En karriärstrateg på trendspaning i Almedalen

För en sån som jag som måste hålla sig ajour när det gäller vad som händer i ett stort antal branscher och sektorer är Almedalen ett Mecka. På ett och samma ställe finns i stort sätt alla aktörer samlade och ett bättre tillfälle att spana efter trender som kan innebära nya möjligheter och utamningar för naturvetare finns inte.

Mest omtumlande var utan tvekan SSF seminarium om automatisering. Om 20 år kommer hälften av alla jobb vi har idag automatiserats och ersättas av andra. Frågan är vilka och vad detta har för betydelse för naturvetare? Framgång ligger i att vara skicklig på att arbeta tillsammans med robotarna och då gäller det att vara bra saker som de har svårt för. Det pratas om industrialisering 2.0, där det inte i första hand är muskelkraft utan hjärnkapacitet som robotarna bidrar med. Den som är bra på att stötta och vårda människor, att förhandla, har välstämda sociala känselspröt, är kreativ och konstnärlig samt fingerfärdig kommer sannolikt att klara sig bäst på en automatiserad arbetsmarknad.

Sannolikheten för att yrken som naturvetare ofta har kommer att ha tagits över av datorer inom 20 år:
1. Biomedicinska analytiker 69%
2. Ingenjörer och tekniker 56%
3. Säkerhets och kvalitetsinspektörer 40%
4. Datatekniker och dataoperatörer 30%
5. Fysiker, kemister m.fl. 21%
6. Matematiker och statistiker 18%
7. Dataspecialister 12%
8. Gymnasielärare m.fl. 6%
9. Hälso- och sjukvårdsspecialister 6%
10. Specialister inom biologi, jord- och skogsbruk m.m. 3%
11. Pedagoger med teoretisk specialistkompetens 1%
12. Lantmästare, skogsmästare m.fl. 1%

Värt att notera i övrigt var att det i det tysta har sjösatts en hel del strategier för att skapa fler jobb och affärsmöjligheter. Många av dessa kan komma att generera många nya möjligheter för naturvetare. Den maritima strategin och diskussionerna kring att göra offentlig geodata helt fri att använda är två exempel. Kraven på effektivare tillståndsprövningar, samt större möjlighet att fälla verksamheter som bryter mot miljö- eller arbetsmiljölagstiftningen säger en del om vilken kompetens som kommer att vara efterfrågad. Juridik, naturvetenskap och it tycks vara ett säkert kort.

Oroande är minskade företagssatsningar på FOU i Sverige. Eftersom det är de FOU-intensiva företagen som anställer flest naturvetare är det lätt att inse att detta kan göra det svårare för naturvetare att få jobb i Sverige. Naturvetarna och många andra är lyckligtvis väldigt engagerade för att vända utvecklingen åt rätt håll.

Slutligen, det lönar sig att studera. Det gäller både för de som är på väg in på arbetsmarkanden och de som blir av med jobbet och behöver och vill ändra karriärinriktning. För den sistnämnda kategorin, som ofta har barn att försörja och bostadlån, är emellertid studielån sällan ett realistiskt alternativ. PTK och Svenskt Näringsliv lovade på TRRs seminarium
att de skulle komma tillbaka nästa år och presentera ett nytt omställningsavtal. Låt oss se till att de håller det löftet!

Bra men mesigt förslag om klinisk forskning

Det går utför för den svenska kliniska forskningen. Den ecxeptionellt starka ställningen ( i förhållande till vår storlek) som Sverige hade under 80- och 90-talen har sakta försämrats och idag ser det rätt mediokert ut. Antalet kliniska prövningar som utförs här blir helt enkelt färre och färre.

