”Att ha en Berlinmur mellan akademi och näringsliv är en lyx vi inte har råd med”

Orden är Mats Odells och yttrades på den konferens om Sveriges framtidsområden som Vinnova, Energimyndigheten och Formas anordnade idag.  Syftet var att ta diskussionen om Sveriges möjligheter som innovationsland ett steg längre, bland annat genom att tala om det strategiska innovationsområdes-projektet som initierades förra hösten i samband med att Innovationsstrategin presenterades.

Eftersom strategin varit något av en besvikelse sedan den kom  (den innehåller få konkreta förslag och blev inte den energiinjektion i svensk näringspolitik som regeringen med Annie Lööf (c) i spetsen hade antytt att den skulle bli) så var mina förväntningar på dagens konferens höga. Hur går det med det innovationsstödjande arbetet och kommer vi någon vart med att skapa de där bryggorna för samverkan som alla vill ha?

Väl hemma efter en heldag på Münchenbryggeriet kan jag konstatera att mina förväntningar både infriades och inte. Å ena sidan blev det tydligt att det bubblar av innovationstänkt och samverkansambitioner lite varstans i Sverige och aktörerna som på ett eller annat sätt är involverade i arbetet med de strategiska områdena är många. (Detta illustrerades inte minst genom den blixtpresentation som tjugo projektägare gjorde på scenen strax före lunch). Det blev också mycket tydligt att det finns en överväldigande samstämmighet om att innovationer och samverkan är nycklar för att Sverige ska nå ökad konkurrenskraft och kunna möta de utmaningar som kommer i spåren av klimatförändringar och en åldrande befolkning.

Å andra sidan är det högst oklart huruvida just tänket med strategiska områden och/eller samverkansuppdraget är det som kommer att göra skillnad. Christian Ketels, faculty member på Harvard Business School och senior research fellow vid Handelshögskolan i Stockholm, satte fingret på problemet när han pekade på de strategiska områdenas inneboende paradox. För samtidigt som alla, från politiker till stakeholders, pratar sig blåa om hur ytterligt viktiga och angelägna de strategiska områdena så är det ingen som ifrågasätter varför marknaden inte redan tagit hand om dem. Ketels har onekligen en poäng. För visst är det så att om det verkligen, på riktigt, hade funnits efterfrågan på lösningar på de problem som de strategiska områdena handlar om så hade dessa sannolikt redan varit på gång.

Jag menar inte att inriktningen på strategiska områden är dålig eller att valen av områden är fel. Men visst är det något lurigt med politik som fungerar som konstgjord andning?

Sofie Andersson  

Ps. Nyfiken på konferensen? Läs mer och titta på webbsändningen på Vinnovas webbplats

Kycklingfötter, grisöron och innovation!

Nej, det finns ingen solklar koppling mellan kycklingfötter, grisöron och innovation. Bara så att vi har det klarlagt. Däremot kom det häromdagen ett besked från utrikesdepartementet som kan bli väldigt positivt för innovation och forskning i Sverige. Detta följdes upp av ett pressmeddelande från landsbygdsdepartementet idag kring kycklingfötter och grisöron som är positivt för våra medlemmar som på olika sätt arbetar med uppfödning av kycklingar och grisar.

Om vi börjar med utrikesdepartementet så är det så att EU-parlamentet igår röstade för att införa ett gemensamt EU-patent i 25 länder. I nuläget tar det oftast flera år att patentskydda en produkt i hela EU. Dessutom är det en dyr affär att patentregistrera. Med det nya förslaget kommer en patentansökan att kosta 4700 euro i jämförelse med nuvarande kostnad som är 36000 euro. Nu ska förslaget bara ratificeras av länderna som berörs så att förslaget kan träda i kraft i januari 2014.

