Det är dags att lämna 1900-talet bakom oss

Förväntningarna är i år högt ställda för almedalsveckan i Visby. Det är valår och de politiska partierna förväntas positionera sig för valrörelsen upptakt. Det är visserligen bara en dag in på veckan, men det driv, den positionering och den huggsexa som valkampanjande brukar frammana lyser än så länge med sin frånvaro. Det får mig att tänka på att när jag valåret 2006 besökte almedalsveckan. Antalet aktiveter hade fördubblats i förhållande till föregående år – från 250 till 500! Förståsigpåarna hävdade att veckan nått sitt kulmen, Visbys yttre gräns var nådd. Tre valcykler senare kan vi konstatera att almedalsveckan fortsatt att expandera. I år uppgår antalet aktiveter till över 4000.

Men det är också jubileumsår. Veckan fyller ett halvt sekel, även om det var först för 25 år sedan som politikertalen kompletterades med det första seminariet. Men det är i år också 100 år sedan kvinnor fick rösträtt. Därför känns det väldigt passande att den segelbåt jag bor på och som förövrigt också firar jubileum år, heter Emmeline. Emmeline var en ledande suffragett som i kampen för kvinnans demokratiska rättigheter satt fängslad i Storbritannien. Det ger perspektiv på den utveckling samhället har genomgått under det senaste seklet och med de historiska perspektiven är det också lättare att förstå sin samtid.

Det är inte bara kvinnan som fått tillträde till samhällets institutioner och senare till arbetsmarknaden. Vi har i Sverige utvecklat den svenska modell baserad på samförstånd och förhandling mellan arbetsmarknadens parter som lagt grunden för såväl stabilitet som utveckling för arbetsmarknad och industri. Sverige har både industrialiserats, utvecklat ledande kunskap och forskning och exporterat ett globalt ansvarstagande. Detta är något att vara stolta över.

Men talesättet säger samtidigt att högmod leder till fall. I ett samhälle som befinner sig under ett starkt omvandlingstryck kan man inte tillåta sig att leva på gamla lagrar. Faktum är att digitalisering, hållbarhetskrav, globalisering och kunskapsutveckling ruckat arbetsmarknadens och näringslivet funktionssätt i grunden. Samtidigt är de strukturer som råder på arbetsmarknaden sprungna ur 1900-talets arbetsmarknad med långvariga och fasta anställningar och låg rörlighet mellan arbetsplatser, branscher och sektorer som norm. Samhällets institutioner är därför dåligt rustade när stabilitet och förutsägbarhet har ersatts av elasticitet, snabba förändringar i marknader och verksamheter samt allt större och komplexare kompetenskrav i uppdragen.

Därför väljer Naturvetarna i år att lyfta frågor om förutsättningar för kompetensen på arbetsmarknaden. Vi träffar politiska företrädare för att diskutera hur stabilitet i förväntningar på regelverken, behovet av elasticitet i verksamheternas funktionssätt och trygghet skapas för individen på 2000-talets rörliga arbetsmarknad. En springande punkt som Naturvetarna fokuserar i aktiviteter är utveckling och matchning av kompetens. Och i det avseendet verkar vi ha satt huvudet mitt på spiken. Under årets almedalsvecka verkar ”alla” vara överens om att tillgången till kompetens är utvecklingens stora flaskhals och lösningen på kompetensfrågan är nyckeln till framgång.

Kompetensbristen ökar med ungdomsarbetslösheten

Läste en väldigt intressant McKinsey-rapport till morgonkaffet. Tydligen är det i länder med högst ungdomsarbetslöshet som företagen har allra svårast att hitta rätt kompetens. En absurd situation som fick mig att tänka på en diskussion jag hade med en kollega för några dagar. Upprinnelsen till samtalet var att jag har lite svårt att förstå varför regeringen går ut med höjd pensionsålder samtidigt som vi har större problem med ungdomsarbetslösheten än någonsin. Min utgångspunkt var att det är bättre att en äldre person, som etablerat sig i samhället är arbetslös än att ungdomar är det. Risken för att ungdomar, som saknar sysselsättning och därmed möjlighet att försörja sig, hamnar på glid och blir en kostnad för samhället är väldokumenterad.

Ungdomsarbetslösheten har att göra med att ungdomar saknar den kompetens som efterfrågas, att det i den effektivitetsiver som råder i dagens arbetsliv finns litet utrymme att lära upp oerfarna och slutligen att de ungdomar som utbildar sig inte får den kompetens och det stöd de behöver för att klara att etablera sig i arbetslivet.

Naturvetarna fokuserar under den här kongressperioden på att öka arbetslivsanknytningen i naturvetenskapliga utbildningar. Ett angeläget arbete, som jag själv verkligen är engagerad i. Vad kan vara mer tillfredställande att kunna bidra till att nästa generation naturvetare får bästa tänkbara förutsättningar att vara till nytta för alla de verksamheter som är beroende av naturvetenskaplig kompetens?

Ibland blir jag oerhört frustrerad t.ex. när utbildningsansvariga inte förstår att en karriär utanför akademin inte är en alternativ karriär utan huvudspåret för de allra flesta naturvetare samt när studenterna inte inser att kontakter med arbetslivet faktiskt är långt viktigare än hur väl de presterar på nästa tenta, samt när arbetsgivare glömmer bort vikten av att tydligt kommunicera vilken typ av kompetens de behöver och ge ungdomar en chans att visa vad de går för.

Det finns väldigt mycket att göra för att komma till rätta med de problem vi ser. Nedan är några saker som Naturvetarna ser som prioriterat.
• Incitamenten för lärosätena måste ändras så att kvalitet, där arbetslivsanknytning är en viktig faktor, snarare än genomströmning är i fokus.
• Uppföljningen av hur det går för studenterna efter att de lämnar en viss utbildning måste systematiseras och bli obligatorisk.
• Karriärservicen på våra lärosäten måste förstärkas och bli en integrerad del i utbildningarna, så att alla studenter får bättre möjlighet att redan under studietiden förbereda sig för att uppnå sina karriärmål.
• Studenter måste under hela sin studietid erbjudas möjlighet till kontakt med alumner, branschföreträdare, yrkesorganisationer och arbetsgivare.
• Studenters medvetenhet om vikten av kontakter med och kunskap om arbetslivet måste öka.

Ett problem som vi brottas med när det gäller naturvetare är att många arbetsgivare är små utvecklingsintensiva företag med begränsade resurser för att samverka med lärosätena. Det är självklart ett problem om lärosätena enbart för en dialog med de stora bolagen om vilken kompetens som behövs, eftersom deras kompetensbehov sannolikt skiljer sig från mindre verksamheters. Enligt Mc Kinsey rapporten var det också de små bolagen som upplevde störst problem att få tag på rätt kompetens. Med den rådande utvecklingen på arbetsmarknaden kommer detta problem att öka, så en strategi för att fånga upp och tillgodose mindre verksamheters kompetensbehov är angelägen.