Applåder är på sin plats när ändamålet helgar medlen

Igår gick Max Matthiessen ut med en ranking kring vilka utbildningar som betalar sig bäst. Där visar det sig att matematiker ligger i topp. Förhoppningsvis når informationen fram till många ungdomar som idag står i valet och kvalet och just på grund av detta väljer en bana inom matematik eller kemi, som också hamnar i topp (Nr. 3 på listan). Samtidigt är det inte odelat positivt då det man tittat på är relationen mellan antagningspoängen till universitet/högskolor för olika utbildningar och medellönen för de med denna utbildning. Att matematiker hamnar i topp har alltså dels att göra med att matematiker har relativt höga medellöner (hurra!) samtidigt som det dels har att göra med att antagningspoängen för att läsa vid universitetet/högskolan är relativt låg (buu! (åtminstone i viss mån)).

Att antagningspoängen är låg har delvis med söktrycket att göra och delvis med antal platser, utbud och efterfrågan helt enkelt, och att lönenivåerna är förhållandevis höga förklaras på samma sätt. Sedan får man inte glömma att alla som kom in på utbildningarna förra året självfallet har behörighet att läsa dessa ämnen. Att det inte är fler som utbildar sig till matematiker är problematiskt, för utifrån samhällets behov finns det verkligen inte för många platser vid universitet/högskola. Det är därför som sagt väldigt positivt om denna analys leder till att alltfler läser matematik och till exempel kemi, inte minst då Naturvetarna också spår en stor efterfrågan på arbetsmarknaden på fem års sikt för dessa kompetenser.

Frågan ställdes till Naturvetarna på Twitter igår om vi tycker att det är en bra analys då vi hade retwettat nyheten. Nej, den är inte bra som i att analysen är djuplodande, alltäckande och inte går att ifrågasätta (vilken analys går det att göra det med för övrigt). Inte minst sättet att använda medellön känns tveksamt. Ja, den är bra då det för våra grupper som hamnar i topp de facto finns en brist på arbetsmarknaden inom fem år enligt våra prognoser och det är bra om fler blir lockade att läsa dessa ämnen. Om alltfler söker kommer dessutom antagningspoängen gå upp på sikt (om man nu har invändningar mot att utbildningskvalitén kan bli lidande när antagningspoängen är för låg). Söker man högskoleutbildning idag endast baserat på Matthiessens analys är det lite synd men som en liten del av ett medvetet beslut, varför inte?

Varför inte komplettera analysen med Framtidsutsikter och Välja Yrke där vi försöker teckna en bild av arbetsmarknaden nu och på längre sikt för olika högskoleutbildningar? Ska man läsa vid högskola/universitet tycker jag nog ändå att man någonstans fortfarande måste utgå ifrån att man kan tolka basal information och analysera olika informationskällor (trots dystra Pisa-besked nyligen som visar på motsatsen). Lika lite som jag tror, eller önskar, att någon väljer utbildning endast baserat på prognoser i Framtidsutsikter tror jag ingen kommer att välja utbildning baserat endast på Matthiessens analys. Framförallt tror jag att de allra flesta kommer att göra ett välinformerat och genomtänkt val främst utifrån sitt intresse, precis som det ska vara.

Det är också där den stora utmaningen ligger, kring intresset för naturvetenskap hos ungdomar. Alltför många elever får för närvarande en dålig grund i naturvetenskap från grundskolan och inte heller lust/intresse att läsa vidare i dessa ämnen vid högskola/universitet i den utsträckning som är önskvärd ur ett samhällsperspektiv. Det är ett problem som har uppmärksammats av samhället men allt positivt som i dagsläget kan lyfta intresset hos ungdomar för att läsa naturvetenskapliga framtida bristyrken applåderas av mig.

Naturligtvis kemi

Det spirande intresset för ”kemin runt omkring oss” har potential att bidra till diskussionerna om ett hållbart samhälle. Det skriver dagens gästbloggare Lars Öhrström, professor i oorganisk kemi vid Chalmers tekniska högskola och vice ordförande i Svenska Kemistsamfundet.

Man hör många som vill ersätta alla ”kemikalier” med naturliga ämnen. Ska man som kemist då känna sig missförstådd och baktalad? Jag tycker faktiskt inte det, även om man ofta kan ha synpunkter på språkbruket när ”kemikalier” kommer på tal. Dels för att själva principen är något vi delar: att vi för varje användning noga ska fundera på vilken nytta en viss molekyl eller kemiskt ämne gör och vilka problem som kan uppstå vid produktion, användning och efteråt, dels för att man med lite god vilja och pedagogik kan förvandla detta engagemang till, om inte ett kemiintresse så väl en insikt om vad kemi och kemikalier egentligen är.

Ta till exempel alla som vill göra egna ”naturliga” hygienprodukter. En stor, och verkar det, växande grupp. Avfärda dem inte, tyck istället att det är skoj och intressant, och framhåll hur mycket roligare det blir om man vet vad det egentligen är man pysslar med, det vill säga 100 % kemi (och många inser nog det också).