I februari i år presenterades en ny utredning som haft i uppdrag föreslå hur denna trend kan vändas. Utan att gå in i detalj på vad utredningen säger så kan det sammanfattas ungefär så här:

  • Inrätta ett nationellt stöd  och samordningssystem, baserat på samarbete mellan en ny nationell nämndmyndighet och sex regionala stödfunktioner.
  • Förenkla regelverken och se till att det blir mindre komplicerat att initiera och driva kliniska forskningsprojekt.
  • Gör det enklare att hitta och motivera patienter att vara med i kliniska studier.
  • Förbättra statistikinsamlingen inom området.

Starka tillsammans är till största del en bra utredning. Analysen är genomarbetad och konsekvent, problembeskrivningen ger en bra bild av hur det ser ut idag och de konkreta förslag som läggs är vettiga.  Framförallt tror jag att dagens krångliga och segdragna regulatoriska processer som omgärdar den kliniska forskningen är en viktig bromskloss för att forskare och företag i såväl som utanför Sverige ska välja att förlägga sina projekt här. Men som förslaget nu är utformat återstår en hel del ytterligare att göra innan vi kan förvänta oss någon förändring.  Hur regelverkan ska förenklas, incitamentsstrukutrerna se ut och statistikinsamligen arrangeras  lämnas nämligen till den nya nämndmyndigheten att bestämma.

Naturvetarna tycker därför precis som exempelvis Myndigheten för TillväxtanalysSveriges Läkarförbund och Sweden Bio att det är ytterst viktigt att förslagen realiseras så snart som möjligt. Utredarn hade faktiskt dessutom gärna fått gå ännu lite längre.

Slutligen kan det vara värt att säga något om det som var utgångspunkten för utredningen. Är det verkligen så väldigt problematiskt att färre studier utförs just i Sverige, så länge de utförs någonstans? Å ena sidan är ifrågasättandet rimligt. Huvudsaken är ju faktiskt att nya läkemedel och behandlingar  tas fram och testas så att fler patienter blir friska, inte var i världen utvecklingen sker.  Å andra sidan kan finns det just ifråga om den kliniska forskningen ett stort egenvärde i att den finns inom landets gränser. Den lärprocess som uppstår medan forskningen bedrivs är en viktig del i utvecklandet av hälso- och sjukvården, inte minst eftersom de kliniker som varit inblandade i att ta fram ett nytt preparat eller en behandling har bättre förutsättningar att bidra till att nyheterna implementeras i det dagliga arbetet.  Ur ett arbetsmarknadspolitiskt perspektiv är det också viktigt:  för att ambitionen om en kunskapsintensiv arbetsmarknad ska kunna realiseras måste det såklart finnas högkvalificerade och specialiserade jobb för den högkvalificerade arbetskraften. Dessutom är finns en stor poäng i att uppmuntra den typ av samverkan som är en förutsättning för den kliniska forskningen eftersom den tenderar att stimulera till ny och ofta bättre forskning. Detta är ett värde som ibland glöms bort men som vi de facto går miste om om/när forskningen bedrivs i andra länder.

Sofie Andersson

Läs Naturvetarnas svar på remissen om klinisk forskning här.

 

 

 

 

Män styr de statliga utredningarna

Riksdag & Departement har granskat könsbalansen i det svenska utredningsväsendet och resultatet är nedslående läsning för alla som tror att jämställdhet handlar om mer än antal huvuden. Ty emedan utredningarna som helhet bestod av ungefär lika många kvinnor som män så var det betydligt fler män än kvinnor som satt i ledande positioner. Av alla särskilda utredare och kommittéordförande så var endast 37 procent kvinnor. Av utrikesdepartementets kommittér leddes så lite som 29 procent  av kvinnor.

Könsfördelningen i statliga utredningar, ur RoD nr 6 2014
Man måste logga in på Riksdag & Departements hemsida för att kunna läsa hela artikeln som jag hänvisar till. Men grafiken ovan sammanfattar resultatet i deras undersökning.

