Män styr de statliga utredningarna

Riksdag & Departement har granskat könsbalansen i det svenska utredningsväsendet och resultatet är nedslående läsning för alla som tror att jämställdhet handlar om mer än antal huvuden. Ty emedan utredningarna som helhet bestod av ungefär lika många kvinnor som män så var det betydligt fler män än kvinnor som satt i ledande positioner. Av alla särskilda utredare och kommittéordförande så var endast 37 procent kvinnor. Av utrikesdepartementets kommittér leddes så lite som 29 procent  av kvinnor.

Könsfördelningen i statliga utredningar, ur RoD nr 6 2014
Man måste logga in på Riksdag & Departements hemsida för att kunna läsa hela artikeln som jag hänvisar till. Men grafiken ovan sammanfattar resultatet i deras undersökning.

Detta är allvarligt. Utredningsväsendet spelar nämligen en central roll i demokratin och i utformandet av allas vårt gemensamma framtida samhälle. Tycker vi verkligen att det ska vara ett manlig privilegium att bestämma detta? Helst inte, faktiskt. Utan att ge mig in i den feministiska debatten om om och i så fall vad kön egentligen betyder så vill jag bestämt hävda att en jämn könsfördelning behövs av legitimitets- och demokratiskäl. Av samma anledning som det är viktigt att de svenska riksdagsledagsledamöterna (åtminstone någorlunda) avspeglar hur vårt samhälle ser ut är det viktigt att de som lägger förslag om hur våra lagar ska se ut gör det.Därför är det synd att Riksdag & Departement bara granskat hur könsbalansen ser ut – samhället är ju betydligt mer mångbottnat än så… Jag tycker exempelvis att ålder hade varit en intressant aspekt att undersöka. Min (högst ovetenskapliga, det medges) uppskattning är att de allra flesta utredningar leds av seniora personer. I vissa fall är det kanske rimligt och att någon ”varit med länge” betydelsfullt för genomförandet av utredningsuppdraget. Men i vissa fall är det nog inte det. Det är faktiskt inte givet att ens kompetens avgörs av hur länge man levt. Inte heller ens lämplighet att leda en utredning.

Bara för att vara tydlig: vad jag säger är alltså inte att (äldre) män inte inte kan göra bra utredningar. Det kan de och gör de såklart. Vad jag säger är bara att det inte finns ett självklart samband mellan kön och kvalitet.

Vi är duktiga på att slå oss för bröstet i Sverige  om att vi ligger långt fram ifråga om jämställdhet: att alltfler pappor är föräldralediga, att andelen kvinnor på höga chefspositioner ökar och att vi har nästan jämn könsfördelning i riksdagen. Men vi glömmer ibland att fundera över hur makten är fördelad.

Sofie Andersson
Utredare, utbildnings- och forskningspolitik

Ps. Jag kan för övrigt inte låta bli att undra varför vi envisas med att vara så stolta över att vi ”nästan” har jämn könsfördelning i riksdagen. ”Nästan” betydde vid riksdagsvalet 2010 45% kvinnor och 55% män. Det betydde dessutom att antalet kvinnor minskade för första gången sedan 1930-talet. I min värld tänker att detta trendbrott vore betydligt mer intressat

Hur ser världen ut om 20 år?

Den som funderar på om forsknings- och utbildningspolitik är viktigt borde ta en titt i programbladet för Almedalsveckan. Det fullkomligt kryllar av seminarium, samtal och debatter på temat forskning och utveckling. Kanske är frågorna extra aktuella i år p.g.a. att det är forskningspropositionsår (den innovations- och forskningspolitiska propositionen presenteras ju till hösten) men vi som tycker att forskningspolitiken alltid borde stå högt på den politiska agendan vill naturligtvis de många seminarierna som ett tecken på att det är många som intresserar sig för frågorna. Att så faktiskt är fallet har blivit extremt tydligt de två senaste dagarna. Förutom att varje seminarieval föregås av en god portion ångest – vilket seminarium ska jag välja och vad missar jag på dem som jag väljer bort? – så är det inte ovanligt att man måste tränga sig in i lokalen för att överhuvudtaget få en plats.

Jag tror att den viktigaste förklaringen till det stora intresset är att forskningen har en nyckelroll att spela i kampen om framtiden. Detta blev ytterligt tydligt vid det frukostseminarium som analysföretaget Kairos Future anordnade imorse. Med frågan ”Vilka har makten över utveckling och tillväxt år 2030?” som utgångspunkt diskuterade Stefan Fölster Svenskt Näringsliv, Anna Jarfeldt, Utrikespolitiska Institutet och Elisabet Thand Lindqvist, Företagarna möjliga framtidsscenarion. Vilka kommer blir de stora skiljelinjerna och vem blir vinnare i det globala spelet? När jag berättade om diskussionen för en kompis suckade han bara och sa att det  var bortkastat att lägga två värdefulla timmar på att lyssna på ett samtal om framtiden, jag kunde lika gärna gå till en spåtant. På ett sätt har han ju rätt: att svara på dessa frågor är omöjligt. Vad morgonens diskussion emellertid gjorde fullständigt klart är att det viktiga inte är hur vi tror att Sverige kommer att stå sig i den framtida konkurrensen, utan hur vi väljer att hantera de utmaningar vi står inför idag. Framtiden är ju ingen boll som kommer att trilla ned i våra knän utan i allra högsta grad någonting som vi har makt att påverka. Vi skapar framtiden, både vår egna individuella framtid och det svenska samhällets framtid.  Och det är här forskningen kommer in. 

Om detta är alla överens: lovorden om forskningens potential duggar tätt. Konkreta förslag om hur vi får till stånd ett gynnsamt forskningsklimat är det emellertid mer ont om. Så nu här på Almedalsveckans tredje eftermiddag på väg in till ännu ett seminarium om sambandet mellan forskning och tillväxt börjar euforin över avta något. Samtalen om forskningspolitiken är många, publiken stor men vad är egentligen nytt? Det är nästan så att jag önskar att någon skulle våga ställa sig upp i den avslutande frågestunden och säga ”Nej, usch! Forskning. Vad ska vi med det med? Vi lägger vår energi och våra pengar på någonting annat istället”. Inte för att jag tror att forskningen skulle klara sig bättre med mindre pengar eller mindre energi men för att väcka oss redan frälsta och få oss att titta utanför vår lilla bubbla av samstämmighet.

 

Sofie Andersson