Kan ett mobilitetsbidrag få igång forskarna?

En av rörlighetsdebattens viktigaste frågor är hur vi får svenska forskare att röra sig mer. Hur skapar vi strukturer som både möjliggör och uppmuntrar det gränsöverskridande som vi alla är så överens om behövs?

Sedan 2012 kan svenska forskare söka s.k. ”postddok-bidrag” från Vetenskapsrådet. Enkelt beskrivet möjliggör det för den som disputerat att arbeta några år utomlands, på ett utländskt lärosäte samtidigt som anställningen på ett svenskt lärosäte behålls. Idag skriver Elisabet Nihlfors, Vetenskapsrådet (VR) på Curies debattsida att VR planerar att införa ytterligare ett mobilitetsbidrag, med start från 2014. I likhet med postdok-bidraget är tanken att denna nya form av bidrag ska erbjuda såpass mycket fexibilitet och anställningstrygghet att fler svenska forskare vågar ta steget att röra på sig. Jättebra. Som jag skrivit här tidigare är ett av de tydligaste resultaten i vår undersökning om hur forskarna själva ser på rörlighetens status att de tycker att förutsättningarna saknas. Ett bidrag för att öka anställningstryggheten är onekligen ett steg på vägen.

Denna typ av bidrag riktar sig emellertid enbart till forskare som befinner sig inom ramen för akademin  och den kommer med andra ord bara åt den interna rörligheten. Lika viktigt som att öka rörligheten lärosäten emellan är att öka rörligheten mellan akademin och övriga samhället. För att komma åt detta krävs fler och större åtgärder än bidrag. Det handlar om att göra det möjligt att ha fler än en arbetsgivare (utan att man för den sakens skull ”straffas” genom att grunden för pensionen blir mindre) men också om att öka det faktiska antalet forskartjänster. Hur ska Sverige kunna vara en framstående forskningsnation om vi inte ger forskarna möjlighet att använda sin kompetens?

Jag tror också, i likhet med Karin Åmossa på Sulf, att det handlar mycket om att förändra attityder; inte minst inom universitetsvärlden. Det måste helt enkelt värderas högre än idag att ha erfarenheter från andra länder, sektorer och discipliner. Så hur når vi dit? Genom att fortsätta att diskutera frågan om mobilitet och genom att fortsätta påminna regeringen om att den forskningspolitiska debattens säkraste kort – rörlighet och samverkan – handlar om mer än att underlätta kommersialiseringen av forskningsresultat och uppdragsutbildningar.

Sofie Andersson

 

 

 

Är all rörlighet alltid bra?

Jag vet inte hur många gånger jag använt orden forskarrörlighet, mobilitet och rörlighet de senaste veckorna. I planeringen av Stockholm Meeting, i analysen av vår enkätundersökning om svenska forskares rörlighet, i diskussioner med andra forskningspolitiskt intresserade inför forskningsproppen och inte minst, i arbetet med den rapporten Jag kan inte men andra bordesom presenterades förra veckan. Kort sagt har jag pratat väldigt mycket om rörlighet den senaste tiden – kanske t.om. för mycket enligt en del av mina vänner…

Men frågan om rörlighet förtjänar uppmärksamhet. Forskare som rör sig över olika typer av gränser (mellan discipliner, lärosäten, länder, verksamheter etc.) bidrar inte bara till ökad kunskapsspridning: de får också input till ny forskning. Dessutom innebär mötena med nya idéer och erfarenheter en konfrontation med och kanske i vissa fall ett ifrågasättande av de egna tankesätten. Enkelt formulerat skulle man kunna säga att forskningen mår lika bra av att forskarna rör på sig  som forskarna (och alla andra) mår av att motionera då och då.

