Ge BRÅ i uppdrag att kartlägga hot mot tjänstemän

Kl. 05:02 i morse damp det ner ett mejl i min inkorg. Det var ett automatiskt mejl (tror jag) som skickats till mig för att jag prenumererar på pressmeddelanden från justitiedepartementet. Nu jobbade jag inte då, och jag hoppas inte att någon på justitiedepartementet var på jobbet vid den tiden, för det skulle tyda på en ganska ohälsosam och oacceptabel arbetsmiljö. Apropå arbetsmiljö så var det precis det som pressmeddelandet handlade om. Hot och våld mot politiker under supervalåret ska kartläggas.

För det är naturligtvis en oacceptabel arbetsmiljö att behöva bli utsatt för hot och våld i arbetslivet. Därför är det också bra att regeringen ger Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) i uppdrag att kartlägga hot och våld mot politiker. Så här säger demokratiminister Birgitta Ohlsson i pressmeddelandet: ”- Hot mot politiker handlar inte bara om hot mot enskilda personer. Det är också ett hot mot demokratin.” Jag håller helt med och jag anser att det är av yttersta vikt att man tydligt signalerar att detta inte är acceptabelt, vilket regeringen gör med dessa återkommande kartläggningar kring hot och våld mot politiker.

Däremot tycker jag att det är väldigt trist att inte tjänstemännen inom offentlig sektor också får komma med på ett hörn i dessa kartläggningar. För mig är det rätt givet att tjänstemännen, i någon mån ”utförarna” av de demokratiskt fattade besluten, och deras jämbördigt usla arbetsmiljö (i termer av hot och våld) också borde uppmärksammas av politiker ur demokratisynpunkt. Ett sånt dystert exempel är djurskyddsinspektörerna som dessutom arbetar inom staten (om man nu anser att kommunala tjänstemän borde uppmärksammas av kommunpolitiker istället med tanke på det kommunala självbestämmandet).

Att inte djurskyddsinspektörer och tjänstemän inom t.ex. Kronofogden, och andra myndigheter som uppmärksammats av fackförbund för sin problematiska arbetsmiljö, får samma stöd från politiker är någonstans rentav lite tragiskt. Nej, jag tycker verkligen att det är på hög tid att demokratiministern ger BRÅ i uppdrag att kartlägga hot och våld mot tjänstemän inom offentlig verksamhet. Alla undersökningar tyder på att det har eskalerat under de senaste åren. Det är ett minst lika stort hot mot demokratin som bör tas på största allvar.

Brå brå och breja stockar och stenar…

Nu handlar inte den gamla ramsan som jag gjort en variant av i rubriken här ovan om hot och våld förvisso men en stock gör ju rätt ont att få på sig och en sten är inte heller helt skönt. Som av en händelse släppte Brå (Brottsförebyggande rådet) en rapport för ett par veckor sen om hur utsatta politiker är för trakasserier, hot och våld. Ni fattar hur jag tänkte med rubriken? Nåväl, det som lyftes fram i pressmeddelandet om rapporten var just hur det såg ut med hot och trakasserier i sociala medier där 41 procent av de utsatta hade blivit attackerade på nätet.

Inget konstigt där egentligen och inte heller med varför Brå gör denna rapport. Det är på uppdrag av demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP) som Brå nu gör denna kartläggning återkommande. Att det inte är stockar eller stenar (eller goda renar för den delen heller) som är det vanligaste tilltaget för att utöva trakasserier, hot och våld numera är rätt givet. Det har vi sett hos våra inspektörer som arbetar med tillsyn. De redogör också för hur hot och trakasserier på nätet har ökat. Som sagt att man gör sådana här kartläggningar ur en ren demokratiaspekt är naturligtvis helt rätt. Likt det också är helt rätt att man har lagt ett uppdrag att kartlägga och analysera domstolarnas bedömning av straffvärdet för brott som rör hot eller våld mot förtroendevalda.

Det som däremot är lite synd är att man inte tänker lite bredare. Att inspektörer utsätts för trakasserier, hot och våld i sin tjänsteutövning är också ytterst allvarligt ur demokratisk synvinkel. Likt all myndighetsutövning som har en liknande problematik, det är ytterst ett hot mot vårt demokratiska samhälle. Att de som arbetar med att se till att samhällets lagar och regler, som förtroendevalda har beslutat om, följs utsätts för påtryckningar och hot är kanske till och med än värre eller i alla fall minst lika illa?

