Undermålig information vilseleder vid val till utbildning

Idag släppte Saco en rapport om svårigheten att välja utbildning efter kvalitet. En slutsats som jag tror att de flesta kan hålla med om. Än värre blir det eftersom det inte bara är kvaliteten som det är svårt att få grepp om. En sådan sak som var de som gått utbildningen tidigare arbetar med är sällan något som lärosätena informerar om. Just detta var jag kritiskt till redan för när jag började arbeta på Naturvetarna för en si så där 16 år sedan. Jag kom ihåg att jag skrev en ganska vass artikel till vår tidning där jag liknade universitetens information till potentiella studenter vid charterbolagens reklambroschyrer.
Att det ser ut som det gör förvånar mig inte med tanke på det resurstilldelningssystem vi har. Lärosätena är beroende av att locka till sig studenter för att finansiera sin verksamhet. Däremot kan jag tycka att det borde ställas krav på vilken information som alltid ska finnas tillgänglig för dem som väljer utbildning. Det måste ju vara möjligt att göra ett informerat val.
Jag har länge förvånats över att så många utbildningsansvariga verkar totalt ointresserade av vad som händer med deras studenter efter att de lämnat akademin. I en undersökning som Naturvetarna genomförde i maj förra året visade sig t.ex. att 29 procent av de naturvetenskapliga fakulteterna saknade rutiner för alumnienkäter och 38 procent visste inte hur lång tid det tar för deras studenter att få första jobbet. Säg det företag som skulle visa så totalt ointresse för sin egen produkt?

Utbildning i skuggan av forskningen

Naturvetarna fokuserar just nu på att öka arbetslivsanknytningen i naturvetenskapliga utbildningar. Problemet att naturvetarstudenter har bristande kunskaper om det arbetslivet som väntar dem efter studierna är inte nytt. Redan när förbundet bilades diskuterades frågan livligt.

Idag skulle jag säga att frågan om arbetslivsanknytning är mer angelägen än någonsin. Anledningen är att det idag har blivit svårare att komma in på arbetsmarknaden, även för den som har en gedigen och unik utbildning. Dagens slimmade organisationer gör att fokus oftare ligger på att rekrytera personer som kan producera med en så kort introduktion som möjligt. Det gynnar den som har arbetslivserfarenhet eller har gått på en yrkesutbildning. På en yrkesutbildning är steget till arbetslivet betydligt kortare. Genom en kontinuerlig dialog med branschen, praktik, gästföreläsare, case m.m. får studenterna en klarare uppfattning om hur deras kunskap kan användas i samhället. På köpet får de ett nätverk, vilket är minst lika viktigt. Studenter på generella naturvetenskapliga utbildningar halkar efter.

Givetvis går det att skapa en bra arbetslivsanknytning även på generella utbildningar. Karlstads universitet är en förebild när det gäller detta. På naturvetenskapliga utbildningar stor forskningen i centrum, men forskningen kan och ska inte heller erbjuda sysselsättning för de allra flesta naturvetare. Av det enkla skälet är det nödvändigt att alla naturvetare får en betydligt bättre medvetenhet om hur arbetslivet ser ut utanför akademin och hur deras kompetens kan användas i samhället.

Att höja kvaliteten i de generella naturvetenskapliga utbildningarna, så att studenterna får lättare är att etablera sig på arbetsmarknaden är emellertid inte så enkelt. Några av utmaningarna är:
• Många lärare saknar kunskap om arbetslivet utanför akademin.
• För att göra en akademisk karriär gäller det i första hand att vara en skicklig forskare. Idag finns i princip inga tjänster för den som vill ägna sig helhjärtat åt utbildning.
• Ledarskapet brister, vilket i praktiken betyder att arbetslivsanknytningen är mer beroende av eldsjälar än av strategiska ledningsbeslut.
• Studenterna är omedvetna om hur viktig arbetslivsanknytningen är för deras framtida karriär.

Om vi inte kommer till rätta med ovanstående problematik finns en uppenbar risk att framtidens naturvetare i första hand kommer att gå på yrkesprogram eller kanske studera utomlands. En debattartikel i Svenska Dagbladet fick upp mina ögon för så kallade mooc:s (massive open online courses). Varför frågade sig någon ska jag läsa en halvdan utbildning i Sveige när jag utan kostnad kan gå en nätutbildning på ett av de högst rankade universiteten i världen?

Ja, det undrar jag också? På fredag ordnar Naturvetarna frukostseminariet ”Excellent ledarskap för excellent utbildning”. Jag hoppas att få träffa många av er där.

Vågar vi lita på regeringen?