För mycket kemi blir det, och rätt snabbt också. Man vill naturligtvis göra egen tvål från grunden. Olika fetter kan man få tag på, men man måste ha en bas också. Får man använda natriumhydroxid? Jo, NaOH verkar vara OK, KOH också. Men farligt, använd skyddsutrustning. Instämmer helt, och glömt inte kontrollera pH på produkten. Hur gör man det då? Kanske det finns något spännande från frukt och grönsakslådan man kan använda, testat rödkål? Man undrar hur det kan tänkas fungera?

Ju förr desto bättre, eller i alla fall mer naturligt kan man också tycka, och hur gjorde egentligen farfarsfarmor? Aska kan man tydligen använda till diverse rengöring. Kanske man ska rena själva askan först och få pottaska, det vill säga natriumkarbonat, Na2CO3. Skoj, en kemisk produkt som våra förfäder bönderna en gång i tiden tillverkade både till husbehov för export.

Bönderna kunde också göra kaliumnitrat, eller salpeter, från den inkissade jorden i stall och ladugårdar. Den gjorde kungen sedan krut av, men man kan ju tänka sig att ta restprodukten från vår tvåltillverkning, glycerin heter den, eller E422, och kombinera den med nitratjonerna från salpetern för göra nitroglycerin.

Och vad ska man ha nitroglycerin till då? Fråga mina ingenjörskollegor som är väg och vattenbyggare. Till exempel byggde man tunnlar och vägar upp till byar och samhällen i Alperna som långt in på 1800-talet fått klara sig med åsnestigar. Närodlat i all ära, men när regnet lakat ur det mesta av joden (I) ur jorden för flera tusen år sedan är det inte så roligt. Men med tätare handelsutbyte med omvärlden var jodbristen över inom loppet av en generation, medel-IQ höjdes och snart fanns det inte längre några ”kretiner från Savojen” kvar ens i den mest avlägsna bergsby.

E422, vi kan också kalla den glycerol eller propan-1,2,3-triol, är dessutom en högaktuell kemikalie. Biodiesel kanske vi vill välja istället för fossila bränslen, och vips har vi ett globalt överskott på glycerol när vi omvandlat rapsoljan till RME, rapsmetylestrar. När nya hållbara och förnyelsebara råvaror som denna pumpas in till vår kemiska industri krävs nya processer och kemister och kemiingenjörer som kan både uppfinna och hantera dem.

Men vad ska man säga om att odla drivmedel istället för mat? Kanske att det inte är den enda pusselbiten vi behöver för att lösa våra energiproblem. Vi behöver också lösa ekvationen ”solljus” + ”kemister” = ”kemisk energi” (som t.ex. H2, metanol eller batterier) för att få tillstånd ett uthålligt samhälle.

Eller man kan också säga att mina förfäder hallandsbönderna sannolikt inte hade något emot det. När Krimkriget satte stopp för drivmedelsexport från Ryssland till Storbritannien drog produktionen igång och många av den tidens motsvarigheter till Londons dubbeldäckare och välkända ”cabs” gick på halländskt havre.

Svenska Kemistsamfundets inofficiella devis är ”Allt är kemi”, och det ska vi använda för att fånga upp detta omedvetna spirande kemiintresse för att få nyttiga och framåtsyftande diskussioner om ett hållbart samhälle. Och det är inte bara uppförsbacke tycks det, mer än 60 % av svenskarna anser enligt en EU undersökning att ”nya kemikalier kan hjälpa till att reducera användandet av naturresurser”.

Då är det desto mer oroande att våra gymnasister läser mindre kemi.  Att de studenter som läser vidare på kemist och kemiingenjörsutbildningar har sämre förkunskaper kan vi leva med, problemet är de som inte gör det. Få naturvetare och i stort sett inga ingenjörsstudenter klarar sig undan kurser i fysik och matematik. Kanske det är dags att höja keminivån för dessa igen, förslagsvis genom ordentliga kemiinslag i baskurser om miljö och hållbar utveckling.

Lars ÖhrströmLars Öhrström
Professor i oorganisk kemi vid Chalmers tekniska högskola och vice ordförande i Svenska Kemistsamfundet.
I höst kommer hans populärvetenskapliga kemibok The Last Alchemist in Paris, ut på Oxford University Press.

Svenska Kemistsamfundet är en ideell förening, öppet för alla som är intresserad av kemi.  Ändamålet är att befordra utvecklingen av kemin och dess tillämpningar.

Sviktande kemiintresse

Blev glad över att det finns några som tar det bristande intresset för kemi bland dagens ungdomar på allvar när jag läste fredagens debattinlägg i Dagens industri. Anna-Maria Tiverts på Kemistsamfundets, samt ett antal universitets- och näringslivsföreträdare står bakom inlägget. När utbildningsplatserna på universiteten gapar tomma är det uppenbart att vi borde fråga oss varför. Troligen finns det flera skäl till att det ser ut som det gör. En ensidig rapportering i medierna om riskerna med kemikalier, brister när det gäller kemiundervisningen och en otydlighet från politikerna när det gäller kemin möjligheter för att till exempel klara utmaningarna inom klimatområdet, samt skapa jobb i Sverige. Till detta finns problem med arbetsgivarna visserligen säger sig behöva kemisk kompetens, men sällan är beredda att betala särskilt mycket för att få det. En tydlig signal gentemot dagens ungdomar när det gäller vad som räknas.

Marita Teräs, kommunikationschef Naturvetarna