Det finns också en annan gammal barnramsa på engelska som det verkligen är dags att skrota.  ”Sticks and stones may break my bones. But words will never harm me.” Nu är iofs betydelsen av ramsan i viss mån att hot om fysisk skada är värre än att kalla någon för elakheter och att man inte ska ge igen (vilket så klart är bra). Men samtidigt ger den sken av att det någonstans är ok att kalla en individ en massa saker. Det är naturligtvis inte ok och i samhället utanför nätet verkar denna förlegade ramsa ha lagts i malpåse men däremot verkar den ha följt med in på nätet. Jag blev därför glad när jag i förmiddags fick ett pressmeddelande från Justitiedepartementet om ”Ett modernt och starkt straffrättsligt skydd för den personliga intregriteten” för att komma tillrätta med hot och kränkningar på nätet.

Bakgrunden till uppdraget är att ”utvecklingen har…medfört att hot och andra former av kränkningar av den personliga integriteten tagit nya former. Samtidigt är strafflagstiftningen på området till viss del ålderdomlig. En särskild utredare ska därför göra en bred översyn av det straffrättsliga skyddet för enskildas personliga integritet, särskilt när det gäller hot och andra kränkningar.” Det är väldigt bra och bakgrunden ”Samhällsutvecklingen och den tekniska utvecklingen har lett till nya beteendemönster” skriver jag under på till punkt och pricka. De gränser (eller snarare brist på gränser) som har infunnit sig på nätet har dessutom haft en tendens att flytta fram gränserna IRL och det måste verkligen stävjas i sin linda.

Kaah var rätt på det redan år 2000…frågan är bara om det var nätet han avsåg?

Enough is enough!

Häromdagen fick Jusek, ett av våra systerförbund inom Saco, ett mycket bra genomslag i media om en undersökning kring hot, våld och trakasserier inom rättsväsendet som man just färdigställt. Väldigt bra jobbat vill jag säga till alla som arbetat med detta på Jusek, kul med kompetenta och duktiga medarbetare i Saco-federationen! Men där slutar väl dessvärre allt positivt som finns att säga om saken. Bakgrunden till att man får ett stort genomslag är nämligen ytterst tragisk.

Juseks rapport visar att på Kronofogden har nästintill 60 procent av medlemmarna svarat att de utsatts för våld, hot, trakasserier eller annan otillbörlig påverkan. Det intressanta i detta är att om man tittar närmare på vad Kronofogden gör så påminner de i sin myndighetsutövning i viss mån om tillsyn som våra medlemmar arbetar med.

Sveriges Veterinärförbund genomförde i december 2013 en enkätundersökning bland sina medlemmar i myndighetstjänst. 45 procent i denna undersökning svarade att de blivit utsatta för hot. Många av dessa veterinärer arbetar på länsstyrelsen med djurskyddskontroll. När vi själva gjorde en kartläggning kring våra medlemmar inom djurskyddskontroll på länsstyrelsen, djurskyddsinspektörer, svarade 70 procent att de utsatts för hot i sin tjänsteutövning.

Min slutsats kring dessa olika undersökningar och tidigare rapporter som akademikerförbundet SSR har skrivit om socialsekreterares mycket utsatta position vad det gäller hot och våld är att dessa olika professioner delvis har vissa beröringspunkter i myndighetsutövningen. Beröringspunkten är att myndighetsutövningen kan ha en väldigt direkt påverkan på individer och att den i mångt och mycket har många paralleller med polisiär myndighetsutövning. Det handlar ofta om direkta ingripanden av olika former.

I vår undersökning ingick också  livsmedels- och miljö- och hälsoskyddsinspektörer i kommuner och även dessa professioner visade upp en alarmerande nivå när det gäller hotproblematiken. Skulle man dessutom bryta ner detta på inspektörer som främst kommer i direktkontakt med individer i olika tillsynsärenden (snarare än stora företag) skulle denna siffra bli än värre.

