Man lär så länge man lever eller?

Under varje års Almedalsvecka brukar man i regel kunna plocka upp trender i teman för olika seminarier. För det mesta är det rätt lätt att förutse vad som ska bli de heta frågorna under veckan, andra gånger är det inte helt klart hur just dessa frågor seglar upp på agendan. Efter förra årets ”buzz words” som AI, robotisering, automatisering och allmänna diskussioner kring hur många olika yrken en individ egentligen kommer att ha under sitt arbetsliv i framtiden, så hade Naturvetarna en känn för vad som skulle bli ”snackisar” under årets Almedalen.

Skönt att kunna konstatera att känslan var rätt och att det inte bara var en känsla utan att örat mot rälsen i detta fall fungerade precis som det är tänkt att göra. För de frågor som surrat runt mest hela tiden under årets vecka i seminarier och samtal har varit livslångt lärande och framtidens kompetensförsörjning. Hur ska vi säkerställa karriärbyten mitt i arbetslivet? Hur ser vi till att det blir till gagn för såväl individ, arbetsmarknad som samhället i stort? Hur kan vi främja kontinuerlig innovation och utveckling i detta lilla nordliga land som är så beroende av att ligga i framkant?

Men inte nog med att Naturvetarna lyckades identifiera den dominerande diskursen i årets Almedalen, utan vi satte även agendan. Under veckan anordnades en middag, en lunch och ett par möten där företrädare från IKEM, Trygghetsrådet, Yrkeshögskoleförbundet, Uppsala universitet, Sveriges universitets- och högskoleförbund och Saco bland annat deltog. Frågorna som diskuterades på dessa rundabordssamtal? Livslångt lärande, kompetensförsörjning och framtidens arbetsmarknad för akademiker. Kul som sagt att hitta rätt och få väldigt kompetenta och engagerade representanter på plats men än viktigare är självfallet att detta är viktiga frågor där något måste hända. Vi måste få en rörelse framåt i dessa frågor, varför detta var Naturvetarnas fokusfrågor under årets Almedalen.

Det som intresserar Naturvetarna främst är självfallet just naturvetares framtida arbetsmarknad. Men inte bara för att detta är våra medlemmar utan för att vår mening under många år också har varit att Naturvetare skapar världens framtid, vilket också är vår slogan. Det är dock ingen innehållslös floskel. Många av naturvetarnas medlemmar har olika expert- och specialistroller som tjänstemän på departement och myndigheter. Drygt en fjärdedel av våra medlemmar har också disputerat och har centrala roller inom FoU.

Med den satsning som nu görs på Agenda 2030-målen kommer naturvetenskaplig kompetens bli än mer central. Det har även vår omvärld nu börjat inse. Detta blev också tydligt under dessa rundabordssamtal där mycket av diskussionerna cirkulerade kring frågor om omställning mitt i arbetslivet, föränderliga kompetensbehov, ansvarsfördelning i det livslånga lärandet, individers drivkrafter till kompetensutveckling, matchning på arbetsmarknaden med mera.

Bra diskussioner, många idéer och en större förståelse för andra aktörers olika perspektiv och infallsvinklar blev kontentan. Dessvärre kan jag inte avslöja mer än så – som till exempel det exakta receptet för att få till ett livslångt lärande till gagn för såväl individ, arbetsmarknad och samhälle – utan dialogen kommer att fortsätta framöver. Det sägs att man lär så länge man lever men parterna på arbetsmarknaden måste se till att denna inneboende kraft hos alla människor också får utväxling framöver i hela arbetslivet. Naturvetarna har också för avsikt att fortsatt driva på för en rörelse framåt i dessa frågor.

Det är dags att lämna 1900-talet bakom oss

Förväntningarna är i år högt ställda för almedalsveckan i Visby. Det är valår och de politiska partierna förväntas positionera sig för valrörelsen upptakt. Det är visserligen bara en dag in på veckan, men det driv, den positionering och den huggsexa som valkampanjande brukar frammana lyser än så länge med sin frånvaro. Det får mig att tänka på att när jag valåret 2006 besökte almedalsveckan. Antalet aktiveter hade fördubblats i förhållande till föregående år – från 250 till 500! Förståsigpåarna hävdade att veckan nått sitt kulmen, Visbys yttre gräns var nådd. Tre valcykler senare kan vi konstatera att almedalsveckan fortsatt att expandera. I år uppgår antalet aktiveter till över 4000.

Men det är också jubileumsår. Veckan fyller ett halvt sekel, även om det var först för 25 år sedan som politikertalen kompletterades med det första seminariet. Men det är i år också 100 år sedan kvinnor fick rösträtt. Därför känns det väldigt passande att den segelbåt jag bor på och som förövrigt också firar jubileum år, heter Emmeline. Emmeline var en ledande suffragett som i kampen för kvinnans demokratiska rättigheter satt fängslad i Storbritannien. Det ger perspektiv på den utveckling samhället har genomgått under det senaste seklet och med de historiska perspektiven är det också lättare att förstå sin samtid.