Äntligen vår och äntligen en ny budgetproposition. Nya, friska tag, energi och nya förslag! Eller? Nja, skulle jag vilja säga. Anders Borg är fortsatt pessimistisk och proppen känns varken särskilt energisk eller nyskapande. Diskussionen i budgetpropositionens kölvatten har varit ljum – de flesta verkar anse att förslagen är ganska okontroversiella. Något som emellertid väckt debatt är de 12 400 nya utbildnings- och praktikplatser som föreslås.  Regeringen har kritiserats för att föra en ryckig och oförutsägbar högskolepolitik och många har (i likhet med Naturvetarna) varit tveksamma till att utbildningspolitiken används som ett arbetsmarknadsverktyg. Dessutom har det ifrågasatts huruvida det alls bör kallas en satsning: samtidigt som man ökar anslagen till ingenjörs- och sjuksköterskeutbildningarna minskar man dem nämligen inom andra utbildningsområden.

I P1s Vetenskapsradion förra veckan gick rektorn för Uppsala Universitet och KTH, Eva Åkesson, respektive Peter Gudmundsson, hårt ut mot regeringens agerande. De många svängningarna försämrar förutsättningarna för lärosätena att planera långsiktigt och går dessutom stick i stäv med det ökande intresset för att läsa vidare. Kritiken avfärdas av statssekreterare Peter Honeth (fp. Han verkar tycka att det är närmast naivt att tro att utbildningspolitiken inte skulle påverkas av det allmänna ekonomiska läget. Tvärtom, menar han, är det fullständigt naturligt att arbetsmarknadssituation och liknande får konsekvenser.

Nu var det väl knappast det Åkesson och Gudmundsson menade, att utbildningspolitiken skulle utformas i ett politiskt vakuum, opåverkat av händelser i omvärlden. Vad de och alla vi andra som deltagit i den senaste veckans debatt är snarare att den nya ”utbildningssatsningen” är ett tydligt exempel på (snällt formulerat) otydligheten och (elakt formulerat) riktningslösheten i svensk högskolepolitik. För det framstår faktiskt som ganska oklart vad regeringen egentligen tycker bör styra utbildningsdimensioneringen. Är det konjunkturläget? Internationella trender eller efterfrågan på arbetsmarknaden? Eller är det kanske arbetsgivarna eller studenterna…? Honeth har naturligtvis rätt i att utbildningspolitiken, liksom politiken generellt, måste förhålla sig till verkligheten. I  vissa perioder kan behoven vara större. Men vad Honeth och regeringen verkar missa är implikationen av denna slutsats: för på samma sätt som utbildningspolitiken påverkas av det ekonomiska läget påverkar också politiken ”verkligheten”. Detta gör frågan om hur vi ser på målet med högre utbildning till den självklara utgångspunkten: ska den tillgodose nuvarande arbetsmarknads behov av ingenjörer eller ska den rusta människor för föränderlighet och personlig utveckling..? De senaste årens utbildningspolitik indikerar att svaret på den frågan inte är riktigt så självklart som man skulle vilja att det var.

Sofie Andersson

 

Ps. Om det är något som den senaste veckans diskussionen gjort ytterligt tydligt så är det att fungerande ledarskap är någonting fundamentalt. Utan visioner om vad målet är och förmåga att kommunicera detta riskerar vi att få ett utbildningsväsende som svänger än hit och än dit och där varken studenter eller lärosäten vågar lita på de signaler som ges. Det vore en farlig väg. Den 24 maj sätter Naturvetarna sambandet mellan ledarskap och utbildningskvalitet under lupp. Hur påverkar ledarskapet utbildningskvaliteten? Vad händer när ledningen och lärarna inte är överens om hur utbildningarna ska organiseras? Och hur påverkas studenterna när ledningen brister? Läs mer och anmäl dig till frukostseminariet Excellent ledarskap för excellent utbildning.

Tuta och kör! Eller bromsa! Eller kör?

”Svag internationell konjunktur och fortsatt oro i omvärlden slår mot den svenska arbetsmarknaden” konstaterar regeringen och aviserar 12 400 extra utbildningsplatser detta och nästa år. Gott så. Om Sverige ska fortsätta utvecklas måste det satsas mer, inte mindre, på utbildning. Men nyheten från den kommande vårbudgetpropositionen gör mig ändå lite konfunderad: det var ju inte längesedan regeringen drog ned antalet utbildningsplatser. Samma regering som för en tid sedan ansåg att antalet utbildningsplatser utan problem kunde minskas tycker alltså nu att det behövs fler. Har det hänt någonting med efterfrågan på utbildning och samhällets behov av välutbildade människor ökat dramatiskt eller har nysatsningen snarare att göra med arbetsmarknadspolitiska hänsynstaganden? Tyvärr tror jag att det sistnämnda är en mer trolig förklaring än att regeringen har en ny utbildningsstrategi. Svängningen är nämligen symptomatisk för hur forsknings- såväl som utbildningspolitiken ofta sett ut i Sverige: ryckighet är mera norm än undantag och politiken utspelsbetonad snarare än strategisk.

