Excellent forskning, javisst! Men hur?

Tidigare i veckan presenterades en ny utredning som visar att svensk forskning tappar mark. Inget nytt egentligen; att forskning från svenska universitet och högskolor har allt svårare att hävda sig internationellt har länge varit en av den forskningspolitiska debattens sanningar. Det intressanta med Excellensutredning är emellertid att den inte bara bekräftar den bild vi redan har, utan att den också visar varför det går så dåligt för Sverige.

Utredningen har undersökt hur forskningen i ett antal europeiska länder, däribland Sverige, står sig i den internationella konkurrensen. Hur mycket citeras forskningen och vilken genomslagskraft har den? För svensk del är det alltså nedslående läsning. Svensk forskning citeras i betydligt lägre grad än forskning från t.ex. Nederländerna och Schweiz och särskilt illa ställt är det med den så kallade genombrottsforskning.

Så vad beror det på? Utredningen pekar på ett flertal orsaker, från att det skett en gradvis urholkning av universitetens resurser till att alltför stort fokus ligger på strategiska program. Men det som verkar vara den viktigaste skillnaden mellan Sverige och de framgångsrika länderna gäller hur forskningssystemet är organiserat och framförallt, hur det leds. I Danmark, Schweiz och Nederländerna (de länder som det går bäst för enligt utredningen) har universiteten förutom ett tydligt mandat stora möjligheter att själva avgöra var resurserna ska gå. Detta ger dem goda förutsättningar att planera och bestämma vad de ska fokusera på. I Sverige, däremot, är en stor del av universitetens resurser s.k. externa medel – dvs. medel som universiteten måste ansöka om för att få. Effekten blir ryckigare styrning: givetvis är det svårare att fatta långsiktiga beslut och att våga satsa på specialisering när man inte vet vad som blir nästa strategiska område…

Ytterligare ett problem i det svenska systemet är bristen på tydliga karriärvägar och bra villkor för unga forskare. Till skillnad från sina holländska och schweiziska kollegor har tenure track-anställningar och god basfinansiering för svenska unga forskare en mycket osäker tillvaro. Också de är ju (helt eller delvis) beroende av externa medel…

Är det så kört för svensk forskning? Absolut inte. Nu när vi vet vad som felas i dagens system harvi ju alla förutsättningar för bättring. Att förstå vad de mer framgångsrika länderna gör men som vi inte gör är att förstå vari förbättringspotentialen vilar. På så sätt är Excellensutredningen faktiskt lika mycket hoppingivande som oroande läsning… Idag skriver Naturvetarnas ordförande, Ivar de la Cruz och jag på DN Debatt om att excellent forskning kräver excellent ledarskap. För att vi ska kunna vända den negativa trenden krävs nämligen att någon tar ansvar för att bedriva en forskningspolitik som är långsiktigt hållbar. Regeringen måste våga ge universiteten ett reellt ansvar att bestämma över sin verksamhet och universitetsledningarna måste våga ta det fulla ansvaret.

Sofie Andersson

Ps. Läs gärna Naturvetarnas pressmeddelande samt hur huvudförfattarna Gunnar Öquist och Mats Benner, själva presenterar Excellensutredningen! 

 

Kycklingfötter, grisöron och innovation!

Nej, det finns ingen solklar koppling mellan kycklingfötter, grisöron och innovation. Bara så att vi har det klarlagt. Däremot kom det häromdagen ett besked från utrikesdepartementet som kan bli väldigt positivt för innovation och forskning i Sverige. Detta följdes upp av ett pressmeddelande från landsbygdsdepartementet idag kring kycklingfötter och grisöron som är positivt för våra medlemmar som på olika sätt arbetar med uppfödning av kycklingar och grisar.

Om vi börjar med utrikesdepartementet så är det så att EU-parlamentet igår röstade för att införa ett gemensamt EU-patent i 25 länder. I nuläget tar det oftast flera år att patentskydda en produkt i hela EU. Dessutom är det en dyr affär att patentregistrera. Med det nya förslaget kommer en patentansökan att kosta 4700 euro i jämförelse med nuvarande kostnad som är 36000 euro. Nu ska förslaget bara ratificeras av länderna som berörs så att förslaget kan träda i kraft i januari 2014.

Landsbygdsdepartementet å sin sida informerade om att Asien har öppnat upp för svensk köttexport. Man menar på att det kan öppna upp för en ny typ av export av varor som de svenska konsumenterna inte är så intresserade av. Dessutom poängterar man att matkulturerna ofta är annorlunda i Asien och att efterfrågan på till exempel kycklingfötter och grisöron är större på dessa marknader. Jag har med egna ögon vid upprepade tillfällen sett hur stor kärleken till kycklingfötter är (ja, att äta då alltså) i Hong Kong så det låter som en rimlig slutsats. En ny och ökad export förväntar sig landsbygdsdepartementet framöver.

