Det är dags att lämna 1900-talet bakom oss

Förväntningarna är i år högt ställda för almedalsveckan i Visby. Det är valår och de politiska partierna förväntas positionera sig för valrörelsen upptakt. Det är visserligen bara en dag in på veckan, men det driv, den positionering och den huggsexa som valkampanjande brukar frammana lyser än så länge med sin frånvaro. Det får mig att tänka på att när jag valåret 2006 besökte almedalsveckan. Antalet aktiveter hade fördubblats i förhållande till föregående år – från 250 till 500! Förståsigpåarna hävdade att veckan nått sitt kulmen, Visbys yttre gräns var nådd. Tre valcykler senare kan vi konstatera att almedalsveckan fortsatt att expandera. I år uppgår antalet aktiveter till över 4000.

Men det är också jubileumsår. Veckan fyller ett halvt sekel, även om det var först för 25 år sedan som politikertalen kompletterades med det första seminariet. Men det är i år också 100 år sedan kvinnor fick rösträtt. Därför känns det väldigt passande att den segelbåt jag bor på och som förövrigt också firar jubileum år, heter Emmeline. Emmeline var en ledande suffragett som i kampen för kvinnans demokratiska rättigheter satt fängslad i Storbritannien. Det ger perspektiv på den utveckling samhället har genomgått under det senaste seklet och med de historiska perspektiven är det också lättare att förstå sin samtid.

Det är inte bara kvinnan som fått tillträde till samhällets institutioner och senare till arbetsmarknaden. Vi har i Sverige utvecklat den svenska modell baserad på samförstånd och förhandling mellan arbetsmarknadens parter som lagt grunden för såväl stabilitet som utveckling för arbetsmarknad och industri. Sverige har både industrialiserats, utvecklat ledande kunskap och forskning och exporterat ett globalt ansvarstagande. Detta är något att vara stolta över.

Men talesättet säger samtidigt att högmod leder till fall. I ett samhälle som befinner sig under ett starkt omvandlingstryck kan man inte tillåta sig att leva på gamla lagrar. Faktum är att digitalisering, hållbarhetskrav, globalisering och kunskapsutveckling ruckat arbetsmarknadens och näringslivet funktionssätt i grunden. Samtidigt är de strukturer som råder på arbetsmarknaden sprungna ur 1900-talets arbetsmarknad med långvariga och fasta anställningar och låg rörlighet mellan arbetsplatser, branscher och sektorer som norm. Samhällets institutioner är därför dåligt rustade när stabilitet och förutsägbarhet har ersatts av elasticitet, snabba förändringar i marknader och verksamheter samt allt större och komplexare kompetenskrav i uppdragen.

Därför väljer Naturvetarna i år att lyfta frågor om förutsättningar för kompetensen på arbetsmarknaden. Vi träffar politiska företrädare för att diskutera hur stabilitet i förväntningar på regelverken, behovet av elasticitet i verksamheternas funktionssätt och trygghet skapas för individen på 2000-talets rörliga arbetsmarknad. En springande punkt som Naturvetarna fokuserar i aktiviteter är utveckling och matchning av kompetens. Och i det avseendet verkar vi ha satt huvudet mitt på spiken. Under årets almedalsvecka verkar ”alla” vara överens om att tillgången till kompetens är utvecklingens stora flaskhals och lösningen på kompetensfrågan är nyckeln till framgång.

Avtal som belönar naturvetares kompetens

Arbetsmarknaden förändras nu snabbt, bland annat i spåren på digitaliseringen. Nya former för uppdrag och anställningar växer fram i allt från små startup-bolag till globala storföretag.

Detta är en verklighet som vi som fackförbund måste förhålla oss till. Vi kan inte längre räkna med att medlemmarna kommer att jobba i trygga tillsvidareanställningar. Den så kallade gig-ekonomin med korta påhugg blir allt vanligare. Ordet gig har sin källa i musikbranschen där musikerna får korta uppdrag – gig.

Utmaningen för oss är att möta den här förändringen och fortsätta kunna leverera facklig service och ge stöd till medlemmarna. Det ställer krav på nya flexibla kollektivavtal, anpassade till individernas behov och önskemål.

