Blir efterföljaren till Erasmus+ dubbelt så bra?

Studentutbytesprogrammet Erasmus+ är ett av endast två program som EU-kommissionen inte vill minska anslagen till i EU:s långtidsbudget för åren 2021-2027, tvärtom vill kommissionen fördubbla anslaget för att år 2025 ha dubblerat antal deltagare i studentutbytesprogrammet.

Frågan om efterföljaren till Erasmus+ diskuterades i EU:s ministerråd för utbildning, ungdom, kultur och idrott 15 februari 2018 i samband med en halvtidsutvärdering av Erasmus+. Den svenska hållningen som framfördes då var att det program som blir efterföljare till Erasmus plus inte får medföra ökade kostnader för den nationella budgeten eller EU-budgeten.

Men vad är Erasmus egentligen och var kom plustecknet ifrån? Erasmus+ är ett utbytesprogram som ger dig möjlighet att studera utomlands. Studerar du vid ett svenskt universitet eller högskola med syfte att ta ut en examen inom grund- eller forskarutbildning kan du läsa i 3–12 månader vid ett annat europeiskt universitet eller högskola i något av de 33 länder som ingår i Erasmusprogrammet.

Programmet finansieras av Europeiska kommissionen (med pengar från medlemsstaternas medlemsavgifter). I Sverige är det Universitets- och högskolerådet som ansvarar för Erasmus+, tillsammans med de universitet och högskolor som deltar i programmet. För att kunna söka stipendium för studier med Erasmus+ måste du ha läst minst ett år på högskolenivå och du ansöker om stipendium via det universitet eller högskola där du studerar i Sverige.

Åker du till ett högkostnadsland får du för närvarande ett bidrag för merkostnader på cirka 420 euro per månad (har du studiebidrag och studielån så behåller du dessa) och cirka 315 euro för studier i lågkostnadsländer. Mer än det merkostnadslån på 227 euro du kan teckna med CSN för utlandsstudier.

Plustecknet kommer ifrån att det ursprungliga Erasmusprogrammet år 2014 slogs ihop med bland annat Lifelong Learning Programme, Youth in Action och Erasmus Mundus . Förutom högre utbildning inkluderas nu yrkesutbildning och praktik, volontärtjänst, ungdomsutbyte och idrott för att nämna några . Mer om dessa någon annan gång kanske.

Erasmusprogrammet har lett till många utbyten under åren. Som Europaportalen skriver så har nästan 81 000 svenskar studerat eller gjort praktik utomlands via EU-programmet sedan Sverige gick med i det europeiska utbytesprogrammet 1992. De senaste åren har mellan 4 500 och 5 500 svenskar deltagit.


Det finns en obalans i antalet in- och utresande studenter och programmet verkar inte vara många svenska studenters förstahandsalternativ. Sedan starten har 171 000 inresande studenter studerat i Sverige vilket är dubbelt så många som antalet utresande studenter. Enligt Universitetskanslersämbetet så ordnar majoriteten av de utresande studenterna sina utlandsstudier på egen hand som så kallade freemover studenter. Av de utresande läsåret 2015/2016 var 70 procent freemoverstudenter, 27 procent utbytesstudenter och 3 procent språkkursstudenter. Många av utbytesstudenterna deltar i sina lärosätens egna utbytesprogram med utländska motparter eller andra program.

Om antalet utresande studenter ska fördubblas som kommissionen vill, eller hellre fyrdubblas till år 2025 så krävs det mycket stora insatser av något slag. Kanske behöver villkoren bli dubbelt så bra? 315 euro i månaden räcker inte långt i Tyskland som är den tredje populäraste destinationen, i alla fall inte om man har en hyra att betala hemma i Sverige.

Informations- och marknadsföringsinsatser kan hjälpa till att öka antalet sökande men att de ensamma skulle kunna öka antalet sökande från cirka 6 000 till 24 000 är osannolikt. Dels då 70 procent av de utresande idag lyckas hitta information på egen hand, dels då cirka 40 procent av varje årskull i sådana fall skulle åka på utbyte genom Erasmus++ eller vad det kommer heta (om vi bortser från doktorander och lärare). Men helt orimligt är ett sådant mål kanske inte då 50 procent av civilekonomerna examinerade 2015/2016 hade studerat utomlands under sin studietid.