Nu undrar jag bara vad som finns bakom luckan i julkalendern från departementen imorgon när det är lucia och allt…

Tveksamt om forskningspropositionen blir den energiinjektion som behövs

Så kom den äntligen, forskningspropositionen.  Fyra år har gått sedan sist och förväntningarna var höga. I debatter, i artiklar och i intervjuer har utbildnings- och forskningsminister Jan Björklund (FP) och (oftare) statssekreterare Peter Honeth upprepat mantrat om att allting snart faller på plats. Bara proppen kommer så löser den allt. Men gör den verkligen det, fixar allt?

De drygt 200 sidorna innehåller onekligen många bra förslag. Inte minst finns där några symboliskt mycket viktiga skrivningar: om sambandet mellan kunskap, forskning och tillväxt, om nödvändigheten i att skapa ett forsknings- och innovationsfrämjande klimat som lockar utländska forskare och företag att etablera sig i Sverige och om kopplingen mellan karriärvägar och rörlighet. (Just denna sista detalj läste jag med lika delar tillfredsställelse och förvåning: behovet av tydliga karriärvägar för forskare är en av Naturvetarnas absolut viktigaste käpphästar. Dessvärre har vi länge talat för döva öron. Innebär det faktum att man nu skriver att det inte finns någon motsättning mellan tydligt definierade karriärvägar å ena sidan och rörlighet å den andra att regeringen äntligen förstått att trygghet inte är detsamma som stagnation? Man kan ju hoppas…) Uppmuntrande är också att kvalitetsbegreppet ges en tydligare plats i det framtida forskningsfinansieringssystemet. Förutom att storleken på den andel resurser som fördelas utifrån kvalitet fördubblas från 10% till 20% kommmer sättet att mäta kvalitet att förändras. Dagens modell med bibliometriska mått kompletteras med det kvalitativa kollegial bedömning (oftare kallat peer review).

Men forskningspropositionen väcker också en del frågor. Vem ansvarar egentligen för att identifiera vilka konkreta åtgärder som behövs och, än viktigare, vem ansvarar för att genomförandet? Regeringen med Jan Björklund i spetsen säger ofta att Sverige i allmänhet och universitetsvärlden i synnerhet mår bra av mer frihet och mer självbestämmande. Jag håller helt med. Jag tror att de flesta både vill och motiveras av att själva kunna kontrollera sin tillvaro, oavsett om det gäller individ- eller organisationsnivå. Givet regeringens starka tro på självbestämmande skulle man ju kunna tro att det naturliga vore att bolla över ansvaret för att organisera forskningsverksamheten till lärosätena själva. Men proppen blir tyvärr bara en halvhjärtad spark i den riktningen. Visserligen inrättas ytterligare några incitament för lärosätena att satsa på kvalitet. Men lärosätenas möjlighet att faktiskt styra verksamheten fortsätter att vara begränsad. Nu undrar kanske vän av ordning om jag är helt ute och snurrar: borde inte universitetens inflytande vara större nu än nånsin förr med ökade basanslag och en nyligen genomförd autonomireform? På ett sätt ja, men detta är en sanning med modifikation. För samtidigt som mycket av detaljstyrningen av universitetens verksamhet flyttats från politiken till lärosätena själva så har det parallellt skett en minskning av den totala potten inflytande – dvs. de forskningsmedel som riktas direkt till universitet/högskolor.

Vetenskapens Värld i SVT hade igår ett både intressant och pedagogiskt inslag om forskningspolitik där de bl.a. intervjuade ekonomiprofessor Mats Benner om den s.k. Excellensutredningen. Excellensutredninen handlar om hur svensk forskning står sig i ett internationellt perspektiv och hur detta förändrats över tid. På 1980-talet bestämde svenska universitet och högskolor över ca 80% av forskningsmedlen. Idag är motsvarande andel lägre än 50%.

Basanslagens andel av den totala andelen forskningsmedel

När Björklund säger att universitetens inflytande är större nu än tidigare eftersom de idag bestämmer över mer pengar har han visserligen rätt på ett sätt. Det har skett en ökning av basanslagen i absoluta tal och förr bestämdes även fördelningen mellan fakulteter politiskt. Men eftersom det samtidigt skett en urholkning av samma resurser så har lärosätens relativa inflytande minskat.

Björklund och resten av regeringen försvarar minskningen av direkta anslag med hänvisning till att man inte vill styra forskningen. Också detta är en sanning med modifikation: på ett sätt kan man nämligen säga att den politiska styrningen ökat. Trenden är nämligen att en allt större andel forskningsmedel riktas till specifika områden. Vad svenska forskare ska forska om bestäms alltså i allt högre grad från politiskt håll; genom riktade satsningar via bl.a. Vetenskapsrådet. Meningen här är inte att ifrågasätta satsningarna som sådana (jag tror t.ex. att det är helt nödvändigt att stärka svensk life scienceforskning). Poängen är att det finns mer än ett sätt att se på frågan om politisk styrning av forskningen. Björklund vill gärna framhålla hur alliansregeringen ökat universitetens självbestämmande och vill inte alls kännas vid att politisk styrning fortfarande är ett faktum – bara på ett annat sätt än tidigare.

