Män styr de statliga utredningarna

Riksdag & Departement har granskat könsbalansen i det svenska utredningsväsendet och resultatet är nedslående läsning för alla som tror att jämställdhet handlar om mer än antal huvuden. Ty emedan utredningarna som helhet bestod av ungefär lika många kvinnor som män så var det betydligt fler män än kvinnor som satt i ledande positioner. Av alla särskilda utredare och kommittéordförande så var endast 37 procent kvinnor. Av utrikesdepartementets kommittér leddes så lite som 29 procent  av kvinnor.

Könsfördelningen i statliga utredningar, ur RoD nr 6 2014
Man måste logga in på Riksdag & Departements hemsida för att kunna läsa hela artikeln som jag hänvisar till. Men grafiken ovan sammanfattar resultatet i deras undersökning.

Detta är allvarligt. Utredningsväsendet spelar nämligen en central roll i demokratin och i utformandet av allas vårt gemensamma framtida samhälle. Tycker vi verkligen att det ska vara ett manlig privilegium att bestämma detta? Helst inte, faktiskt. Utan att ge mig in i den feministiska debatten om om och i så fall vad kön egentligen betyder så vill jag bestämt hävda att en jämn könsfördelning behövs av legitimitets- och demokratiskäl. Av samma anledning som det är viktigt att de svenska riksdagsledagsledamöterna (åtminstone någorlunda) avspeglar hur vårt samhälle ser ut är det viktigt att de som lägger förslag om hur våra lagar ska se ut gör det.Därför är det synd att Riksdag & Departement bara granskat hur könsbalansen ser ut – samhället är ju betydligt mer mångbottnat än så… Jag tycker exempelvis att ålder hade varit en intressant aspekt att undersöka. Min (högst ovetenskapliga, det medges) uppskattning är att de allra flesta utredningar leds av seniora personer. I vissa fall är det kanske rimligt och att någon ”varit med länge” betydelsfullt för genomförandet av utredningsuppdraget. Men i vissa fall är det nog inte det. Det är faktiskt inte givet att ens kompetens avgörs av hur länge man levt. Inte heller ens lämplighet att leda en utredning.

Bara för att vara tydlig: vad jag säger är alltså inte att (äldre) män inte inte kan göra bra utredningar. Det kan de och gör de såklart. Vad jag säger är bara att det inte finns ett självklart samband mellan kön och kvalitet.

Vi är duktiga på att slå oss för bröstet i Sverige  om att vi ligger långt fram ifråga om jämställdhet: att alltfler pappor är föräldralediga, att andelen kvinnor på höga chefspositioner ökar och att vi har nästan jämn könsfördelning i riksdagen. Men vi glömmer ibland att fundera över hur makten är fördelad.

Sofie Andersson
Utredare, utbildnings- och forskningspolitik

Ps. Jag kan för övrigt inte låta bli att undra varför vi envisas med att vara så stolta över att vi ”nästan” har jämn könsfördelning i riksdagen. ”Nästan” betydde vid riksdagsvalet 2010 45% kvinnor och 55% män. Det betydde dessutom att antalet kvinnor minskade för första gången sedan 1930-talet. I min värld tänker att detta trendbrott vore betydligt mer intressat

Nej, storleken har inte så stor betydelse. Det är skillnaden som gör skillnaden

Maria Abrahamsson (M) har goda intentioner, men gör i sin debattartikel om jämställdhet på SvDs Brännpunkt den 3 mars 2014, en rad tankevurpor. En av vurporna är antagandet att det är av yttersta relevans hur man mäter skillnaden i livslön mellan kvinnor och män.

Det går att mäta på olika sätt och det är väl just därför som Medlingsinstitutet ger flera olika mått i sina rapporter. De förklarar också väldigt pedagogiskt hur man kan räkna på olika sätt och exakt vad det är de mäter. Om det är 3,6 miljoner eller 870 000 kronor är faktiskt inte det mest intressanta, annat än möjligtvis i politiska debatter då alla kan hitta stöd för sin egen sanning. I en replik försvarar också Malin Wreder, huvudsekreterare i delegationen för jämställdhet i arbetslivet, de 3,6 miljonerna och hur man också minsann har mätt på andra sätt.

