Science – it’s (not) a girl thing.

Europeiska Kommissionen är väl inte precis kända för att göra de mest populära utspelen men med Science- It’s a girl thing som lanserades i våras är de ute på osedvanligt tunn is. Kommissionen vill att fler kvinnor ska välja att satsa på (naturvetenskaplig) forskning och har därför dragit igång en kampanj för att få fler europeiska kvinnor intresserade av en en karriär som forskare. Hittills har det gått sådär. Youtubeklippet som skulle tala kvinnors eget språk och vara ” ’fun, catchy’ and strike a chord with young people” blev så kritiserat att Kommissionen tvingades plocka bort det från alla officiella sammanhang och webbsidan som dedicerats projektet verkar inte ha uppdaterats på länge. Många fina ord men inte så mycket verkstad, med andra ord.

Jag kommer att tänka på Science- it’s a girl thing när jag hör om att Högskolan i Halmstads satsning på kvinnliga forskare.  Av högskolans professorer är det bara 20 procent som är kvinnor och därför avsätts nu pengar för att 10 kvinnor under två år ska få ägna minst två dagar i veckan åt forskning och åt att meritera sig. Syftet är att de ska få lättare att kvalificera sig for forskningens toppjobb. Är det här bra? Å ena sidan är svaret tveklöst ja: forskningen mår bra av att det finns en så bred representation som möjligt av perspektiv, erfarenheter och intressen. Men är kön den enda eller ens den mest intressanta variabeln? Knappast. Minst lika viktigt är t.ex. social status, uppväxtmiljö och erfarenhet från andra yrken. Problemet med Kommissionens såväl som Högskolan i Halmstads initiativ är att de förutsätter att kvinnor och män är diametralt olika. Man antar helt enkelt att kvinnor och män har så olika intressen att kvinnor måste ”speciallockas” att satsa på forskning och att forskningens output skulle bli en annan om könsfördelningen såg annorlunda ut. Huruvida specifikt ”manliga” respektive ”kvinnliga” intressen alls existerar är omöjligt att besvara (det finns ju en anledning till att den så länge sysselsatt särarts- och likhetsfeminister). Det viktiga är emellertid inte hur stor roll könet spelar, utan att riktade satsningar alltid är farliga eftersom de innebär att en viss faktor prioriteras framför andra möjliga. Hur ser det t.ex. ut med fördelningen av olika sociala bakgrunder på Europas Universitet? Något säger mig att det finns en betydligt större andel kvinnor än personer (från båda könen) som kommer från familjer som helt saknar akademiska traditioner…

Betyder detta att satsningarna är dåliga? Nja. Men hellre än att prata om vem vi vill ska forska borde vi fokusera på varför vi behöver forskningen och vilken forskning vi behöver. Och på denna punkt erbjuder faktiskt Kommissionen en bra ingång för alla som är intresserade. Under rubriken ”Six reasons science needs you” lyfter man fram sex forskningsområden som omfattar många av de utmaningar vår värld står inför. Det handlar om att hitta effektiva, rena energikällor, demografiska förändringar och behovet av att hitta nya lösningar för matförsörjning. Detta, själva forskningsfrågorna, borde stå i fokus. Inte vilka egenskaper vi vill att forskarna ska ha.

Sofie Andersson

Om vikten av att börja i rätt ände

Igår berättade forsknings- och utbildningsminister Jan Björklund att regeringen planerar en utbyggnad av civil- och högskoleingenjörsutbildningarna. 1600 nya platser ska skapas de kommande åren. För oss som är övertygade om att Sverige behöver fler – inte färre – ingenjörer och naturvetare är detta givetvis en välkommen nyhet. Genom att öka antalet utbildningsplatser ökar man förutsättningarna för att fler ska välja att utbilda sig inom teknik och naturvetenskap.  Frågan är emellertid om det är nya högskoleplatser som är lösningen på det som framstår som det verkliga problemet: nämligen att svenska ungdomars intresse för naturvetenskap och teknik stadigt minskar.