Troligtvis spelar studentens begränsade val in jämfört med andra alternativ. Tidsperioden är begränsad till 3-12 månader och vart studenten kan åka och vad studenten kan läsa beror helt på vilka avtal institutionen, högskolan eller universitetet har med utländska lärosäten. Många svenska lärosäten som har relativt bra rykte har också andra bilaterala utbytesavtal med mer renommerade lärosäten än de som ingår i Erasmusprogrammet. Antal länder är begränsat även om det låter som många så har en biologstudent på Stockholms universitet omkring 10 länder att välja på och Danmark och Finland har man i regel redan varit i och Turkiet kanske inte lockar med tanken på det politiska läget och ett par andra länders biologutbildningar håller inte måttet, Brexit ska vi inte ens tala om.

Då blir det mer intressant att åka på ett bilateralt utbyte till USA eller att ordna ett år i Australien själv. Trots att det kostar mer för studenten. Kan det vara så att våra studenter väljer kvalitet framför kvantitet? Borde EU-kommissionen göra detsamma?

Reflektioner från utkanten av storstaden

Nu lånade jag rubriken här ovan från en svensk rapgrupp men jag hoppas att de inte missminner för det känns träffande för detta alster jag tänkt författa från…Almedalen. Att hävda att Visby är utkanten av Stockholm kanske någon har en invändning mot men just där jag sitter känns det som att jag sitter i en förort till vår huvudstad. Hur då kanske du tänker? Jo, jag har just slagit mig ner framför ett 60-talshus som skulle kunna ligga i en Stockholmsförort men främst är det för att det på de senaste minuterna bara har gått förbi folk som jag känner och som bor i Stockholm. Men nog om rubriken, det var inte det jag tänkte skriva om utan mera lite olika reflektioner.

Jag skulle egentligen ha gått på seminariet ”Vad händer med jobben när datorerna arbetar åt oss?” för ett tag sedan men var tvungen att ändra mina planer för att istället arbeta med en sak på min…dator. Lite paradoxalt. Man kan väl säga att som utredare på Naturvetarna är man inte riktigt där än vad det gäller datoriseringen i samhället.

En annan fråga som många seminarier har behandlat har varit hur långt vårt arbetsliv ska vara framöver, utifrån ett pensionsperspektiv (hur länge måste vi jobba för att det ska gå ihop såväl samhällsekonomiskt som på det individuella planet) men också utifrån hur man ska kunna växla karriär. Panelerna har mest bestått av personer som befinner sig närmare pensionen snarare än långt ifrån den, för att uttrycka sig lite diplomatiskt. Det kan man uppleva som problematiskt, då de representerar experterna på dessa frågor, men min spontana reflektion kring dessa experter är att de alla sett oerhört fräscha, hälsosamma och vältränade ut. Dessa tjänstemän har verkligen gett sken av att det är fullt möjligt att arbeta längre upp i åldrarna för den som så vill. Age is but a number!

Innovation står också högt på agendan och att höra ledamöter i utbildningsutskottet prata om att samverkan och forskning inom främst life science och kring frågor om klimathotet (sagt på seminariet ”Allt man kan göra av olja kan man göra av trä”) är positiva signaler för Naturvetarna. Samtidigt konstaterade en av paneldeltagarna på sagda seminarium att ”Samverkan vill alla ha, det är lite som fred på jorden. Men vem tar ansvar för det?” Lite så är det ju, det pratas ofta vitt och brett om samverkan mellan akademi och näringsliv men ”talk is cheap”.

Till och med att göra utredningar kan ibland vara ganska verkningslöst…iaf om man sedan inte gör något med dem. Nu ska jag iväg och fråga Åsa Romson varför regeringen har varit helt tyst sedan Miljömyndighetsutredningen, som konstaterar stora brister i miljötillsynen, kom tidigare i våras. Det ska bli väldigt intressant att höra vad/om regeringen har något på gång för att hantera de problem som utredningen lyft…

Kostnaden för kost måste få kosta…

…annars kommer det att kosta mer än vad det smakar.

Det är intressant när parallella spår som man arbetar med på olika sätt sammanfaller. När jag öppnade DN imorse mötes jag av en bild på fläskfilé och rubriken Smittat kött i svenska butiker. Det handlar om att resistenta MRSA-bakterier har hittats i stora mängder i danska och tyska förpackningar med fläskkött. Jag fortsätter bläddra till sidan 6 och DN.Debatt och finner då att dagens debattartikel har rubriken Kostbehandlingar kan spara miljoner i diabetesvårdenI artikeln skriver man att regeringen måste satsa på kostforskning då det är en viktig del i kampen mot flera stora folksjukdomar. ”Nu  behövs statliga medel för att möta framtidens vårdbehov” skriver författarna av artikeln.