Det mest problematiska när just jämställdhet görs till en fråga om mätning är att fokus, trots goda intentioner, flyttas från sakfrågan. Inte minst när Abrahamsson också viftar bort de strukturella problemen i en handvändning. Det finns oförklarade skillnader mellan kvinnor och mäns löner i Sverige år 2014, det räcker faktiskt rätt bra. Naturvetarna är ett Saco-förbund som förespråkar individuell lönesättning med lönesamtal och väl fungerande löneprocesser. Liksom Abrahamsson hyser vi en stark tilltro till denna modell. Inte minst då Saco också visat i olika undersökningar att kvinnor tjänar mest på individuella lönesamtal.

Men att kvinnor och män gör olika yrkesval, att kvinnor deltidsarbetar mer och att kvinnodominerade yrken och sektorer har sämre löner kan man inte bara vifta bort som en irrelevant faktor. Man kan räkna med de strukturella skillnaderna eller välja att inte räkna med dem i olika beräkningar, men man kan inte betrakta de som oviktiga i sammanhanget. Det är väl klart att det måste vara av intresse i en jämställdhetsdebatt att diskutera varför kvinnor tar ut mer föräldraledighet, deltidsarbetar mer och varför det finns strukturell diskriminering? Att kvinnor i slutändan i regel får en lägre pension är en sådan sak som också bör ligga där uppe i internminnet oavsett om man räknar på det eller inte.

Med detta sagt visar Naturvetarnas beräkningar att de oförklarade löneskillnaderna mellan kvinnor och män har minskat över tid bland våra medlemmar (för att vara trogen mitt budskap kommer jag inte att fokusera på de exakta siffrorna). Eftersom både Sacos tidigare rapporter och våra egna beräkningar visar att kvinnor tjänar mest på lönesamtal, kommer jag till slutsatsen att individuell lönesättning med lönesamtal är av godo för att minska de oförklarade löneskillnaderna.

Saco släppte den 4 mars en funktion som visar att skillnaderna i livslön för kvinnliga och manliga akademiker i regel fortfarande är väldigt stor. Det Saco sätter ljuset på är att det inte finns en universallösning som löser allt i en handvändning. De oförklarade löneskillnaderna mellan kvinnor och män minskar i en alltför långsam takt. Ett av våra systerförbund, Sveriges Ingenjörer, lanserade häromdagen en rapport som visar att ingångslönerna skiljer sig åt för deras kvinnliga och manliga medlemmar. Något vi också sett för våra medlemmar. Det betyder att man (läs kvinna) måste stå på sig i sin första löneförhandling då en för låg ingångslön ofta hänger med en under resten av yrkeslivet. Om man dessutom tappar längs vägen kan skillnaden i slutändan bli markant. Ta inte skit (ingångslön)!

Om jag ska föra någon sorts avslutande resonemang så här dagen innan den internationella kvinnodagen måste det bli detta.

Naturvetarna förespråkar individuell lönesättning med lönesamtal just för att vi anser att kön inte ska vara en faktor. Vi ser det som en väg fram för att komma bort från förutfattade meningar och att titta på individens kompetens, ansvar, arbetsuppgifter och prestation (helt oavsett kön, bakgrund, sexuell läggning eller andra för lönesättning ovidkommande faktorer). Kön är således inte vårt fokus!

Men givet de normer som fortfarande råder i vårt samhälle och som slår igenom i strukturella löneskillnader finns det saker vi inte rår på som fackförbund. Här måste politiker ta ett gemensamt ansvar att se till att det inte blir en pajkastning om hur man ska räkna. De enda som vinner på en sådan debatt är de som låtsas om att det inte finns oförklarade löneskillnader mellan kvinnor och män i Sverige år 2014. Den här frågan är för viktig för att schabblas bort, inte minst om man som Abrahamsson, i grunden har goda intentioner.