Frågan är om detta har någon betydelse: hur stor roll spelar politikens inblandning, egentligen? Mycket stor, visar det sig. En av Excellensutredningens viktigaste slutsatser är nämligen att den svenska av Benner kallad ”utspelsinriktade forskningspolitiken” riskerar att försvåra för nytänkande forskning. När forskningen är beroende av att forskarna ansöker om medel är det främst ”modern” forskning som premieras. Kontroversiella idéer och projekt faller ofta utanför ramen för externa anslag.

När vi tillsammans med Kungl. Vetenskapsakademien och Vetenskap & Allmänghet arrangerade det forskningspolitiska seminariet Stockholm Meeting för några veckor sedan var Gunnar Öquist, huvudsekreterare för Excellensutredningen på plats för att berätta om studien. Han berättaade att deras kanske viktigaste slutsats efter att ha jämfört situationen i Sverige med hur det ser ut i några andra europeiska länder är att långsiktighet och en god organisatorisk grund är nyckelfaktorer för högkvalitativ och framåtsyftande forskning. Det som behövs är således inte i första hand fler strategiska satsningar som är så populära i Sverige utan ett gott akademiskt ledarskap – något som i sin tur förutsätter ett tydligt mandat och resurser.

Sammanfattningsvis ger forskningspropositionen alltså anledning till både hopp och oro. Den huvudsakliga inriktningen är bra, men det är oklart om den kommer att bli den energiinjektion som det svenska forskningssystemet så väl behöver.

Sofie Andersson

Ps. Jag är egentligen inget stort fan av särskilda dagar (utom möjligen Kanelbullens dag) men jag kan ändå inte låta bli att nämna att det idag är Ada Lovelace-dagen –  en dag för att uppmärksamma kvinnliga naturvetenskapliga forskare. Läs mer om vem matematikern Ada Lovelace var eller lyssna på Vetenskapsradions inslag!

Är ett superdepartement lösningen?

Jag befinner mig på en fest hemma hos en vän. Vi har inte känt varandra så länge och min bordskavaljer är därför en helt ny bekantskap. I Sverige finns som alla vet en mycket tydlig uppfattning om att yrkesrollen säger något viktigt om vem man är så jobb är ett givet samtalsämne. När jag berättar att jag jobbar med att bevaka och försöka påverka svensk forskningspolitik nickar min bordsgranne allvarligt och säger att det är ett viktigt jobb eftersom dagens politik lämnar en hel del i övrigt att önska. Åh, säger jag intresserat, för detta håller jag naturligtvis med om, hur menar du då? Svaret kommer snabbt: pengar. Sverige måste satsa mer resurser på forskning. Vi pratar en stund om att undersökningar visar att Sverige halkar allt längre efter i ett internationellt perspektiv ifråga om forskningsfinansiering och om hur viktigt det är att prioritera forskningen för att svensk forskning ska kunna hävda sig i den internationella konkurrensen även i framtiden. Jag kommer att tänka på vårt samtal när jag läser Harriet Wallberg-Henrikssons (rektor vid Karolinska institutet) debattartikel i dagens DN. Under 2000-talet har det gjorts ett genomgripande reformarbete av den danska forskningspolitiken och förändringarna börjar nu ge resultat: en nyligen genomförd studie visar att dansk forskning hamnar allt högre upp på de internationella rankningslistorna vad gäller kvalitet såväl som citeringsgrad. Så hur har man då lyckats med detta? Förutom att centrera forskningsresurserna till ett mindre antal stora forskningscentra har man också inrättat ett forskningspolitiskt råd och skapat ett slags superdepartement med ansvar för dansk forsknings- och innovationspolitik; allt i syfte att öka graden av långsiktighet och samordning. Huruvida just dessa åtgärder är de enda eller ens de bästa för att höja forskningens kvalitet eller inte låter jag vara osagt men utvecklingen pekar otvivelaktligen på att forskningspolitikens problem inte enbart handlar om brist på pengar. Vad det danska exemplet visar och vad Wallberg-Henriksson också är inne på i sin artikel är att infrastrukturen för och organiseringen av forskningen är minst lika viktiga som resurstillgången. Jag har skrivit det här innan men eftersom jag har en stark tilltro till upprepandets effekter gör jag det igen: forskningspolitiken kan inte bedrivas i ett separat rör , där alla diskussioner förs innnanför utbildningsdepartements stängda väggar. Forskningen får betydelse för och påverkas av hela samhället och det måste därför finnas en utväxling mellan olika politikområden såväl som olika delar av samhället.

Nu är det bara några veckor kvar till regeringen presenterar den forskningspolitiska proposition som kommer att ange inriktningen på forskningspolitiken de kommande fyra åren. Vi kan bara hoppas att de tagit intryck av de uppmaningar om samverkan som vi och många med oss inkommit med…

Sofie Andersson