Innan jag fortsätter bläddra i tidningen stoppar jag upp och tar mig en funderar på seminariet om Bättre hälsa, vård och omsorg som jag närvarade vid i lördags. Där gick diskussionen nämligen in på att vi inte får glömma det förebyggande arbetet när vi pratar om vården och att vi i högre grad bör tänka mer utifrån hur vi åstadkommer en bättre hälsa i framtiden. Varpå jag omedelbart sände iväg en tanke, och ett twitterinlägg, där jag ställde mig förundrad till att antalet kommundietister under senare år har minskat på totalen i Sverige. Det verkar rimma illa med förebyggande arbete kring kost för en bättre hälsa tänker jag. Jag arbetar med frågan kring kommundietister och skrev senast i augusti ett blogginlägg om saken.

Funderar så smått på om det inte är dags att bläddra vidare i DN när jag plötsligt kommer att tänka på seminariet som jag var på igår Forskning för framtiden. Där var kommande forskningsproposition, som det skrivs om i debattartikeln i DN, naturligtvis det som diskuterades, analyserades och dissekerades på alla ledder och bredder. Vänder så till slut sida i tidningen och hamnar på uppslaget om det danska och tyska köttet som bär på resistenta bakterier. Hamnar småningom på ett stycke som berättar att man i Sverige hittills bara hittat MRSA i ett prov för några år sedan. ”Att bakterien inte fått fäste här beror bland annat på strikta regler för införsel av levande grisar och för djurhållningen. Det beror också på att Sverige har EU:s lägsta användning av antibiotika till djur” skrivs det. Det svenska djurskyddet och även hur kött med dålig djurvälfärd med en hög koncentration av antibiotika på sikt riskerar att göra de som konsumerar det sjuka och ge svårbehandlade infektioner är också frågor jag arbetar med ur olika infallsvinklar. Just den kopplingen skrev jag om i ett blogginlägg i april.

Känner mig rätt färdig med DN och så där lagom nöjd med dagens inventering av tidningen. Går vidare till SvD och det första jag stöter på är en debattartikeln med rubriken Nej, Sverige har inte världens bästa djurskydd. När det gäller rubriken är jag och artikelförfattarna helt överens men det visar sig att de har en helt annan infallsvinkel på djurskyddet än vad jag har. De skriver om att lagstiftningen de facto inte är den bästa i hela världen. Jag däremot driver frågor kring det svenska djurskyddet utifrån organisationsaspekter och arbetsmiljöproblematik med samma motto. Det finns mycket att göra på dessa punkter i det svenska djurskyddet.

Jag känner mig nu lite som Nemo i The Matrix (visst är det så Keanu Reeves karaktär heter?) att jag kan se just The Matrix, alltså se hur allting hänger ihop, i en kort men intensiv känsla av total hybris…innan jag landar igen och inser att jag egentligen inte har åstadkommit någon kännbar förändring kring de frågor jag arbetar med. Bara att ta på sig hängslena och fortsätta kämpa men det är ju kul att det finns andra i samhället som kan hjälpa till att driva frågor framåt som är viktiga för Naturvetarna. Och just som jag börjar landa i mitt trygga, sansade utredar-jag och ska avsluta det här blogginlägget börjar låten Ikaros med Niello spelas på radiostationen som jag lyssnar på där en textrad är ”Vingar utav hybris”…nästan lite läskigt känner jag…och jag vet inte om och i så fall hur jag ska tolka denna symbolik?

Däremot är jag som sagt tillbaka på jorden helt oavsett vad som spelas på radio och kanske är det så att en väg framåt kring de rätt disparata frågor som jag arbetar med och en linje att driva hårt, ur olika infallsvinklar, är att kostnaden för kost måste få kosta…så får vi se hur långt vingarna bär…

Minska glappet mellan akademi och samhälle

Sverige behöver mer dialog och samverkan mellan forskare och det omgivande samhället. Det är en förutsättning för att möta de stora framtidsutmaningar som världen står inför. Det skriver Klas-Herman Lundgren, projektledare och kommunikationsstrateg på Vetenskap & Allmänhet.

Jag jobbar med dialogen och kunskapsflödet mellan forskning och samhälle – det som ofta kallas samverkan. Jag tror att de flesta håller med om att samverkan är viktigt, och nog är ordet ett välanvänt så kallat buzz-word både under Almedalsveckan och i den forskningspolitiska världen. Ingen är emot att lärosäten och forskare ska samverka med resten av samhället. Samtidigt är arbetet med samverkan ofta inte något som är meriterande för forskare och det ger inte heller extra forskningspengar. Därför blir samverkan alltför ofta bortprioriterat en stressad forskarvardag.