Landsbygdsdepartementet å sin sida informerade om att Asien har öppnat upp för svensk köttexport. Man menar på att det kan öppna upp för en ny typ av export av varor som de svenska konsumenterna inte är så intresserade av. Dessutom poängterar man att matkulturerna ofta är annorlunda i Asien och att efterfrågan på till exempel kycklingfötter och grisöron är större på dessa marknader. Jag har med egna ögon vid upprepade tillfällen sett hur stor kärleken till kycklingfötter är (ja, att äta då alltså) i Hong Kong så det låter som en rimlig slutsats. En ny och ökad export förväntar sig landsbygdsdepartementet framöver.

Nu undrar jag bara vad som finns bakom luckan i julkalendern från departementen imorgon när det är lucia och allt…

Var det någon som sa naturvetenskaplig kompetens?

Näringsdepartementet släppte idag Den nationella innovationsstrategin. I strategin försöker man slå fast vägen till ett innovationsklimat i världsklass till år 2020 i Sverige. Hedervärt  och vem kan säga emot de tre huvudprinciperna i strategin: ”1 Bästa möjliga grundförutsättningar för innovation, 2 Människor, företag och organisationer som arbetar systematiskt med innovation, 3 Ett genomförande av strategin som utvecklar förutsättningarna och mötesplatserna utifrån en helhetssyn.”

Nu är det bara att hoppas att inte denna strategi blir en papperstiger och att regeringen också arbetar för att man verkligen får på plats ”forskning och högre utbildning av hög kvalitet för innovation” och ”ramvillkor och infrastrukturer för innovation” som man pratar om i strategin.

Annars är det främst en sak som på direkten fångade min uppmärksamhet i strategin. Den tar nämligen sin utgångspunkt i tillväxt- och sysselsättningsstrategin, Europa 2020, som tydliggjorts av EU:s konkurrenskraftsråd i förordningen om inrättandet av Horisont 2020 – ramprogrammet för forskning och innovation (2014-2020). I denna tar man upp följande samhällsutmaningar:

– Hälsa, demografiska förändringar och välbefinnande.

– Utmaningar för europeisk bioekonomi: Livsmedelstrygghet, hållbart jord- och skogsbruk, havs-, sjöfarts- och inlandsvattenforskning.

– Säker, ren och effektiv energi

– Smarta, gröna och integrerade transporter.

– Klimatåtgärder, resurseffektivitet och råvaror.

– Europa i en föränderlig värld: Inkluderande, innovativa och reflekterande samhällen.

– Säkra samhällen: Att skydda Europas frihet, säkerhet och medborgare.

Som sagt, var det någon som sa naturvetenskaplig kompetens?

 

Om vem som egentligen lägger forskningsproppen, svenska politikers intresse för sakpolitik och om forskningens överordnade syfte

Ju närmare peaken i den forskningspolitiska debatten vi kommer desto hetare blir debatterna. Imorse var jag på ett seminarium arrangerat av Svenskt Näringsliv på temat  ”Snobbism hotar viktig forskning i Sverige”.  I sak kom inte mycket nytt fram: statssekreterare Peter Honeth (FP) lovade att kommande forskningsproposition innehåller viktiga förslag som kommer att utveckla svensk forskning. Madelene Sundström, vd för KK-stiftelsen talade sig varm för potentialen med nya, mindre högskolor och Harriet Wallberg-Henriksson, rektor för Karolinska Institutet efterlyste bättre samverkan inom forskningen.

Men debatten hade också några inslag som kändes som en frisk fläkt. Förutom att moderatorn PM Nilsson sa det många tänker, nämligen att Peter Honeth är den som egentligen lägger forskningsproppen – inte forskningsminister Jan Björklund själv, så var det faktiskt flera av de medverkande som nämnde meningen med forskning. Vi bedriver ju inte forskning i något slags terapisyfte utan för att vi vill ha resultat. Ett möjligen simpel men samtidigt helt centralt konstaterande.