Detta är allvarligt. Utredningsväsendet spelar nämligen en central roll i demokratin och i utformandet av allas vårt gemensamma framtida samhälle. Tycker vi verkligen att det ska vara ett manlig privilegium att bestämma detta? Helst inte, faktiskt. Utan att ge mig in i den feministiska debatten om om och i så fall vad kön egentligen betyder så vill jag bestämt hävda att en jämn könsfördelning behövs av legitimitets- och demokratiskäl. Av samma anledning som det är viktigt att de svenska riksdagsledagsledamöterna (åtminstone någorlunda) avspeglar hur vårt samhälle ser ut är det viktigt att de som lägger förslag om hur våra lagar ska se ut gör det.Därför är det synd att Riksdag & Departement bara granskat hur könsbalansen ser ut – samhället är ju betydligt mer mångbottnat än så… Jag tycker exempelvis att ålder hade varit en intressant aspekt att undersöka. Min (högst ovetenskapliga, det medges) uppskattning är att de allra flesta utredningar leds av seniora personer. I vissa fall är det kanske rimligt och att någon ”varit med länge” betydelsfullt för genomförandet av utredningsuppdraget. Men i vissa fall är det nog inte det. Det är faktiskt inte givet att ens kompetens avgörs av hur länge man levt. Inte heller ens lämplighet att leda en utredning.

Bara för att vara tydlig: vad jag säger är alltså inte att (äldre) män inte inte kan göra bra utredningar. Det kan de och gör de såklart. Vad jag säger är bara att det inte finns ett självklart samband mellan kön och kvalitet.

Vi är duktiga på att slå oss för bröstet i Sverige  om att vi ligger långt fram ifråga om jämställdhet: att alltfler pappor är föräldralediga, att andelen kvinnor på höga chefspositioner ökar och att vi har nästan jämn könsfördelning i riksdagen. Men vi glömmer ibland att fundera över hur makten är fördelad.

Sofie Andersson
Utredare, utbildnings- och forskningspolitik

Ps. Jag kan för övrigt inte låta bli att undra varför vi envisas med att vara så stolta över att vi ”nästan” har jämn könsfördelning i riksdagen. ”Nästan” betydde vid riksdagsvalet 2010 45% kvinnor och 55% män. Det betydde dessutom att antalet kvinnor minskade för första gången sedan 1930-talet. I min värld tänker att detta trendbrott vore betydligt mer intressat

Riv pyramiderna – sätt värdet för patienten i centrum

Idag ordnade socialminister Göran Hägglund och den särskilde utredaren Göran Stjernstedt en hearing om effektivare resursutnyttjande inom hälso- och sjukvården. Tyvärr var inte Naturvetarna inbjudna att medverka, men jag fick som representant för media möjlighet att lyssna på diskussionerna.

Det refererades under hearingen ofta och mycket till rapporten ”Ur led är tiden” som Vårdanalys tagit fram. Denna inleds med att konstatera att Sverige har fler läkare per medborgare än många andra länder, samtidigt som vi har färre kontakter mellan läkare och patient än de flesta. Vårdanalys konstaterar att det behövs en mer effektiv användning av läkarnas tid samt att denna effektivisering uppnås genom utveckla arbetsfördelningen mellan olika professioner inom sjukvården, vad gäller administrativa uppgifter, men också vård och behandling. Det handlar även om att bemanning och arbetstid måste utgå från patienten, att prioritera mellan administrativa krav och utveckla it-stödet.

Låt oss stanna upp en stund vid slutsatsen att det behövs en bättre arbetsfördelning mellan professionerna inom sjukvården. Vårdanalys fokuserar på uppgifter som sjuksköterskor, undersköterskor, sjukgymnaster och medicinska sekreterare kan ta över. En eloge ska Vårdanalys ha för att de även inkluderar fysioterapeuter (i rapporten sjukgymnaster) som en viktig grupp.