För att kollektivavtalen ska fortsätta att äga sin giltighet och utgöra det vi kallar för den svenska modellen måste vi upprätthålla en hög anslutningsgrad. Till Naturvetarna och andra Saco-förbund ökar anslutningsgraden. På arbetsmarknaden som helhet ser vi den motsatta trenden, vilket på sikt riskerar att urholka värdet av kollektivavtalen.

”It takes two to tango”. Båda parter måste alltså vara med på noterna för att kollektivavtalen ska kunna utvecklas. Även arbetsgivarna måste vinna på kollektivavtal. Jag var på ett seminarium för några månader sedan som handlade om hur fack och arbetsgivarorganisationer ska vara attraktiva i framtiden.

Här behöver båda parter fundera på hur framtidens kollektivavtal ska se ut. En trend är att allt fler arbetsgivare vill ha avtal utan centralt bestämda lönehöjningar för hela branscher. Den typen av avtal har vi redan inom offentlig sektor och i delar av den privata sektorn.

Dessa avtal, som Naturvetarna är med och tecknar, innebär en större flexibilitet, där lönerna i högre grad avspeglar individernas prestationer och företagens bärkraft.

En ledstjärna för Naturvetarna är att utveckla system och avtal som tar till vara den kunskap och kompetens som naturvetare har. Ditt ansvar och dina resultat i relation till verksamhetens mål och resultat ska speglas i lönekuvertet.

Naturvetarna står upp för individen

Alla som står upp för kunskap borde jubla över det förslag som Skolverket lagt när det gäller gymnasieskolans yrkesprogram. I korthet går det ut på att alla gymnasieprogram ska ge grundläggande behörighet till högskolan. Att detta kan uppröra så många är svårt att förstå. Jan Björklund anklagar i morgon-tv Anna Ekström och regeringen för att inte stå upp för de studiesvaga eleverna.
I mitt stilla sinne undrar jag om inte är just att stå upp för de svaga som Skolverket gör. Hur bygger vi ett samhälle med starka individer, som klarar omställning och en föränderlig arbetsmarknad utan att bli utslagna om inte genom att se till att så många ungdomar som möjligt lämnar gymnasieskolan med en stabil grund att stå?
Fakta kommer sällan fram i debatter, så här gör jag ett försök att lyfta fram det som i min mening är väsentligt. För det första har Alliansens förändring av yrkesprogrammen fördjupat istället för att lösa problematiken kring att få ungdomar söker till yrkesprogrammen. För det andra klarar de flesta ungdomar av och vill ha en högskolebehörighet att falla tillbaka på utifall att de yrkesval de gör i en tidig ålder inte faller ut väl på kort eller lång sikt. För det tredje så kommer ingen elev på ett yrkesprogram att tvingas att läsa högskoleförberedande kurser. Möjligheterna att anpassa studieplanen kommer enligt förslaget att vara stor.
En och annan undrar säkert varför Naturvetarna överhuvudtaget engagerar sig i denna fråga. Skälen till det är flera. Ett skäl är att vi organiserar naturbrukslärare dvs. lärare på yrkesprogrammet i naturbruk. Än viktigare, och det jag vill betona här, är att vi är ett fackförbund och om sådant alltid står upp för individen.
Vi vet att det utan grundläggande kunskap att falla tillbaka på är svårt att nyorientera sig när den yrkeskompetens man har inte längre är efterfrågad på arbetsmarknaden. Kunskap är också en förutsättning för demokrati och kraven ökar allt eftersom vårt samhälle blir allt mer komplext. Vi anser också att det är viktigt att bredda rekryteringen till våra lärosäten och här har yrkesprogrammen en roll att fylla. SLU vittnar till exempel om hur viktiga elever från Naturbruksprogrammet är för att de ska få studenter med praktisk erfarenhet av lantbruk.
I mina öron klingar argumenten om att värna svaga elever falskt och varför ska elever på yrkesprogram i någon märklig solidaritet läsa mindre än vad de klarar av? Det går inte ihop och påminner mig om gamla tiders påståenden om att man skulle akta sig för att läsa för mycket, så att min inte blev förläst. Ja, du milde har vi inte kommit längre?

