Applåder är på sin plats när ändamålet helgar medlen

Igår gick Max Matthiessen ut med en ranking kring vilka utbildningar som betalar sig bäst. Där visar det sig att matematiker ligger i topp. Förhoppningsvis når informationen fram till många ungdomar som idag står i valet och kvalet och just på grund av detta väljer en bana inom matematik eller kemi, som också hamnar i topp (Nr. 3 på listan). Samtidigt är det inte odelat positivt då det man tittat på är relationen mellan antagningspoängen till universitet/högskolor för olika utbildningar och medellönen för de med denna utbildning. Att matematiker hamnar i topp har alltså dels att göra med att matematiker har relativt höga medellöner (hurra!) samtidigt som det dels har att göra med att antagningspoängen för att läsa vid universitetet/högskolan är relativt låg (buu! (åtminstone i viss mån)).

Att antagningspoängen är låg har delvis med söktrycket att göra och delvis med antal platser, utbud och efterfrågan helt enkelt, och att lönenivåerna är förhållandevis höga förklaras på samma sätt. Sedan får man inte glömma att alla som kom in på utbildningarna förra året självfallet har behörighet att läsa dessa ämnen. Att det inte är fler som utbildar sig till matematiker är problematiskt, för utifrån samhällets behov finns det verkligen inte för många platser vid universitet/högskola. Det är därför som sagt väldigt positivt om denna analys leder till att alltfler läser matematik och till exempel kemi, inte minst då Naturvetarna också spår en stor efterfrågan på arbetsmarknaden på fem års sikt för dessa kompetenser.

Frågan ställdes till Naturvetarna på Twitter igår om vi tycker att det är en bra analys då vi hade retwettat nyheten. Nej, den är inte bra som i att analysen är djuplodande, alltäckande och inte går att ifrågasätta (vilken analys går det att göra det med för övrigt). Inte minst sättet att använda medellön känns tveksamt. Ja, den är bra då det för våra grupper som hamnar i topp de facto finns en brist på arbetsmarknaden inom fem år enligt våra prognoser och det är bra om fler blir lockade att läsa dessa ämnen. Om alltfler söker kommer dessutom antagningspoängen gå upp på sikt (om man nu har invändningar mot att utbildningskvalitén kan bli lidande när antagningspoängen är för låg). Söker man högskoleutbildning idag endast baserat på Matthiessens analys är det lite synd men som en liten del av ett medvetet beslut, varför inte?

Varför inte komplettera analysen med Framtidsutsikter och Välja Yrke där vi försöker teckna en bild av arbetsmarknaden nu och på längre sikt för olika högskoleutbildningar? Ska man läsa vid högskola/universitet tycker jag nog ändå att man någonstans fortfarande måste utgå ifrån att man kan tolka basal information och analysera olika informationskällor (trots dystra Pisa-besked nyligen som visar på motsatsen). Lika lite som jag tror, eller önskar, att någon väljer utbildning endast baserat på prognoser i Framtidsutsikter tror jag ingen kommer att välja utbildning baserat endast på Matthiessens analys. Framförallt tror jag att de allra flesta kommer att göra ett välinformerat och genomtänkt val främst utifrån sitt intresse, precis som det ska vara.

Det är också där den stora utmaningen ligger, kring intresset för naturvetenskap hos ungdomar. Alltför många elever får för närvarande en dålig grund i naturvetenskap från grundskolan och inte heller lust/intresse att läsa vidare i dessa ämnen vid högskola/universitet i den utsträckning som är önskvärd ur ett samhällsperspektiv. Det är ett problem som har uppmärksammats av samhället men allt positivt som i dagsläget kan lyfta intresset hos ungdomar för att läsa naturvetenskapliga framtida bristyrken applåderas av mig.

Don’t put words in my mouth!

Som min kollega Marita Teräs skrev här på bloggen tidigare idag har Framtidsutsikter där prognoser görs kring arbetsmarknaden för akademiker 2018 just släppts. Marita går också in på komplexiteten i att göra prognoser i sitt inlägg. Samtidigt som jag blev väldigt glad över att läsa att Naturvetarnas prognoser uppmärksammats i Metro, SvD och DN är jag lite allergisk mot de förenklingar som journalister ofta gör. Min analytiska ådra tillåter inte att man förenklar när jag har lagt ut texten ganska mycket kring vad som ligger bakom prognoserna…eller så är jag helt enkelt funtad på det sättet att jag hellre vill läsa min egen text.