Det är skillnaden som gör skillnaden! Tjafsa inte bort det i jakten på politiska poänger! Framför allt då det är politiker som i större utsträckning än några andra i vårt samhälle äger redskap att förändra rådande normer!


Ps. De proffsförhandlare kring individuell lönesättning som Abrahamsson efterlyser i sin debattartikel finns i mängder hos olika Saco-förbund och de brukar i regel benämnas som förhandlare/ombudsmän. Ett tips för akademiker är därför att vara med i ett Saco-förbund och verkligen nyttja de tjänster som erbjuds avseende lönecoaching, lönesamtalscoaching, lönestatistik etc. Ds.

Är kvinnliga naturvetare bättre på autoreply?

Är kvinnliga naturvetare bättre på autoreply eller är våra medlemmar (såväl kvinnor som män) som folk är mest? För närvarande har vi vår löneenkät 2013 ute och när jag skickade iväg enkäten via mejl för två veckor sedan fick jag en massa automatiskt genererade svarsmejl (autoreply) till vår enkätlåda. Många mejl var information om att enkäten hade fastnat i spamfilter eller på annat sätt inte kunde levereras. Jag får slita mitt hår under de närmaste veckorna för att försöka förmå medlemmar att uppdatera sina e-postadresser och att öppna upp spamfilter runtom i Sverige på glänt för löneenkäten.

Det damp också ner en hel del mejl om att många av de som hade fått enkäten skickad till sig inte var på plats på kontoret. Jag gav mig på den lilla nätta uppgiften att sätta mig ner och räkna hur många autoreply som innehöll ett meddelande om att medlemmen i fråga är föräldraledig för närvarande. Dessutom delade jag upp dessa utefter om det var kvinnor eller män som hade denna hälsning i sin autoreply. Väldigt ovetenskapligt men det var ändå en intressant observation tyckte jag…så intressant att jag vill dela den här…

Inte minst vill jag dela den då jag häromdagen var på ett seminarium om jämställdhet och lön anordnat av Medlingsinstitutet. Naturligtvis diskuterades föräldraförsäkringen och uttaget av föräldrapenning för kvinnor och män under debatten. Mitt lilla nedslag visade att 0,20 procent av männen i urvalet var föräldralediga jämfört med 0,53 procent av kvinnorna. Om man nu utgår ifrån att kvinnor och män är lika duktiga på att sätta autoreply på sin mejl vill säga, vilket jag nog tror att vi ändå får utgå ifrån. Vad säger då det här? Om inget annat så ger det i alla fall en indikation på att Naturvetarnas medlemmar nog är som folk är mest, det vill säga att kvinnor tar ut mer föräldrapenning än män….eller om man så vill att män tar ut mindre föräldrapenning än kvinnor.

Vid en närmare granskning av dessa autoreply kunde man också se att längden på föräldraledigheten i regel skilde sig åt väsentligt mellan männen (kortare perioder) och kvinnorna (längre perioder). När det gäller detta med lön är det dock så att studier visat att uttagen inte är kopplade direkt till lön (alltså att den som har lägre lön tar ut mer föräldrapenning)…i alla fall inte om man får tro statistiken. Det har som mycket annat att göra med normer och värderingar som genomsyrar samhället mer än något annat. Studier visar också att kvinnor som kollektiv straffas, karriär- och löneutvecklingsmässigt, för uttag av föräldraledighet.

Annars fokuserade mycket av paneldiskussionen häromdagen på individuell lönesättning. Sveriges Ingenjörer, som förespråkar en lokal och individuell löneprocess precis som Naturvetarna, har tittat på skillnader i ingångslön mellan nyutexaminerade kvinnor och män. För ett par år sedan var skillnaden 1 500 kronor och vid den senaste mätningen var den 44 kronor till förmån för männen.  Enligt Medlingsinstitutet omfattas 90 procent av arbetstagare numera av kollektivavtal med lokal, individuell och differentierad lönebildning. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor har också minskat och andelen kvinnliga chefer har ökat sedan 2005 enligt Medlingsinstitutet. Samtidigt konstaterade Akademikerförbundet SSR, som bland annat organiserar socionomer, att t.ex. socialt arbete som är ett kvinnodominerat arbetsområde värderas annorlunda jämfört med många andra professioner i samhället med liknande utbildningslängd.