Men är alla former av mobilitet alltid bra? Frågan ställs av Karin Åmossa, chefsutredare på Sulf, på Vetenskapsrådets tidning Curie. Åmossa påpekar att många av mobilitetens beivrare ofta glömmer att en del rörlighet faktiskt inte alls bidrar till att utveckla forskningens kvalitet- snarare verkar den destruktivt. Exempelvis är det knappast bra ur kvalitetsperspektiv när forskare byter lärosäte för att bristen på anställningar tvingar dem att göra så. Inte heller tjänar forskningen på att människor väljer bort en karriär inom den akademiska världen p.g.a. att villkoren och tryggheten är bättre inom andra verksamheter. Vi måste därför titta på varför och hur forskarna rör på sig menar Åmossa. Detta har hon givetvis alldeles rätt i.

En av de mest oroande resultaten i undersökningen om mobilitetens status bland svenska forskare är hur forskarna själva ser på förutsättningarna för rörlighet samt vad de tror är den främsta orsaken till att svenska forskare är så mycket mindre ”rörliga” än sina motsvarigheter i många andra länder. Endast 11 procent (11!) anser nämligen att det det finns goda möjligheter för svenska forskare att byta arbetsplats. Resten, dvs. 89 procent beskriver möjligheterna som varken eller, eller som dåliga eller t.om. mycket dåliga. En överväldigande majoritet av forskarna menar att den bristande rörligheten beror på att det saknas anställningsmöjligheter för forskare. Enligt 9 av 10 är det så svårt att hitta arbete som forskare idag att den som väl fått en tjänst inte släpper den i första taget. För den som tror på att både forskning och människor mår bra av att kunna välja är detta naturligtvis mycket nedslående. Hur många av Sveriges forskare stannar kvar på en tjänst där förutsättningarna för att bedriva forskning är bristfälliga bara för att de inte ser något alternativ?

Jag tror att både svensk forskning och svenska forskare skulle må bra av mer rörlighet. Jag tror t.om. att den svenska arbetsmarknaden generellt skulle må bra av att människor rörde sig mer. Att bli medveten om och tvingas utvärdera sina egna tankesätt i ljuset av andras är nyttigt – inte minst för att det bidrar till den personliga utvecklingen. Det är emellertid inte detsamma som att rörlighet är ett mål i sig. Tvärtom: rörlighet som beror på brist på valmöjligheter kan mycket väl få motsatt effekt och leda till att människor får ännu svårare att ompröva sina övertygelser.

Vi måste därför  1) inse att forskare också är människor. De vill också ha trygga anställningar, bra villkor och en schysst löneutveckling. 2) förbättra möjligheterna till rörlighet och kanske än viktigare, underlätta för människor att kombinera uppdrag. 3) förändra hur erfarenheter från andra verksamheter än den egna värderas. Att olikheter berikar må vara en klyscha, men det är en sann klyscha. Det borde därför löna sig mer än det gör idag att ha arbetat i olika typer av sammanhang.

Sofie Andersson

Ps. Det är intressant att Åmossa påpekar att rörlighet inte bara handlar om hur ofta man byter arbetsgivare. Helt rätt. Hur många gånger någon bytt jobb säger naturligtvis långt ifrån all hennes erfarenhet av gränsöverskridande – detta är bara en dimension av rörlighet. Det är därför synd att Åmossa nöjer sig med att komma med en syrlig kommentar utan att samtidigt erbjuda en alternativ mätmetod.

Jag kan inte men andra borde…

…är en vanlig inställning till att göra sådant som känns lite jobbigt eller svårt. Och visst finns det tillfällen då man tycker att det vore bra om någon gjorde något – bara denna någon är någon annan än man själv. Jag tycker t.ex. att det är viktigt att innergården hemma ser fin ut men är själv sällan särskilt sugen på att kratta löv, rensa ogräs eller rengöra trädgårdsmöblerna. Vissa saker vill man helt enkelt bara ska ske.

Men det finns situationer då den här inställningen är mer motiverad än i fallet med ostädade innergårdar. Som när det verkligen är svårt, på riktigt.

