Jag kan inte men andra borde…

…är en vanlig inställning till att göra sådant som känns lite jobbigt eller svårt. Och visst finns det tillfällen då man tycker att det vore bra om någon gjorde något – bara denna någon är någon annan än man själv. Jag tycker t.ex. att det är viktigt att innergården hemma ser fin ut men är själv sällan särskilt sugen på att kratta löv, rensa ogräs eller rengöra trädgårdsmöblerna. Vissa saker vill man helt enkelt bara ska ske.

Men det finns situationer då den här inställningen är mer motiverad än i fallet med ostädade innergårdar. Som när det verkligen är svårt, på riktigt.

Idag presenterar Naturvetarna en ny undersökning om hur svenska forskare inom naturvetenskap ser på rörligheten inom svensk forskning. För den som tror att graden av rörlighet har betydelsen för forskningens kvalitet är det oroande läsning. Undersökningen visar nämligen att även om forskarna tycker att rörlighet är viktigt är det få som faktiskt rör på sig. Av de forskare som arbetar inom akademin är det så många som 45 procent som aldrig lämnar sitt utbildningslärosäte. 45 procent tillbringar alltså hela sin akademiska karriär innanför samma väggar tillsammans med samma kollegor, år ut och år in. Tittar man på hur det ser ut från forskarutbildningens start och framåt är rörligheten ännu lägre: 63 procent av de universitetsanställda forskarna är kvar på samma lärosäte som de gått hela forskarutbildningen!

Så vad beror det på att forskarna inte rör sig mer, trots att de tycker att rörlighet är viktigt? Vår undersökning visar att det inte handlar om forskarnas attityder. Tvärtom. Mer än hälften anser att svenska forskare borde byta arbetsplats oftare än idag. Problemet är att möjligheterna saknas. På frågan om vad som är det främsta hindret för mobilitet i dagens forskningssystem svarade en överväldigande majoritet (90 procent!) bristen på anställningsmöjligheter. 9 av 10 tycker alltså att det är så svårt att hitta arbete som forskare att de inte vågar byta jobb, även om de skulle vilja. Forskarnas syn på personrörligheten i Sverige är ett solklart exempel på ett motiverat fall av ”jag kan inte men andra borde-”attityden. Forskarna vill röra på sig men anser att de helt enkelt inte kan.

Givet att en hög grad av mobilitet är ett nyckelelement i kreativa forskningsmiljöer är detta något som måste tas på allvar. När forskare rör sig över olika typer av gränser (mellan discipliner, länder, verksamheter och lärosäten) så får de nämligen input till nya forskningsidéer. Dessutom skapas nya typer av nätverk som i förlängningen kan underlätta nya forskningsprojekt. Forskare som inte rör sig får följaktligen mindre input och mindre nätverk.

Betyder vårt resultat att den som hoppas på mer rörlighet hoppas förgäves? Inte nödvändigtvis. Vad det framförallt visar är att forskare också är människor som vill kunna kombinera arbetsliv och familj och som vill ha ett arbete som erbjuder en bra grundtrygghet. På så vis skulle man t.o.m. kunna säga att undersökning ger anledning att hoppas mer, inte mindre, på ökad rörlighet. Att den bristande mobiliteten verkar bero mer på hur forskningssystemet är utformat än på forskarnas attityder innebär ju att problemen går att åtgärda.

Idag anordnar Naturvetarna tillsammans med Kungl. Vetenskapsakademien och Vetenskap & Allmänhet seminariet Stockholm Meeting. Temat är rörlighet och kreativa forskningsmiljöer och några av dem som deltar är statssekreteraren på Utbildningsdepartementet, Peter Honeth (FP) och ledamoten i utbildningsutskottet, Thomas Strand (S). Det ska bli väldigt spännande att höra vad de har att säga om forskarnas mycket tydliga budskap. Om rörligheten i det svenska forskningssystemet ska öka måste anställningsmöjligheterna och villkoren för forskarna förbättras.

Stockholm Meeting-seminariet sänds live via vår webbsida: www.naturvetarna.se
Där kan du också ta del av hela rapporten Jag kan inte men andra borde.

Naturvetarnas nya rapport: "Jag kan inte men andra borde"

 

Sofie Andersson

Är forskarna vinnare i höstens budget?

Det menar i alla fall Dagens Nyheter. Höstbudgetpropositionen som presenterades idag innebär att universitet och högskolor får totalt 11,5 miljarder kronor för forskning och innovation de kommande fyra åren. Inte fy skam – särskilt inte med tanke på att en stor del av pengarna går direkt till life science-området.