Den stora knäckfrågan verkar föga förvånande återigen ha att göra med normer och värderingar. Hur kommer vi då framåt? Jo, majoriteten (men långtifrån alla) var överens om att man måste stärka den lokala löneprocessen kring individuell och differentierad lönesättning. Jag skriver självfallet under på detta, när man sätter individen i fokus blir det svårare att lönesätta osakligt utifrån förutfattade meningar (normer och värderingar) om kön, bakgrund eller liknande.

En annan diskussion som var uppe var annars detta med hur statistiken används men inte minst hur tillförlitlig den egentligen är. Som av en händelse vill jag därför slå ett slag inte bara för Naturvetarnas löneenkät…”I alla medlemmars inbox för närvarande och hur lätt som helst att besvara i smartphone, på surfplatta eller på sin dator”…

Loneenkat_banner_recycle_350px

Tillsammans lyfter vi naturvetares löner. Svara på löneenkäten!

…utan överhuvudtaget att man besvarar enkäter som på något sätt rör sådana här frågor. För att statistiken ska vara trovärdig måste den vara tillförlitlig!

Vem forskar på våra lärosäten?

För att skapa kreativa miljöer för forskare krävs ett öppet förhållningssätt och transparens i rekryteringsprocessen. Inte kortsiktiga forskningsprojekt eller bristande mobilitet och nytänkande som verkar vara fallet på en del lärosäten idag. Det skriver gästbloggaren Annette Granéli, ordförande i Sveriges unga akademi och forskarassistent i biofysik på Göteborgs universitet.

I höstas presenterade Kungl. Vetenskapsakademien en rapport (Excellensutredningen) som framhöll att svensk akademisk forskning i naturvetenskap och medicin tappar mark gentemot jämförbara länder. Mest oroande är att tillväxten av forskning med störst genomslagskraft är lägre än på andra håll. Siffrorna pekar alltså inte direkt uppåt, det riskerar att bli värre innan det blir bättre. Ändå satsas stora summor på forskning och betydelsen av naturvetenskaplig och medicinsk forskning lyfts fram som aldrig förr.

Jag tror att de flesta är överens om att en bra forskningsmiljö kännetecknas av öppenhet, ett inflöde av både personer och idéer och en viss brokighet i forskarnas bakgrund. Framför allt måste forskarna väljas på grundval av meriter.

Hur ser det ut på de svenska lärosätena? Har vi förutsättningar att skapa denna typ av kreativa miljöer? Vilka blir forskare och professorer?

Statistiken är tyvärr nedslående. 29 procent av forskarassistenterna inom naturvetenskap och teknikområdet är kvinnor, men kvinnor utgör blott 12 procent av professorerna. Skillnaderna tycks inte växa bort av sig själv.

Män blir i dubbelt så hög utsträckning som kvinnor professorer tidigt i karriären. Dessutom visar statistik att forskare som inte är födda i Sverige i större utsträckning är verksamma som postdoc-forskare och forskarassistenter än som professorer och lektorer. Ju högre i den akademiska hierarkin vi tittar, desto tunnare blir det alltså med personer som inte är svenska män. Väldigt många professorer och lektorer har dessutom blivit kvar vid samma lärosäte där de doktorerade – på Lunds och Göteborgs universitet gäller detta 70 procent av professorerna och 80 procent av lektorerna. För att citera Bo Rothstein (statsvetare från Göteborgs universitet): ”Hemkära forskare skapar slutna miljöer”.

Strukturen skapar alltså motsatsen till de öppna och kreativa miljöer vi vill ha. Hur har det blivit så här tokigt? Många faktorer spelar in men detta är några av de viktigaste:

  1. Avsaknad av ett transparent karriärsystem.
  2. Kortsiktiga forskningsprojekt på grund av ett alltför stort beroende av externa anslag.
  3. Forskare som verkar tycka att mobilitet, jämställdhet och nya idéer inte är så väldigt viktigt.