Alla dessa fackförbund visar alltså upp att situationen kring hot och våld ser katastrofal ut för våra olika professionsgrupper som arbetar med en viss typ av myndighetsutövning. Det leder mig till en hypotes om att det kanske är just i fall med myndighetsutövning som kan ha en sådan direkt inverkan på individer vad gäller deras husdjur, boskap, näringsverksamhet, tillgångar, barn, försörjning m.m. som hotproblematiken är som värst. Tittar man på statistiken så förefaller det verkligen vara så.

Slutsatsen som de olika Saco-förbunden (Naturvetarna inkluderat) alltid drar kring våra professioner som är utsatta för hot och våld i stor utsträckning är att arbetsgivarna måste arbeta aktivt med frågan. Det ligger någonstans i sakens natur då vi är en arbetsmarknadspart och den andra parten är just arbetsgivarna. Men för dessa professioner som är så utsatta för hot och alla i viss mån arbetar med en liknande typ av myndighetsutövning är det frågan om det räcker.

Jag tror att sådana här yrkesgrupper i längden skulle behöva ett bättre skydd i lagstiftning. Vissa av dem (till exempel djurskyddsinspektörer) har redan ett lite bättre skydd än andra i lagstiftning. Men eftersom jag redan har dragit paralleller till polisiär verksamhet är det intressant att snegla på det långtgående skydd som poliser har i lagstiftning när det gäller utredningar.

Kanske måste vi (förbunden) någonstans inse att det är ett inbyggt systemfel kring vissa professioner som arbetar med myndighetsutövning att denna problematik kvarstår och att vi inte kan lösa det hur duktiga arbetsgivarna än blir? Den enda vägen framåt kanske består i att de olika Saco-förbunden gör gemensam sak, hur disparata våra olika grupper än kan te sig vid en första anblick, i att driva att dessa professioner bör ha ett mer långtgående skydd i lagstiftning?

Nu är inte detta extremt genomtänkt (det är trots allt ett blogginlägg:) men personligen börjar jag rätt ut sagt tycka att det börjar bli tröttsamt att läsa om dessa återkommande rapporter om hot och våld inom myndighetsutövning och jag vill ha till en förändring. NU!

En ohållbar arbetsmiljö inom djurskyddet bekräftas återigen

En undersökning som Sveriges veterinärförbundet publicerat bekräftar och förstärker den bild av hot och våld som Naturvetarna tidigare målat upp kring djurskyddet på Länsstyrelsen. Rapporten visar att 45% av de veterinärer som besvarat enkäten har utsatts för hot i sitt arbete. Och drygt var tionde har utsatts för våld. Siffran kring våld var på ungefär samma nivå i den rapport kring arbetsmiljön för inspektörer som Naturvetarna publicerade 2013. Däremot svarade än fler av djurskyddsinspektörerna att de hade utsatts för hot, hela 70 procent.

Detta är naturligtvis en helt oacceptabel arbetssituation och med stöd i två av varandra oberoende undersökningar, Naturvetarnas och Sveriges veterinärförbunds, är det nu dags att detta följs upp på allvar med arbetsgivarna. Speciellt mot bakgrund av att Arbetsmiljöverket redan 2010 uppmärksammade den utsatta situationen för djurskyddsinspektörer och veterinärer och i ett brev till länsstyrelserna krävde en skärpning. Har situationen på länsstyrelserna förbättrats sedan 2010? Säkerligen, mycket har hänt och larmsystem och nya rutiner har tagits fram på många håll. Men det går alldeles för sakta, det bekräftar dessa två undersökningar. Det är en ohållbar situation!

Djurskyddsinspektörens vardag – en ohållbar arbetsmiljö

Djurskyddsinspektörernas Riksförening, DIRF, gästbloggar om hur hot och kränkningar färgar djurskyddsinspektörers vardag.

”Du är den vidrigaste människa jag träffat. Jag hatar dig och ska hänga ut dig.” ”Jag vet var du och din familj bor och var dina barn går på dagis.” ”Din dotter ska rida klockan 19 idag va?!”  ”Din jävla hora.”  ”Du skulle bara våga ringa på min dörr igen.” ”Kom så ska jag trycka ner ditt huvud i kattlådan.” ”Du har förstört hela mitt liv, hoppas du är nöjd nu när jag inte längre har något att leva för.” ”Du ska dö!”