Idag presenterar Naturvetarna en ny undersökning om hur svenska forskare inom naturvetenskap ser på rörligheten inom svensk forskning. För den som tror att graden av rörlighet har betydelsen för forskningens kvalitet är det oroande läsning. Undersökningen visar nämligen att även om forskarna tycker att rörlighet är viktigt är det få som faktiskt rör på sig. Av de forskare som arbetar inom akademin är det så många som 45 procent som aldrig lämnar sitt utbildningslärosäte. 45 procent tillbringar alltså hela sin akademiska karriär innanför samma väggar tillsammans med samma kollegor, år ut och år in. Tittar man på hur det ser ut från forskarutbildningens start och framåt är rörligheten ännu lägre: 63 procent av de universitetsanställda forskarna är kvar på samma lärosäte som de gått hela forskarutbildningen!

Så vad beror det på att forskarna inte rör sig mer, trots att de tycker att rörlighet är viktigt? Vår undersökning visar att det inte handlar om forskarnas attityder. Tvärtom. Mer än hälften anser att svenska forskare borde byta arbetsplats oftare än idag. Problemet är att möjligheterna saknas. På frågan om vad som är det främsta hindret för mobilitet i dagens forskningssystem svarade en överväldigande majoritet (90 procent!) bristen på anställningsmöjligheter. 9 av 10 tycker alltså att det är så svårt att hitta arbete som forskare att de inte vågar byta jobb, även om de skulle vilja. Forskarnas syn på personrörligheten i Sverige är ett solklart exempel på ett motiverat fall av ”jag kan inte men andra borde-”attityden. Forskarna vill röra på sig men anser att de helt enkelt inte kan.

Givet att en hög grad av mobilitet är ett nyckelelement i kreativa forskningsmiljöer är detta något som måste tas på allvar. När forskare rör sig över olika typer av gränser (mellan discipliner, länder, verksamheter och lärosäten) så får de nämligen input till nya forskningsidéer. Dessutom skapas nya typer av nätverk som i förlängningen kan underlätta nya forskningsprojekt. Forskare som inte rör sig får följaktligen mindre input och mindre nätverk.

Betyder vårt resultat att den som hoppas på mer rörlighet hoppas förgäves? Inte nödvändigtvis. Vad det framförallt visar är att forskare också är människor som vill kunna kombinera arbetsliv och familj och som vill ha ett arbete som erbjuder en bra grundtrygghet. På så vis skulle man t.o.m. kunna säga att undersökning ger anledning att hoppas mer, inte mindre, på ökad rörlighet. Att den bristande mobiliteten verkar bero mer på hur forskningssystemet är utformat än på forskarnas attityder innebär ju att problemen går att åtgärda.

Idag anordnar Naturvetarna tillsammans med Kungl. Vetenskapsakademien och Vetenskap & Allmänhet seminariet Stockholm Meeting. Temat är rörlighet och kreativa forskningsmiljöer och några av dem som deltar är statssekreteraren på Utbildningsdepartementet, Peter Honeth (FP) och ledamoten i utbildningsutskottet, Thomas Strand (S). Det ska bli väldigt spännande att höra vad de har att säga om forskarnas mycket tydliga budskap. Om rörligheten i det svenska forskningssystemet ska öka måste anställningsmöjligheterna och villkoren för forskarna förbättras.

Stockholm Meeting-seminariet sänds live via vår webbsida: www.naturvetarna.se
Där kan du också ta del av hela rapporten Jag kan inte men andra borde.

Naturvetarnas nya rapport: "Jag kan inte men andra borde"

 

Sofie Andersson

Slöseri med forskning och kompetens

Jag har varit på AstraZeneca flera gånger, men som alltid när man besöker andra verksamheter blir man visad till konferensrum som ser ganska lika ut vart man än kommer. Idag var därför första gången som jag fick se de imponerande laboratoriemiljöer som finns på anläggningen i Södertälje.

Den känsla som sköljde över mig när jag gick igenom dessa moderna och påkostade laboratorier, var sorg och tomhet. Lokalerna, som borde sjuda av aktivitet, gapade tomma. All den kompetens som tidigare samlats och all den kunskap som producerats där, är borta. Vilket slöseri för samhället!