Men var finns alla de andra specialiserade professionsgrupper som direkt bidrar och i mycket högre utsträckning än idag, skulle kunna bidra till en högkvalitativ diagnos och behandling? Var finns dietisterna som är specialiserade på kostrelaterade sjukdomstillstånd och som kan öka kvaliteten i, och utfallet av, behandlingen genom att anpassa näringsintaget? Var finns sjukhusfysikerna vars kompetens inom röntgen och i planering och dosering av stålbehandling är avgörande både för effektiv behandling av en tumör och för att minimera skadeverkan på frisk vävnad? Var finns sjukhusgenetikerna som besvarar alla genetiska frågeställningar, från fosterdiagnostik till genetiskt förvärvade sjukdomar och som kan lägga grund för preventiv behandling för nästa generation? Var finns cytodiagnostikerna som ställer diagnos på cancer och dess förstadier? Var finns de biomedicinska analytikerna vars provsvar ligger till grund för såväl fastställande av diagnoser som under hela behandlingen av patienten? Och var finns alla kemister, biologer och biomedicinare som arbetar på sjukhusens laboratorier?

Gemensamt för alla dessa grupper är de har en högt specialiserad kompetens som är avgörande för att fastställa diagnos och behandlingsmetod, behandlingens genomförande, dess kvalitet och effektivitet. Helt enkelt för att patienten ska få rätt diagnos och rätt behandling, i rätt tid, för att snabbt bli frisk.

Göran Hägglund betonade att en viktig uppgift för utredningen är at se hur professionernas resurser tas tillvara för rätt uppgifter och får möjlighet att använda sin kompetens på rätt sätt. Låt oss därför hoppas att socialministern har en bredare definition av vilka som är professionerna inom hälso- och sjukvård än rapporten från Vårdanalys.

Jonas Söderström, som skrivit boken ”Jävla skitsystem” påminde under hearingen om erfarenheten att projekt som syftar till att minska administration ofta leder till motsatsen – ökad administration. Han uppmanade därför till att byta perspektiv, till att öka det värdeskapande arbetet. Detta är en bra utgångspunkt. För om syftet är att öka det värdeskapandet arbetet, så måste också utgångspunkten vara patienten. Och vi vill uppnå en optimalt utformad vård kan vi inte utgå från läkarna, vi måste utgå från patienternas behov.

När vi sätter patienten i centrum och satsar på att öka det värdeskapande arbetet, blir det också en självklarhet att alla professioner som med sin kompetens bidrar till värdet för patienterna måste komma till sin rätt. De behöver få medverka, påverka och ta ansvar, i rätt skede och i samverkan med varandra.

Som företrädare för de natuvetenskapliga professionsgrupperna inom hälso- och sjukvården, ser Naturvetarna fram emot att framöver få vara en aktör i arbetet för ett effektivare resursutnyttjande och bättre kompetensutnyttjande inom sjukvården.

Och till alla er som utgör professionerna och vet att er insats är av betydelse för patienten – sträck på er och tillåt er att ställa krav och att få ta plats. Om inte för er egen skull, så för patientens!

Storsatsning för en giftfri miljö förutsätter väl kemisk kompetens?

Nyligen redovisade regeringen sin strategi för att uppnå en giftfri vardag till 2020. Propositionen ”På väg mot en giftfri vardag – plattform för kemikaliepolitiken” (Prop. 2013/14:39) är en kraftfull satsning för komma till rätta med de problem som orsakas av kemikalier i för höga koncentrationer på fel plats. För naturvetare är propositionen inte bara intressant för att den klargör regeringens ambitioner och strategier på kemikalieområdet, utan också för att det mellan raderna gåt att utläsa en del om hur politiken kommer att påverka behovet av kemisk kompetens.