Denna vecka släppte vi på Vetenskap & Allmänhet vår årliga undersökning om allmänhetens syn på forskning och forskare, VA-barometern. Förtroendet för forskning vid lärosäten når rekordnivåer. 89 procent har stort eller mycket stort förtroende för forskare vid universitet och högskolor. Samtidigt visar våra årliga mätningar att förtroende för forskning är lättrörligt och inte nödvändigtvis måste bestå. Svenskarna är inte heller okritiska utan hyser en del farhågor. Bland annat anser de flesta att forskare som använder sig av dataregister i sin forskning bör ha vissa restriktioner och många litar inte helt på nyheter om forskning som presenteras i media. Många menar också att forskare ofta tycker olika i viktiga frågor.

Att arbetet med samverkan nedprioriteras riskerar att medföra stora problem på lång sikt. Världen står inför en rad kolossala utmaningar inom områden som klimat, energi och hälsa liksom inför behovet att skapa inkluderande och hållbara samhällen. För att klara detta behövs forskning. Men resultaten som tas fram måste också spridas och komma till användning. För att lösa utmaningarna krävs i regel kostsamma och långsiktiga satsningar, god förankring hos väljare och beslutsfattare, och ibland till och med medborgarnas aktiva hjälp.

Forskare och samhälle kan lära sig av varandra via en bred samverkan och dialog. Forskarna kan bidra med sin kunskap till förståelse, diskussion och analys av olika fenomen i samhället. Det gynnar demokratin, stärker regioners utveckling, inspirerar unga och ger forskningsresultat större möjlighet att nå användning i samhället. Samtidigt kan även forskarna få nya perspektiv. Många forskare skulle också vilja få mer intryck från omvärlden, delta i samhällsdebatten och berätta om sina resultat. Men då måste de få stöd och resurser som ger dem bra förutsättningar för detta.

Därför behövs en tydlig politik och ekonomiska resurser som kan stärka arbetet med samverkan. Just nu pågår ett regeringsuppdrag vid innovationsmyndigheten VINNOVA som ska utveckla förslag till ett system för att fördela pengar till forskning utifrån bland annat samverkan. Om de lyckas att väga in uppgiften i sin helhet kan ett sådant system ge mycket positiva effekter. Men då behöver alla aspekter av samverkansuppgiften vägas in – annars kommer det att slå fel.

Sammanfattningsvis har vi ett högt förtroende för forskning i Sverige och det är tydligt att vi är villiga att satsa pengar på forskning. Samtidigt visar mätningen på vikten av att forskare deltar i dialogen om vad forskningen syftar till och hur den genomförs. Här blir de stora samhällsutmaningarna och debatten om registerbaserad forskning kopplad till den personliga integriteten tydliga exempel på vikten av dialog mellan forskare och allmänhet.

Samverkansuppgiften är för viktig för vårt samhälle för att låta den bero av enskilda eldsjälars engagemang. Den måste bli en självklar och integrerad del i forskarnas vardag!

KlasHermanLundgren_80pxKlas-Herman Lundgren är projektledare och kommunikationsstrateg på Vetenskap & Allmänhet.

Vetenskap & Allmänhet, VA, främjar dialog och öppenhet mellan allmänhet – särskilt unga – och forskare. Föreningen arbetar för att åstadkomma samtal i nya former om forskning. VA utvecklar också ny kunskap om samspelet forskning – samhälle genom opinionsundersökningar och studier. Medlemmar är ett 80-tal organisationer, myndigheter, företag och föreningar. Dessutom finns individuella medlemmar. Se även www.v-a.se

Vem forskar på våra lärosäten?

För att skapa kreativa miljöer för forskare krävs ett öppet förhållningssätt och transparens i rekryteringsprocessen. Inte kortsiktiga forskningsprojekt eller bristande mobilitet och nytänkande som verkar vara fallet på en del lärosäten idag. Det skriver gästbloggaren Annette Granéli, ordförande i Sveriges unga akademi och forskarassistent i biofysik på Göteborgs universitet.

I höstas presenterade Kungl. Vetenskapsakademien en rapport (Excellensutredningen) som framhöll att svensk akademisk forskning i naturvetenskap och medicin tappar mark gentemot jämförbara länder. Mest oroande är att tillväxten av forskning med störst genomslagskraft är lägre än på andra håll. Siffrorna pekar alltså inte direkt uppåt, det riskerar att bli värre innan det blir bättre. Ändå satsas stora summor på forskning och betydelsen av naturvetenskaplig och medicinsk forskning lyfts fram som aldrig förr.