Jag faller framåt och hör min kollega skrika till. Det tar ett par sekunder innan jag förstår vad som hänt när jag i ögonvrån ser djurägarens höjda hand.

”Varje gång jag ser ett hus med farstutrapp minns jag den där kontrollen när jag vart sparkad i magen.”

Detta är några av de händelser som våra medlemmar råkat ut för. Händelserna är tyvärr inte ovanliga. Det är inte svårt att förstå att våra upplysningar kan väcka mycket starka känslor. Vi kommer t ex oanmält till någons hem för kontroll och framför synpunkter på deras sätt att sköta sina djur. Finns det brister får djurägaren dessutom en faktura för besöket. Det handlar även om tunga beslut som att ta djur ifrån en person eller förbjuda någon att hålla djur. Att djurskyddsinspektörsyrket är utsatt finns nu svart på vitt i Naturvetarnas rapport Inspektörernas arbetsmiljö i fokus: En ohållbar situation. Där framgår att 70 % av de inspektörer som svarat har utsatts för hot. 10 % har även utsatts för våld i sin yrkesutövning.  Skulle enkäten ha omfattat frågan om kränkning och förtal vore det inte förvånande om resultatet hade varit 100 %.

De direkta hoten har funnits länge, men uthängningen på nätet har ökat markant ikapp med att sociala medier blivit mer populära. Det har skapats bloggar, facebooksidor och namninsamlingar med syfte att sprida negativa budskap om denna yrkeskår och hänga ut inspektörer med namn.

Vad får då dessa hot och kränkningar för konsekvenser? Enligt uppgift polisanmäls endast ett fåtal av dessa händelser. Våra arbetsgivare, de 21 länsstyrelserna, har olika rutiner för att hantera situationerna internt. Rutindokument finns ofta, men som rapporten visar används inte dessa. Speciellt när det kommer till hot och kränkningar på internet står många arbetsgivare handfallna och vet inte hur de ska agera. För inspektörer som utsatts för detta under en längre tid utan att arbetsgivaren” står upp” för den utsatte och därmed tydligt visar att detta inte är acceptabelt blir situationen dubbelt påfrestande.   Det är lätt att kränkningar, förtal och hot börjar ses som en del av yrket och något man ofrivilligt vänjer sig vid. Utan ett uttalat stöd från arbetsgivaren är det även lätt att den enskilde inspektören lägger skulden för hot och våldssituationer på sitt eget agerande.  Arbetsmiljön blir i längden ohållbar och risken är stor att inspektören lämnar yrket i förtid av detta skäl.

Under året har medier rapporterat om näthatet mot kvinnor samt hoten mot politiker och ledare inom sportvärlden.  Naturvetarnas rapport kom därför i rätt tid och borde kunnat ge stort genomslag. Intresset har dock varit obefintligt från politiker och arbetsgivare. Andra har blivit upprörda och utsatt personerna bakom rapporten för hot och kränkningar.

DIRF ser denna fråga som extra viktig att fortsätta driva tillsammans med Naturvetarna. Ingen ska behöva känna att detta är beteenden som är acceptabelt att råka ut för i jobbet och därför inte leder till några konsekvenser. Vi hoppas att ”Instagram-åtalet” har banat väg för att fler ärenden lyfts till åtal och att arbetsgivarna tar sitt ansvar. Nu är det upp till bevis för arbetsgivaren och samhället att visa att denna yrkeskår, liksom alla andra yrkeskårer, ska behandlas med respekt och inte med hot, våld och kränkningar.

Skulle du acceptera att du, någon i din familj, en vän eller kollega utsätts för detta i sitt dagliga arbete? Det gör inte vi!

/Styrelsen för Djurskyddsinspektörernas Riksförening

Djurskyddsinspektörernas Riksförening, DIRF, är en professionsförening inom Naturvetarna. DIRF stödjer medlemmarna i deras arbete och verkar för ändamålsenlig utbildning av handläggare av djurskyddsfrågor inom länsstyrelsen eller motsvarande.