All publicitet är bra publicitet brukar man säga. Men jag känner framförallt ett behov att försöka förklara hur vi tänker för medlemmar som är kemister, har arbetat inom life science och just nu har det tufft på arbetsmarknaden (då det främst var prognosen kring kemister som lyftes fram i media). Vi vill naturligtvis inte förminska det som har hänt de senaste åren och att det sker en stor omstrukturering inom life science. Vi gör en separat branschanalys och där målar vi i nuläget upp att det så klart ser väldigt tufft ut. Samtidigt tycker vi att samhällets prognoser och tolkning av situationen går lite väl långt.

Eftersom det är ett väldigt lågt inflöde av nyutexaminerade, det redan är stora pensionsavgångar som kommer fortlöpa under de närmaste åren, individer lämnar yrket, implikationerna av REACH kommer att få genomslag m.m. har vi prognostiserat för brist på kemister på fem års sikt. Vi anser med andra ord att vi har god grund för vår prognos men är samtidigt öppna för att en prognos dessvärre aldrig kan bli mer än en kvalificerad gissning utifrån olika data och informationskällor.

Vi säger också att det råder balans just nu…däremot säger vi inget om antalet kemister. Det finns väldigt få kemister för närvarande och än färre kommer det att finnas i framtiden eftersom väldigt få utbildar sig och många går i pension inom en snar framtid. Vi kan inte se att kemister har en högre arbetslöshet än några andra av våra grupper när vi tittar på statistiken. Den grupp vi kan se i arbetslöshetsstatistiken som avviker åt det negativa i stor utsträckning är biologer…där det också finns väldigt många utbildade.

Samtidigt är antalet arbetstillfällen fler för biologer än för kemister. Att därför skriva som DN och SvD att kemist är ett säkrare kort än biolog är också högst tveksamt. En biolog med en tydlig plan för hur hen ska använda sin kompetens kan naturligtvis ha bättre möjligheter på arbetsmarknaden än en kemist som inte har någon plan.

Därför är jag som sagt lite allergisk när media målar upp en alltför ensidig bild som att alla kan utbilda sig till kemister så kommer allt att lösa sig…inte minst när jag har fått svara på frågor av den karaktären hela dagen…och fått försvara ord som inte är mina egna. Det vi uttalar oss om är prognoser över utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden, varken mer eller mindre!

Vilka utbildningar leder till jobb?

Idag släpps Framtidsutsikter, där Naturvetarna och andra Saco-förbund ger sin bild av hur efterfrågade olika kunskaper och yrken kommer att vara om 5 år. Bedömningar av det här slaget är problematiska. Det är helt enkelt väldigt många faktorer som påverkar och en del är väldigt oförutsägbara, såsom till exempel olika politiska initiativ, tekniska genombrott eller konjunkturen. Mer förutsägbart är pensionsavgångar och antalet examinerade, men att basera en prognos bara på detta fungerar inte. Tänk bara på att det hela tiden tillkommer och försvinner yrken.

Jag och min kollega Kristoffer Jervinge har gjort vårt bästa för att få till så bra prognoser som möjligt för de naturvetenskapliga utbildningarna. I våra bedömningar utgår vi vid sidan av pension- och examinationssiffror från hur utvecklingen ser ut i branscher som är viktiga för naturvetare. Vi försöker också väga in satsningar på FoU och hur viktig kompetensen är för samhällsutvecklingen. En strategi som fungerat hyfsat tidigare, men att gruvbranschen och därmed efterfrågan på geologer skulle få ett uppsving var exempelvis något varken vi eller någon annan kunde föreställa sig för tio år sedan.

I detta sammanhang kan det också vara värt att reflektera över att exakt vilka kurser eller vilken utbildning man har gått ofta inte spelar så stor roll för vilket jobb man får som man kan tro. Under november har jag ägnat mig åt att studera platsannonser inom life science och miljöområdet. Arbetsgivarnas fokus ligger utan undantag på erfarenhet och personlighet. Visst krävs en akademisk utbildning, men detta avfärdas ofta fort med en mening om att det krävs en relevant akademisk examen. Resten av annonsen ägnas åt att detalj beskriva exakt vilka erfarenheter personen ska ha och hur den framtida medarbetaren ska vara. Förmåga att samarbeta, skapa nätverk, kommunicera, ta ansvar, att planera och förstå sin egen samt verksamhetens roll nämns ofta.