Jag tror att de flesta är överens om att en bra forskningsmiljö kännetecknas av öppenhet, ett inflöde av både personer och idéer och en viss brokighet i forskarnas bakgrund. Framför allt måste forskarna väljas på grundval av meriter.

Hur ser det ut på de svenska lärosätena? Har vi förutsättningar att skapa denna typ av kreativa miljöer? Vilka blir forskare och professorer?

Statistiken är tyvärr nedslående. 29 procent av forskarassistenterna inom naturvetenskap och teknikområdet är kvinnor, men kvinnor utgör blott 12 procent av professorerna. Skillnaderna tycks inte växa bort av sig själv.

Män blir i dubbelt så hög utsträckning som kvinnor professorer tidigt i karriären. Dessutom visar statistik att forskare som inte är födda i Sverige i större utsträckning är verksamma som postdoc-forskare och forskarassistenter än som professorer och lektorer. Ju högre i den akademiska hierarkin vi tittar, desto tunnare blir det alltså med personer som inte är svenska män. Väldigt många professorer och lektorer har dessutom blivit kvar vid samma lärosäte där de doktorerade – på Lunds och Göteborgs universitet gäller detta 70 procent av professorerna och 80 procent av lektorerna. För att citera Bo Rothstein (statsvetare från Göteborgs universitet): ”Hemkära forskare skapar slutna miljöer”.

Strukturen skapar alltså motsatsen till de öppna och kreativa miljöer vi vill ha. Hur har det blivit så här tokigt? Många faktorer spelar in men detta är några av de viktigaste:

  1. Avsaknad av ett transparent karriärsystem.
  2. Kortsiktiga forskningsprojekt på grund av ett alltför stort beroende av externa anslag.
  3. Forskare som verkar tycka att mobilitet, jämställdhet och nya idéer inte är så väldigt viktigt.

Punkt tre är nog mest förvånande. Det är häpnadsväckande att lärosätena anser sig ha råd att hålla sig med sådana attityder i en forskningsvärld vars själva essens är nytänkande.

För attityder formar forskningsmiljöerna. Våren 2012 presenterades en utredning (Jämställda fakulteter, hsv) kring jämställdhet. Som förklaring till varför det är en så liten andel kvinnor inom vissa delar av naturvetenskapen anförde en manlig professor följande:

”Flickor tappar så mycket fart i tonåren. Runt tretton händer det något som gör att de inte längre kan fokusera på den slags abstrakt tänkande och analys som är grunden för det som vi ägnar oss åt. Det är hormonerna som ställer till det. Det går överhuvudtaget inte att prata med flickor under den här tiden. Runt arton års ålder börjar de komma tillbaka, men då har de ju tappat så mycket att de aldrig riktigt kommer i kapp killarna.”

Svaret är så remarkabelt att jag först trodde att det hade författats av en stor humorist, men så var nog tyvärr inte fallet.

Jag är ganska säker på att sådana attityder, jämte kortsiktigheten, bär ett stort ansvar för de resultat som visades i Excellensutredningen.

Vi har alltså mycket att ta itu med. Vi måste skapa rätt förutsättningar för lärosätena att vara de myllrande, kreativa, ifrågasättande och nyskapande institutioner de är tänkta att vara.

Vi måste bli öppnare. Vi måste rekrytera transparent och inte anställa den käcka nydisputerade killen eller tjejen i rummet bredvid, oavsett hur duktiga de än är. Vi ska premiera mobilitet, nytänkande och självständighet. Vi kan motverka kortsiktighetstänkandet genom att betala forskarens hela lön tillsammans med projektmedel, så att inte hela verksamheten bygger på externa medel.

Politiskt innebär detta att mer pengar bör direkt till lärosätena utan att passera forskningsråden.

Jag är optimistisk. Jag tror att vi kan lyckas vända denna oljetanker. Vi måste helt enkelt göra det. Men vi har långt kvar. Är ni med?

Annette-Granèli-färg_80pxAnnette Granéli är ordförande i Sveriges unga akademi och forskarassistent i biofysik på Göteborgs universitet. Hon fascineras av proteiner och DNA som hon studerar både på längden och på tvären.

Sveriges unga akademi är en fristående akademi vars syfte är att fungera som ett tvärvetenskapligt forum och ge en forskningspolitisk plattform för unga forskare i Sverige.