Utbilda? Äsch, det kan väl vem som helst göra..?

Förra veckan träffade jag Naturbrukslärarna, en professionsförening i Naturvetarna. Mötet gjorde mig både irriterad och oroad. Sverige riskerar nämligen att gå miste om många duktiga lärare de kommande åren. Orsak? De nya kraven på yrkeslegitimation som träder i kraft i december 2013 innebär att alla som vill arbeta som lärare (inklusive naturbrukslärare) måste godkännas av Skolverket. Skolverket har emellertid svårt att hinna med alla de ansökningar som kommer in. Hanteringen av legitimationer har visat sig krångligare och mer tidsödande än vad man trott och ansökningarna staplas nu på hög. För naturbrukslärarnas del är situationen särskilt illa: deras ansökningar verkar staplas i en alldeles egen hög med ännu lägre prioriteringsgrad. Problemet är inte att de saknar tillräckliga kvalifikationer – tvärtom har många fler examina än vad som behövs för att arbeta- utan att dessas legitimationsansökningar måste hanteras på andra sätt än ”vanliga” lärarlegitimationer. Detta gör naturligtvis processen mer komplicerad och, såklart i tider av tids- och resursbrist, lättare att prioritera bort…

Tyvärr tror jag att den lätthet varmed Skolverket lägger undan yrkeslärarnas legitimationsansökningar reflekterar en idag rätt vanlig attityd till yrkesutbildningar: att de är lite mindre viktiga än andra, vanliga utbildningar. Yrkeslärarna hamnar således ännu längre ned på statuslistan, trots  läraryrkets redan mycket dåliga utgångsläge.

Naturbrukslärarna sa att de befarar att de kommer att missgynnas av den extra långa handläggningstiden. Att potentiella arbetsgivare, i de fall de kan välja, hellre kommer att anställa en vanlig lärare än en naturbrukslärare eftersom dessa är säkrare kort. Detta är naturligtvis bekymmersamt för de enskilda lärarna (vem vill inte göra det man är utbildad för?) men de verkliga förlorarna är studenterna vid naturbruksutbildningarna och, i det långa loppet, hela det svenska samhället. Naturbrukarlärare existerar ju inte för att det är så kul att säga ”naturbrukslärare”. Nej, yrket finns för att det krävs särskilda kunskaper inom dessa områden för att utbildningen ska hålla (tillräckligt) hög kvalitet. Således bör det vara självklart att det är just naturbrukslärare som arbetar där.

Skolverkets bristande hantering av lärarlegitimationerna rör inte bara naturbrukslärarna utan är en angelägenhet för hela lärarkåren. Alla, oavsett inriktning eller specialitet, tvingas idag stå ut med orimligt långa kötiderna. När regeringen beslutade att införa krav på legitimation för lärare gjordes det med motiveringen att det skulle leda till att höja utbildningskvaliteten såväl som lärares status. Även om långt ifrån alla tror på att detta de facto blir effekten så tycks de flesta vara ense om att nu när beslutet väl är taget så bör förändringen drivas igenom så fort som möjligt.

Enligt Skolverket beror de långa handläggningstiderna på att man saknar resurser. Om regeringen menar allvar med argumenten om att det finns ett samband mellan legitimation och status, granskning och kvalitet – och det hoppas jag verkligen att de gör! – så måste de göra något åt situationen. Det är inte rimligt att å ena sidan införa regler som tvingar lärare att ansöka om legitimation utan att å andra sidan samtidigt skapa förutsättningar som möjliggör hanteringen av ansökningar. Att försätta de personer som ska ansvara för något av det viktigaste vi har i dagens limboliknande väntan anstår faktiskt inte ett land som vill kalla sig en ledande kunskapsnation.

Sofie Andersson

Ps. Vill också passa på att puffa för ännu en rapport som handlar om hur(uvida) lönsamt det är att läsa vidare. I ”En ljusnande framtid…” som Saco tillsammans med Institutet för Privatekonomi, Swedbank står bakom jämförs den ekonomiska utvecklingen för industriarbetare respektive dem som gått ett antal akademiska utbildningar. Slutsatsen är att akademikernas standard förbättrats med åren men att det fortfarande tar lång tid för många grupper innan utbildningen lönar sig. Vilken slutsats ska man dra av detta? Jag tror att man ska akta sig för att mäta värdet av att utbilda sig enbart i ekonomiska termer – som jag påpekat här tidigare finns det många fler skälv för varför det är ”gynnsamt” att gå en akademisk utbildning (ökade möjligheter att få ett stimulerande och utvecklande arbete t.ex.) Jag önskar dock att ekonomisk utveckling skulle vara en effekt lika självklar som personlig utveckling…

Forskningsanknytning är inte synonymt med forskande lärare.