En akademisk utbildning ska ge träning att klara allt detta, men självklart är skillnaderna stora mellan olika utbildningar. Det är också allt annat än lätt för den som ska välja utbildning att få klart för sig vilka utbildningar som är bra på att träna upp de färdigheter som efterfrågas i arbetslivet. Akademin fokuserar ofta på att lära ut rena ämneskunskaper.

I ljuset av allt detta blev jag nästan full i skratt när jag läste SCBs pressmeddelande om att individer med yrkesexamen i större utsträckning arbetar inom ”rätt” område. Jag undrar vad som är ”rätt” område för breda generella utbildningar, såsom en kemist-, fysik- eller biologutbildning? För dessa utbildningar finns det varken en specifik bransch som efterfrågar deras kompetens eller en viss tjänst som de är ämnade emot. Om du kan bringa klarhet i detta, så snälla hör av dig till mig.

I smöret för en dag

Igår hade jag en alldeles fantastiskt stimulerande dag. En sådan där dag, som får mörkret och novembertröttheten att försvinna ett tag. På agendan fanns en debattartikel med anledning av den rapport som Högskoleverket publicerade i måndags om lärosätenas arbete med skapa arbetslivsanknytning. Trots att rapporten i sig var ganska lam och inte gav någon som helst information om hur läget är på olika utbildningsområden är frågan i sig så viktig att den verkligen förtjänar uppmärksamhet. Problemet var bara att när jag nu skulle skriva den där artikeln, så kände jag mig totalt oinspirerad. Jag tvingade mig själv att uppbåda energi för att få till ett första utkast och det var då det hände. Plötsligt hade jag flow och tro det eller ej en artikel fanns på plats efter bara en dryg timme. Hann också bolla med en kollega, ringa en samarbetspartner för att försöka få med dem på vagnen, samt en av de stora morgontidningarnas debattredaktörer.
Samtidigt som jag har fullt sjå med allt detta ringer de från Nordegren & Epstein i P1. De vill lyfta fram matematiker som ett bortglömt drömyrke. Jättekul så klart. Naturvetare är sina insatser till trots alltför ofta osynliga i samhället. Vad det beror på är svårt att säga. Kanske för att naturvetarna är en liten grupp numerärt, kanske för att det som de ägnar sig åt känns så främmande för alla de som tyckte att naturvetenskap var svårt och tråkigt i skolan. Hur som helst kan jag glädja mig åt att både matematiker och biomedicinska analytiker lyftes fram i P1 i går. Biomedicinska analytiker med anledning av att Saco släppte sin årliga rapport om framtidsutsikterna för akademikeryrken. För er som inte lyssnade på P1 igår kan jag avslöja att den som utbildar sig till biomedicinska analytiker har mycket goda möjligheter att få jobb framöver. Ansvarig för den prognosen är jag själv och min kollega Kristoffer Jervinge.
Hur står det då till för övrigt med naturvetares arbetsmarknad? Ja, så där väldigt ljust är det inte för många naturvetargrupper. Life science-branschen i Sverige svajar och detta har fört med sig tuffa tider för många av de kemister och biologer som arbetar i branschen. För naturvetare som kan tänka sig att arbeta i andra roller än som ren expert är det ljusare. Överhuvudtaget är en medvetenhet kring vad man vill och hur ens kompetens kan användas en nödvändighet på dagens arbetsmarknad. Och då är vi tillbaka till varför arbetslivsanknytningen är så viktig. Avsaknaden av just detta sätter käppar i hjulet för många nyutexaminerade naturvetare. Allt för många kommer ut efter fem år på universitetet och har absolut ingen som helst aning om hur de vill använda sin kompetens. Vad beror detta på? Jag vet inte, men till en del tror jag att fascinationen för naturvetenskapen och de tuffa krav som ställs på naturvetenskapliga utbildningar när det gäller ämneskunskap och analytisk förmåga gör att naturvetare ägnar för lite tid att fundera över vart de är på väg och varför. Den som inte vet svaret på detta har väldigt svårt att komma in på dagens arbetsmarknad. För den som är naturvetare är det om möjligt än viktigare, eftersom nästan ingen aktör de kommer att möta i samhället har tillräckligt mycket naturvetenskaplig kunskap för att kunna besvara frågor kring hur deras kunskaper kan användas. Visst gör vi på Naturvetarna vad vi kan när det gäller att öka kunskapen om naturvetare, bland annat genom att utbilda arbetsförmedlare, men i slutändan är det naturvetarna själva bäst besvarar frågan: ”Vad kan du göra för oss?”