinnofråga:  snarare är det en fråga för alla som bryr sig det allra minsta om demokrati såväl som framtida konkurrenskraft. Visst behöver vi prata mer om kön, karriär och forskning men inte i termer av ett (kvinnligt) särintresse!

 Så hur slutade Kommissionskvinnans pitch? Efter mycket dividerande om datum fram och tillbaka har de bokat in ett möte i Bryssel i september.  Återstår att se om det betyder att det blir en ”It’s a girl thing 2”…

Sofie Andersson

Ps. Du kan läsa mer om könsskillnader bland svenska forskare i Högskoleverkets rapport från 2011.

För det enda kvinnor bryr sig om är ju smink.

Tre tjejer i höga klackar på vad som ser ut som en catwalk, modellposer varvat med bilder på läppstift, ögonskugga och målade naglar. Reklam för en ny säsong av Top Model? Nej, bara en del i EU-Kommissionens kampanj ”It’s a girl thing” för att få fler tonårstjejer att välja naturvetenskapliga och tekniska ämnen.

Vad ska man säga? Å ena sidan är det ju positivt att EU-Kommissionen (äntligen!) insett att vi behöver alla forskare vi kan få, oavsett kön. Å andra sidan är det fruktansvärt beklämmande att upptäcka att vi inte kommit längre än så här vad gäller vår syn på kvinnor och män. Tror EU-Kommissionens tjänstemän på allvar att det enda – eller ens det bästa – sättet att få unga tjejer intresserade av naturvetenskap och forskning är att använda smink, kläder och utseende? Tror de på allvar att de kan kuppa fram ett forskningsintresse? Och den kanske mest relevanta frågan: tror de på allvar att det kommer att funka?

I lördagens New Statesman säger representanter för Kommissionen att man velat kasta  omkull rådande klichéer om vad vetenskap är och visa att det inte bara är gamla män i vita rockar som är vetenskapsmän. Jaså! Kommentaren Kommentaren verkar kanske harmlös men tänk ett varv till: visst är heterogeniteten bland dagens forskare mycket större än för bara några år sedan, men ju högre upp i hierarkin man kommer desto starkare lyser kvinnorna med sin frånvaro. Tänk om Kommissionen hade vågat tala om detta istället för att lägga dyra pengar på en provocerande dålig reklamkampanj?

Som tur är har filmen kritiserats så hårt både i forskarvärlden och i sociala medier att den nu dragits tillbaka. Det tackar vi för. Världen behöver färre klichébilder av hur män och kvinnor är och ser ut, inte fler!  

Sofie Andersson