Det är inte bara kvinnan som fått tillträde till samhällets institutioner och senare till arbetsmarknaden. Vi har i Sverige utvecklat den svenska modell baserad på samförstånd och förhandling mellan arbetsmarknadens parter som lagt grunden för såväl stabilitet som utveckling för arbetsmarknad och industri. Sverige har både industrialiserats, utvecklat ledande kunskap och forskning och exporterat ett globalt ansvarstagande. Detta är något att vara stolta över.

Men talesättet säger samtidigt att högmod leder till fall. I ett samhälle som befinner sig under ett starkt omvandlingstryck kan man inte tillåta sig att leva på gamla lagrar. Faktum är att digitalisering, hållbarhetskrav, globalisering och kunskapsutveckling ruckat arbetsmarknadens och näringslivet funktionssätt i grunden. Samtidigt är de strukturer som råder på arbetsmarknaden sprungna ur 1900-talets arbetsmarknad med långvariga och fasta anställningar och låg rörlighet mellan arbetsplatser, branscher och sektorer som norm. Samhällets institutioner är därför dåligt rustade när stabilitet och förutsägbarhet har ersatts av elasticitet, snabba förändringar i marknader och verksamheter samt allt större och komplexare kompetenskrav i uppdragen.

Därför väljer Naturvetarna i år att lyfta frågor om förutsättningar för kompetensen på arbetsmarknaden. Vi träffar politiska företrädare för att diskutera hur stabilitet i förväntningar på regelverken, behovet av elasticitet i verksamheternas funktionssätt och trygghet skapas för individen på 2000-talets rörliga arbetsmarknad. En springande punkt som Naturvetarna fokuserar i aktiviteter är utveckling och matchning av kompetens. Och i det avseendet verkar vi ha satt huvudet mitt på spiken. Under årets almedalsvecka verkar ”alla” vara överens om att tillgången till kompetens är utvecklingens stora flaskhals och lösningen på kompetensfrågan är nyckeln till framgång.

Hur kan Naturvetarna bidra till en bättre arbetslivskoppling?

Min Almedalsvecka har kommit att handla mycket om samverkan och arbetslivsanknytning. Lärosätena, arbetsgivarna, studenterna och poltikerna är överens om att frågan är viktig och att det finns mycket kvar att göra.

Så som så ofta är diskussionerna lite mer luddig kring vem som är ansvarig för vad? Istället för att göra en att göra lista över vad alla andra bör göra tänkte jag föregå med gott exempel och göra en lista på vad Naturvetarna skulle kunna göra. Efter att Svenskt Näringsliv slagit fast att med en god samverkan ökar sannolikheten för nyutexaminerade att få ett kvalificerat jobb med 69 procent finns ingen tid att spilla.

Naturvetarna är en organisation där studenter och yrkesverksamma kan mötas. Framöver måste vi bli betydligt bättre på att få naturvetarstudenter att inse den fulla potentialen av att ha tillgång till detta nätverk. Hur många vet till exempel om att det på ett mycket stort antal arbetsplatser, på såväl privat som offentlig sektor, finns förtroendevalda naturvetare med unik kunskap om sina respektive verksamheters kompetensbehov, arbetsvillkor och löneläge?

Vi sitter också på unik kunskap om var naturvetare med olika kompetens tar vägen efter examen. Vårt medlemsregister är här ett guldgruva som vi måste bli bättre på att utnyttja. Tänker mig analyser av den data vi har, men också enkäter till våra medlemmar om vilken kompetens de behöver idag och på längre sikt för att möta de utmaningar de ställs inför. Vi måste också få lärosätena att inse att vi är en central samarbetspart som kan förse deras utbildningsansvariga, studievägledare, lärare och studenter med kunskap om vad naturvetare ägnar sig åt efter examen. En idé jag fick igår är att vi liksom arbetsgivarna skulle kunna skriva långsiktiga samverkansavtal med lärosätena.

En annan möjlighet är att vi tillsammans med arbetsgivarorganisationerna tar fram ramavtal för studenter som praktiserar, gör externa examensarbeten eller arbetar parallellt med studierna. Kanske skulle sådana avtal kunna göra det lättare att involvera studenter i verksamheten genom att det blir tydligare vilka rättigheter och skyldigheter arbetsgivaren respektive studenten har?

Självklart kan vi också bidra genom att verka för att vi har rätt incitament för såväl lärosäten och arbetsgivare på plats. I denna fråga har vi satt fingret på två centrala problem. Det ena handlar om att lärarna ensidigt premieras för forskningsresultat och inte pedagogiska meriter. Det andra om att bristen på ledarskap inom akademin får kosekvenser för såväl forskning som utbildning.

Det här är vad jag kan komma på så här långt på stående fot i Almedalen. Säkerligen finns mycket mer som vi skulle kunna göra eller för den delen kanske redan gör. Vad skulle du som läser detta vilja se mer av?