Punkt tre är nog mest förvånande. Det är häpnadsväckande att lärosätena anser sig ha råd att hålla sig med sådana attityder i en forskningsvärld vars själva essens är nytänkande.

För attityder formar forskningsmiljöerna. Våren 2012 presenterades en utredning (Jämställda fakulteter, hsv) kring jämställdhet. Som förklaring till varför det är en så liten andel kvinnor inom vissa delar av naturvetenskapen anförde en manlig professor följande:

”Flickor tappar så mycket fart i tonåren. Runt tretton händer det något som gör att de inte längre kan fokusera på den slags abstrakt tänkande och analys som är grunden för det som vi ägnar oss åt. Det är hormonerna som ställer till det. Det går överhuvudtaget inte att prata med flickor under den här tiden. Runt arton års ålder börjar de komma tillbaka, men då har de ju tappat så mycket att de aldrig riktigt kommer i kapp killarna.”

Svaret är så remarkabelt att jag först trodde att det hade författats av en stor humorist, men så var nog tyvärr inte fallet.

Jag är ganska säker på att sådana attityder, jämte kortsiktigheten, bär ett stort ansvar för de resultat som visades i Excellensutredningen.

Vi har alltså mycket att ta itu med. Vi måste skapa rätt förutsättningar för lärosätena att vara de myllrande, kreativa, ifrågasättande och nyskapande institutioner de är tänkta att vara.

Vi måste bli öppnare. Vi måste rekrytera transparent och inte anställa den käcka nydisputerade killen eller tjejen i rummet bredvid, oavsett hur duktiga de än är. Vi ska premiera mobilitet, nytänkande och självständighet. Vi kan motverka kortsiktighetstänkandet genom att betala forskarens hela lön tillsammans med projektmedel, så att inte hela verksamheten bygger på externa medel.

Politiskt innebär detta att mer pengar bör direkt till lärosätena utan att passera forskningsråden.

Jag är optimistisk. Jag tror att vi kan lyckas vända denna oljetanker. Vi måste helt enkelt göra det. Men vi har långt kvar. Är ni med?

Annette-Granèli-färg_80pxAnnette Granéli är ordförande i Sveriges unga akademi och forskarassistent i biofysik på Göteborgs universitet. Hon fascineras av proteiner och DNA som hon studerar både på längden och på tvären.

Sveriges unga akademi är en fristående akademi vars syfte är att fungera som ett tvärvetenskapligt forum och ge en forskningspolitisk plattform för unga forskare i Sverige.

Vi behöver fler Elizabeth Bennets.

En av de bästa sakerna med mitt arbete är att ingen vecka är den andra lik. Vissa tillbringar jag nästan uteslutande framför datorn, nedgrottad i sakfrågor som för den oinvigde kan framstå som petitesser; andra fylls av diskussioner och möten om alltifrån den svenska life science-branschen till jämställdheten inom akademin. De senaste dagarna har jag till exempel pratat arbetslivsanknytning med studenterna, varit på ett webinar (ja, tydligen är det så man kallar seminarium som webbsänds) om design inom hälso- och sjukvården och hört en dragning om kön och arbetsmiljö. Rörigt? Inte så värst. Faktum är att saker och ting ofta klarnar när man byter spår: bredden i perspektiv och ämnen tydliggör vad som är viktigt.

