Febern stiger inom biotech enligt the Economist

Enligt en artikel i the Economist tyder mycket på att den senaste ökningen av investeringar i biotech är en boom som inte kommer att följas av ytterligare en ”bust”. Förvisso fokuserar artikeln på biotechinvesteringar och börsintroducering av mindre biotechföretag i USA men det är ändå intressant läsning. Texten sätter fokus på den strukturomvandling som branschen har genomgått och fortfarande genomgår, där många mindre biotechföretag har blivit forskningsmotorer för de större företagen.

Sanofi, en fransk läkemedelsjätte, pumpar till exempel in 1 miljard dollar i Regenerons, ett mindre amerikanskt biotechföretag, forskningsprogram bara under 2014. Tanken är att kombinera Regenerons spetskompetens i forskning med Sanofis förmåga att få ut produkter på marknaden. Celgene, en av USAs största biotechföretag har en liknande ”distributionsmodell” för FoU, där man finansierar forskningen i mindre företag.

Som sagt, mest är det intressant läsning men kanske kan man också hålla en eller två tummar för att lite av detta också spiller över Atlanten…närmare bestämt på Sverige.

”Att ha en Berlinmur mellan akademi och näringsliv är en lyx vi inte har råd med”

Orden är Mats Odells och yttrades på den konferens om Sveriges framtidsområden som Vinnova, Energimyndigheten och Formas anordnade idag.  Syftet var att ta diskussionen om Sveriges möjligheter som innovationsland ett steg längre, bland annat genom att tala om det strategiska innovationsområdes-projektet som initierades förra hösten i samband med att Innovationsstrategin presenterades.

Eftersom strategin varit något av en besvikelse sedan den kom  (den innehåller få konkreta förslag och blev inte den energiinjektion i svensk näringspolitik som regeringen med Annie Lööf (c) i spetsen hade antytt att den skulle bli) så var mina förväntningar på dagens konferens höga. Hur går det med det innovationsstödjande arbetet och kommer vi någon vart med att skapa de där bryggorna för samverkan som alla vill ha?

Väl hemma efter en heldag på Münchenbryggeriet kan jag konstatera att mina förväntningar både infriades och inte. Å ena sidan blev det tydligt att det bubblar av innovationstänkt och samverkansambitioner lite varstans i Sverige och aktörerna som på ett eller annat sätt är involverade i arbetet med de strategiska områdena är många. (Detta illustrerades inte minst genom den blixtpresentation som tjugo projektägare gjorde på scenen strax före lunch). Det blev också mycket tydligt att det finns en överväldigande samstämmighet om att innovationer och samverkan är nycklar för att Sverige ska nå ökad konkurrenskraft och kunna möta de utmaningar som kommer i spåren av klimatförändringar och en åldrande befolkning.

Å andra sidan är det högst oklart huruvida just tänket med strategiska områden och/eller samverkansuppdraget är det som kommer att göra skillnad. Christian Ketels, faculty member på Harvard Business School och senior research fellow vid Handelshögskolan i Stockholm, satte fingret på problemet när han pekade på de strategiska områdenas inneboende paradox. För samtidigt som alla, från politiker till stakeholders, pratar sig blåa om hur ytterligt viktiga och angelägna de strategiska områdena så är det ingen som ifrågasätter varför marknaden inte redan tagit hand om dem. Ketels har onekligen en poäng. För visst är det så att om det verkligen, på riktigt, hade funnits efterfrågan på lösningar på de problem som de strategiska områdena handlar om så hade dessa sannolikt redan varit på gång.

Jag menar inte att inriktningen på strategiska områden är dålig eller att valen av områden är fel. Men visst är det något lurigt med politik som fungerar som konstgjord andning?

Sofie Andersson  

Ps. Nyfiken på konferensen? Läs mer och titta på webbsändningen på Vinnovas webbplats

Genombrottens tid är inte över

RIO+20 pågår och om det är något jag önskar mig inför midsommar, så är det att detta globala möte ska bli en nystart där vi alla inser vårt ansvar för vårt fantastiska jordklot. Vi lever i en tid när människan som art har större inflytande över biosfären än någonsin och med det följer ett stort ansvar. Den stora frågan är om detta är ett ansvar som vi är redo att axla?

Trots att världen krympt, tack vare nya fantastiska kommunikationsmöjligheter, känner vi fortfarande för lite samhörighet med människor i andra länder, med andra religioner och kulturer. Det var uppenbart under klimatförhandlingarna i Köpenhamn. För att vi ska kunna rädda världen behövs en större medvetenhet om att vi alla sitter i samma båt. Det som sker i Kina eller USA har avgörande betydelse för oss här i Sverige.

Det är därför bra RIO+20 inte bara handlar om klimat, utan minst lika mycket om rättvisa. Hållbar utveckling är vägen framåt inte tillväxt, enligt den snäva ekonomiska definition som styrt våra beslut om framtiden hittills. Det vi måste fokusera på är att kunna tillgodo se de behov som vi har idag, utan att kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov äventyras. Vi måste lära oss att hushålla inte bara med ekonomiska värden, utan även med ekologiska och sociala.

Jag är stolt över att arbeta på Naturvetarna, för våra medlemmar vars insatser många gånger gör världen till en bättre plats för oss alla att leva i, men också över att Europafacket driver på för att vi ska få till stånd fundamentala förändringar i våra produktions- och konsumtionsmodeller.

Sedan är jag själv övertygad om att de uppoffringar som de rika länderna måste göra för att de fattiga länderna ska få en större del av kakan kan minimeras genom tillit till att forskning och utveckling är vägen framåt. Genom kraftfulla investeringar kommer vi alla att gå en betydligt ljusare framtid till mötes. Det har historien visat och det finns inget som tyder på att genombrottens tid är över, tvärt om!