Kemister, biologer och farmakologer och andra duktiga forskare har här verkat för att hitta botemedel eller lindring för sjukdomar som skapar stort lidande för många människor. Som exempel är mer än 35 miljoner människor i världen drabbade av ett av dessa sjukdomstillstånd, Alzheimers. Dessutom finns utrustning som skulle göra forskarkollegor gröna av avund. Korridor efter korridor med moderna och avancerade apparater och robotar och gigantiska anläggningar bara för att driva laboratorierna. En magnetröntgen för råttor hålls idag igång utan att användas. När den stängs av om några veckor, kommer det att kosta en miljon att starta igång den igen, förutsatt att ingen tar över verksamheten innan dess.

Att inte ta till vara denna infrastruktur i kompetens, erfarenheter och utrustning, känns som rent vansinne. Visst kan de anställda få nya jobb, men ska deras forskning och unika erfarenheter läggas i malpåse fastän det handlar om angelägenheter för samhället. Och var finns kunskapen om processen, från forskningsidé till färdig produkt på marknaden, när inga jobbar med helheten?

Imorgon presenterar regeringen sin budgetpolitiska proposition. Med den får vi facit i hand om vilka resurser och vilken inriktning regeringen tänker sig för forskning, utveckling och produktion inom life science-området framöver. Så håll tummarna för att regeringen insett betydelsen av att hitta en helhetslösning för life science, som skapar förutsättningar för framtiden, genom att bygga vidare på de nyckelfunktioner i läkemedelstillverkningen, som annars blir ett minne blott för Sverige.

 

Naturvetarna har jobbat för ett life science institut som tar tillvara nyckelfunktioner i hela värdekedjan från forskningsidé till färdig produkt på marknaden. Läs exempelvis pressmeddelandet Regeringen på rätt väg om life science – men helhet saknas fortfarande, från förra veckan.

Spets framför bredd och volym?

I Sverige utformas forskningspolitiken genom forskningspolitiska propositioner som kommer vart fjärde år. Om en dryg månad är det dags för nästa. Debatten som föregått 2012 proposition kan väl knappast beskrivas som het men nu, med bara några veckor kvar tycks forskning ha blivit ordet för dagen. Kanske är det därför inte så konstigt att utbildnings- och forskningsminister Jan Björklund inte kan hålla sig till början av oktober utan låter delar av propositionens inriktning sippra ut redan nu. På DN Debatt idag presenterar han vad som beskrivs som ”…en strategisk del” av förslaget. Grundidén är att Sverige, för att kunna hävda sig i den internationella konkurrensen måste satsa mer på spets än idag och under den kommande tioårsperioden kommer därför totalt drygt tre miljarder kronor att satsas på svensk elitforskning. Vi har hört Björklund prata om elitsatsningar förut. Skillnaden nu är att han nu faktiskt presenterar ett antal (nåja, ganska) konkreta förslag. Utöver att minska byråkratin för forskare och att låta kvalitet styra fördelningen av medel vill regeringen öka rekryteringen av internationella forskare samt att instifta ett s.k. elitprogram för yngre forskare. Jag tror att det är helt rätt tänkt. För att de största forskartalangerna ska välja att forska i just Sverige så krävs villkor som gör det attraktivt. Här intar forskarkarriärens början en nyckelposition – för att fler ska vilja och kunna satsa på en karriär som forskare just i Sverige måste det ju finnas tydliga karriärvägar för forskare! Det är givetvis omöjligt att sia om huruvida dessa förslag faktiskt kommer att resultera i fler svenska ”elitforskare”. Satsningar på forskning kan nämligen inte jämföras med satsningar på vilket annat politikområde som helst. Att investera i forskning är, draget till sin spets, att investera i människor. Forskningspolitikens huvuduppgift måste därför vara att skapa förutsättningar för forskare att bedriva sin forskning på ett effektivt och framgångsrikt sätt. Det är därför hoppingivande att insikten om förutsättningarnas betydelse också nått utbildnings- och forskningsminister Björklund…

Sofie Andersson

Relaterat
Hör Jan Björklund intervjuas om satsningen i P1 Morgon.
Läs Göran Arrius (ordförande för Saco) kommentarer