Man säger ofta att forskningsanknytning är en nyckelfaktor i en högkvalitativ högre utbildning. Men vad är egentligen en god forskningsanknytning? Frågan restes i veckan av IVA  och Agenda för Forskning. I Dagens Samhälle problematiserar de idén om forskningsanknytning som synonymt med forskande lärare. De menar att begreppet måste breddas och att vi borde ställa olika krav på vad som är god forskningsanknytning beroende på vilket ämnesområde det gäller. Jag kan inte annat än att hålla med. Visst är det viktigt med en hög andel disputerade lärare och visst bör studenterna få kunskaper om vad forskningsfronten finns, hur forskningsbedrivs inom sitt ämnesområde men det är långt ifrån självklart att det enda eller ens bästa sättet att uppnå detta är genom att alla lärare är aktiva som forskare. Olika utbildningar är uppbyggda på olika sätt och eftersom också relationen mellan forskning och utbildning varierar mellan forskningsområden måste också kraven variera. Som IVA och Agenda för forskning klokt påpekar måste mer än deras meriter som forskare vägas in.

Jag tror dessutom att vi riskerar att få sämre forskning såväl som forskare om vi håller fast vid tron på att alla forskare bör undervisa.  Alla forskare passar nämligen inte för undervisning. Tvärtom: en del är både ovilliga och direkt olämpliga som lärare. Hur många studenter tvingas varje dag genomlida långa, sega föreläsningstimmar med någon som helt uppenbart inte vill vara där? Att tvinga dessa forskare att ta en viss andel undervisningstimmar bara ”för att” är inte ändamålsenligt. Det är bara dumt och gynnar varken forskaren, studenterna eller forskningens utveckling.

På andra sidan av skalan finns doktorander och disputerade som verkligen uppskattar att undervisa; som inspirerar och som har verkligt utbyte av sina studenter. Det är ju dessa personer vi vill ska stå i föreläsningssalen. Och visst gör de det, men sällan i den utsträckning som vore önskvärt. Tyvärr finns det nämligen en stark attityd inom den svenska universitetsvärlden om att undervisning inte är fint nog utan bara något man gör för att man ”måste”. Detta är förördande, både för studenternas utveckling och för återväxten av nya forskare. Jag tror därför att höja lärarrollens status är en nyckelåtgärd för att förbättra kvaliteten i svensk högre utbildning. En annan är att säkra och öka graden av forskningsanknytning. Men hur detta görs bäst är inte självklart.

Sofie Andersson

 

 

Pengar är inte allt.

…men  i vissa sammanhang kan de vara ganska viktiga. Igår släppte Sveriges Universitetslärarförbund SULF  en ny rapport där de tittar på hur högskolornas ekonomi utvecklats från mitten av nittiotalet fram till idag. Föga förvånande för alla som följt den utbildningspolitiska debatten de senaste åren så finner de att högskolornas kostnader ökat betydligt mer än deras intäkter. Hur stort gapet mellan intäkter och utgifter är varierar mellan olika utbildningsområden. För naturvetenskap och teknik rör det sig om en förändring (alltså av klyftans storlek) från ca 21% till 38% under perioden 2001-2011. Som Håkan Regnér, utredare på Saco konstaterar på Sacobloggen så har det samtidigt skett en minskning av antalet lärarledda undervisningstimmar och studentgrupperna blivit större. Tvärtom mot vad man skulle kunna tro alltså.

Huruvida SULF har rätt i sin slutsats att det är det ökade gapet mellan intäkter och utgifter som är orsaken till den försämring av kvaliteten som vi sett de senaste åren låter jag vara osagt. Klart är dock att kvaliteten har försämrats (andelen lärarledda undervisningstimmar har minskat, studentgrupperna har växt och universitetslärarnas möjligheter att kombinera undervisning och forskning blivit allt sämre). Om vi inte gör någonting så kommer det att få stora konsekvenser både för de enskilda studenterna och för Sverige som kunskapsnation (jag vet att det är ett klyschigt uttryck men det finns faktiskt inget bättre för att beskriva det jag vill komma åt).

För att återknyta till rubriken så är pengar självfallet inte allt här i livet. Men samtidigt är det också en självklarhet att utan tillräckliga, garanterade basresurser så blir det svårt att göra någonting alls. Tycker vi dessutom att svensk utbildning ska hålla toppkvalitet – och det gör vi ju! – så måste måttstocken vara högsta möjliga kvalitet och inte att utbildningen alls blir av…

Från och med 2013 kommer resurstilldelningen till svenska universitet och högskolor till viss del att påverkas av utbildningarnas kvalitet. Om detta leder till att kvaliteten förbättras är omöjligt att sia om men det faktum att kvalitetsbegreppet nu ingår i resurstilldelningssystemet är i alla fall ett steg i rätt riktning. 

Sofie Andersson