Jag tyckte dessutom att Tobias Krantzs (chef för forskning och, innovation och utbildning på Svenskt Näringsliv) kritik av politikernas ointresse för forskningspolitiken var befriande. Krantz påpekade att svenska politiker och journalister är så upptagna av politiska sakfrågor att de missar det som verkligen betyder något. Nivån på a-kassan är visserligen viktig men angör knappast Sveriges framtid. Det gör däremot Sveriges förmåga att de utmaningar som världen står inför idag. Forskningspolitiken är grundläggande och kan inte behandlas som ett politikområde bland många andra. Tvärtom måste den genomsyra all politik och alla departement. Tack för det, Tobias Krantz!

Sofie Andersson

Ps. Det var också roligt att kunna konstatera att rörlighet och samverkan var återkommande svar på frågan om vad som behövs för att förbättra villkoren för svensk forskning. Just rörlighet och samverkan var ju huvudtemat för gårdagens Stockholm Meeting som Naturvetarna arrangerade tillsammans med KVA och VA igår. Missade du det? Titta på seminariet via vår webb.

Är ett superdepartement lösningen?

Jag befinner mig på en fest hemma hos en vän. Vi har inte känt varandra så länge och min bordskavaljer är därför en helt ny bekantskap. I Sverige finns som alla vet en mycket tydlig uppfattning om att yrkesrollen säger något viktigt om vem man är så jobb är ett givet samtalsämne. När jag berättar att jag jobbar med att bevaka och försöka påverka svensk forskningspolitik nickar min bordsgranne allvarligt och säger att det är ett viktigt jobb eftersom dagens politik lämnar en hel del i övrigt att önska. Åh, säger jag intresserat, för detta håller jag naturligtvis med om, hur menar du då? Svaret kommer snabbt: pengar. Sverige måste satsa mer resurser på forskning. Vi pratar en stund om att undersökningar visar att Sverige halkar allt längre efter i ett internationellt perspektiv ifråga om forskningsfinansiering och om hur viktigt det är att prioritera forskningen för att svensk forskning ska kunna hävda sig i den internationella konkurrensen även i framtiden. Jag kommer att tänka på vårt samtal när jag läser Harriet Wallberg-Henrikssons (rektor vid Karolinska institutet) debattartikel i dagens DN. Under 2000-talet har det gjorts ett genomgripande reformarbete av den danska forskningspolitiken och förändringarna börjar nu ge resultat: en nyligen genomförd studie visar att dansk forskning hamnar allt högre upp på de internationella rankningslistorna vad gäller kvalitet såväl som citeringsgrad. Så hur har man då lyckats med detta? Förutom att centrera forskningsresurserna till ett mindre antal stora forskningscentra har man också inrättat ett forskningspolitiskt råd och skapat ett slags superdepartement med ansvar för dansk forsknings- och innovationspolitik; allt i syfte att öka graden av långsiktighet och samordning. Huruvida just dessa åtgärder är de enda eller ens de bästa för att höja forskningens kvalitet eller inte låter jag vara osagt men utvecklingen pekar otvivelaktligen på att forskningspolitikens problem inte enbart handlar om brist på pengar. Vad det danska exemplet visar och vad Wallberg-Henriksson också är inne på i sin artikel är att infrastrukturen för och organiseringen av forskningen är minst lika viktiga som resurstillgången. Jag har skrivit det här innan men eftersom jag har en stark tilltro till upprepandets effekter gör jag det igen: forskningspolitiken kan inte bedrivas i ett separat rör , där alla diskussioner förs innnanför utbildningsdepartements stängda väggar. Forskningen får betydelse för och påverkas av hela samhället och det måste därför finnas en utväxling mellan olika politikområden såväl som olika delar av samhället.

Nu är det bara några veckor kvar till regeringen presenterar den forskningspolitiska proposition som kommer att ange inriktningen på forskningspolitiken de kommande fyra åren. Vi kan bara hoppas att de tagit intryck av de uppmaningar om samverkan som vi och många med oss inkommit med…

Sofie Andersson