Bostadsbristen gör att de stora motorerna hackar

Bostadsbristen i Stockholm, vissa universitetsstäder, och andra storstadsregioner hämmar tillväxten. Yrkesverksamma och högskolestudenter styrs i nuläget i alltför hög utsträckning av bostadssituationen. Politikerna måste åtgärda bostadsutbudet i dessa regioner för att främja rörligheten och den potentiella utvecklingen på arbetsmarknaden.

Det kom en inbjudan på FB från en gammal utredarkollega i Sundbybergs stad. Han har liksom jag själv gått vidare mot nya utmaningar och arbetar numera på Hyresgästföreningen region Stockholm. Henrik, min f.d. kollega, bjöd in mig till frukostseminariet ”Bostadsbristens Stockholm och välfärdssektorns utmaningar” i måndags morse. Min egen tolkning av temat var dock kopplingen mellan arbetsmarknad och bostadsbrist. Följande skrev jag in i min kalender när jag la in att jag skulle gå på seminariet ”Hur påverkar bostadsbristen i Stockholm valet av utbildning och framtida arbetsmarknad.” Ingen klockren titel men för mig är det detta det ytterst handlar om, vilket seminariet i viss mån bekräftade.

Den nuvarande bostadssituationen hämmar den potentiella utvecklingen/tillväxten i Stockholm, vissa universitetsstäder och de andra storstadsregionerna som har liknande problematik. Dessutom kan det bli så att man inte väljer den studieort eller den utbildning man helst vill påbörja vid universitet/högskola på grund av detta. Den gode Henke föredrog förtjänstfullt hur rekryteringsbehovet inom kommuner och landsting är runt 420 000 individer under 2010-19 och att ca en fjärdedel av dessa behöver rekryteras till Stockholm. Utbudet av arbetstagare hämmas i nuläget av bostadsbristen. Glesbygd brottas med en delvis annan problematik, som är värt ett helt eget blogginlägg, men givet att storstadsregionerna är starka motorer i ekonomin är det oroande när de hackar.

Att kommuner och landsting kan få problem att rekrytera personal är naturligtvis problematiskt även för alla andra i dessa regioner som är beroende av att barnomsorg, skola, äldreomsorg, vård m.m. fungerar. Dessutom är problemet lika påtagligt för ett privat företag som vill expandera. Men det gäller också att se vad man kan påverka genom att åtgärda bostadsproblematiken. En personalchef från en kranskommun i Stockholm drog nämligen en väldigt underlig slutsats. Utgångspunkten var att de som arbetar i denna kommun i regel rör på sig efter ca 2-3 år. Kommunen vill att medarbetarna ska stanna kvar längre. Då tänker sig denna kommun att de ska konkurrera med bra arbetsvillkor, löner och löneutveckling kanske? Nej, analysen var att det ska lösas genom att lösa bostadssituationen.

I min värld handlar det nog faktiskt mer om hur kommunen är som arbetsgivare än hur bostadssituationen specifikt ser ut i kommunen (speciellt i Stockholm där möjligheterna att pendla mellan olika kommuner är väldigt goda). En annan fråga som lyftes frekvent var att det är viktigt att det finns hyresrätter då individer som arbetar i kommuner och landsting har dåliga löner. Arbetsgivarna, olika företrädare för kommuner, var inne på de dåliga lönerna och den fackliga representant som talade, från Kommunal, var också inne på det som ett argument för hyresrätter. Ett dåligt argument enligt mig. Jag låter det vara osagt vad det ska vara för upplåtelseform förutom att konstatera att det verkar bäst att ha en blandning och att det främst behövs fler bostäder.

Studenter vid universitet/högskola har det allt som oftast väldigt knapert och för dem är det bra med hyresrätter. En annan orsak till att det behövs hyresrätter är för att det finns människor som vill bo i hyresrätt. Inte minst när man tar chansen och flyttar från ett ställe man är rotad på för att man har fått ett intressant jobberbjudande kan det vara så att man inte vill investera i en bostadsrätt (åtminstone inte initialt). Vad jag däremot vänder mig emot är att hyresrätter ska vara något sorts försvar för framförallt kommuner (då de såväl upplåter mark för byggande, har kommunala hyresbolag och är arbetsgivare) att betala ut dåliga löner. Speciellt i storstadsregionerna måste kommuner och landsting kunna konkurrera om kompetensen, som i allt högre grad har högskoleutbildning, med andra sektorer och arbetsgivare inom samma sektor. Att de skulle konkurrera främst genom att erbjuda en billig hyresrätt; istället för bra arbetsvillkor och lön; känns…tragiskt!