Budgetproppen innehåller emellertid få nyheter om forskningspolitiken. Satsningen på SciLifeLab var redan känd och likaså att regeringen vill inrätta ett nytt institut för forskning om processutveckling och katalys. Frågan om vad –  och om alls något – som kommer att hända med kompetensen och infrastrukturen som finns vid AstraZeneca i Södertälje inom toxikologi- och drug discovery-områdena händer alltså fortfarande i luften. Som Frida Lawenius skrev här igår så vore det ett oerhört slöseri om detta tilläts gå förlorat.

Om ett par veckor kommer som bekant forskningsproppen. Det är osannolikt att denna innehåller några större satsningar på t.ex. ett centrum för toxikologiforskning (det skulle i så fall ha framgått av budgetpropositionen som ju omfattar samtliga utgiftsområden) men vad är det man brukar säga? Hoppet är det sista som lämnar människan…

Sofie Andersson

För övrigt kan jag inte annat än att hålla med Cissi Askwall på Vetenskap & Allmänhet som i sin kommentar till budgetproppen efterlyser en bredare syn på samverkan: ”Det handlar om utbyte av kunskap, idéer och resultat, för att utveckla Sverige såväl ekonomiskt som demokratiskt och kulturellt. Dialogen gynnar också forskarna som får nya perspektiv, större kunskap och stärkt kompetens”.

Slöseri med forskning och kompetens

Jag har varit på AstraZeneca flera gånger, men som alltid när man besöker andra verksamheter blir man visad till konferensrum som ser ganska lika ut vart man än kommer. Idag var därför första gången som jag fick se de imponerande laboratoriemiljöer som finns på anläggningen i Södertälje.

Den känsla som sköljde över mig när jag gick igenom dessa moderna och påkostade laboratorier, var sorg och tomhet. Lokalerna, som borde sjuda av aktivitet, gapade tomma. All den kompetens som tidigare samlats och all den kunskap som producerats där, är borta. Vilket slöseri för samhället!

Kemister, biologer och farmakologer och andra duktiga forskare har här verkat för att hitta botemedel eller lindring för sjukdomar som skapar stort lidande för många människor. Som exempel är mer än 35 miljoner människor i världen drabbade av ett av dessa sjukdomstillstånd, Alzheimers. Dessutom finns utrustning som skulle göra forskarkollegor gröna av avund. Korridor efter korridor med moderna och avancerade apparater och robotar och gigantiska anläggningar bara för att driva laboratorierna. En magnetröntgen för råttor hålls idag igång utan att användas. När den stängs av om några veckor, kommer det att kosta en miljon att starta igång den igen, förutsatt att ingen tar över verksamheten innan dess.

Att inte ta till vara denna infrastruktur i kompetens, erfarenheter och utrustning, känns som rent vansinne. Visst kan de anställda få nya jobb, men ska deras forskning och unika erfarenheter läggas i malpåse fastän det handlar om angelägenheter för samhället. Och var finns kunskapen om processen, från forskningsidé till färdig produkt på marknaden, när inga jobbar med helheten?

Imorgon presenterar regeringen sin budgetpolitiska proposition. Med den får vi facit i hand om vilka resurser och vilken inriktning regeringen tänker sig för forskning, utveckling och produktion inom life science-området framöver. Så håll tummarna för att regeringen insett betydelsen av att hitta en helhetslösning för life science, som skapar förutsättningar för framtiden, genom att bygga vidare på de nyckelfunktioner i läkemedelstillverkningen, som annars blir ett minne blott för Sverige.

 

Naturvetarna har jobbat för ett life science institut som tar tillvara nyckelfunktioner i hela värdekedjan från forskningsidé till färdig produkt på marknaden. Läs exempelvis pressmeddelandet Regeringen på rätt väg om life science – men helhet saknas fortfarande, från förra veckan.

Långsiktighet eller spets… Varför välja?

På det stora hela tycker jag att det fanns en hel del hoppingivande skrivningar i utbildnings- och forskningsminister Jan Björklunds debattartikel på DN Debatt förra veckan. Framförallt är det som jag redan konstaterat här, bra att Björklund och regeringen äntligen tycks inse att Sverige måste bli bättre på att locka hit utländska toppforskare såväl som att få unga forskartalanger i Sverige att vilja satsa på en forskarkarriär. Visst finns det, som exempelvis Saco pekar på, ett flertal lösa trådar – vad menar man med kvalitet och hur mäter man den egentligen? – men utspelet säger ändå någonting viktigt om inriktningen på framtidens forskningspolitik.

