Det grå, gubbiga facket?

Varför ska man vara med i facket? Jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan sedan jag började på Naturvetarna i början av februari. Många verkar se fackligt medlemskap som en onödig utgift och fackföreningar förknippas ofta med tråkiga äldre män, skepsis mot förändring och, ironiskt nog, med både syndikalism och konservatism. Mer sällan tänker man på sånt som friskvårdsbidrag, god arbetsmiljö och rätt till utökad föräldrapenning. Det som är själva målet med Naturvetarnas och alla andra svenska fackförbunds arbete – dvs. bättre villkor i arbetslivet – verkar med andra ord inte vara det som ”vanliga” människor i första hand förknippar med facket.

Jag börjar fundera på varför det är så många som har så dålig koll på vad fackligt arbete egentligen handlar när jag sitter och lyssnar på kongressförhandlingarna vid Naturvetarnas kongress 2012. I tur och ordning klubbas beslut om ökat globalt samarbete, trygghetsförsäkringar, vidareutbildning och mycket mer. Viktiga frågor men framförallt en viktig process. Här blir det nämligen ytterst tydligt att Naturvetarna är en demokratisk organisation vars arbete beror av medlemmarnas engagemang.

Ur detta perspektiv är den rådande trenden med minskande intresse för fackligt arbete oroande: vad händer med legitimiteten om ingen engagerar sig? En av statsvetenskapens sanningar är att människor bara engagerar sig i frågor som verkligen berör dem.  Sånt som ligger långt från människors vardag tenderar att falla bort; människor har helt enkelt varken tid eller ork. Givet att merparten av det som svenska fackförbund sysslar med idag faktiskt har konkret, daglig betydelse för de flesta av oss framstår ointresset som lite märkligt. Bryr man sig verkligen inte? Jag tror inte att det handlar så mycket om bristande intresse som bristande kunskaper. För hur mycket kan egentligen en genomsnittlig svensk idag om hur den svenska arbetsmarknaden fungerar och vilken roll fackförbunden respektive arbetsgivarorganisationerna har? Min gissning är ganska lite. Begrepp som Saltsjöbadsavtalet, partssamtal och kollektivavtal är idag inte så självklara som de en gång var…

En orsak är att skolorna lägger mycket lite tid på att lära ut hur allt hänger ihop: hur funkar det med avtalsrörelser, förhandlingar etc.? Ett annat problem är att när vi pratar om facket så gör vi det nästan alltid i anknytning till specifika frågor (typexemplet är pågående avtalsrörelser). Mer sällan handlar det om varför vi behöver aktiva fackförbund och, framförallt, fackligt engagemang. Det är synd. Fackförbunden tillsammans med arbetsgivarorganisationerna är nämligen förutsättningar för den svenska arbetsmarknaden – utan dem skulle den svenska modellen inte fungera.

En engagerad Kongress röstar
En engagerad Kongress röstar

Svaret på frågan om den svenska arbetsmarknaden kräver fackligt engagemang är alltså ett klart och tydligt ja. 2012 års kongress har visat att det inte råder brist på engagemang bland Naturvetarnas förtroendevalda. Tvärtom har de senaste dagarna varit fyllda av åsikter och diskussioner. Detta är emellertid inte nog. Lika viktigt som att det finns engagerade företrädare är ju att det finns en engagerad bas, inte minst för att säkerställa att vi får engagerade förtroendevalda även i framtiden. Jag vill därför instämma i det Göran Arrius, ordförande för Saco, sa vid Kongressens inledningsanförande igår, nämligen att det måste vara en kärnuppgift för alla som arbetar inom den fackliga sfären att både förklara och motivera det vi gör.

 

Sofie Andersson

Slutligen kan jag inte låta bli att konstatera att det är ett ytterst passande sammanträffande att Naturvetarna håller kongress i samband med att UNESCO firar Världsvetenskapsdagen. 

Är det extra illa när Nobelpristagarna oroar sig?

EU står inför ett vägskäl. Det menar de 42 Nobelpristagare och 5 Fields-medaljvinnare som idag skriver på SvD Brännpunk att Europa kan gå miste om bästa forskarna. I slutet av november träffas EU:s ledare för att diskutera (eller kanske snarare förhandla…) unionens budget för perioden 2014-2020. Ska medlemsavgifterna höjas, sänkas eller förbli oförändrade? Vilka politikområden ska prioriteras och hur ska man hantera det faktum att vissa av EU:medlemsstater befinner sig i djup ekonomisk kris? Det tycks onekligen ligga en hel del sanning i Sveriges EU-minister Birgitta Ohlssons (FP) biskrivning av budgetförhandlingarna som ”ett cyniskt politiskt spel” där den enes vinst är den andres förlust…

Sett ur detta perspektiv är Nobelpristagarnas debattartikel bara ett ännu ett uttryck för ännu ett särintresse. Ett inspel till de kommande förhandlingarna som syftar till att få politikerna att vilja satsa mer pengar på forskning. Poängen med artikeln – och anledningen till att jag tycker att det är värt att lyfta fram den här – är emellertid att forskning faktiskt inte är ett politikområde som alla andra och därför inte bör ses som ett särintresse. Tvärtom: forskning angår alla och alla – oavsett ekonomiskt utgångsläge – tjänar på att satsa pengar på att främja forskning och innovation.

Som Nobelpristagarna påpekar är länken sambandet mellan hur hur bra vi är på att möjliggöra och ta tillvara forskningsresultat och våra förutsättningar att hantera de utmaningar vi står inför idag å ena sidan och vår globala konkurrenskraft å den andra alldeles central Forskning är strategiskt mycket viktigt vilket gör forskningsfinansiering till en ständigt välmotiverad investering.

I en tid då EU:s medlemsstater slåss alltmer desperat om den europeiska pengapåsen är detta en välkommen påminnelse om vad som borde vara utgångspunkten för budgetförhandlingarna: nämligen, hur skapar vi bästa möjliga förutsättningar för en bra framtida utveckling? Forskarnas strategi att peka på (de åtminstone potentiella) vinsterna med att satsa på forskning snarare än att lyfta fram problemen som den ekonomiska krisen skapat är därför helt rätt.  ”Det sägs ofta att varje kris även medför möjligheter (…) Om EU-budgeten för för forskning och innovation kraftigt minskar riskerar vi att förlora en generation begåvade forskare just när Europa behöver dem som bäst”.

Spelar det någon roll att det är Nobelpristagare som säger det här? Kanske. För nog måste det tas som en extra stark varningssignal att dessa mycket framstående och gynnade forskare som slår vakt om forskningens framtid. Just dessa personer torde ju ha rätt goda förutsättningar att bedriva sin forskning – en av de trevligare effekterna av att belönas med ett Nobelpris. Att det är just Nobelprisvinnande forskare som varnar för vad som kommer att hända om ingenting görs är därför särskilt oroande. Om varningen får något genomslag i de kommande budgetförhandlingarna återstår att se. Låt oss bara hoppas att Sverige inte tar ambitionen att skära i EU:s budget in absurdum. Att se över EU:s kostnader är motiverat, men eventuella nedskärningar måste göras strategiskt.  Forskningen bör inte vara ett av de områden som drabbas.

Sofie Andersson

Också Saco instämmer i Nobelpristagarnas ord och konstaterar att EU måste satsa på forskning.