Styrning av vården – professionerna ska ta, ha & tillåtas ta ansvar utifrån sin kompetens

I lördags bjöd nätverket för Bättre hälsa, vård & omsorg in till ett seminarium i Stockholm på temat ”Hur ska vi bli styrda?”. Så här beskrevs det innan: ”Framtidens styrning av vård, hälsa och omsorg behöver perspektiv. Forskning om styrning pekar på att försök att finna ett styrsystem för allt på alla nivåer inte bara är ofruktbart, det kan vara direkt skadligt.” Seminariet satte ljuset på styrning och ledning inom hälso- och sjukvården ur olika infallsvinklar från representanter för olika delar av systemet.

Det blev en väldigt intressant diskussion även om det framgick att samtliga närvarande i stort var rätt överens. Vad var det man var överens om då? I början av seminariet när de första personerna, ”Vi som ska styra”, hade stått på scenen twittrade jag ut följande tweet ”Alla ”styrande” verkar rätt överens om att professioner inom vården ska få ta ett större ansvar utifrån sin kompetens. Bra!”. Göran Stiernstedt, regeringens utredare av en effektivare vård och omsorg, var även rörande överens med mig i precis allting han sade under sina minuter i rampljuset.

Det är någonstans jättebra, så klart, men samtidigt var det lite jobbigt då han var på scenen innan mig och sade ungefär det som jag hade tänkt mig att säga. När jag skulle prata i tre minuter utifrån perspektivet ”Vi som ska styras” fick jag därför lägga mina stödord åt sidan och köra ad-lib. Någon twittrade ut det som jag sade och sammanfattade det så här ”Nu pratar @KJervinge från Naturvetarna om Best Practices och vikten av att ge medarbetarna ansvar efter kompetens!”.

Det sammanfattar nog mitt ad-libbande rätt bra förutom att jag också nämnde att all styrning, på alla nivåer av sjukvården, måste peka i en sådan riktning samt att jag berättade om alla av Naturvetarnas professioner som jag var där och representerade. När jag läser det så här i efterhand känns det som att det var rätt bra sagt…men att det nog inte gick så bra att säga något nytt som inte redan var sagt trots allt. Så mycket för improvisationen. Det ska väl vara detta med best practices då som jag förde in i diskussion för första gången under eftermiddagen.

Att bra lokala exempel måste lyftas fram var det sedan också många andra som pratade om i sina anföranden. Som sagt alla var rätt överens, politiker, särskilda utredare och professionsföreträdare. För att återigen hänvisa till twitterflödet så kom följande, som sammanfattar det hela rätt bra, ut under den avslutande diskussionen: ”Vi behöver inte vänta på nya styrsystem och ersättningsmodeller för att jobba med förbättring”; ”Vi (i vården) behöver våga tro på vår kraft att skapa bra vård!”; ”Låt proffsen vara proffs!”; ”Vi måste beskriva vår kraft som professioner och ta ansvar.” och ”Kontinuitet efterfrågas i verksamheterna. Det visar på vikten av att stärka självbestämmandet och ge förutsättningar för detta!”

För att förändra styrsystemen och uppnå en bättre hälsa, vård och omsorg behöver det arbetas på flera nivåer eftersom det är ett så komplext system. Detaljstyrning måste bort på alla nivåer, inte minst politikerna måste våga lita på de som arbetar i verksamheterna, men professionerna måste också arbeta aktivt med att synliggöra sin kompetens och hur den kan göra skillnad. Alla bra lokala exempel på hur en profession används mer effektivt utifrån sin kompetens måste lyftas. Samtidigt måste man arbeta nationellt och på landstingsnivå för att hitta styrmodeller som inte ger felaktiga incitament och går bort från detaljstyrning. Jag har redan fått stor kunskap om goda lokala exempel som gäller olika professioner hos Naturvetarna men jag är övertygad om att det finns fler. De vill vi på Naturvetarnas kansli ha vetskap om.