När så Kommunal fick frågan om varför man inte driver bostadsfrågor var svaret ”- För att vi är ett fackförbund”. Touché! Nu vill jag inte såga Kommunal för detta uttalande, även om jag tycker att resonemanget hade kunnat utvecklas något, för det är naturligtvis så att det är upp till politiker att lösa bostadsproblematiken. Men det är likväl en viktig fråga för fackförbund och då inte som ett argument för någon viss upplåtelseform utifrån att kunna upprätthålla dåliga löner. Nej, snarare borde argumentet vara rörlighet och att möjliggöra för att våra medlemmars val (yrkesverksamma eller studenter) inte styrs av bostadssituationen.

Naturvetarna förespråkar stor rörlighet på arbetsmarknaden och har nyligen haft en krönika i vårt magasin som hyllar ”hoppjerkan” som byter arbete efter 2-3 år. Därför är bostadsproblematiken i tillväxtregioner i högsta grad problematisk för oss. Då tänker jag främst på de akademiker som aldrig tar ett jobb i storstadsregionerna därför att bostadsbristen utgör ett hinder. De som har rätt kompetens, bor någon annanstans och saknar rätt kontakter på bostadsmarknaden i dessa regioner. Jag tänker också på de högskolestudenter som inte studerar där, eller kanske inte ens det, de egentligen vill för att de inte kan hitta en bostad.

Politikerna måste ta denna problematik på allvar och försöka att se kopplingen mellan utbud på bostäder (oavsett upplåtelseform!) och potentiell utveckling/tillväxt i en region. Ekonomiska incitament brukar ju ta skruv…

Arbetslivsanknytning = praktik?

De flesta av studenterna som studerar på universiteten runt omkring i landet vill efter avslutad grundutbildning få ett jobb utanför universitet, ute i arbetslivet. Frågan är hos vem eller vilka ansvaret för arbetslivsanknytning ligger, skriver Lovisa Neikter, ledamot i Naturvetarnas studentråd, som idag gästbloggar på Naturvetarbloggen.

Arbetslivsanknytning är en viktig del i Bolognaprocessens mål om ”employability” – eller på svenska – anställningsbarhet. Det är även viktigt för arbetsgivare att studenter har arbetslivserfarenhet och förståelse för arbetslivets krav och behov.

Naturvetarnas studentråd släpper idag rapporten Arbetslivsanknytning = praktik? med fokus på arbetslivsanknytningen och vad som kan göras för att studenter ska få möjlighet till en bättre förankring på arbetsmarknaden. Vi har valt att fokusera på kandidatprogrammet i biologi vid tre stora universitet i Sverige (Lund, Stockholm och Lindköping). Med hjälp av intervjuer med studievägledare och studielektorer har vi fått en bild över hur situationen ser ut när det kommer till arbetslivsanknytning på de olika universiteten.

Syftet med rapporten är att lyfta fram positiva resultat som kommer till följd av en bra arbetslivsanknytning, såväl för studenterna som för utbildningens rykte. Vi ville undersöka vilka metoder som dessa tre stora lärosäten i Sverige använder sig av i arbetet med detta. Universiteten erbjuder praktik men även andra resurser som leder till ökad arbetslivanknytning som exempelvis studiebesök, karriärservice, arbetsmarknadsdagar etc.

Det går inte bara att skylla på lärosäten utan det är i lika hög grad studenter, myndigheter och andra samhällsaktörer som är ansvariga för en mer hållbar arbetslivsanknytning. Alltså behövs det en större politisk medvetenhet kring dessa utmaningar, något som är mycket viktigt att komma ihåg!

Med hjälp av rapporten vill Naturvetarnas studentråd rikta tre följande rekommendationer till lärosätena:

  • Ett förslag till att kringgå bristen på systematik i utvärderingsprocessen, är att standardiserautvärderingarna och låta de följa samma struktur över hela landet.
  • Istället för att till exempel verka för att öka antalet praktiktimmar bör både lärosäten och andra intressenter, exempelvis Naturvetarna samt andra fackförbund, hellre fokusera på att få studenterna att förstå varför arbetslivsanknytning är viktigt.
  • Att öka arbetslivsanknytningen inte är prioriterat, istället bör lärosätena fokusera på att få studenterna att förstå vikten av arbetslivsanknytning, tidigt under sin utbildning.