Vad regeringen egentligen vill med svensk högre utbildning är därför en motiverad fråga. Vad är målet och vilken är strategin? Statssekreterare Peter Honeth (fp) duckar gärna för frågan genom att hänvisa till autonomireformen. Enligt honom innebär den att regeringens inflytande över universiteten och högskolorns verksamhet är ytterst begränsad. Det är lärosätena själva som måste ta ansvar för att planera och styra sin verksamhet. Detta är nu en sanning med modifikation. För ansvarstagande krävs mandat – mandat som givet  utbildningspolitikens fortsatta ryckighet kan ifrågasättas om svenska universitet och högskolor verkligen har.  Eftersom förutsättningarna hela tiden förändras och förutsägbarheten saknas är det i praktiken mycket svårt för lärosätena att fatta strategiska, långsiktiga beslut.  Allting kan ju ändras lite närsomhelst….

För övrigt är det här med strategiska överväganden på agendan på flera sätt just nu. Häromdagen kom U-ranks rankningslista över Sveriges bästa universitet och högskolor. Baserat på siffror från bl.a. Högskoleverket och SCB gör U-rank varje år en jämförelse mellan hur lärosätena presterar ifråga om sex olika kriterier (Studenterna, Grundutbildning, Forskning/forskarutbildning, Internationalisering, Lärare och Sociala indikatorer). Enligt U-rank själva är syftet att ”…belysa kvaliteten i högskoleutbildningen och olika utbildnings- och programområden samt att skapa en medvetenhet och debatt om kvaliteten i vid universitet och högskolor”. I realiteten används rankningslistorna emellertid framförallt för att peka ut det ”bästa” respektive ”sämsta” universitetet. När DN i helgen skrev om årets upplaga var det exempelvis under rubriken ”Här är landets bästa lärosäten”.

Missförstå mig rätt när jag säger att rankningar alltid bör tas med en nypa salt. Jag tycker inte att jämförelser är ointressanta eller ens omöjliga att genomföra. Tvärtom kan de, ordentligt genomförda, vara både bra och nödvändiga inslag i ett kvalitetsdrivande system och de kan också fungera som ett underlag som underlättar för alla – från blivande studenter och lärare till politiker – att bedöma och välja lärosäte. Men för att fungera som beslutsunderlag krävs det 1) att de indikatorer som används faktiskt också speglar det som sägs vara grunden för rankningen och 2) att rankningarnas värde som verklighetsbeskrivning problematiseras. Rankningar som görs oreflekterat och utan att bedömningsindikatorerna diskuteras och ifrågasätts riskerar nämligen att leda mer fel än rätt. För tvärtemot vad själva idén med rakning antyder (dvs. att det finns en absolut skala från dåligt till bra) så är det ju inte så att ett och samma lärosäte är det bästa för alla , alltid. Vad som är bäst beror ju helt på den enskilda individens behov och preferenser. Att DN, SvD och andra tunga medier använder listor i likhet med U-ranks utan att påminna om att rankningarna bara ger en begränsad bild av hur det verkligen ser ut är därför problematiskt. Den okritiska läsaren kan lätt tolka listorna som sanning.

Sofie Andersson

 

Ps. Medias förkärlek till ”bäst och sämst”-listor återkommer i många sammanhang. Inte minst blir det tydligt inför högskolevalen då det publiceras lista efter lista över hur arbetsmarknaden ser ut för  olika yrken. Visst ska valet av högskoleutbildning göras med medvetenhet om hur arbetsmarknaden ser ut. Ingen, allra minst studenterna själva, tjänar ju på att människor utbildar sig inom områden där det inte finns några jobb. Men vi är farligt ute om vilka utbildningar som erbjuds och väljs styrs av hur arbetsmarknaden ser ut ut: vilka behov som finns idag säger ju ingenting om hur det kommer att se ut om tio eller tjugo år… Tillgången på jobb bör därför aldrig vara det (enda) som avgör valet av utbildningsområde. Snarare är det ett beslut som bör fattas med hjärtat.

 

Högskoleverket, SCB och annat officiellt

Att byta ut en gammal käpphäst.

Ibland är det bra att bli ifrågasatt – särskilt när det sådant man tar för givet. Visst kan det kännas obehagligt – man vill ju ogärna att det man håller för sant, ens käpphästar – ska isa sig vara fel. Men ifrågasättandet kan ju faktiskt leda till att man blir stärkt snarare än stjälpt i sin övertygelse.