I strategin redovisar en hel del åtgärder som sannolikt kommer att sysselsätta många kemister framöver:
• Ökad kunskap om kemiska ämnens hälso- och miljöegenskaper, så att konsumenter och yrkesmässiga upphandlare får större möjlighet att göra informerade val.
• Utfasning och substitution av särskilt farliga ämnen ska snabbas på och här öppnar regeringen till om med för att Sverige ska kunna gå före genom nationell lagstiftning.
• Stärkt och effektiviserad tillsyn bl.a. genom ökad samverkan mellan unionens medlemsländer samt genom att nya metoder och verktyg utvecklas.
• Nya regler och styrmedel, samt stöd och stimulans av företagens och branschernas egna insatser för att minska riskerna med farliga ämnen i produkter (byggprodukter, inredning, elektriska och elektroniska produkter, kläder och skor samt leksaker och andra produkter avsedda för barn är särskilt prioriterade).
• Påverkan för att särskilda kemikalieregler gällande textilier ska införas på EU-nivå.
• Analysera behovet av nya regleringar och gränsvärden när det gäller ämnen som kan finnas i livsmedel, exempelvis poly- och perfluorerade ämnen samt kadmium.
• Påverkansarbete för att minska riskerna med allergiframkallande, antibakteriella och andra farliga ämnen i kosmetiska produkter.
• Insatser för att förbättra regelverken inom EU såväl som globalt.
• Forskning och kunskapsuppbyggnad som stödjer arbetet för att uppnå en giftfri vardag. Särskilt prioriterat är kunskap om exponering särskilt när det gäller barn, hormonstörande ämnen, nanomaterial, kombinationseffekter, förekomst och flöden av kemikalier i samhället, styrmedel samt ”grön kemi” för att underlätta utfasning av problematiska ämnen.

I propositionen får man även en del vägledning kring var det kommer att behövas kemister framöver. Inte helt oväntat får Kemikalieinspektionen en resursförstärkning omfattande ytterligare 25 + 17 miljoner nästa år, sedan 2011 har deras anslag därmed ökat med 117 miljoner. Ytterligare resursförstärkningar fram till 2020 är också på förslag. Det är rimligt att anta att åtminstone en del av dessa resurser kommer att användas för att nyanställa. Andra myndigheter som får medel för att arbeta med kemikalieproblematiken är Konsumentverket, Naturvårdsverket och Livsmedelsverket.

Arbetet för en giftfria vardag kommer självklart också att bedrivas på företagen. Kemikalieindustrin är den femte största industrisektorn, men kemikalierelaterade frågor berör inte bara de som tillverkar kemikalier. Enligt beräkningar berörs 13 000 företag i den svenska tillverkningsindustrin och nära 19 000 företag inom parti- och detaljhandel, som importerar kemiska produkter och varor. På alla dessa företag behövs kemisk kompetens. En del kommer sannolikt att rekrytera andra kommer i större utsträckning använda sig av konsulter, vilket i så fall för med sig en ökad efterfrågan på kemisk kompetens på teknikkonsultbolagen.

I propositionen skriver regeringen att intresset för miljö och kemikaliefrågor under senare tid har breddats till aktörer som inte direkt är bundna av regelverket inom området. Ett exempel är det växande engagemanget hos investerare som banker och fond- och försäkringsbolag för finansiella aspekter som är kopplade till kemikalierisker. Ytterligare en ny spännande karriärväg för engagerade naturvetare med andra ord.

Även i kommuner och landsting behövs kemisk kompetens inom upphandling, tillsyn och för att förmedlar information till företag och medborgare. Ett särskilt stycke i propositionen ägnas också åt ideella organisationers insatser. Internationella kemikaliesekretariatet (ChemSec), Svenska Naturskyddsföreningen, Svenska Miljöstyrningsrådet, KRAV är organisationer som redan idag har flera naturvetare anställda.

Slutligen överväger regeringen att inrätta ett kunskapscentrum för ökad substitution av särskilt farliga ämnen. Förslaget har förts fram i Miljövårdsberedningens betänkande samt av berörda myndigheter och branschorgan, som sett att små och medelstora företag ofta skulle ha nytta av ett kunskapsstöd. Även om just detta ännu bara är på idéstadiet tycker åtminstone jag att allt sammantaget pekar på att satsningarna för en bättre kemikaliehantering bör tas på allvar och sannolikt i backspegeln kommer att betyda mycket för behovet av kemister.