Vi tycker det är dags att universiteten blir bättre på att se problematiken ur studenternas och näringslivets ögon – genom att skapa möjligheter och forum som väcker studenternas intresse och delaktighet. Nu hoppas vi att rapporten kan vara en startpunkt för en bredare diskussion om problemen med arbetslivsanknytning i allmänhet.

Lovisa-Neikter-2013-06-16-18.09.09_80pxLovisa Neikter
Lovisa Neikter är ledamot i Naturvetarnas studentråd. Hon studerar även till Agronom med inriktningen landsbygdsutveckling vid Sveriges lantbruksuniversitet. Förutom studenternas rätt så brinner Lovisa för bevarandet av vår natur och miljö, samt jämställdhet.

Studenterna är viktiga för utbildningens kvalitet

Högskolestudenters förkunskaper är för dåliga, hör vi i debatten. Det må vara sant, men vad betyder det för utbildningens kvalitet? Det skriver Emelie Lilliefeldt, utredare i utbildnings- och forskningsfrågor på Saco, som idag gästbloggar på Naturvetarbloggen.

Studenter är viktiga för utbildningens kvalitet. Som student anade jag att det var så, men när jag blev lärare på högskolan var det uppenbart. Även i forskningen kopplas studenten samman med utbildningens kvalitet. Det finns flera skäl till att studenterna själva spelar en stor roll för utbildningskvaliteten.

Högskoleutbildning är en social aktivitet. Du lär dig av dina kursares frågor till läraren och andra studenter, men också av deras sätt att angripa olika problem. Det kan vara allt från praktiska saker i studentlivet till specifika frågor om vetenskapliga begrepp, teorier eller metoder. Att ha högt motiverade kursare med goda förkunskaper skulle alltså kunna lyfta en lite svagare student. Detta är vad som brukar kallas ”peer effects”, kompiseffekter, i lärandet.

Kompiseffekter kan förstås verka omvänt också. Vi kan inte utesluta att studenter som har starkare förkunskaper, men befinner sig i en grupp studenter med svagare förkunskaper, lär sig mindre än vad de skulle kunna göra om deras kursare hade mer kunskaper från början. I första hand berör detta enskilda studenter, men det handlar också om att de skattepengar vi lägger på högskolan ger oss så mycket kunskaper som möjligt per krona. Därför vinner vi alla på att högskolestudenter har goda förkunskaper.

Idag utvärderas utbildningar med fokus på resultaten. Enkelt uttryckt utreder Universitetskanslersämbetet (tidigare Högskoleverket) om studenter som skriver examensarbeten har de kunskaper och färdigheter som anges i de nationella examensmålen. Det innebär att man i princip aldrig tar hänsyn till vilka kunskaper studenterna hade när de började på utbildningen. Det finns två bra poänger med detta.

För det första är det rimligt, ja önskvärt, att utvärdera om en skattefinansierad verksamhet når sina mål. Då är det klokt att titta på resultaten, även om det i sig har flera metodologiska problem. För det andra är det metodologiskt avancerat att koppla ihop studenternas kunskaper då de börjar på utbildningen med de kunskaper som de har när de avslutar utbildningen. Båda dessa poänger bör respekteras.

Därmed inte sagt att de tvunget måste efterlevas. Att räkna med studenterna är nämligen grundläggande för frågan om utbildningskvalitet. Det är på inget sätt omöjligt, heller. Om vi inte förstår vem som började på utbildningen, hur ska vi då förstå hur hen har utvecklats med hjälp av den? Kunskapsresan, den personliga utvecklingen, är en av de centrala pusselbitarna för att förstå utbildningens kvalitet. Där är studenterna själva vår bästa kunskapskälla.

Den 5e juni släpper Saco en rapport om utbildningskvalitet och att välja utbildning. Se www.saco.se för mer information.

EmelieLilliefeldt-2012_80pxEmelie Lilliefeldt
fil dr i statsvetenskap och utredare i utbildnings- och forskningsfrågor på Saco

Saco är Sveriges Akademikers Centralorganisation, som består av 22 självständiga fackförbund och yrkesförbund. Saco vill utveckla Sverige till en ledande kunskapsnation. Därför arbetar vi för att utbildning och forskning ska ha hög kvalitet.