En ny avhandling från Mittuniversitetet visar att allt färre ungdomar är intresserade av att satsa på en teknisk eller naturvetenskaplig yrkesbana. Intressant nog tycks det vikande intresset handla om grundskolans oförmåga att möta elevernas frågor snarare än om en reell brist på intresse. Didaktikforskare Magnus Oskarsson, som står bakom avhandlingen ”Viktigt- men inget för mig”, konstaterar att det i stor utsträckning handlar om att skolan inte lyckas med att visa på användbarheten i naturvetenskap.

Jan Björklund säger ofta att Sveriges framtida välstånd är beroende av att vi har en stark naturvetenskaplig forskning och en säker tillgång på duktiga tekniker och naturvetenskapliga forskare. Den aviserade utbyggnaden av ingenjörsutbildningarna är ett viktigt steg i arbetet med att säkerställa detta. Än viktigare är emellertid att se till att ungdomar vill satsa på de naturvetenskapliga och tekniska områdena. Och då räcker det tyvärr inte med att öka antalet platser på ingenjörsutbildningarna utan det arbetet måste påbörjas mycket tidigare och inriktas på att öka svenska barn och ungdomars intresse för naturvetenskapliga frågeställningar.

I andra änden av skalan ligger frågan om hur vi använder kompetensen när den väl finns. Idag skriver Anitra Steen, lokal samordnare Södertälje kommun, Peter Larsson, Samhällspolitisk direktör, Sveriges ingenjörer och Mattias Öberg, ordförande i Svensk Toxikologisk förening på DN Debatt att regeringen borde gå in och stötta ett toxikologiskt institut för att ta till vara på den forskningsinfrastruktur och kompetens som finns i Astra Zenecas forskningsanläggning i Södertälje. Ett välkommet förslag och något som vi på Naturvetarna drivit sedan Astras nedläggningsbeslut blev känt i början av februari. Vi träffade då ett flertal intressenter inom området (däribland Svensk Toxikologisk Förening) och diskuterade hur man skulle kunna agera för att se till att den expertis som finns i Södertälje inte ska gå förlorad. Att fler nu är inne på samma linje är jättebra. Låt oss hoppas att också regeringen inser att det vore ett stort misstag att inte agera i Astra-frågan – departementala konflikter och farhågor för SAAB-paralleller till trots…

Sofie Andersson

Vetandets värld handlade förra veckan om det minskande intresset för naturvetenskap. Lyssna här!

Det är inte bara på seminarier som man kan få höra intressanta saker…

Jag sitter i loungen utanför ett av de stora auditorierna vid ESOF 2012 och pustar ut några minuter mellan möten och seminarier när jag plötsligt hajar till. Mitt emot mig sitter en kvinna och en man mycket nära varandra, djupt inbegripna i ett samtal.  De pratar så förtroligt och verkar känna varandra så väl att jag tagit för givet att de är kollegor. När jag hör kvinnan säga ”It’s a girl thing” för tredje gången slutar jag läsa min tidning. Personerna mitt emot är inte alls kollegor. Tvärtom: kvinnan försöker få mannen att ta ett uppdrag. Jag förstår snart att kvinnan representerar kommunikationsenheten på EU-Kommissionen och uppdraget som hon vill övertyga mannen om att ta är att vidareutveckla  ”It’s a girl thing”. Mannen, som är någon form av reklamare, känner tydligen inte till kampanjen sedan tidigare och lyssnar mycket intresserat på beskrivningen av filmen som ”… ett nytänkande, initierat och engagerat försök att få fler tjejer intresserade av naturvetenskap och forskning”.  Hon verkar inte tycka att det faktum att filmen mött så mycket kritik inom den akademiska världen såväl som i traditionella som sociala medier att Kommissionen beslutat att dra tillbaka den är värd att nämna (läs mer i tidigare blogginlägg). Det kanske kommer senare, när han gått med på att ta sig an uppdraget?