Igårkväll var jag och en vän på inspelning av SVT:s litteraturprogram Babel. När vi satt där i studion och hörde Jessica Gedin diskutera Jane Austens klassiska 1800-talsroman ”Stolthet och Fördom” med journalisten Erik Hörstadius och författarna Björn af Kleen och Caroline Hainer slog det mig att vad både forsknings- och hälso- och sjukvårdssystemet i Sverige skulle behöva är lite fler Elizabeth Bennets. För er som inte kan er Jane Austen så är Elizabeth Bennet huvudpersonen i Stolthet och Fördom. Näst äldst av fem döttrar i en brittisk adelsfamilj är hon ett typexempel på den 1800-talskvinna vi kommit att lära känna så väl: vacker, välartad och med en enda livsuppgift: att bli och förbli gift. Men Elizabeth slits mellan de sociala konventionernas krav på anpassning och sina egna idéer om hur livet borde vara och finner sig inte i sin faders planer om giftermål lika enkelt som hennes systrar gör.  Elisabeth tackar inte bara nej till flera frierier (hon vill nämligen inte gifta sig för status eller pengar utan för kärlek) utan krånglar dessutom både en och två gånger innan hon slutligen går med på att gifta sig med Mr Darcys (mannen som hon faktiskt älskar, på riktigt).

När jag säger att vi behöver fler Elizabeth Bennets så menar jag inte att fler borde vägra giftermål. Vad jag menar är att forsknings- och sjukvårdssystemen skulle må bra av att fler personer lät bli att bara finna sig i rådande strukturer. Vi behöver att fler, på alla nivåer, vågar ifrågasätta. Är de system för styrning, finansiering och utvärdering som finns idag de bästa vi kan föreställa oss? Svaret måste bli nej. För om det är någonting som det faktiskt råder enighet om så är det att varken hälso- och sjukvården eller forskningssystemet fungerar så bra som det skulle kunna göra. Förmågan att omvärdera är givetvis viktig oavsett om man är chef eller ej men borde vara obligatorisk för den som ska leda dessa verksamheter. Hälso- och sjukvården är, i likhet med forskningen, alldeles för viktig för att tillåtas slentrianstyras. Ledarna måste ha ambitioner och, framförallt, kraft att driva igenom dessa också i de fall då reformerna möter motstånd på grund av att de innebär ett avbräck mot ”hur det alltid har varit”.  Lite mer av det slags mod som Elisabeth Bennet ger prov på när hon tackar nej till äktenskapsförslag som på papperet är odiskutabelt bra.

Mod att göra annorlunda behövs också om vi nånsin ska kunna komma till rätta med ojämlikheten på arbetsmarknaden. Igår var jag på ett seminarium om genus, arbetsmiljö och arbetsorganisation. Arbetsmiljöverket presenterade där rapporten Under luppen:  Kunskapsöversikt om jämställd arbetsmiljö som visar att det fortfarande råder stor ojämlikhet på den svenska arbetsmarknaden. Trots att det är fler kvinnor (66 procent) som examineras från högre utbildning så fortsätter männen att vara i majoritet på näringslivets såväl som det offentligas toppositioner. Fortfarande utför fler kvinnor mer osynligt arbete än vad männen gör (arbete de således inte får någon credit för) och fortfarande anses mäns problem väga tyngre än kvinnors. Detta duger inte.

Påväg till seminariet twittrade jag om min frustration över temat och att vi än idag, år 2013, pratar om arbetsvillkor och arbetsmiljö för kvinnor. Som om det vore något speciellt. Som om villkoren för kvinnor krävde särskilt uppmärksamhet. Så lyssnade jag på föreläsningen och påmindes om att vi visst måste prata om det: kvinnors arbetsvillkor och arbetsmiljöer är speciella.  Idag den 8 mars är det den internationella kvinnodagen och radio, tidningar, Facebook och Twitter svämmar över av artiklar och uppdateringar på temat kvinnors förutsättningar (se exempelvis dagens artikel på DN om att högskoleprovet missgynnar kvinnor eller lyssna på P1:s reportage om  kvinnodagens historia). Gott så. Men jag tror att om vi nånsin ska komma någon vart så måste vi börja se jämställdhet som en fråga som berör alla, alltid. Inte som en kvinnofråga som uppmärksammas en gång per år.

Sofie Andersson

Ps. Är du sugen på att höra mer om vilka likheter som finns mellan Austens 1800-tal och dagens relationer? Babel sänds på söndag kl. 20:00 i Svt2