Matchningslån? Okej. Men hellre en lösning på det verkliga problemet.

Idag lanserar Saco Studentråd ett förslag om matchningslån för nyutexaminerade studenter. Tvärtemot vad man kan tro är det nämligen inte alltid så lätt för akademiker att få ett arbete – och ännu mindre rätt arbete. Faktum är att ungefär 20-35 procent av Sveriges nyutexaminerade akademiker är drabbade av någon form av ”matchningsproblematik”; dvs. de har antingen svårt att alls etablera sig på arbetsmarknaden eller så har de ett jobb som inte motsvarar deras utbildningsnivå. Detta är ytterst ploblematiskt. För vem vill egentligen lägga tre, fyra eller fem år på att gå en utbildning utan att få utdelning för det? Och är det verkligen samhällsekonomiskt försvarbart att satsa stora summor pengar på att utbilda människor som går tillbaka till samma jobb som de hade innan de utbildade sig? Svaren är att det varken är moraliskt eller ekonomiskt försvarbart.

Att Saco Studentråd nu lyfter frågan är således välkommet. Jag undrar dock om just matchningslån är vägen att gå. Saco Studentråd vill korta vägen mellan utbildning och arbetsliv. De föreslår därför ett tredelat åtgärdspaket: förutom att alla studenter ska kunna ta ett särskilt ”matchningslån” á tre månader direkt efter examen ska lärosätena rustas med ”ordentliga karriärcentrum” med ansvar att hjälpa studenterna att hitta (rätt) jobb. De studenter som inte lyckas hitta ett kvalificerat arbete under matchningslånsperioden bör erbjudas ytterligare matchningshöjande hjälp, exempelvis med att hitta trainee- eller praktikplatser.

Idén med att skapa en brygga mellan utbildning och arbetsliv är i grunden god. Det är svårt att hitta jobb – inte minst när själva jobbsökande måste utföras på fritiden eftersom studenter står utan försörjning så fort de lämnat studierna. Men ett än större problem än bristen på trygghet är bristen på förankring i arbetslivet. Många studenter får nämligen bara mycket begränsad (om alls någon) kontakt med framtida arbetsgivare under utbildningen. Effekten blir att många faktiskt har en rätt vag uppfattning om vad de överhuvudtaget kan syssla med när de är klara och att de saknar de där ”kontakterna” som alla studier menar är så avgörande för det första jobbet. Viktigare än att studenterna erbjuds en alternativ försörjning till vilket jobb som helst är därför att det finns en rell och ordentlig arbetslivsanknytning som löper genom hela utbildningen. Praktik är ett sätt (under förutsättning att den är kvalificerad och att studenterna lär sig något – inte bara fungerar som billig arbetskraft) men knappast det enda att skapa kontakter mellan utbildning och arbetsliv. Det görs också genom gästföreläsningar och arbetsplatsbesök men, framförallt, genom att arbetslivsperspektivet är en självklar del i all undervisning. Kort sagt handlar arbetslivsanknytning om att kontextualisera vad kunskapen betyder och hur den används i ett bredare sammanhang.

Matchningslån är ingen dum idé. Frågan är dock om det är den enda eller ens bästa lösningen på ett problem som handlar om långt mer än enbart studenternas försörjningssituation efter examen? Jag tror inte det. Men förhoppningsvis kan Saco Studentråds Rätt jobb, inte ett jobb fungera som den utgångspunkt för fortsatta diskussioner som Maria Ehlin Kolk, avgående ordförande, efterlyste vid den hearing där rapporten presenterades. Av panelisternas ord att döma tycks det inte vara en helt utopisk förhoppning. Utmaningen är bara att hitta ett sätt att skapa de konkreta länkar mellan utbildning och arbetsliv som alla är ense om behövs.

Sofie Andersson

Ps. Slutligen kan jag inte låta bli att fundera över en av de debatter som uppstod under morgonens hearing. Några av paneldeltagarna var oroliga för att matchningslånet kommer att missa dem som är dess kanske viktigaste målgrupp: studenter från studieovana miljöer. Jag tror att det är precis tvärtom. Genom att erbjuda en möjlighet till försörjning direkt efter examen ger matchningslånet en tidsfrist som gör att man faktiskt kan söka jobb på heltid och inte tvingas hoppa på vilket jobb som helst bara för att klara sin försörjning. Och i min värld framstår denna möjlighet som särskilt viktig för den som saknar självklar förankring i det som är det framtida arbetslivet.