Efter min paus fortsätter jag till en workshop om hur man får fler kvinnor att välja att satsa på en forskarkarriär dit fem kompetenta och framgångsrika kvinnor pratar om hur man skapar miljöer som lockar kvinnor. Tidigt imorse hölls ett seminarium på ett liknande tema, nämligen kvinnor, forskning och entreprenörskap. Både ”Creating the ideal workplace for women” och ”Female Researchers and Entrepreneurship: why does gender matter?” understryker något jag tycker  är ett grundläggande problem med hela diskussionen om könstillhörighet och forskning: nämligen att kvinnor och kvinnors intressen och motiv ses som väsenskilda mäns. Frågor om varför inte fler kvinnor intresserar sig för naturvetenskap och hur vi ska bära oss för att få fler tjejer att vilja och våga satsa på en forskarkarriär är ständigt återkommande. Jag menar inte att antyda att det inte är ett problem att det fortfarande är fler män än kvinnor som fortsätter med en forskarkarriär (en skillnad som dessutom blir allt större ju högre upp i hierarkin man kommer) men jag motsätter mig att förklaringen alltid söks föreställningar om kvinnors bristande intresse för vetenskap. Varifrån kommer den här iden om att kvinnors syn på forskning skiljer sig så från mäns? Och varför är det så många som tror att det behövs särskilda strategier, enbart riktade till tjejer? Ingen av diskussionerna gav något svar på dessa frågor kanske kan det faktum att de alls anordnades i kombination med deras upplägg  (vid båda tillfällen medverkade bara kvinnor och männen lös med sin frånvaro även publiken) ses som en förklaring. Att diskussionen om kön och forskning alltid tar sin utgångspunkt i kvinnors intressen, position och problem innebär att analysen blir snävare än vad den egentligen är. För frågan om varför det är så stor diskrepans mellan antalet kvinnor respektive män som håller på med forskning är ju ingen kvinnofråga:  snarare är det en fråga för alla som bryr sig det allra minsta om demokrati såväl som framtida konkurrenskraft. Visst behöver vi prata mer om kön, karriär och forskning men inte i termer av ett (kvinnligt) särintresse!

 Så hur slutade Kommissionskvinnans pitch? Efter mycket dividerande om datum fram och tillbaka har de bokat in ett möte i Bryssel i september.  Återstår att se om det betyder att det blir en ”It’s a girl thing 2”…

Sofie Andersson

Ps. Du kan läsa mer om könsskillnader bland svenska forskare i Högskoleverkets rapport från 2011.

För det enda kvinnor bryr sig om är ju smink.

Tre tjejer i höga klackar på vad som ser ut som en catwalk, modellposer varvat med bilder på läppstift, ögonskugga och målade naglar. Reklam för en ny säsong av Top Model? Nej, bara en del i EU-Kommissionens kampanj ”It’s a girl thing” för att få fler tonårstjejer att välja naturvetenskapliga och tekniska ämnen.

Vad ska man säga? Å ena sidan är det ju positivt att EU-Kommissionen (äntligen!) insett att vi behöver alla forskare vi kan få, oavsett kön. Å andra sidan är det fruktansvärt beklämmande att upptäcka att vi inte kommit längre än så här vad gäller vår syn på kvinnor och män. Tror EU-Kommissionens tjänstemän på allvar att det enda – eller ens det bästa – sättet att få unga tjejer intresserade av naturvetenskap och forskning är att använda smink, kläder och utseende? Tror de på allvar att de kan kuppa fram ett forskningsintresse? Och den kanske mest relevanta frågan: tror de på allvar att det kommer att funka?

I lördagens New Statesman säger representanter för Kommissionen att man velat kasta  omkull rådande klichéer om vad vetenskap är och visa att det inte bara är gamla män i vita rockar som är vetenskapsmän. Jaså! Kommentaren Kommentaren verkar kanske harmlös men tänk ett varv till: visst är heterogeniteten bland dagens forskare mycket större än för bara några år sedan, men ju högre upp i hierarkin man kommer desto starkare lyser kvinnorna med sin frånvaro. Tänk om Kommissionen hade vågat tala om detta istället för att lägga dyra pengar på en provocerande dålig reklamkampanj?

Som tur är har filmen kritiserats så hårt både i forskarvärlden och i sociala medier att den nu dragits tillbaka. Det tackar vi för. Världen behöver färre klichébilder av hur män och kvinnor är och ser ut, inte fler!  

Sofie Andersson