Andra har emellertid kritiserat själva grundtankarna i regeringens förslag. I en replik till  förra veckans debattartikel varnar Hugo Lagercrantz, professor i pediatrik vid Karolinska Institutet för den s.k. elitsatsningen. Lagercrantz menar att eftersom det är så komplicerat att i förväg identifiera vad som kommer att resultera i stora, viktiga resultat så kommer elitfokuset bara att leda till att den endast den forskning som är ”hype” (eller ”i ropet”, för att använda ett av min farmors absoluta favorituttryck) premieras. Det resulterar i sin tur till likriktning av forskningen och, i förlängningen, till att vi riskerar att gå miste om de verkligt viktiga upptäckterna.

Lagercrantz understryker något jag tror är en nyckelfråga i utformningen av en framgångsrik forskningspolitik: nämligen att man måste främja långsiktighet och att stötta både grund- och elitforskning samma gång. Detta låter sig svårligen göras genom satsningar på enskilda forskare som lyckats väl med att bli publicerade och citerade i rätt tidskrifter, utan handlar snarare om att lägga grunden för och premiera uppbyggnaden av kreativa forskningscentrum.

Jag är just nu mitt i analysarbetet av den enkätundersökning om hur Naturvetarnas forskarutbildade medlemmar ser på den svenska forskarrörlighetens status  som vi genomförde i maj i år. Ett av de mest frapperande resultaten är den pessimism som forskarna ger uttryck för. Endast 18% av respondenterna (totalt 2663 personer) anser att förutsättningarna för att bedriva forskning i Sverige idag är bra. 4% tycker att det varken finns bra eller dåliga förutsättningar och hela 34% – dvs. mer än en tredjedel av forskarna – beskriver möjligheterna att bedriva forskning som dåliga. Några av de problem som forskarna pekar på är bristfällig forskarrörlighet och den dåliga tillgången till anställningsmöjligheter. Om Sverige menar allvar med den högt satta ambitionen att vara en forskningsnation av världsklass så är det ju fullständigt grundläggande att forskarna själva känner att samhället har förtroende för dem, likväl som att de har förtroende för forskningssystemet i sig. Jag hoppas därför att den kommande forskningsproppen möjliggör både spets och långsiktighet, att forskningens meritvärde ökar och att fler forskare ges möjlighet att göra det de är experter på; att forska!

Sofie Andersson

Undersökningen om rörlighet och forskningspolitik presenteras i samband med det årliga forskningspolitiska seminarium som Naturvetarna arrangerar tillsammans med Kungliga Vetenskapsakademien och Vetenskap & Allmänhet den 27 september. Rapporten kommer också att publiceras på Naturvetarnas webbsida.

 

Spets framför bredd och volym?

I Sverige utformas forskningspolitiken genom forskningspolitiska propositioner som kommer vart fjärde år. Om en dryg månad är det dags för nästa. Debatten som föregått 2012 proposition kan väl knappast beskrivas som het men nu, med bara några veckor kvar tycks forskning ha blivit ordet för dagen. Kanske är det därför inte så konstigt att utbildnings- och forskningsminister Jan Björklund inte kan hålla sig till början av oktober utan låter delar av propositionens inriktning sippra ut redan nu. På DN Debatt idag presenterar han vad som beskrivs som ”…en strategisk del” av förslaget. Grundidén är att Sverige, för att kunna hävda sig i den internationella konkurrensen måste satsa mer på spets än idag och under den kommande tioårsperioden kommer därför totalt drygt tre miljarder kronor att satsas på svensk elitforskning. Vi har hört Björklund prata om elitsatsningar förut. Skillnaden nu är att han nu faktiskt presenterar ett antal (nåja, ganska) konkreta förslag. Utöver att minska byråkratin för forskare och att låta kvalitet styra fördelningen av medel vill regeringen öka rekryteringen av internationella forskare samt att instifta ett s.k. elitprogram för yngre forskare. Jag tror att det är helt rätt tänkt. För att de största forskartalangerna ska välja att forska i just Sverige så krävs villkor som gör det attraktivt. Här intar forskarkarriärens början en nyckelposition – för att fler ska vilja och kunna satsa på en karriär som forskare just i Sverige måste det ju finnas tydliga karriärvägar för forskare! Det är givetvis omöjligt att sia om huruvida dessa förslag faktiskt kommer att resultera i fler svenska ”elitforskare”. Satsningar på forskning kan nämligen inte jämföras med satsningar på vilket annat politikområde som helst. Att investera i forskning är, draget till sin spets, att investera i människor. Forskningspolitikens huvuduppgift måste därför vara att skapa förutsättningar för forskare att bedriva sin forskning på ett effektivt och framgångsrikt sätt. Det är därför hoppingivande att insikten om förutsättningarnas betydelse också nått utbildnings- och forskningsminister Björklund…

Sofie Andersson

Relaterat
Hör Jan Björklund intervjuas om satsningen i P1 Morgon.
Läs Göran Arrius (ordförande för Saco) kommentarer