När jag läste Louise Bringselius debattartikel i Curie förra veckan blev jag först irriterad. Bringselius hävdar att politikers och andras vurmande på forskarmobilitet saknar stöd och att det, tvärtemot vad den forskningspolitiska debatten ger sken av, faktiskt finns både nackdelar och faror med rörlighet. Det är långt ifrån självklart att rörlighet faktiskt leder till alla de gynnsamma effekter för både forskare och forskning som de flesta är så övertygade om. Min spontana reaktion var ett typiskt fall av ”rör inte min sanning” och jag ville avfärda artikeln. Men efter att ha funderat en stund insåg jag att Bringselius pekar på något fullständigt fundamentalt om vi överhuvudtaget ska komma vidare, nämligen den delikata frågan om varför vi tror på rörlighet. Som jag ser det är det egentligen rätt enkelt. Förutom att det underlättar att realisera vetenskapens mest grundläggande princip – den om att ingenting nånsin är för alltid sant utan alltid måste prövas och omvärderas – så handlar det om att rörlighet möjliggör sådant som vi vet leder till bättre forskning. Allt tyder på att kreativa miljöer lättast uppstår när olika personer och verksamheter samverkar; utbytet av idéer och perspektiv skapar helt enkelt kreativitet. (Varför vi behöver idéer utifrån beskrivs mycket bra av Jan Carlstedt-Duke på dagens debattsida i Curie.)

Så jag skrev en replik där jag utvecklar varför Naturvetarna tror att mobilitet behövs och tänkte att det var det. Men så igår satt jag på den workshop om forskarmobilitet som Vetenskapsrådet (VR) och Sveriges Universitets- och högskoleförbund (SUHF) arrangerade och fann mig själv tvingad att fundera ett varv till. Tron på mobilitet bygger ju som bekant till stor del på ett antagande om att rörlighet leder till bättre forskning. Men, visar det sig, det finns en del problem med det här antagandet. Stina Gerdes Barriere på Vetenskapsrådet har undersökt sambandet mellan hur rörlig en forskare är och hur väl hon/han presenterar (mätt i antal publiceringar i internationella tidskrifter). Intressant nog visar det sig att kopplingen mellan mobilitet och prestation endast gäller i forskningens extremgrupper, dvs. för de särskilt framstående eller mediokra forskarna. Väldigt framstående forskare tenderar att vara mycket rörliga och tvärtom, de mediokra mycket orörliga. För den stora majoriteten forskare, ”mellanskiktet”, går emellertid inget tydligt samband mellan rörlighet och prestation att uppmäta.

Detta leder till två frågor. Den ena är vari kausaliteten egentligen ligger. Är de framstående forskarna framstående för att de rör på sig, eller är det så att framstående forskare är mer benägna att röra på sig? Båda svaren är lika möjliga. Den andra gäller vilka slutsatser vi bör dra av resultatet. Betyder det att vi bör sluta att bekymra oss om svenska forskares låga rörlighet?

Nja. Först och främst går det ju varken att veta hur utvecklingen sett ut utan att forskarna ifråga rört på sig. I teorin skulle ju prestationerna ha kunnat vara ännu sämre… Dessutom har Barriere har bara mätt effekten för enskilda forskare. Analysen säger med andra ord ingenting om hur rörligheten påverkat forskningen ur ett mer generellt perspektiv. Hur har forskningsfältet påverkats av att nya konstellationer uppstått?  Vad har det betytt för den mottagande forskargruppen att få in en ny person med nya perspektiv? Och omvänt, vad har det betytt för den forskargrupp som den rörlige forskaren lämnat? Men oavsett om dessa korrigeringar av mätteknik skulle ändra (den uppmätta) effekten av rörlighet eller ej så sänder VR:s studie en viktig signal om hur viktigt det är att våga testa sina övertygelser.

För min del har de senaste dagarnas (något obekväma, det medges), ifrågasättande av mobilitet-är-bra-sanningen inte inneburit att jag lagt den på hyllan. Tvärtom. Jag tror (fortfarande) att rörlighet är fullständigt fundamental, både för att forskningen ska fortsätta att utvecklas och för att svensk forskning ska kunna bidra till det internationella forskningssamtalet. Men kanske; en viss nyansering. Rörlighet, absolut. Men rörlighet måste inte vara att spendera x antal år utomlands på en  post docs, sabbatical eller gästprofessur. Det kan lika gärna vara att delta vid internationella konferenser, att ha seminarier via Skype etc. Poängen är att det är målet – att skapa plattformer för kreativitet – som måste styra valet av medel.

Gårdagens mobilitetsworkshop handlade om hindren och instrumenten för rörlighet; knappt något fokus låg på frågan om varför. När vi avslutade hade perspektiven skiftat. Och jag tänker att det är just denna perspektivskiftning som var det absolut viktigaste resultatet av dagen: nämligen att även buzz wordet mobilitet måste ifrågasättas.

Sofie Andersson