Men detta är något som vi måste göra tillsammans, inte minst eftersom alla är överens på alla nivåer, varför möjligheterna att åstadkomma något konkret också borde vara gynnsamma. Naturvetarna måste diskutera med andra professioner inom vården som är med i Leading Health Care. Där måste vi alla gemensamt diskutera goda lokala exempel där olika professioner hittat bra samarbeten utifrån sin kompetens. Vi måste lyfta det i diskussioner med politiker, tjänstemän och särskilda utredare. Samtidigt som förändringen, som all riktig och bestående förändring, ytterst måste komma från golvet på det lokala planet.

Dags att kraftsamla, på alla nivåer, för en bättre hälsa, vård och omsorg för patientens bästa!

Undvik svält bland äldre – anställ dietister i kommunerna

Sedan äldrereformen genomfördes i Sverige 1992 har det varit oklart om vilket ansvar för nutritionsomhändertagande kommuner respektive landsting har. De som bor i särskilda boendeformer för äldre i kommuner har idag begränsade möjligheter att få individuell nutritionsbehandling av en dietist. Mot denna bakgrund var det därför extra tragiskt att ta del av SVTs nyhet häromdagen om att 15 000 gamla riskerar att svälta ihjäl.

Yngve Gustafson, professor i geriatrik, poängterade i SVTs Gomorron Sverige att det inte bara handlar om att de gamlas nattfasta måste bli kortare. Det krävs också en individuell bedömning av varje persons näringsintag. Yngve Gustafson anser att man måste se över vilken mat som varje individ får, inte minst då vissa läkemedel gör att man har sämre förmåga att ta upp vissa näringsämnen och då krävs speciellt anpassad mat.

Samtidigt är detta dessvärre ingen nyhet. Äldrereformen genomfördes som sagt 1992 och sedan dess har trycket på äldreomsorgen bara blivit större. Dietisternas Riksförbund (DRF) publicerade i början av året också en kartläggning som visade att tre av fyra äldre riskerar svält då kommunerna saknar dietistkompetens. Naturvetarna har tidigare också kopplat ihop vikten av kommundietister för att bespara många äldre onödigt lidande genom fallolyckor och har också tagit fram en kort rapport som understryker vikten av att ha dietister anställda i kommuner. DRFs pressmeddelande från början av året då de gjorde sin kartläggning sätter egentligen ljuset på den orimliga situation som råder för närvarande.

”Dietister utgör den yrkesgrupp som har kompetens för att förebygga och behandla sjukdomsrelaterad undernäring, men trots omfattningen av problemet finns totalt bara 245 heltidstjänster för dietister i kommunerna och primärvården sammantaget. Detta kan till exempel jämföras med antalet sjukgymnaster som år 2010 var 2 391 bara i primärvården.

Från 2007 och framåt anställdes drygt hundra kommundietister som en följd av regeringens riktade insatser till stöd för de mest sjuka äldre. Syftet var att stimulera till varaktiga insatser som att höja kvaliteten i vården av de äldre när det gäller mat, näring och nutrition. Men när projekten löpt ut har kommunerna valt att avsluta tjänsterna.

– Det är de äldre som får betala priset i form av bristande nutritionsvård. Situationen är allvarlig – det ligger inom det kommunala hälso- och sjukvårdsansvaret att ge de mest sjuka äldre ett gott nutritionsomhändertagande och en god behandling, säger Elisabet Rothenberg, ordförande i Dietisternas riksförbund.

Enligt kartläggningen kommer antalet heltidstjänster för kommundietister som arbetar med äldre i landet totalt att vara knappt 48 stycken efter 2014. I 234 av 290 kommuner riskerar man framöver att helt sakna kommundietist.”

Mot bakgrund av uppgifterna i SVT häromdagen om att äldre riskerar att svälta ihjäl samt DRFs kartläggning som bekräftar denna problembild är det dags att agera. Landsting och kommuner runtom i Sverige måste träffa formella överenskommelser. Det måste klargöras att äldre i särskilda boendeformer ska ha rätt till individuell nutritionsbehandling av en dietist och att alla kommuner mot denna bakgrund ska ha en dietist anställd.

Det är ovärdigt att äldre i Sverige riskerar att svälta ihjäl inte minst då det finns en enkel lösning, kommuner behöver anställa fler dietister för att minska såväl onödigt lidande som kommunens kostnader i längden.